Bakom stängda dörrar!

Enya satt i soffan och tittade ut genom fönstret mot gräsmattan. Solen sken och det var väldigt varmt ute. För sin inre syn såg hon
Jimmie springa runt, glad och lekfull. Det var lätt att föreställa sig det eftersom hon hade sett det så många gånger. Det var mycket,
mycket svårare att veta att hon aldrig skulle få se honom igen. Jimmie var död, och det var något märkligt med det.
Fyra månader senare körde hon längs grusvägen. Framför sig skymtade hon då och då en glimt av sjön mellan björkarna. Det var
höst och det mesta av bladen hade fallit av. Förr hade hon älskat att komma hit med familjen. Dom hade alltid tillbringat somrarna
här ute, men efter Jimmies död hade sommarhuset stått övergivet. Alltför många minnen gömde sig bakom hallonbuskarna för att
någon skulle vilja bli påmind om vad dom hade förlorat.
När terminen hade börjat hade Enya försökt begrava sig i studierna men hon kunde inte glömma och nu var hon här för att möta
gamla spöken. Hon hade en känsla av att det var nödvändigt att komma hit för att sedan kunna gå vidare.
Hon svängde in mot sommarhuset. Det var ett gult tvåvåningshus med två nyckelpigor på trappan. Låset krånglade men till slut
fick hon upp dörren. Trappstegen upp till andra våningen knarrade under hennes fötter. Hon stannade till på tröskeln som ledde in
till det rum som hade varit Jimmies. Hon kunde inte gå in. Det gjorde för ont. Hon ställde ifrån sig väskorna och gick ut till ekarna
som stod nere vid sjön. Hon ställde sig vid vattenbrynet och såg ut över sjön. Här hade hennes bror hittats död. Han hade gått ner
hit tidigt på morgonen, medan vi andra låg och sov, och gått ut i vattnet och gjort vad? Simmat för långt ut? Hållit andan under
vattnet och stannat där nere för länge? Eller hade något annat hänt?
Hon riktade blicken ut mot Svartön. En gammal spökhistoria hade gjort barnen rädda för ön och framför allt skjulet som stod
där ute. Allt hängde samman med en händelse från 1950-talet. Några elaka pojkar hade lurat med sig en jämnårig kamrat ut till ön
och låst in honom i skjulet. De lämnade honom ensam över natten och när de kom tillbaka på morgonen därpå så var det underligt
tyst. När de öppnade dörren fann dom pojken död. Det sades att han spökade på platsen sedan dess och det hände att föräldrar i
trakten skrämde sina barn till lydnad genom att hota med ”Svartöpojken”.
Enya gick längs vattenbrynet . En bit bortanför låg Östens hus. Han stod ute och krattade löv.
- Hej Östen!
- Nemen hej Enya! Det var längesen.
- Ja, det var det. Allt bra med dig?
- Jodå, man ska inte klaga, sa han och log.
Östen var över 60 år och hade gått i förtidspension p.g.a. besvär med ryggen. Han hade nu bosatt sig här ute permanent. Nu lutande han sig mot krattan och gav henne en granskande blick.
- Och hur är det med dig då?
- Jorå, det är väl bra. Jag kände mig tvungen att komma hit, sa hon. Jag kan inte komma över det som hände. Jag kan inte sluta tänka på det.
Hon vände sig om och såg utöver sjön.
Det känns som om det är något jag har missat, som vi alla har missat. Något som förklarar hur Jimmie dog.
- Vad menar du? frågade han undrande. Tror du att det var något konstigt med dödsfallet?
Hon nickade.
- Ja. Allt var ju faktiskt konstigt med det. Jimmie var morgonpigg och kunde simma, sedan hittas han drunknad i sjön tidigt på morgonen. Vad var det som egentligen hände?
Hon vände sig om igen och såg på honom.
- Märkte du något konstigt med Jimmie somras, något som inte va som det skulle?
Östen skakade fundersamt på huvudet.
- Nja, han trivdes väl inte alltid så bra där hemma, han brukade ju vara hos mig en hel del. Vi brukade vara ute och fiskatillsammans.
- Vad menar du med att han inte trivdes hemma? frågade hon förvånat.
Han ryckte lite på axlarna.
- Det kanske inte alltid är så lätt med en styvfar i familjen.
Enya gick fundersamt tillbaka. Tankarna kretsande runt det Östen hade sagt. Hennes och Jimmie mamma hade gift sig med Gunnar när Jimmie var fem år. Deras pappa hade mer eller mindre övergett dom och flyttat till USA. Han hade inte ens kommit till begravningen. Enya hade inte märkt att Jimmie hade haft några problem med Gunnar men å andra sidan så hade hon flyttat hemifrån när Jimmie var sex år.
