Bara det tar slut....

Vi sprang. Det gjorde ont i lungorna när vi rusade nerför gata efter gata. Som om vi var jagade av ett koppel blodhundar. Om det ändå hade varit så väl. Det där med blodhundarna, menar jag. Den fiende vi hade efter oss var långt värre. Polisen. Om vi åkte fast nu var det kört, speciellt för mej. Jag hade åkt fast för småsaker i stort sett hela mitt liv, och om jag blev fast nu så skulle det inte direkt bli bättre. Det var något enklare för Richard, eftersom han inte var lika känd hos polisen som jag. Jag och Richard. En ganska rolig syn antar jag. Jag med min spinkiga heroinkropp och stripiga hår, och sedan han, med sina vältränade armar och vackert glänsande, mörkbruna hår. Mitt hår var också mörkbrunt, men det var så risigt att det inte spelade någon större roll.
Vi hade levt i en äcklig knarkarkvart fram tills ikväll, då polisen hade gjort ett tillslag. Nu var vi avslöjade och försökte komma undan. Det skulle säkert lyckas, polisen verkade inte bry sej så mycket om ifall två idioter försökte smita ur deras grepp. Den enda dom skulle vara någorlunda intresserade av var mej.
”Jer, vart ska vi?” flämtade Rich bakom mej
Han var i bättre skick än jag, för jag kunde inte prata samtidigt som jag sprang. Därför fick han inget svar, utan jag stäckte med en kraftansträngning ut armen, och pekade på ett hus ca tio meter fram på gatan. När vi såg hur nära det var la vi på ett extra kål och ökade tempot. Eftersom Rich numera visste vart vi var påväg och inte behövde mej som vägvisare så sprang han om mej som ingenting. Han slängde sej på dörren, men upptäckte att den var låst. Om han inte hade sprungit om mej så skulle jag kunnat säja det till honom, men nu gjorde han det i alla fall. Sprang om mej, allså. Flämtande av ansträngning kom jag fram och placerade mej brevid honom. Det tog en stund innan jag kunde samla mej så pass mycket att jag kunde knacka på. Jag var en av dom få som kunde den rätta knackningen. Efter ett tag hördes steg på andra sidan dörren. Jag hoppades av hela mitt hjärta att det skulle vara Billy som öppnade, men så blev det inte. Av alla som bodde här så var det Josh som öppnade. Den jag hatade mest av alla. Han gillade mej, men jag hatade honom. Ingen fin kombination, jag vet. Men han blev i alla fall glad över att se mej.
”Jeremy, vilken fantastisk överraskning!”
Jag gav ett fånigt leende som svar. Sedan klampade jag in i hallen som var nästan lika söndertrasad som mitt före detta hem och började leta efter Billy bland människorna som satt där, mer eller mindre påtända. Han verkade inte vara där. Motvilligt vände jag mej mot Josh.
”Vi måste få… Bo här. Ett tag”
Jag behövde inte vänta länge innan han svarade. Jag visste redan från början att det inte skulle bli några problem så länge jag pratade med Billy. Eller Josh. Ärligt talat så skulle Josh antagligen käka hundskit om jag sa åt honom att göra det. Fråga mej inte varför, det bara var så. Jag brukade vara irriterad på honom, men nu kunde jag dra fördel av hans stora besatthet.
”Självklart får du, eh, ni stanna!” sa han och la sina hand hårt på min magra axel
”Bra” sa jag kort, och gick sedan för att kolla om Rich hade kommit in
Det hade han, och det hade jag nog kunnat räkna ut själv. Han stog i hallen och såg bortkommen ut, så jag gick fram till honom och började i det närmaste dra honom mot ett av dom två rummen. Han såg ganska osäker ur, och tittade på mej med en blick som undrade vad i helvete vi gjorde här.
”Lita på mej, det här är vårt enda alternativ” sa jag för att lugna honom
Inte för att jag tror att det fungerade, eftersom han bara såg ännu mer förfärad ut än förut efter att jag sagt det.
Vi kom in i rummet och jag slängde igen den nästan trasiga dörren efter mej. Sedan satte jag mej ner och lutade mej mot väggen. Golvet var hårt och kallt, men jag satt kvar. Efter språngmarschen orkade jag inte stå. Det verkade däremot Rich, för han gick runt i rummet och sparkade på alla grejer som låg utslängda på golvet.
”Hur länge måste vi stanna här?” frågade han nästan oroat
Jag visste inte svaret på den frågan själv. Antagligen skulle vi få vara kvar här en mycket lång tid, eftersom vi knappast kunde hitta något bättre. Jag var visserligen född här, och hittade i Vancouver som i min egen ficka, men jag visste lik förbannat inte vart vi skulle ta vägen. Förutom här då.
Som svar på Rich’ fråga ryckte jag därför bara på axlarna. Det gjorde att han också satte sej ner på golvet och suckade djupt.
”Skit också” mumlade han
Jag var trött. Det kändes som om jag skulle somna vilken sekund som helst. Min undernärda kropp klarade inte av att springa genom flera kvarter på det sättet som jag nyss tvingat den till, och nu sa den ifrån. Jag ställde mej med all möda i världen upp, och började leta efter ett ställe där jag kunde sova. I rummet fanns det en säng och tre madrasser, plus några mattor. Jag ville inte sno sängen, det skulle knappast göra oss populära, så jag valde snabbt en randig madrass som låg i ett hörn. När jag gått fram till den märkte jag att överdraget var upprivet och skumgummistoppningen låg utdragen, men det spelade ingen roll. Definitivt inte nu. Nu ville jag bara sova. Jag var redan halvt inne i en dröm när jag la mej ner, och mumlade god natt till Rich, som satt och glodde på dörren. Han suckade åter igen djupt, och sa god natt tillbaka. Jag önskade då att jag kunde säja att det skulle ordna sej, men det kunde jag inte. Han var den enda riktiga vän jag någonsin haft, och jag ville inte ljuga för honom.

Jag vaknade av att ljuset sken in genom fönstret. Tapeterna i rummet var bruna och gröna, men fuktskador här och där. På vissa ställen var dom helt sönderrivna, på andra satt dom helt normalt. Jag satte mej upp, och tittade på madrasserna, sängen och mattorna. På en annan madrass låg en tjej med rött hår, som verkade vara i min ålder. Hon var nästan lika äckligt mager som jag och verkade var hög på valium eller nåt. Ingen av dom andra sovplatserna var upptagna, dom som sovit där hade väl gått upp. Säkert för länge sen, men jag visste inte vad klockan var. J
Jag hade somnat med mina kläder på, inte ens skorna hade jag tagit av mej. Ett leende spred sej över mitt ansikte. Ett hånfullt leende mot mej själv. Ibland var jag nästan för klantig och bortkommen. Det var iförsej inte så konstigt, men tanke på alla hjärnceller jag måste ha dödat under alla år. Jag hade silat sen jag var tretton, nu närmade jag mej det magiska artonstrecket.
Jag reste mej upp, försiktigt för att inte väcka den rödhåriga tjejen, och gick ut ur rummet.
I hallen slängde jag en blick på den trasiga spegeln som hängde på väggen, men tittade genast bort igen. Jag hatade att se på mej själv. Ful som fan, och smal som en pinne. Jag vägde nog inte mycket över fyrtio. Stripigt, otvättat, ovårdat hår. Kort för liten. Insjunket ansikte, svullna, röda ögon. Jag såg inte klok ut.
Inne i det som egentligen skulle vara köket, men som saknade både kylskåp och spis, satt Rich. Han glodde bara rakt fram. Jag gick fram till honom.
”Vad är det?” frågade jag dumt, som om jag inte fattade
Han suckade djupt, som han brukade, och drog händerna över ansiktet.
”Det blir aldrig bättre. Eller hur, Jer?”
Jag förstog först inte vad han menade. Vadå, ”det blir aldrig bättre”? Hur skulle jag kunna begripa det? Hade det med den här lägenheten, och människorna i den att göra? Eller? Jag kunde inte gissa. Samtidigt tyckte jag att det skulle kännas otroligt fånigt att fråga. Jag vet inte varför, men av någon anledning så ryckte jag bara på axlarna, precis som jag gjort när han frågade mej hur länge vi skulle stanna här.
”Vi får väl leva för framtiden” sa jag, i ett patetiskt försök att låta beläst och intelligent
Rich’ tittade ut genom fönstret, som var tätat med tidningspapper, och log ett kallt, glädjelöst leende.
”Hur ska vi kunna göra det. Det finns ingen framtid. Inte för oss”
Med dom orden reste han sej, sköt in stolen, och gick. Han gick ut i hallen, och ut genom dörren. Jag kunde ett tag höra hans steg i trappan, och jag tror att jag fattade det redan då.
För jag tänkte bara en sak när han stängde dörren efter sej; Jag kan leva utan Richard.

Kvällen kom. Den mörka, obarmhärtiga kvällen. Kylan hade lagt sej som ett iskallt täcke över hela Vancouver, och folk i allmänhet höll sej inne. Den första riktiga vinterkvällen. Snart skulle det nog snöa också, det var inte långt dit.
Men kvällen kom med andra saker än kyla. Den kom med det hemska beskedet. Det jag fruktat mer än någonting annat. Det jag redan visste skulle komma.
Han var död. Richard, Rich, min enda vän, han var död. Kulan hade passerat upp genom hjärnan, och nätt och jämt orkat tränga ut genom skallbenet som skyddade det övre bakhuvudet.
På en toalett hade han suttit. En gatutoa, en smutsig, äcklig gatutoa. Väggarna var nu täckta med hans blod och delar av hans hjärna. Hans tankar, hans känslor, hans liv. Borta, utsmetat på en vägg i en gatutoa. Han var borta, och jag var själv igen.
Men jag trodde att jag kunde leva utan Richard. Jag var helt övertygad, även efter att jag visste vad som hänt.
”Jag kan leva utan Richard” hade jag tänkt
Och jag trodde på det. Det gjorde jag verkligen.

Nu vet jag sanningen. Nu vet jag hur det är, men det är för sent nu. Ibland ligger jag vaken och önskar att jag aldrig träffat Rich. Om jag aldrig träffat honom, så skulle jag inte vetat om någonting annat än ensamhet och ytliga knarkkontakter. Jag skulle inte veta vad riktig vänskap var. Och jag skulle inte några problem att leva utan den.
Dagarna har blivit veckor, veckorna månader och nu har månaderna blivit ett år. Jag vet det, för jag ser snöflingorna dansa i vinden, när jag vänder mitt huvud mot fönstret.
Jag känner ingen sorg. Ingen saknad. Ingen ilska. Jag känner ingenting. Det enda som finns inom mej nu är tomhet. Jag har legat här, på den här madrassen, enda sedan den där dagen för ett år sedan. Jag äts upp inifrån av den väldiga, enorma tomhet som fyller mej. Om jag bara kunde känna någonting. Om jag bara kunde skrika eller gråta. Om jag bara slapp denna tomhet!
Jag bryr mej inte om att äta eller dricka. Jag bryr mej inte ens om att ta mitt tjack. Dom andra ser till att hålla mej vid liv. Dom häller i mej vatten och ger mej dom sprutor jag behöver, men dom kan inte tvinga mej att äta. Jag väger nog under trettiofem nu. För ett tag sen, när jag fortfarande kunde gå, så tittade jag mej i spegeln. Det som stirrade tillbaka var ett spöke. Nån som egentligen är död. Eller borde vara det. Mitt risiga hår har nästan ramlat av. Bara små testar hänger kvar här och där. Ansiktet är så insjunket att ögonen nästan står utanför sina hålor. Min kropp är så mager och benig att man skulle kunna ställa ut mej på en skola istället för ett plastskelett.
Jag ligger med flera filtar över mej, ändå fryser jag. Josh sitter här och klappar på mej, som på nån jävla katt. Men jag orkar inte bry mej. Ingenting spelar någon roll. Benen bär mej inte längre, jag försökte gå i förrgår, men svimmade efter att jag med hjälp av Josh och Billy lyckats ställa mej upp.
Det är inte långt kvar. Jag kommer säkert inte att överleva den kommande helgen. Men det spelar ingen roll. Den här tomheten är outhärdlig. Jag visste inte att det var så hemskt att inte känna något. Jag trodde det var skönt. Jag dör gärna.
Bara det tar slut någon gång…

Skriven av: Zed