Balkongen mitt emot

Hon kom från ingenstans. Jag visste inte vem hon var. Visste inte om hon var nyinflyttad eller hade bott på området lika länge som jag. Visste inte var hon kom ifrån, hur gammal hon var eller om hon ens var riktig. Men en sak var jag säker på: jag hade aldrig tidigare sett henne bland de tunga, vita klossarna som agerade bostad för mig såväl som så många andra. Aldrig tidigare hade jag ens skymtat henne runt omkring. Inte förrän en tyst natt i början på maj.

Morsan och farsan var inte hemma, och lillasyrran hade ljugit om att hon skulle sova över hos en kompis och satt för stunden med all sannolikhet och fnissade i någon svettig gymnasiekilles knä. Hon var sådan, min syster. Faktumet att hon bara gick i åttan hindrade henne inte från att svassa omkring bland både tvåorna och treorna från gymnasieskolan, och av någon anledning verkade ingen annan bry sig. Men så var det i alla fall, och jag var ensam hemma.
Det var långhelg, och jag hade vänt på dygnet så att jag sov så fort världen vaknade. Jag satt på balkongen med en cigarett mellan fingrarna - en ynnest som endast förunnades de som lyckades jaga familjen ur huset - och tittade tomt ut på den halvljusa himlen. Det var förjävligt, tänkte jag, att det aldrig blev ordentligt mörkt under sommaren. Vintern var bättre, när det fanns en tydlig gräns mellan dag och natt, vaken tid och de stora tänkarna och filosofernas tid. Och tiden för rastlösa nollor som jag själv, såklart. Under sommaren var inte natten substantiell. Den var flyktig och tunn, som en förbannad förlängning av dagen. Jag fann ingen ro i den.


Så där satt jag, en natt tidigt i maj, och förbannade den annalkande sommaren samtidigt som jag paradoxalt gladdes åt studentens utlovade frihet. Att äntligen komma ut - att få tillgång till mitt eget liv efter tolv retliga år i indignerad väntan. Rädslan inför den hotande framtiden, som tornade upp sig framför var och varenda kotte runt mig som en knock-off kopia av liemannen, hade ännu inte knackat på. Den kunde gärna hålla sig borta ett tag till.
Jag väcktes ur mitt tomma stirrande av det skramlande ljudet som glasrutorna runt de vita klossarnas balkonger alltid gav ifrån sig när de slets upp. Aningen förbryllad kikade jag på farfars gamla armbandsur runt vänster handled: halv fyra var hon. Vem fan var rubbad nog att traska ut på balkongen för en liten styrketår av nattluft vid den tiden? Jag själv exkluderad, såklart. Jag uppfattade att ljudet inte kunde ha kommit från min egna byggnad, och vred på huvudet och sträckte på nacken för att se över de två andra staplarna av balkonger som var synliga från där jag satt. Först såg jag ingenting, och tystnaden hade sänkt sig igen. Kanske hade jag inbillat mig? Men den någorlunda funktionerande hjärnan plockade upp rörelse i ögonvrån, och jag vred mig just i tid för att se hur hon klättrade upp så att den inglasade relingen var i knähöjd.
Mitt hjärta stannade först, och tankarna kämpade för att uppfatta vad som hände. Sedan slog muskeln i min bröstkorg alldeles för fort, det gjorde nästan ont. Handen kastade cigaretten i det designerade askfatet - ett av morsans konstiga tefat som hon aldrig använde - utan mina order, och jag sprang upp på fötter. Med pulsen dunkande i öronen och kippande efter luft stod jag mitt på balkongen i någon sekund, kroppen på helspänn och ögonen klistrade på tjejen på balkongen mitt emot, innan jag insåg att hon inte skulle hoppa. Hon hade satt sig ner. Men inte på vanlig höjd - på golvet, som en normal människa. Nej, hon satt uppflugen på någon form av bänk eller byrå, vad fan vet jag. I höjd med relingen satt hon, med en arm utsträckt i tomma luften som om hon kände efter i natten, smakade på den med sin öppna hand.
Sett från mitt håll satt hon i profil. Hon hade inte sett mig. Jag slog mig ner på en av de två skrangliga trädgårdsstolarna igen och svor tyst åt min hastigt övergivna cigarett, som nu låg täckt av gammal aska. Jag hade inga fler på mig, var alltid för lat för att ta omvägen ner på stan för att köpa fler efter plugget. Den sorgliga fimpen på det udda dekorerade tefatet hade varit min sista, och jag hade sparat den till den här natten när jag visste att jag skulle vara ensam. Avsikten hade varit att njuta av det skarpa, lugnande giftet in i det sista. Jo tjena, man kan ju hoppas.
Plötsligt omåttligt irriterad hade jag vänt blicken tillbaka till tjejen på balkongen mitt emot. Ett gyllene sken flackade över de vita husväggarna. Hon hade tänt ett ljus. Hon hade en bok framför näsan.
Vem är du?
Efter att den giftiga röken helt blåsts ur mina lungor hade jag inte velat sitta kvar på balkongen längre. Men jag gjorde det ändå, för det var fascinerande att betrakta tjejen på balkongen mitt emot. Visserligen gjorde hon inte speciellt mycket, men det fanns ett lugn i hennes minimalistiska rörelser. Hon vände blad. Hon sträckte på sig. Hon vände blad igen. Ändrade ställning. Efter ett tag hade jag glömt bort den mördade cigaretten på mammas underliga tefat bredvid mig.
Solen gick upp. Först kom det orangea och rosa ljuset, som vällde ut över himlavalvet som havsvatten vid flod. Hela världen - i detta fall en klunga av vita våningshus och en trasslig barrskog - badade i morgonens sken. Jag såg hur hennes ögon lyfte, sedan huvudet, sedan axlarna. Trots att hon var för långt borta för att jag skulle kunna se hennes anletsdrag visste jag att hon var målad med vördnadens gapande öppenhet. Mitt egna ansikte höll jag hugget i sten, men jag höll med henne. Visst var det vackert.
Efter ljuset dröjde inte de första solstrålarna länge. En efter en smög de upp över horisonten och trädtopparna, var och en med en intensiv glöd som träffade henne rakt på. Hon lystes upp av en himmelsk glans, runt henne stod en fullständig gloria av dagens, världens, livets guld. Trots att jag inte kunde se henne ordentligt med avståndet mellan oss konstaterade jag att hon var vacker.

Tre dagar gick innan jag såg henne igen. Långhelgen hade tagit slut och mitt dygn var dessvärre rättvänt igen. Det enda folk i skolan pratade om var studenten. I denna kategori ingick naturligtvis snacket om allt från Cederlunds totala och fruktansvärt pinsamma fadäs på festen i fredags, till antagningspoängen för läkarlinjen på Stanford. Ambitiösa jävlar.
När variation i dagens tjatter äntligen kom var det mindre välkommet än jag väntat. Det var nämligen Pontus, en kille från Ek3:an som ansåg det passande att upplysa mig om min systers alla upptåg. Enligt Pontus var det inte längre än hemlighet att hon låg med både Martin och Simon - två sliskiga idioter från Sam3:an, och att hon hånglat med en Anton som jag inte visste vem det var.
“Jaha, so what,” svarade jag. Det var tämligen uppenbart att Pontus väntat sig en långt mer explosiv reaktion. Kanske hade han hoppats på ett slagsmål. Ledsen att svika dig, hade jag tänkt innan jag lämnat scenen och traskat iväg hemåt.
Jag kom hem senare än vanligt, efter att jag äntligen lyckats övertyga mig själv om att ändå gå den förbaskade omvägen för att köpa ett nytt paket cigaretter. De måste gömmas från morsan och farsan, såklart, men det var lätt gjort. Svårare skulle det vara att hålla syrrans klibbiga fingrar borta. De klamrade sig ju fast vid allting numera, verkade det som.
Som av en händelse kollade jag upp mot huset mitt emot mitt när jag gick sista sträckan fram till porten. Där satt hon. Det såg ut som att hon satt på självaste kanten, och balanserade med ena foten nonchalant hängande ute i tomma luften. Men så dum kunde hon inte vara, tänkte jag innan jag gick in i trapphuset. Med över åren perfektionerad expertis undvek jag morsans blickar så fort jag kommit innanför dörren, och skyndade ut på balkongen. Därifrån såg jag på när tjejen mitt emot i sakta mak vände sida i boken hon läste.

Det blev en rutin. En rytm, en puls. Den satte sig i mig, och snart tänkte jag knappt på att jag smög mig ut på balkongen mitt i natten, bara för att få se henne. Hon var en nattlevande varelse. Den blåögda familjen inne i lägenheten anade ingenting. Å andra sidan tvivlade jag på att de brydde sig.
Vädret blev varmare och varmare. Olidligt varmt. Natthimlen ljusnade allt mer, och soluppgångens storslagna skådespel kom tidigare, minut för minut. Nästan varje morgon såg jag henne bada i det, i mitten av det hela, insvept i ren och skär skönhet.
Hon läste inte alltid. Ibland satt hon med en laptop i knät, ibland såg det ut som att hon ritade. Ibland hade hon hörlurar på, och satt bara och stirrade ut i oändlighetens grumliga djup. De stunderna gillade jag mest, jag kände igen mig i dem. Enda skillnaden var att mina hörlurar tog sin form i en skamsen cigarett. Några få gånger satt hon där i sin lilla vrå under dagen också.
Hon hade självklart sett mig sedan länge. Hon var observant, bestämde jag. Men hon verkade inte ha något emot mig. Ibland log hon - några enstaka gånger hade hon vinkat. Jag hade inte vinkat tillbaka. De idiotiska reglerna för uppassning som blivit inpräntade i mig av mina kära kamrater under omtumlade och alkoholiserade omständigheter dikterade att jag, som “attraktiv och frestande ung man”, skulle vara avspänd och nonchalant, snudd på avvisande. Visa aldrig att du är mer intresserad än hon, löd första regeln. Dum var den, utan tvekan, men min hjärna följde den ändå.

Nere på asfalten stod en liten grupp småtjejer. Nej, inte småtjejer. Eller jo, egentligen, men de var i den åldern där de inte uppskattade sådana ord. Kanske elva-tolv år gamla. De dansade, som en grupp, efter samma låt och mönster - jag antog att det var tänkt så, i alla fall. De var alldeles för unga för rörelserna de gjorde. Var fanns deras föräldrar? Eller äldre bröder, för den delen? Jag hade aldrig låtit syrran röra sig sådär. Det var en börda att ha en yngre syster. Med det följde ett ansvar att aldrig låta henne begå snedsteg i livet, aldrig låta henne hamna fel. Som äldre bror skulle man värna och lära, vara lotsen i livets tjocka dimma. Själv kände jag att jag uppenbarligen lyckats oklanderligt.
Balkongen mitt emot var plötsligt bemannad, och jag flyttade ögonen från småtjejerna på gatan. Det var en het dag, sista dagen i maj, och värmen vibrerade i luften. Och varmare blev det. Hon klättrade upp på sin vanliga plats, sträckte ut sina ben över kanten på balkongen och lutade ryggen mot husväggen. Som vanligt. Men benen var bara. Ända upp till låren var de bara. Och armarna, axlarna och magen. För att överleva denna glasbur till balkong i hettan hade hon klätt sig i bikini topp och korta shorts. Kastanjehåret var i hästsvans. Hon vände ansiktet mot mig, kisade i solen och vinkade. Jag knyckte på huvudet, uppåt, sådär som man gör.
Hon var vacker. Inte bara det, hon var snygg också. Vad skillnaden var visste jag inte exakt, men den fanns där, klart och tydligt. Jag ville träffa henne.
“Du är inte lite pervers du.” Jag hoppade till när syrran kom ut på balkongen. Mellan fingrarna höll hon en cigarett.
“Vad fan gör du?” var det enda jag kunde säga, och jag sträckte mig efter hennes arm. Hon gav upp utan mycket motstånd, och jag tog djävulens lilla sticka av lugn från henne. Men jag fimpade inte.
“Hon är snygg,” kommenterade syrran. Jag himlade med ögonen. “Kul att se att även brodern min är en normal snubbe.”
Jag höjde ett ögonbryn. “Vad ska det betyda?”
“Det är som att du har försvunnit,” sa syrran. Hon stod vid relingen och lutade sig ut, tittade inte på mig. “När du inte är ute och gör något hänger du här, och stirrar på den där tjejen. Mamma undrar vart du ska ta vägen.” Jag förstod inte hennes ord, vad meningarna hade med varandra att göra. Tydligen tolkade syrran min tystnad rätt, för hon vände sig mot mig.
“Du tar studenten. Roligt, underbart, halleluja - sen då?” Och där var den. Rädslan. En dålig imitation av liemannens kalla händer lindade sig runt mig. Nu satt den där, skulle aldrig lämna mig, inte så länge jag levde. Plötsligt mådde jag illa.

Mitt hjärta gjorde en lite volt, långt mer akrobatisk än dess ägare någonsin kunnat, när jag såg henne på gatan. Det var första gången jag såg henne utanför balkongen. Hon stod och pillade med låset på en cykel som stod i stället utanför hennes port. Jag ville gå fram till henne. Jag ville att vi redan kände varandra, var nära nog för att jag skulle få prata med henne och röra vid henne. Önskade att mina fruktansvärt privata och oanständiga tankar om henne kunde få lite substans.
Till sist var det ändå hon som ropade efter mig. Jag hade låtsats att jag inte sett henne, och fortsatt gå längs med gatan. Men hon stoppade mig.
“Kan du hjälpa mig?” Hon hade en fin röst, precis den sortens röst man väntar sig från en ängel som varje morgon prålar i soluppgångens dramatik. Hon ville ha hjälp med att få upp låset runt cykelhjulet. Det var snabbt och enkelt fixat, det enda som krävdes vare ett extra par händer. Mina händer.
“Tack,” sa hon med ett litet skratt. Jag undrade vad det var som var roligt.
“Bara lite udda att det här är första gången du vågar prata med mig.” Jag kände hur kinderna hettade och smärtan av en genomborrad stolthet i bröstet.
“Jag ska sluta spionera på dig, om det gör dig obekväm,” hade min mun sagt, utan min tillåtelse. Hon tittade på mig, nästan oförstående, och sen skrattade hon. Ett vackert, melodiskt skratt.
“Ingen fara. Det är ganska smickrande, faktiskt. Men du borde inte röka.”
“Va?”
“Du borde inte röka. Det är typ en universellt erkänt äcklig ovana.”
Hennes ord fick mig att le snett. “Det lugnar mig. Men du slösar mina cigaretter. När jag tittar på dig kan jag inte njuta av dem ordentligt.” Jag visste inte om det var smidigt sagt eller inte. Men hon flinade.
“Om du säger det så,” sa hon, och började rota i ytterfacket på den svarta handväskan hon hade över axeln. Till slut fick hon fram ett blått, slitet paket av billiga Camel cigaretter. “Här.” Jag tog emot paketet och kikade på hennes ansikte.
“Du borde inte röka,” härmade jag, och hon himlade med ögonen fast det fina leendet hängde kvar på hennes läppar.
“Det lugnar mig,” sköt hon tillbaka med en glimt i ögat. En kort tystnad.
“Vad orsakar ditt behov av lugn?” frågade jag.
“Världen,” svarade hon, innan hon hoppade upp på cykeln och lämnade mig stående där. Jag visste precis vad hon menade. Jag visste precis vem hon var. Hon kom från ingenstans, men fanns plötsligt överallt.

Författare:

Publicerat

Dela: