Publicerat
Kategori: Novell

Bara Vara Jag...


* Bara Vara Jag…*




Natten är ung tänkte jag när jag gick där mellan alla lägenheter. Jag visste inte varför jag hade legat i
sängen med t-shirt och sedan bara rusat upp, tagit på mig min svarta jacka och mina
utslitna gympadojor, och sedan bara gått ut. Det kanske var nåt med just den här natten.
Det var i alla fall stjärnklar himmel, stjärnorna såg ut som små glödande flugor, eldflugor,
och månen, den kunde man ju inte ens tala om, den var… ja vad var den…? Den var stor, gul,
lysande, vacker. Den såg kanske ut som en lysande ost, en stor sådan också. Jag mådde så bra.
Att bara gå här var så lugnande. Jag borde göra det här oftare. Bara ta jackan och gå ut. Men,
jag kunde inte hitta en anledning för att jag mådde så bra. Var det för att jag gillade att vara
själv, inte möta en enda levande varelse när jag promenerade på gatan? Eller var det för att jag
bara ville ha frisk luft? Jag visste faktiskt inte. Men, jag skulle nog gissa på första alternativet.
Jag gillade att vara för mig själv. Bara vara jag, ensam. Jag fick alltid spela såna spel när jag
var med människor. Jag kände aldrig att jag kunde vara mig själv. Och aldrig fick man ha
egna åsikter heller. Om man sa vad man tyckte så blev det bara gnäll för att dom andra tyckte
att det var en dålig åsikt eller elak, eller…ja….
Alla lägenheter låg öde, alla sov ju. Trodde jag i alla fall..
”Hallå där!”
Jag hörde en berusad, mörk röst bara några meter bakom mig.
Jag fortsatte gå, jag struntade i att vända mig om och möta blicken med den fulla, berusade
personen. Han skulle bara våga stoppa mig, han skulle bara våga röra vid mig.
”Hallå, är du döv eller?”
Inte vända mig om, inte vända mig om. Påminde jag mig själv gång på gång.
Jag kände att personen kom närmare och närmare.
Jag kanske skulle börja springa. Eller, kanske inte. Det skulle kanske se barnsligt ut.
Han var nästan så nära att han kunde flåsa mig med sin illaluktande andedräkt i min nacke.
Vidrigt, äckligt.
Jag började gå lite raskare steg.
Plötsligt så kände jag en hand på min axel.
Jag saktade ner som ett tåg.
Handen satt som fastklistrad på min axel enda tills jag hade stannat.
Jag stannade.
Nej, tänkte jag. Jag slöt ögonen.
Jag skulle inte låta honom vänta.
Vänta på att få ögonkontakt med mig.
Jag öppnade ögonen.
Jag vilade min blick på en av lyktstolparna som befann sig längre ner på den skumma
gatan.
”Vad är det?”, frågade jag innan jag hann möta hans blick, förmodligen hans flinande blick.
Ville jag möta hans blick?
Ville jag att han skulle skåda mina blåa ögon?
När jag väl mötte hans blick så... stopp! Tiden stannade..
Vilka vackra ögon, tänkte jag långsamt för mig själv.
Jag bara stod där och skådade hans ögon.
”Hallå , är du där eller”, sa han medan han viftade lite lätt med sin hand framför mitt ansikte.
Men jag var borta.
Han var en ängel, en ängel som gud hade skickat till mig.
Tack gode gud!
”Nehepp”, sa han och började vända sig om.
Innan han hade vänt sig helt om och börjat gå så lade jag min hand på hans axel.
”Var ska du ta vägen?”, frågade jag med ett leende.
Blixtsnabbt vände han sig om så att han stod rakt emot mig och det såg ut som om han ville
inget hellre än att få ögonkontakt med mig, han längtade.
”Jag trodde du gick i sömnen.”, sa han medan han förvånat såg ner på mina bara knän.
”Du får ursäkta klädselen!”, sa jag skrattande och tog min hand för pannan som jag snabbt
föste ner igen.
Han log.
”Vad gör du här ute på gatan mitt på natten?”, frågade han.
”Jag vet faktiskt inte. Jag fick ett ryck, tog på mig jackan och sprang ut i friska luften.”,
sa jag och viftade lite lätt med armarna.
Han flinade lite för sig själv.
Han tänkte säkert: vilken knäppskalle.
Jag såg upp mot himlen och försökte hitta en stjärna som jag kunde stirra på med mina
sömniga ögon som hade börjat gå i ide igen. Och där var en.
En stjärna.
Vacker som vanligt, kanske för vacker.
Jag tröttande på stjärnan.
Jag tog ögonkontakt med honom ännu en gång.
”Vad gör du ute på stan så här sent då?” ,frågade jag och log lite stelt.
Han såg ner i asfalten.
