Barndomens glänta

BARNDOMENS GLÄNTA
Det ser nästan ut som ett månlandskap: öde och grått. Inget gräs växer längre på marken och man kan inte tro att det någonsin vuxit här. Buskarna är ersatta med kratrar och träden är sedan länge döda, synen av dem nu för tankarna till förvridna skelett. Lukten är nästan obeskrivlig. En sur förorenad stank med inslag av något krutliknande. Den blåser rakt i ansiktet på mig och vindens ljud, en svag utdragen vissling, minner om en människa som tar sitt sista kämpande andetag innan det oundvikliga. Det har inte alltid varit så här, en gång stod gläntan i blom och var full av liv. Gräset var grönt, buskarna växte yviga och träden bar frukt. Som barn lekte vi alltid här, det var vår glänta och varje dag av barndomens somrar tillbringade vi på denna plats. Här har jag hoppat, sprungit, slagits, skrattat och gråtit. Vid kratern där jag står sprang jag in mitt första par skor och borta vid stubben som en gång var en ståtlig ek, kysste jag min första flicka. Men vad tjänar det till att minnas, vad gör nostalgi för nytta? Allt detta var förut, under livets årstid. Sedan kom kaos, krig och mördande, ett obeskrivligt lidande. Dödens årstid sänkte sig över jorden och förstörde allt vi höll kärt. Himlen är inte blå längre, ingen sol kan skönjas mer. Ett grått dis bestående av stoft från den söndersprängda världen förmörkar allt. Åratal måste passera innan detta stoft har skingrats och årtionden måste förflyta innan gläntan återigen grönskar. Därför tjänar det inget till att i sinnet återvända till barndomens somrar. De kommer ändå aldrig igen. Men någon gång, när jag sedan länge är borta, har naturen reparerat vad människan förstört. Då kan gläntan åter vara en lyckans plats och barnen kan än en gång leka.


Zulu-zulu

Författare:

Publicerat

Dela: