Bästisliv. Del 1.

Sandra vakna av att solljuset starkt sken på kinden.
Länge låg hon och stirra upp i taket. Hon var helt utamattad.
Hon kände hår våt hennes pjamas och täcket var, och hur hon låg som fast klistrad vid lakanet. Hon kände sig kladdig och kallsvettig. Hon visste inte varför. Hon hade inte drömt. I alla fall inget hon kom ihåg. Sandra kastade en snabb blick på klockan. Kvart i åtta. Om det var skola nu skulle som ha biologi just nu. Men det var inte skola. Det var en varm lördagmorgon sådär i början av Maj. Sandra reste sig upp Hällde upp kallvatten i skålen på nattukbordet och tvätta sig. Det var nog därför det hade varit så varmt hon knappt kunnat sova... så måste det vara. Hon gick ner till köket. Mamma och Niklas hade tydligen inte vaknat än. Niklas är Sandras mammas nya pojkvänn. Domhar precis flyttat ut på landet så det står fortfarande lite låder här och var i hallen. Hennes mamma heter egentligen Carina. Carina vill att Sandra ska kalla Niklas för pappa och inte för Niklas.
- 'Jag tror att Niklas också gärna skulle vela bli kallad pappa, brukar Carina säga när dom är ensamma. 'Nu när hans första fru är borta. Niklas första fru hette Ylva, Ylva Säderstam precis som Niklas. hette då. Ylva dog i Hjärncanser. Det är väldigt ovanligt, men det händer. Precis som så många andra farliga sjukdommar. Sandra öppnade skafferiet. Hmm... lite rostbröd, cornflakes, spagetti, gammla kakor, oboypulver...
Sandra stoppa ner två smörgåsar i rosten. Och tog sedan fram körsbärsmarmelad och mjölk ur kylen och balndade till lite oboy. Sen, när smårgåsarna var färdiga brädde hon på marmeladen. När allt var klart satte hon sig ner vid köksbordet och rotade fram en Kalle Anka tidning som hon läste medans hon åt. Egentligen gillar inte Carina när hon läser vid maten, men nu när hon sover kan hon läsa hur mycket hon vill. När hon ätit färdigt lägger hon tidning åt sidan och ställer in disken i diskmaskinen.
Hon går in tvrummet och ser om det är nåt bra på. Hon bläddrar sakta bland kanalerna på teven, fram och tillbaks 3 gånger för att vara riktigt säker på att det inte finns nåt att se på. Men det fanns verkligen inget.
- 'Det här är ju hopplöst!' Säger hon för sig själv och låter sig tillbaka i soffan.
SLUT PÅ DEL I. FORTSÄTTNING FÖLJER PÅ DEL 2.

Skriven av: Ellika Forsberg