Bara ett litet

Varje morgon när Sture vaknade brukade han alltid lägga handen på kudden som låg bredvid honom. Den var alltid kall men han kunde alltid hitta ett långt blont hårstrå. Ett varje morgon, lika långt och lika ljust. Han samlade alla hårstråna i en liten plastpåse under sängen, som han inte lät någon se.
Hårstråna var hans hustru Marits, en omtänksam och trevlig kvinna. Sture och Marit hade varit gifta i fem år när Sture hittade det första hårstråt bredvid honom. Hon hade stigit upp tidigt och smugit iväg till jobbet. Sture hade suttit i sängen med hårstråt försiktigt i handflatan och insett att det var riktigt vackert. Solljuset smög sig in genom fönstret och gjorde det glänsande. Sture log och hämtade en röd plastpåse som han använder till denna dag. Nu var det dags, tänkte Sture när han samlade ihop alla hårstrån han hade samlat i fjorton år på nattduksbordet. Högen av hår gjorde Sture ganska känslosam, han tänkte på de fjorton år han hade spenderat åt detta och hur han äntligen var klar. Det var som slutet på en era. Med alla hårstråna samlade tog han en nål och tråd och började varsamt sy fast dem i varandra. Några hårstrån åkte sakta ner på golvet men Sture ignorerade dem, han hade så det räckte. Han började sy snabbare, han kände sin energi gå ut i armarna och hur han sydde som en maskin som var bosatt i en liten fabrik i Nordkorea. Håren gick jämnt ut längs sidorna, det kändes som silke när Sture försiktigt rörde vid dem. Det var klart. Han hade sytt en peruk åt sin fru. Han satte på sig den själv, bara för att pröva hur det kändes att ha så långt hår. Han stod framför spegeln och kollade med en kritisk blick hur hårets ljusa toner fick hans redan bleka hy se mycket vitare ut. Han rörde sig på sin stora potatisnäsa, den var mycket röd på grund av förkylning men han tyckte ändå den var vacker. Den hade en kula nästan vid nästippen som han älskade att gnugga på. Han brukade stå vid spegeln minst varje dag och gnugga, smeka och beundra sin näsa. Han kände ett leende sprida sig i ansiktet. Stures dubbelhakor förvandlades till en enda bred, manlig haka. Hans pormaskar försvann och han såg hur hyn glänste och hur mjuk den såg ut att vara. Ögonbrynens tjockhet gjorde han ännu mer attraktiv och de små fjunen under näsan förvandlades till en fullfjädrad mustasch.
- ”Sture, jag är hemma”, sa en mjuk röst. Stures läppar rörde sig vid takten av orden och såg ut att mima dem perfekt. Han kollade djupt in i spegeln. ”Jag är hemma”.
Han tog av sig peruken, la den vid sängkanten och fnissade. Hår hade fastnat på Stures kofta som han tog upp var och en och la dem i sin handflata. Han massarede dem med sina tjocka korvfingrar.
- ”Du är hemma, Marit”, sa Sture och log. Han vände sig långsamt om och såg sig i spegeln igen.
- ”Ja, det är jag”, sa Marit igen, ut ur Stures mun, från Stures förvrängda röst.
- ”Jag har gjort en sak åt dig”, sa han och fnissade. Han tog upp peruken och satte den ömt på sitt huvud. ”Den ger dig verkligen en fin form… På ansiktet”. Han log stort. ”Ja”.
Sture gallskrek, bröt ner på golvet och grät. ”Dra åt helvete!” Skrek han och kastade peruken in i väggen.
Sture grät hela den natten, hela nästa dag och veckan därpå. I en liten stuga i Värmland, omringade av skog sitter han och ylar, med bara hans svarta mascara-tårar som smeker hans kind. I sängen hans ligger det en skallig docka, som brukade med sitt ljusa hår locka.

Skriven av: Ansjovis