Sa ”farväl” till mina ögon.
”Jag behövde frisk luft, kunde inte sova.”
Jag såg att han inte talade sanning.
Han hade något att dölja.
Han hade en hemlighet, en hemlighet som han knappast skulle berätta för mig , en främling
på gatan.
Jag gjorde en grimas så att det såg ut som om jag trodde honom. Den blev inte så bra.
Han var verkligen en ängel.
Hans bruna ögon, hans rosiga kinder, hans mjuka läppar, ja det såg i alla fall ut som om dom
var mjuka.
Jag ville bara kasta mig i hans famn och kyssa honom.
Var det kärlek?
Var det längtan?
En längtan att få ha någon vid sin sida.
Någon att pussa och krama.
Jag hade helt glömt bort för ett ögonblick eller en ½ timme att jag aldrig litade, trodde, ville
ha något att göra med killar.
Men, alla killar kanske inte var likadana, eller?
Omöjligt.
Jag stod där och såg honom rakt i ögonen.
Sedan så skådade jag hans kropp.
Inte dåligt, tänkte jag för mig och fnissade lite tyst åt mina tankar. Det var inte ofta jag tänkte
sådana tankar, precis.
Han hade bra klädsmak också.
”Vad är det?”, frågade han med ett leende.
Han hade tagit farväl av asfalten och sagt ”hej, igen” till mina ögon.
Min blick åkte hiss upp till hans övervåning, hans ögon.
”Jag ser bara på dig”, sa jag och log som bara den.
Jag sa ju att jag var ärlig av mig.
Utan ärlighet kommer man ju ingen vart här i världen, livet, tro mig! Jag har alltid
varit ärlig av mig.
Inte för att skryta men det är sant.
Jag är ju dålig på att ljuga också, så då har man ju inget annat val än
att vara ärlig, inte sant?
Det blev tyst ännu en gång.
Jag kollade inte bort utan fortsatte att stirra in i hans bruna ögon.
Men, han kunde inte stå där och stirra mig rakt i ögonen.
Han var på upptäcksfärd.
Han smekte min kropp med alla sina blickar.
Jag undrade vad han tänkte.
Att jag var en ängel?
Att jag var den underbaraste tjejen han någonsin sett?
Han kanske tänkte helt andra tankar.
Hemska, mörka tankar.
Tankar som jag inte ville veta, inte ville se.
Kunde inte nå tankarna.
Han kanske inte var den personen som jag ville att han skulle vara.
Den mörka hemligheten kom fram djupt inom mig.
En hemlighet som jag hade burit på sedan jag var 14.
Det var fest i en park.
Jag kommer inte ihåg vilken.
Jag var väl för berusad antar jag.
Jag tog farväl av några av mina kompisar (jag kunde inte hitta alla, puts väck), sedan
började jag gå.
Det var en lång cykelstig som man fick följa för att komma någon vart, ut ur
den fuktiga parken.
Alltid när jag gick där så grubblade jag över varför dom, kommunen, aldrig satt upp
ett par rejäla lyktstolpar inne i parken.
Det var alltid mörkt.
Och det var ju inget tryggt mörker.
Ruskigt var det.
Man fick alltid gå lite snabbare när man gick igenom parken.
Vem vet vad som skulle kunna dyka upp bland alla små, trubbiga träd?
Jag hade hört prasslande bakom mig hela vägen från festen, men jag hade inbillat mig
att det var en katt som var ute på jakt, ville ha tag på möss.
Eller ville hitta en mask som den kunde leka med och nafsa lite på.
Jag gick vidare.
Jag närmade mig något vitt lysande.
Det var en bänk.
Det fanns dussintals med bänkar i den här parken.
Dom såg så hemtrevliga, inbjudande ut, tänkte jag alltid när jag fick syn på dom.
Men, jag visste inte vad det var som gjorde att dom såg så hemtrevliga ut.
Var det konstruktionen?
Var det färgen?
Jag hade faktiskt ingen aning.
Plötsligt så kände jag nånting snudda vid min bak.
Jag inbillade mig att det bara var ett löv som hade susat ner från ett mörkt, vissnande träd.
Det var höst.
Jag var väldigt bra på att inbilla mig saker.
Det var ju ofta så att jag lämnade verkligheten.
Satt och fantiserade, drömde.
Ibland levde jag bara i min egen värld.
Där bara jag bestämde om vad som fick hända och inte hända.
Natten var den mest avslappnande tiden på dygnet.
Fast det kanske inte var så konstigt.
Man sov ju då.
Men, alltid när jag sov så drömde jag nånting.
Jag älskade att drömma, fantisera.
Det fick mig att glömma verkligheten.
Gud välsigne drömmar och fantasi.
Plötsligt så kände jag två händer som föste mig mot den hemtrevliga, inbjudande, vita bänken.
Jag hann inte reagera.
Sedan låg jag där fram lutad mot bänken med min ända i vädret.
Vad hade hänt?
Vad skulle hända?
Hade det hänt nåt?
Jag låg där på bänken.
Jag såg parkens fontän längre bort i mörkret.
Det var svårt att lägga märke till den, men jag gjorde det.
Det kanske var lättare att se saker när man inte sökte, såg efter dom.
Vaktmästaren stängde alltid av vattnet på natten och på vintrarna.
Jag höll med om att det var onödigt att ha den på då.
Stå där och bara slösa en massa vatten.
Men, den var fin och vacker.
Det kunde man inte förneka.
Det kunde ingen förneka.
Jag kände att någon lutade sig över mig.
Det var någon som snuddade vid min vänstra öronsnibb med sin läpp.
”Du kommer att tycka om det. Det vet jag. När vi har gjort det så kommer du bara
vilja göra om det om och om igen”.
Jag visste vem det var.
Jag hörde det på rösten.
Jag kände igen rösten.
Christian.
Vad skulle han göra?
Jag hade mina föraningar.
Jag hörde att han knäppte upp någonting.
Sina pösiga byxor?
Jag kunde inte se hans ansikte.
Han flinade säkert medan han knäppte upp sina byxor.
Jag gjorde inget.
Jag skrek inte.
Varför gjorde jag inte det?
Tyckte jag att det var onödigt att skrika?
Var det för att jag visste att ingen skulle kunna höra mig?
Hur visste jag att ingen skulle kunna höra mig?
Det var säkert några andra som hade gått lite ifrån festen.
Plötsligt så kände jag en hand som dök ner i mina byxor och bomulls trosor.
Han drog ner allt i ett nafs.
Han skulle väl inte…?
Jag började skrika.
Jag skrek.
Jag började sprattla.
Men, jag kom ingen vart.
Vart skulle jag ta vägen om jag kom ifrån honom?
Skulle jag springa hem?
Skulle jag springa till dom andra?
Skulle jag bara springa så långt som mina ben bar mig?
Jag kunde ändå inte komma någonstans.
Han hade tagit ett stadigt grepp om min mun och min nacke.
Jag var förlamad.
Det var ingen ide´ att göra motstånd.
Jag kände hans styva lem mot min bakdel.
Bakdelen som var helt chanslös i sådana här tillfällen.
Eller, var den det?
Ja.
” Öj, öj, öj!!!!”
Jag hörde röster.
Berusade röster, men röster.
Kunde dom rädda mig?
Det var några stycken, det hörde man.
Jag hörde det.
Tydligen Christian också.
Christian släppte taget om min nacke och mun.
Jag gjorde inget.
Vågade inte röra mig.
Skulle han hitta på något nu?
Skulle han slita med mig till en buske?
En buske där ingen skulle veta att vi var.
En buske där ingen skulle hitta mig, plågad av honom.
En buske som det inte skulle kunna tränga ut några läten ifrån.
Tyst, tyst.
Jag hörde blixtlåset på ett par byxor dras upp.
Jag vågade inte vända mig om.
Se hans ögon.
Han äcklade mig.
Nu gjorde han det.
Det lät som han var stressad.
Rösterna började komma närmre, och närmre.
Hade gud räddat mig ännu en gång?
Som han hade gjort i vintras?
I vintras när morsan började sladda med bilen och vi åkte ner i ett dike.
Alla klarade sig.
Men, det var ruggigt.
Det var tur att vi inte mötte någon bil, fram- eller bakifrån.
Han sprang iväg.
Han sprang iväg mellan som trubbiga, små träden.
Syntes en stund, sedan borta.
Jag mötte aldrig hans blick.
Hans rädda blick?
Hans flinande blick?
Hans stolta blick?
Aldrig mer vilja se honom i ögonen.
Var det, det han ville?
Att jag aldrig skulle våga, vilja se honom i ögonen igen?
Förstod, skulle aldrig mer förstå honom.
Jag tog hjälp av mina armar och reste mig upp.
Stel som jag var.
Drog upp trosorna och byxorna.
Tårar började smyga ut från mina ögonvrår.
Tår efter tår.
Jag satte mig ner på bänken.
Bänken som jag nästan hade blivit våldtagen på.
Hade jag nästan blivit våldtagen?
Eller hade jag blivit… våldtagen?
Hade Christian ens knuffat fram mig mot bänken.
Hade det hela bara varit en dröm?
Nej, det var verklighet, det var verklighet.
Jag kunde höra en moppe gå igång.
Säkert Christian.
Han hade ju en moppe.
Jag kurade ihop mig på den nu mer ”icke så hemtrevliga bänken”.
Jag slöt ögonen och burrade ner huvet mellan knäna.
”Hallå där!”
Jag lyfte inte huvet.
Ville inte ha kontakt med världen, inte än.
Vänta en stund, snälla?
”Hur mår du, öj, är du där eller?”
Jag lyfte huvudet och fick ögonkontakt med en hukad person som bara var några centimeter
från mig.
En kille, varför just en kille.
Var det inte detta kön som just hade tvingat sig på mig och försökt våldta mig?
Han såg mina tårar.
Mitt våta ansikte.
Han såg att jag var ledsen, rädd.
”Har det hänt nåt?”, frågade han medan han sträckte ut sin hand för att sedan lägga den
vilande på ett av mina knän.
”Inget”, sa jag och torkade bort tårarna från kinderna.
Man kan ju inte vara ärlig hela tiden, inte sant?
Han såg att jag inte talade sanning.
Han försökte ännu en gång.
”Säkert?”.
Nej, gå här ifrån nu.
”Ja, det är säkert”, sa jag och fick fram ett stelt leende medan jag torkade bort dom
sista tårarna under mina illröda och svullna ögon.
Gå bort nu, gå din väg.
Han skakade på huvet.
Han visade verkligen att han inte trodde mig.
Ville han att jag skulle tycka synd om honom?
Tycka synd om honom.
På vilket sätt?
Jag var rädd för det motsatta könet.
Från och med denna kväll.
Varför hade just jag blivit utsatt för detta?
Vad hade jag gjort?
Hade jag gjort någon ledsen?
Gud, har jag gjort någon ledsen?
Omöjligt.
Jag umgås inte med så många.
Och när jag väl gör det så är jag så snäll som möjligt.
Troligen för att jag inte har så mycket vänner att vara osams med.
Varför ska man vara osams?
Kan någon svara på det?
Varför ska man vara osams!?
Ja, det tillhör ju livets mening.
Skulle livet vara tråkigt om det inte var några som pratade skit om varann ?
Ja.
55% av ett samtal går väl ut på att snacka skit om andra.
Tyvärr kanske det var så.
Han reste sig upp.
”Vad heter du?”
Varför undrade han det?
Hade han inte stört mig tillräckligt?
Nej.
Det hade han inte.
Tydligen inte.
”Sandra, Sandra heter jag”, sa jag och log.
”Fint namn”, sa han och drog håret bakåt.
Han hade svart hår.
Det såg inte mjukt och luftigt ut.
Han hade för mycket vax, det såg man, fast det var så mörkt.
Han sträckte fram sin hand.
Han ville hälsa.
Ville jag hälsa på honom?
Ville jag bilda en relation med honom i det ögonblicket vi skakade hand?
Jag tyckte alltid att man band sig vid varandra på något sätt när man skakade hand.
Hade vi redan en slags relation?
Jag visste inte varför jag tyckte så.
Var det kanske något jag hade fått för mig?
Jag tvekade.
Han väntade på att jag skulle sträcka fram min blöta hand som jag hade torkat bort
alla tårar med.
Alla före detta, forsande tårar.
Tårar som nu var historia.
Ville han ha en blöt hand som luktade, och skulle säkert smaka salt, ville han det?
Han nickade mot sin hand.
Förstod han inte att jag fattade?
Jag gav väl en signal som uppfattades som om jag inte fattade.
Jag var rädd.
Vad skulle jag göra?
Jag tog fram min blöta hand som jag hade gömt bakom mina tätt ihop satta knän.
Skulle det här samtalet förändra mitt liv?
Skulle detta samtal inte betyda nånting sedan när han gick i väg med sina vänner.
Var, var hans vänner?
Där.
Där var dom.
Vid ett träd.
Dom verkade inte bry sig om att han stod här och sträckte fram handen till mig.
Dom brydde sig inte om mig heller.
Dom brydde sig inte om mig.
Jag som hade våta händer.
Jag som hade våta händer för att jag hade torkat bort tårar som hade fyllt mina ögonvrår.
Jag som hade illröda ögon för att jag hade gråtit.
Jag som hade fått saltsmak i munnen för att jag hade gråtit.
Jag som hade gråtit för att jag nästan hade blivit våldtagen.
Dom log, skrattade.
Hans kompisar.
Dom hade säkert ett perfekt liv.
Kunde man ha ett perfekt liv?
Behövde inte vara rädda för någonting.
Alla människor var väl rädda för nånting?
Jag var rädd för det motsatta könet.
Ja.
Det var jag.
Rädd.
Skräckslagen.
Svag.
Jag skakade hand med honom.
En lättnad?
En början?
Början på något nytt?
Början på inget?
Ja.
Början på inget, början på inget.
Vi tog farväl av varandras händer.
”Hej då, vi syns aldrig mer”, sa dom till varandra.
Han såg nästan stolt ut.
Stolt över vad?
Han vill fortfarande ha ett svar från mig.
Svar på vad som hade hänt.
Vad som hade skett denna kväll.
Sena kväll.
Men, jag skulle ju aldrig kunna säga detta till en främling.
Inte ens mina föräldrar.
Min förälder.
Inte kunna säga det till en kompis.
Inte ens det.


Var det mitt fel att jag hade blivit våldtagen?
Om jag skulle ha gått med en kompis så skulle jag aldrig blivit våldtagen.
Eller?
Är alltihop mitt fel?
Men, nej, det kunde det inte vara.
Det fick inte vara.
Inte vara det.
Jag hade upplevt något hemskt som någon annan hade utsatt mig för, en annan person,
det motsatta könet, varför tog jag på mig hela skulden?
Nästan hela.
Nej, jag har inte gjort något fel.
Det är hans fel.
Christians fel.
Jag hatar honom.
Ska aldrig mer se honom i ögonen.
Det är kanske det han vill.
Det var det han ville.
Att jag inte ska våga se honom i ögonen.
Ja, eller nej, ja, eller nej?
Kanske.
Visste inte redigt.
Var osäker.

Jag skulle se honom i ögonen.
Han kanske var rädd för mig.
Rädd?
Jag hade ju inte gjort något mot honom.
Det var ju han som hade gjort mig illa.
Mycket illa.
Skämdes han?
Omöjligt.
Omöjligt?
Man vet aldrig.
Inte ens jag vet.
Inte ens jag skulle få veta.
Jag skulle bara veta om jag frågade honom.
Det skulle jag aldrig göra.
Jag skulle inte våga.
Våga.
Rädd.
Jag var rädd.
Mycket rädd.

”Allvarligt, Sandra, har det hänt något?”, frågade han som om vi kände varandra.
Jag blev lite irriterad.
”Varför skulle jag berätta det för dig?”, sa jag, gömde handen bakom mina tätt ihop satta
knän på nytt, gjorde en tjurig grimas och min blick flög iväg bland trä stammarna.
”Förlåt”, sa han och det verkade som om han menade det.
Var han en sådan känslig person?
Sådan person som hatade att göra andra personer ledsna?
Jag kände med en gång att han aldrig skulle kunna göra en sådan sak som
Christian hade gjort mot mig.
”Förlåt men, jag menar, du har inte ens berättat vad du heter”, sa jag, fick ögonkontakt
med honom och sedan log jag så vänligt jag bara orkade.
”Oj, jaha. Jag heter Marcus”, sa han och skrattade till.
Marcus.
Vilket fint namn.
Just nu var det, det.
Finaste namnet på hela jorden.
Just nu hade Marcus den ljuvaste rösten.
Just nu var han min ängel.
Hade det uppkommit känslor?
Känslor för Marcus?
Tack, Gud.
Tack för någonting.
Vet inte vad.
Tack för Marcus.
Tack för den tröstande rösten.
Tack för den ljuva stämman.
Tack för hans skratt.
Tack för hans leende.
Tack för hans vänlighet.
Tack för hans känslighet.
Tack för allt, min vän ,gud.

”Vad fin du är”, sa jag och spred mina blickar som frön över hela hans kropp.
Jag såg förlamad ut.
Han såg förvånad ut, sedan så sken han upp.
”Jag menar, vilket fint namn du har”, sa jag, flaxade till med armarna och hoppade till.
Gled tillbaka i samma ställning som tidigare.
Han såg förvånad ut ännu en gång.
Jag stirrade på mina knän och log.
Jag kände att jag rodnade.
Jag kunde se mig själv framför mig hur jag såg ut i detta ögonblick.
En vacker syn?
Han hukade sig lätt framåt för att sedan hoppas på att jag skulle se in i hans bruna,
nästan svarta ögon.

Jag brukade ofta känna mig ensam.
Mycket ensam.
Jag kände nästan aldrig närvaro av någon person.
Men, jag ville göra det.
Jag ville inget hellre.
Men, om man pratar om närvaro, så pratar man också om ett förhållande.
Dom flesta gör nog det.
Ett förhållande mellan det motsatta könet.
Och också mellan samma kön, för vissa.
Jag vet inte vad jag menade med ordet ”närvaro”.
Jag skulle ju aldrig ha närvaro av det motsatta könet.
Jag var ju rädd för det motsatta könet.
Från och med denna kväll så var jag ju det.
Det hade jag bestämt.
Jag hade bestämt att vara rädd för det motsatta könet.
Av fri vilja.
Av egen vilja.

Han satte sig bredvid mig på den vita bänken.
Marcus.
Min vän Marcus?
Min blivande vän, Marcus?
”När du sitter så där tyst, vad tänker du egentligen på då?”, frågade han och
jag visste att han log.
Log för sig själv?
Log mot mig?
Log för mig?
Det visste jag inte.
Men, jag ville veta.
Jag vände huvet mot honom snabbt.
Han var så rar.
Han var snäll.
Jag hade ju själv sagt och bestämt att jag inte skulle ha något med det
motsatta könet att göra.
Höll det på att spricka nu?
I detta ögonblick?
Skulle Marcus bryta förbannelsen.
Skulle han lära mig älska det motsatta könet igen?
Jag ville både hoppas och tro på det, men mitt tvivlande skulle alltid finnas kvar.
Som en skugga vid min sida.
En skugga som bara jag kunde se.
Jag skulle alltid höra Christians ekande ord i mitt huvud.
”Jag vet att du vill”.
Jag vaknade upp ur mina tysta tankar.
”Inget speciellt”, sa jag och himlade med ögonen.
”Nja , nånting är det”, sa han och verkade envis efter svar.

Men han log.
Jag sökte upp hans ögon.
”Du nöjer dig tydligen inte med ett enkelt: ”Inget speciellt”, du”, sa jag och skrattade till.
Skrattet blev inte så bra.
”nej”, sa han och retades.
”Nehepp”, sa jag och studsade till lite på den vita bänken.
”Makaroni, kommer du snart eller?” .
Hans kompisar ropade på honom.
Makaroni?
Vad var det för ett smeknamn.
För, det var väl ett smeknamn?
”Är det ditt smeknamn?”, frågade jag och log.
Detta leende blev bra.
Perfekt.
”Jo, det kan man väl säga”, sa han och drog håret bakåt för andra gången.
Fortfarande lika oluftigt.
Han log lite stelt.
Tyckte han att det var pinsamt eller?


Jag tyckte det var roligt.
Eller kanske sött.
”Vad har dom fått det ifrån då?”, frågade jag och fnissade till.
”Äh, inget speciellt”, sa han och himlade med ögonen.
Hm..
Jag ville veta.
”Men, kom igen nu”, sa jag och buffade till honom med min armbåge.
”Okej, jag tycker så mycket om makaroner så……”, sedan avslutade han meningen.
”Så…? Du fick det smeknamnet för det?”, sa jag och gjorde meningen hel.
”Precis”, sa han och nickade långsamt.
Han log.
Som vanligt.
Han log efter varje mening han sa.
Jag hoppades på att det skulle bli något.
Han var ju faktiskt den som skulle lära mig älska det motsatta könet igen.
Eller var det också någon fix ide` som hade slatt sig till ro i min skalle.
Jag ville hoppas på det bästa.
Men, jag kanske inte skulle hoppas för mycket.
Jag visste ju, att förr eller senare så skulle jag bli sårad.
Det slutade ju oftast så.
Blev alltid sårad.
Mer eller mindre.
Jag kunde ju inte ändra det som skulle hända mellan Marcus och mig.
Vad skulle hända?
Jag överlämnade mig helt till ödet.
Ödet fick bestämma.

Jag vaknade upp ur mina tankar.
Såg en person framför mig.
En person som hade rusat efter mig ner för gatan.
En person som log mot mig.
Vad hette denna person?
Han räckte fram handen och nickade emot den.
”Jag heter Andreas”, sa han och log.
”Sandra”, sa jag kort och räckte fram handen.
Där stod vi.
Log åt varann.
Log med varann.
Log åt oss själva.
Två nya vänner?
Ett förändrat öde?

Skriven av: Sanna

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren