BÄCKEN

Ett underligt ljud fick Alexander att lystra till. Det dova surrandet hade börjat alldeles plötsligt och var så tyst att han inte vanligtvis skulle ha hört det. Men det här var en ovanligt ljudlös natt.
Alexander låg under täcket och läste en serietidning i skenet av en gammal ficklampa. Han lade ner tidningen och lyssnade noggrant, men ljudet var redan borta. Han bestämde sig för att gå och se efter vad som orsakat ljudet. Han steg försiktigt upp ur sängen och gick barfota till dörren. Trots att han hade svårt att se framför sig tände han inga lampor, för han ville inte väcka någon annan.
Alexander smög tyst ner för trapporna och kikade in i mammas och pappas sovrum. Han suckade lättat. De sov lugnt tillsammans. Han tänkte just krypa in i sängen mellan dem när han kom på hur de stora pojkarna i skolan hade retat honom. Han tänkte inte vara feg!
Han stängde dörren så tyst han kunde och hoppades att de inte skulle vakna. Han gick till köket och gjorde en korvmacka och hällde upp ett glas mjölk. Samtidigt som han började tugga i sig smörgåsen lät han blicken vandra till fönstret.
Då såg han plötsligt ett starkt vitt sken mellan träden! Han hejdade sig mitt i en tugga och gick närmare fönstret. Ljuset försvann med ens längre bort i skogen som om det visste att han såg på.
Alexander glömde sin tidigare rädsla och sprang med lätta steg efter ficklampan från sitt rum. Han drog snabbt på sig regnjackan och skuttade in i sina gummistövlar. När han traskade ut genom ytterdörren hade han fortfarande sin halvätna macka i handen.
Han hade gått i cirka tio minuter då han kom till en del av skogen där han aldrig hade varit förut. Han började tveka. Han hade inte sett det vita skenet på en stund. Borde han bara svänga om? Han ville ju inte tappa bort sig. Han lyste försiktigt med ficklampan mot träden som plötsligt såg väldigt skrämmande ut. Men jag har redan kommit så långt, tänkte han, så det skulle vara dumt att ge upp nu. Han beslöt sig för att gå lite vidare och ifall han inte såg någonting intressant skulle han svänga om.
Snart fick Alexander igen syn på det vita ljuset, men den här gången pulserade det som om det levde. Han släckte ficklampan som var onödig och ökade på farten.
Han följde ljuset som hela tiden blev starkare tills han kom fram till en smal bäck med skimrande vatten. Den var källan till ljuset, förstod han och böjde sig ner för att undersöka bäcken. Både ficklampan och mackan föll bortglömda ner på marken bredvid honom.
När han kom närmare vattenytan såg det inte längre ut som om vattnet skimrade, utan snarare som om det fanns små lysande varelser i det. Han kunde inte tro sina ögon! Han drog häftigt efter andan och kände den söta doften av vattnet. Det var som en drog. Han måste få smaka på vattnet, han behövde det mer än någonting annat här i världen! Han var mindre än en decimeter från vattenytan. Då hans läppar rörde vid vattenytan fanns plötsligt osynliga händer runt honom och drog hans lilla kropp mot vattnet. Han kämpade inte emot, utan följde villigt med händerna in idet kalla skimrande vattnet.
Men ojdå! Han kunde inte känna bottnen. Han vaknade ur sin trans och slog upp ögonen under vattnet. Till sin förskräckelse upptäckte han att bäcken som såg ut att vara grund i själva verket var över tio meter djup. Vattnet fortsatte så långt ögat nådde åt alla håll – det fanns inget slut. En hemsk tanke slog honom: tänk om samma bäck rann under hans hem. Tänk om den rann under hela jordklotet och lurade till sig små pojkar, precis som han, för att sedan sluka upp dem!
Plötsligt hade han väldigt bråttom att ta sig bort. Han simmade uppåt mot den smala springan han också hade kommit in genom. Den syntes som ett tunt svart streck i det klara vattnet. Han sparkade allt vad han orkade, men vattnet kändes med ens tyngre och luften i hans lungor höll på att ta slut! Han samlade alla sina krafter till ett stort simtag och lyckades komma aningen uppåt, men samtidigt visste han att det redan var för sent. De små lysande varelserna trängde tillsammans med vattnet in i hans mun och näsa. Surrandet var tillbaka, den här gången mycket starkare. Varelserna fortsatte vidare till lungorna och till slut till hjärtat. Han sjönk neråt... och neråt... o... neråt... ända till bottnen.

Alexander var förvirrad när han kvicknade till. Han kom ihåg hur han hade sett det skimrande ljuset i köket, hur han ensam vandrat iväg till skogen och... Det var någonting viktigt han skulle komma ihåg. Han hade kommit till en... en bäck. Just det! Han mindes hur han hade glidit in i vattnet och sedan hållit på att drunkna. Men var var han nu?
Han drog ett djupt andetag och öppnade ögonen. Han var fortfarande under vattnet. Allting såg på något sätt suddigt och avlägset ut. Han kunde ändå urskilja omgivningen i stora drag. Han stod på den leriga bottnen. Han såg taket som var undersidan av skogen, och den mörka öppningen till verkligheten. Han kände hopp. Han kunde ännu ta sig upp och sedan springa hem till mamma och pappa! Han simmade upp till vattenytan, men när han sträckte upp handen för att få ett grepp om marken var det någonting som hindrade honom. Han tittade förtvivlat på sin hand och förstod sedan vad det var: hans hand existerade inte längre! På stället där han hade inbillat sig att hans hand fanns bara små lysande varelser.
Alexander koncentrerade sig på att andas lugnt. Det måste finnas ett sätt att fixa det här. Kanske var det bara en dröm, tänkte han naivt och väntade på att väckarklockan skulle ringa. Med den tanken blev han lugnare och lade inte ens märke till att han inte hade lungor att andas med. Han sjönk sakta ner mot botten och märkte inte heller den försiktiga rörelsen under hans fötter.
Inte förrän något - eller snarare någon - steg ur gyttjan! Alexander stelnade till av förskräckelse när figuren med ryckiga rörelser reste sig framför honom. Den såg mycket märkvärdig ut. Ögonen hade fallit ur sina hålor – det ena dinglade fortfarande vid kinden och det andra syntes inte till. Personen var naken och överallt på kroppen hade han stora hål, som om något frätt sönder huden. De tomma ögonhålorna, den grinande munnen och hålen på kroppen kryllade av de små lysande varelserna, vilket gav ett intryck av att kroppen lystes upp från insidan.
Men värst av allt: Alexander kände mycket väl igen pojken som stod framför honom. Det var han själv! Med hjärtat i halsgropen såg Alexander på när kroppen slets i bitar av de onda små varelserna och köttet bit för bit gled bort tillsammans med vattnet. Samtidigt kände han sin nya kropp ta form. För varje bit som slets bort blev han mer medveten om vattnet runt sig och hur det sträckte sig åt alla håll som en bläckfisks armar. Han glömde bort sitt namn, sitt förra liv och den lilla alldeles för nyfikna pojken han en gång hade varit och till slut fanns bara vattnet kvar.

Han hade blivit ett med bäcken.

Författare:

Publicerat

Dela: