Bakom mina ögon

Mamma går in I mitt rum pussar mig lätt på kinden och släcker min lampa, det har hon gjort varje kväll ända sen jag var liten. Hon är alltid så glad och pratar med alla men det är bara ett skal, ett skal som hon bär varje dag. Inerts inne är hon ledsen och ensam precis som jag. Allt är pappas fel, alltihop. Det var han som slog och svärde kom och gick som han ville , men en dag kom han inte tillbaka. Jag blev inte särkilt ledsen när han gick, jag blev mer lättad. Mamma däremot började att dricka mer och mer. Jag pratar aldrig med henne, bara ser henne. På ett sätt känns det inte som att hon är där , hon är någon annanstans. Det ringer i telefonen, det var Anna som undrade varför jag inte var i skolan idag, jag bara hittade på en dålig ursäkt som jag alltid gör. Jag orkar bara inte med skolan och mamma verkar inte bry sig heller. Jag vet inte varför Anna bryr sig om mig över huvet taget, hon säger alltid till mig att jag ska vara positiv och glad. Men det är lätt för henne att säga , hon har en perfekt familj , bor i ett fint hus, är bra skolan och har många kompisar. Det är ju precis det jag inte har. Jag har alltid varit lite utanför, var jag än går passar jag inte in. Jag har provat allting men inget funkar. Jag är så himla ful, kanske det är det. Kanske är det så att ingen vill vara med mig för att jag är för ful, dom skäms helt enkelt. Jag vet inte. Klockan är halv 1 och jag ska snart sova, orkar inte tänka mer. Ny dag nya besvär. Idag var jag tvungen att gå i skolan för att min mamma började misstänka något. Jag mötte Jonas på vägen, han är verkligen en trevlig kille, om det inte vore för gänget. Gänget är ett grupp knäpp skallar som är bara ute efter problem. Slår sönder skolans fönster, snattar och röker. Vad får dom verkligen ut av detta?
Jonas är med i deras gäng och började röka, han gjorde allt för att bli populär. Sen dess har han haft host attacker, och är hess hela tiden. Jag sitter vid min bänk i klass rummet, läraren bara pratar. Tjejerna viskar och fnittrar och killarna störar sig. Plötsligt började Niklas att prata med mig, jag var för djupt in i mina drömmar så jag kunde inte riktigt höra. Sen började alla skratta, jag förstod inte vad dom skrattade åt. Jag brydde mig först inte om det men sen tog Niklas upp en ruten banan ur sin väska och tryckte den mott mitt ansikte. Jag gick ut klass rummet och in i toaletten. Torkade av mig smeten och gick hem, en nu en misslyckad dag precis som alla dagar i mitt liv. När jag gick fick jag en skännsla av att någon för följde mig, jag bara ignorerade det men skännslan blev starkare. Det var någon som följde efter. När jag kom hem var inget hemma, konstigt. Min mamma är ju arbetslös, vad har hon för sig? Jag bryr mig inte, det är bara skönt att slippa henne. När jag satt i soffan och tittade på tv hörde jag något konstigt. Det kom från källaren. Jag tvekade lite först men ”wath ever”, så jag gick ner. Där låg mamma, sönder slagen och död, jag kunde inte tror mina ögon. Detta har inte hänt. Plötsligt kände jag en kall hand på min axel, jag vände mig om. Där stod han, min pappa. Jag visste inte vad jag skulle göra, vad jag skulle säga! Först tittade han på mig en stund, sen kände jag ett slag mott mitt andsikte, det var allt jag mindes den stunden. När jag vaknade låg jag på det kalla sten golvet i källaren. När jag tittade upp såg jag att han satt på en fåtölj bredvid mig och stirrade på mig.
– Vad gör du här…, sa jag tyst. Han tittade lite tveksamt på mig.
– Får inte en far hälsa på sin egen dotter?, sa min pappa flummigt.
Jag kunde inte få fram ett ord, han hade druckit. Jag vände mig om, där låg mamma kall och stel. Jag kände en tår falla ner för min kind.
– släpp ut mig härifrån!, Skrek jag. Han svarade aldrig mig, bara tittade. Jag visste att jag inte hade så lång tid på mig at leva, han skulle säkert aldrig släppa ut mig. Sen reste han sig och gick. Han låste källar- dörren efter sig. Jag reste mig upp och tittade mig omkring, fanns det en väg ut? Den ända vågen ut var dörren som var låst, jag kunde inte leva här. Min mamma började lukta, jag kunde inte stå ut med att hon såg ut så. Hon var trots allt min mamma och jag älskade henne fast hon kanske aldrig varit där för mig. Allt jag kunde göra var att vänta, och det gjorde jag också. När han kom tillbaka var han ännu mer full.
– Det var jag som följde efter dig efter skolan, du har verkligen blivit en stor tjej!, Sa han medans han nästan ramlade omkull. Jag sa ingenting, det jag kände går inte att beskriva med ord. Jag såg att dörren var olåst så jag tog min chans och flydde, bort från skiten. Jag sprang så långt jag kunde, in i skogen. Jag gömde mig bakom ett träd. Något var inte rätt, så jag ställde mig upp och tittade bakom träden. Försiktigt. Där stodd han, ögonen var röda och stora. Jag kände hur mitt hjärta började bulta. Jag började springa längre in i skogen, och han var efter. Jag sprang genom grenar och granar. Plötsligt kände jag nåt kallt i ryggen och jag föll på marken. Sen började allt svartna. Jag vaknade upp i källaren, jag hade otroliga smärtor i ryggen.
- Nej……, mumlade jag för mig själv.


Fortsättning följer….




p.s
Denna novellen har absolut ingenting med mitt liv att göra om ni tror det..:P

Skriven av: Therese