Hon sov oroligt den natten och drömde om en sjöblöt Jimmie som vandrade runt i huset och lämnade blöta fotspår efter sig. Hon
följde efter honom och försökte få honom att prata. Då vände han sig om och såg på henne. ”De döda är tysta”, mimade han och försvann spårlöst.
Dagen därpå blev det kallt ute och det började blåsa så Enya började leta igenom huset. Hon visste inte riktigt vad det var hon letade efter, men om hon skulle hitta det så skulle hon veta det. Det var plågsamt att gå igenom Jimmies saker. Allt väckte minnen och hon saknade honom mer och mer.
Hon bredde några ostmackor till lunch och tog med dom ut på verandan med en kopp latté. När hon satt där fastnade blicken på Jimmies trädkoja, han hade älskat att vara där uppe. Hon ställde ifrån sig koppen och gick iväg mot träden. En repstege hängde ner så hon klättrade upp. En stol och en trälåda med ritblock, kritor och några Fantomen-tidningar var allt som fanns där uppe. Enya öppnade ritblocket och fick en chock. Med svart krita hade Jimmie fyllt sida efter sida med hatfyllda teckningar. JÄVLA SKIT! JÄVLA SKIT! Stod det överallt med stora bokstäver och de flesta sidor var fyllda av en hotfull man i rutig skjorta med övermålat ansikte.
Kroppen var överkryssad och hatet som bilderna utstrålade var så starkt att det kändes som att man fick ett slag i magen.
Östens ord ekade i skallen hennes.
”Det är väl inte alltid så lätt med en styvfar i familjen”. Och plötsligt började en fruktansvärd misstanke växa inom henne. Kunde det verkligen vara så att mamma hade gift sig med en pedofil ...? Hade Gunnar förstört Jimmies liv? I den här bortglömda ritboken fanns det i alla fall bevis på att något hade hänt, något som hade fått Jimmie att hata sin styvfar så mycket.
Enya tog kontakt med polisen. Graven grävdes upp och den här gången genomfördes en noggrann obduktion. Man fann bevis på att Jimmie varit utsatt för sexuella övergrepp, men man hittade åxå något ännu allvarligare. På Jimmies nacke fanns märken som tydde på att dödsorsaken inte varit någon olycka. Gunnar häktades i väntan på rättegång.
Enya bestämde sig för att ta ett studieuppehåll under resten av terminen. Hon kunde ändå inte fokusera sig på pluggandet.
Något gnagde i bakhuvudet , hon hade en känsla av att de fortfarande hade missat något.
Hon packade en väska och körde ut till sommarhuset igen. Vad hade skett innanför de här väggarna? Hon hade gjort vad som helst för att få prata med sin lillebror en sista gång, men istället fick hon nöja sig med tystnaden.
Den fjärde morgonen vaknade hon i gryningen och kunde inte somna om. Hon kände sig rastlös och gick ut. Dimman svävade över sjön och man såg bara ett par meter. Men medan hon stod där och tittade så lättade den mer och mer och tillslut kunde
hon se Svartön. På Jimmies teckningar hade det funnits med ett skjul. Förra sommaren hade hon haft fullt upp i stan med
sommarjobb och kompisar, men hon hade kommit hit några dagar.
- Ska vi fråga Östen om vi får låna hans eka och ro ut till Svartön? Hade hon frågat Jimmie en dag.
Han gav henne en blick som var svårtolkad.
- Nej, hade han svarat och skakat på huvudet. Jag vill inte åka dit.
Hon hade trott att han kanske var rädd för ön, men kanske hade det legat något annat där bakom?
Hon skyndade bort mot Östens ställe. Han syntes inte till någonstans, antagligen så låg han och sov, men ekan låg förtöjd nere vid bryggan och utan att tveka klev hon ner i den och började ro ut till Svartön. När hon skjutit upp ekan på land och begett sig in i skogen i riktning mot skjulet, kunde hon inte undgå att känna sig obehaglig till mods. Alla spökhistorier som hade skrämt henne under uppväxten for genom tankarna. Det var ju faktiskt så att en pojke hade dött här för 50 år sen.
Hon nådde fram till skjulet. Dörren stod på glänt och gnisslade när hon sköt upp den. Det luktade unket därinne och gamla redskap stod lutade mot väggarna. Tjocka spindelnät hängde ner från taket. Hon gick runt och petade på saker med fötterna och
sökte med blicken över gamla äckliga saker.
Plötsligt fick hon syn på någonting. Bakom en gammal skyffel skymtade något ljust. Hon kisade och böjde sig ner. Det var ett klädesplagg. När hon drog fram det kändes det som om hjärtat skulle stanna. Det var Jimmies försvunna skjorta. Vad gjorde den här ute?
Hon kände sig yr och satte sig på brädgolvet. Händerna darrade när hon vecklade upp skjortan. När Jimmies kropp hittades hade han varit naken. En ljus skjorta och hans badbyxor hade varit försvunna och inget av plaggen hade återfunnits – förrän nu.
Hade Jimmie varit här ute den morgon han dog?
Hon virade in skjortan i sin jacka och rodde tillbaka. Dimman hade ännu inte lyft och hon var nästan framme vid Östens brygga när hon fick syn på honom där han stod och väntade på henne.
- Jag hoppas det är okej att jag lånade din eka?
- Javisst, jag tänkte bara ge mig ut och fiska en sväng men det är ingen brådska.
Han sträckte ut handen och hjälpte henne upp på bryggan. Under den gröna västen hade han en rutig skjorta.
- Snygg skjorta, är den ny?
Han skrattade till.
- Den här? Nej du, det här är min gamla fiskarskjorta. Den har jag haft i många år. Vad gjorde du där ute på sjön förresten?
Hennes hjärta började banka. Hon tryckte jackan med Jimmies invirade skjorta intill sig.
- Inget särskilt, jag rodde bara runt lite.
Hon började gå mot sin stuga.
- Förresten, hände det att Jimmie lånade ekan av dig på egen hand? Eller Gunnar?
Östen såg frågande på henne.
- Nej inte vad ag vet.
- Okej, jag ska gå hem och äta frukost nu. Ha en trevlig fisketur.
Hon fick anstränga sig för att inte springa därifrån. Kunde hon ha lett polisen på fel spår? Jimmie hade varit rädd för ön och han hade ritat av skjulet i sina otäcka teckningar. Berodde det på att han hade varit där ute? Men han kunde inte ta sig dit på egen hand och hennes familj ägde ingen båt.
Även om Gunnars fingeravtryck fanns på skjortan så bevisade det ingenting. Om det var han som hade begått övergreppen, hade han kanske åxå mördat Jimmie.
Hon kastade en blick över axeln, Östen hade klivit ner i ekan och rodde ut i sjön.
Hon lade Jimmies skjorta i en plastpåse och låste in den i handsfacket i bilen. Sedan ringde hon kriminalaren som ansvarade för Jimmies utredning.
- Kör hit med skjortan så får vi undersöka den, sa han. Det kan räcka för en husrannsakan.
- Okej, jag kommer in lite senare idag.
Hon lade på och gick ut på verandan. Hon kunde inte ge sig iväg riktigt än. Det var fortfarande nåt som hon hade missat.
Hon tänkte igenom Jimmies teckningar. Uthuset! Det hade förekommit ett uthus på bilderna. De hade ett gammalt sådant på tomten men använde det inte. Polisen hade undersökt det, men inte hittat något. Östen hade ett uthus på sin tomt. Det var värt en chansning. Hon skyndade genom skogsdungarna och höll sig undan från strandkanten för att Östen inte skulle få syn på henne.
Hon klev rakt in i uthuset. Det var städat och prydligt. Hon granskade plankorna och efter en stund upptäckte hon det; en skarv i ena hörnet på dassbänken. Hon stack försiktigt in fingrarna i den och fick en lös bräda i handen. Ho drog ut den och kikade in. Något låg därinne, och hon visste redan vad det var innan hon drog ut det i dagsljuset. Jimmies badbyxor.
Hon tryckte tillbaka den lösa brädan och skyndade ut. Hon såg inte till Östen men sprang genom skogen i alla fall. I fickan låg badbyxorna. Nu hade hon tillräckligt med bevis och de frågetecken som omgett utredningen mot Gunnar skulle få sina förklaringar. Det var hon säker på.
Hon hämtade sin väska och låste huset. Hon kunde inte ta sig därifrån snabbt nog. När hon svängde ut från infarten dök plötsligt Östen upp från skogsområdet som vette mot sjön. Hur mycket hade han sett och förstått? Han ställde sig mitt i vägen och stirrade på henne. Då förstod hon. Han visste att spelet var över och ville att hon skulle köra över honom. Han tog hellre sitt straff här än i en rättegång. Hon körde rakt mot honom.
Bilder av vad han hade gjort mot den människa hon älskat mest i hela världen brände inom henne. De stirrade på varandra, men i sista sekunden svängde hon och passerade honom. Hon bromsade och slog upp dörren.
- Så lätt kommer du inte undan! Ropade hon kallt. Du ska berätta i en rättssal vad du gjorde mot min lillebror, våga inte smita undan det ansvaret, din fega jävel!
Hon stirrade på honom under några ögonblick, sedan slängde hon igen bildörren och körde därifrån.
Under rättegången berättade Östen hur övergreppen skett i uthuset och i skjulet på Svartön. Han hade blivit rädd för att Jimmie skulle berätta vad som pågick och var därför tvungen att döda honom.
Östen dömdes till livstid fängelse för övergrepp och mord. På årsdagen av Jimmies död, hängde han sig själv i sin cell.

Författare:

Publicerat

Dela: