Bakom siffror och stål

Ännu en röd månad, tänkte han ögonblicket innan melankolin förbyttes till ett blint, bultande raseri. Siffrorna på datorskärmen gäckade honom. Dansade som små djävlar. Det var inte första gången. Tyngd av förtvivlan såg han hur hans händer öppnade stora sår i dörren. Ett vrål letade sig ut ur hans spända strupe. Han undrade varför det svarta inte ville ge sig av. Men tanken var flyktig. Inte mer än ett ögonblick. Andetagen kändes som eld i lungorna. Omgivningen var ett töcken. Han önskade inte att det skulle ta slut, för det skulle ha varit en tanke. Och det som hände honom - som så omsorgsfullt befriade honom från vett - lät inga tankar gå lösa. Tusentals spikar, brända och upphettade av utomvärldsliga skärseldar, hindrade hans hjärna från att fatta grepp om någonting av mänskligt mått. Hans innanmäte gav vika för någonting ont och kallt. Ett nytt skrik letade sig ut ur hans strupe. Annorlunda den här gången. Som om de kom från själva helvetets eldar. De rev honom i halsen. Han kunde inte kontrollera sig själv. Ynkligt. Spikarna i huvudet förkovrade sig i hans dysfunktionella hjärna. Ett nytt skrik. Halsen var trasig, men lungorna bar ännu. Stämbanden var trasiga. Han skrek ändå. Han spottade och såg i ett töcken hur blod smetade ut sig på väggen. Blodet rann nedåt och bildade små pölar vid vägglisten.
En smärta olikt någonting han tidigare känt spred sig över hans torso. Han vek sig dubbel. Trycket från insidan växte. Pressade organen åt sidan. Pressade lungorna upp mot halsen. Han försökte kräkas. Trycket blev större. Skriket som letade sig ut ur honom var strävt. Skriket från en trasig hals med en röst som aldrig skulle fungera igen. Det svarta omkring honom höll honom fast.
Han skrek igen.
Ynkligt.

Fattigdom har gått från självklarhet till styggelse till konsekvens. Konsumtionen tar liv varje år i detta enorma maskineri. Och vi kallar det utveckling. Vi lockas in i lyx i enkla förhållanden och erbjuds betala ett till synes litet pris för lättja. Att ivrigt söka efter kunskap i siffror och stål uppmuntras. Andlighet och panteism beivras.

Det sägs att i dödsögonblicket grips människan av ångest. Även om livet har tillfredsställt henne. Ångest över att allting är till ända. Livet är kort, men insikten faller inte in förrän ögonblicket innan livet lämnar kroppen. Dödsögonblicket frigör människans innersta väsen, och det går inte att kommunicera den. Den kan bara upplevas. För innan ord kan formas är kroppen död. Några sekunder av total upplysthet. Ett helt liv mynnar ut i några sekunder som visar vad allting egentligen handlar om.
I detta befriande ögonblick befann han sig. Känslan som uppstod bland vanmakt och leda var vrede, och ur vreden föddes en förtvivlan som väckte en monstruöst tingest till liv. I skuggan fanns hans verkliga jag. Det jaget som kämpade för att få luft i en mekanisk världsbild ur vetenskap och girighet.

Men, om det inte var människans värld att erövra, varför gavs hon då denna kraft att utvidga intellektet? Stora frågor ställs i hopp om att finna ro, men det var sällan de gav honom förtröstan. Ändå slutade han aldrig försöka. Världen var byggd för att människan skulle frälsas av yttre kunskap. Frälsas i sin törst efter mera. Den som blott sökte svar bortom uppdiktade begär skulle finna sig utomstående och betraktad som fel och osund.

Konsumtionen är en karusell utan slut. Ett hårt hjul konstruerat för torrt framåtskridande. En newtonsk ideologi i syfte att ena människor. Men likt hajens tvång att fortsätta simma för att inte kvävas måste hjulet hållas rullande för att det inte ska avstanna och välta en bekvämlighet.

Han hade försökt att låta begäret styra, men det hade aldrig fått honom. Han visste att han var för svag för att leva i den här världen, men även om hans önskan var bakåtsträvande så förstod han också att han hade varit för svag för den förra världen. Kunskapen han sökte fanns blott inom honom, och hur mycket han än önskade att han kunde vara annorlunda så hade han begåvats med någonting som inte passade in varken nu eller då. Hans väsen var präglat av en svaghet som han inte på alla dessa år hade lyckats skaka av sig. Och världen gäckade honom. Sökandet efter den yttre kunskapen skulle han inte komma undan så lätt. För att kunna leva i tid måste han förenas med kunskap. Det vållade honom stor smärta när han förstod att hans sökande var fruktlöst och att världen redan från början hade erbjudit honom en plats i maskineriet och förväntat sig att han accepterade den.

Lättja och girighet är motorer. Genom att kalla till synderna kan vi hålla världen flytande och låta denna framåtanda fortgå. Vi lär oss att frukta det enkla. Vi lär oss allt vi inte kan klara oss utan. Enorma resurser läggs på verktyg för att smörja hjulet med lättja. Människor studeras, svagheter kartläggs och kampanjer konstrueras.

Han hade varit verksam för kort tid för att han skulle kunna kalla sig erfaren eller yrkesvan. Men han hade varit med länge nog för att se hur människans begär hade blivit föremål för ändlösa kartläggningsmetoder. Det hade förstås funnits en tid då han hade varit gladlynt och entusiastisk i sitt arbete för. För det var aldrig av ondo. Han hjälpte dem. Hjälpa dem att hjälpa sig själva (för de visste aldrig bättre själva). Men han ville inte kartlägga människor. Det fick honom att känna sig avtrubbad. Distanserad. Han ville inte se människor som pjäser och delar av en karta. Det var förvisso ett arbete som vilken hederlig samhällstjänst som helst, men vad är ondska om inte att kartlägga svaghet och använda den för vinst?

Det blev hans sista tanke. Bakåtsträvande blev hans sista ståndpunkt. Han dog till ljudet av det som bröt sig ur hans kropp för att sluta sig till hjulet.

Kanske är det så att människor behöver kontrolleras. Men hur kan man rättfärdiga att de som avgör hur människor ska kontrolleras är människor? Det finns en önskan att förena och föreviga, men så många beslut har redan tagits från naturen och Gud att det inte längre finns någon återvändo.

Författare:

Publicerat

Dela: