Bänken

Sten, sten, sten, överallt. Eller inte sten, snarare grus. Det grus som lämnats kvar efter den kyliga vintern någonsin, som medtog sig den vitaste snön. Allt håller på att smälta bort.

Mina 'tre små' leker i den sista högen av grådaskig, men fortfarande kalla snön. De gör tunnlar och grottor, med sina oanvända spadar. En kall vind svävar då, genom topparna på de björkar som står några meter från den bänk som jag så ofta vilat mina trötta ben på. Bänken ser ut som nästan alla bänkar gör nu förtiden. Sliten färg, rostiga armstöden och de flesta har den där speciella lukten, av 'nya möten'. Den här kommer säkert inte stå kvar tills de första flingorna av silvriga stjärnor når marken nästa år. Som alltid var bänken upptagen av löv och måsskit, men idag hade den extra tyngd på de sköra stål benen. En man, med en bekant doft, som matchade hans före detta vita jacka och skäggiga haka. Han sträcker lite på sig, och en röd tröja, skymtar lite under jackan.

- vart har din julstämning tagit vägen? Frågar han och tittar på mig.

- Julen är ju förbi. sa jag, och satte mig bredvid gubben.

Han nickade han bort mot mina ljudliga barn, och viskade, som om han skulle berätta sin största hemlighet.

- Inte för dem. Till skillnad mot dej, kommer de ihåg..

Jag lutade mig tillbaka mot ryggstödet, men ändrade mig snabbt, när jag hörde hur det knakade, och varnade att brista.
- Tack för igår förresten. Konstigt att dom inte känner igen dig. Sa jag.
- Det är väl inte så konstigt? De är barn. Kände du igen mig, kanske?
Tankar snurrade om gröt och inslagna spadar, när jag tillslut fastnade på min favorit jul.



Jag var sex år. Jag hade gått och lagt mig extra tidigt, för att somna extra fort, den 23 december, så att jag skulle kunna klämma på alla paket som hade dykt upp under natten. Jag vaknade av att min lillasyster, som alltid vaknar högst tio minuter tidigare än jag, drar mig snällt i tårna och viskar 'paket under foten' tätt, tätt i mitt öra. Jag hade, precis innan jag gått och lagt mig, lärt henne vad vasen man ställer granen i kallas. Jag och min syster smög ner för trappen, som för en gång skull inte knarrade, och innan vi tassade in i vardagsrummet, varnade jag min syster om att hon inte får bli ledsen om det är jätte några paket.

- Det handlar inte bara om paketen. Sa jag.
Jag var nog inte helt säker på att jag trodde på det själv, jag spelade nog bara 'duktig storasyster'. Sen kunde vi inte vänta längre. Vi rusade fram till granen och tittade och vände på alla paketen. Ingen av oss brydde sig om att en del paket inte var till oss, det var så roligt att gissa vad som kunde befinna sig i den lilla pappersbollen.

Inte en lampa i hela huset var tänd utom julgransbelysningen, som sken så mjukt. Ute var det svart, förutom den vita snön som glittrade som aldrig förr. Granbarren doftade skog och smaken fanns fortfarande kvar på tungan efter den sista chokladbiten från adventskalendern. Lillasyster drog upp speldosan och den lilla melodin fyllde huset med stämning. Jul känslan i bröstet växte större och starkare för var gång något av mina sinnen uppmärksammade dofterna och alla mysiga ting.


På kvällen, när alla åt gröt, sjöng sånger och tittade på kalle anka, satt lillasyster vid det frostiga fönstret och tittade ut på de snöklädda husen och den klara stjärnhimlen. Varje gång jag sneglade bort mot henne, hade hon sjunkit ihop lite mer än förra gången. Till slut låg hon nästan raklång på den tjocka fönsterbrädan. Plötsligt satte hon sig rakt upp, och tryckte näsan mot fönstret. Jag gjorde förstås samma sak och såg att en röd filur i luva satt på den skeva bänken inte långt från björkarna. Jag bekräftade för syster, att det där faktiskt var tomten, eftersom hon aldrig träffat honom. Båda rusade iväg, utan strumpor eller skor ut i den kalla snön, och omfamnade den snälle farbrorn på bänken. Resten av familjen skyndade ut och bar in oss, i sällskap med tomten. Han delade ut alla paket, och innan han skulle traska vidare, satte han sig ner på huk och sa

- Låt julstämningen flöda, hela året! Tills vi ses igen. Glöm inte det.



En judlig knarr väcker mig, från mina drömmar av julen som verkar vara så långt bort. Farbrorn hade rest sig från bänken och han står nu lutad mot ett av de fläckiga träden. Han börjar han promenera iväg på den grusiga vägen, men innan han försvinner bakom kullen ropar han till mig

- God jul på dig. Det har bara gått en dag. Det är långt kvar till nästa jul.

Skriven av: Lovisa