Bedövad

Solen lyste genom tågets fönster. Ljuset lös upp hennes ansikte. Hon tänkte tillbaka på den dagen. Just den dagen då allt var som värst.

————————————————————
Hon kom ihåg den tomma korridoren. Den som var lika tom som hennes kropp. Där ingen syntes till. För alla hade lunch. Egentligen hon också men att slippa vara nära dem och gömma sig på toan hade låtit som en bättre idé. Hon minns hur hon ståendes framför spegeln som hängde ovanför handfatet lyfte på tröjan för att låta handen följa kroppens naturliga mönster. Längst med revbenen ner till höftbenen och över låret. Hon hade studerat kroppen i spegeln och tänkt på hur dålig den egentligen var. Hade det räckt att inte äta? Eller fanns det något mer att göra. Hon hade fortsatt på axeln och känt på benen som skar igenom huden. Låtit handflatan glida ner längs armen. Märkena sved när hon lätt tryckt på de med fingrarna. Det var dock oklart ifall det var märken som de personerna orsakat eller ifall det var de hon gjort själv. Kanske var det en blandning. Hon hade släppt ner tröjan och gett ifrån sig en suck. För att ingenting hade blivit som det var tänkt.

Hon mindes hur hon låst upp dörren och lät handens vikt föra handtaget nedåt. De ostabila benen hade tagit henne till bänken där hon sjunkit ner. Hon hade blundat och fokuserat på den molande smärta i kroppen. I huvudet, armen, benen och framförallt magen.

Efter ett litet tag kom hon ihåg att hon hört röster från slutet av korridoren. De hade ätit klart. Fan, hade hon tänkt. Hon hade inte hunnit inte gå därifrån förrän de en efter en passerade henne påväg till skåpen. Ingen hade noterat henne. Likabra det. Men mindes hon hur den lilla men ändå skräckinjagande gruppen av elever hade börjat närma sig och hjärtat i bröstkorgen börjat slå allt hårdare. De hade stirrat på henne men istället för att gå förbi hade de gått åt sidan mot bänken hon satt nedsjunken på. De hade ställt sig runt henne och sen börjat skrika. ”Sluta vara en sån jävla idiot”. ”Lämna vår vän ifred din hora”. ”Vi ska våldta dig om du inte slutar”. Sluta med vadå? tänkte hon. Inget av det som hade påståtts om henne var ju sant. Rösterna hade ekat i huvudet. Det hade inte gjort ont längre. Man vande väl sig efter ett tag. Speciellt efter det hon blivit utsatt för under så lång tid.

Äntligen hade de gått. Hon mindes hur hon låtit händerna, som hon krampaktigt lagt runt huvudet, sjunka ner i knät. Hon hade blundat och låtit tårarna rinna ner för kinden. Skulle det ta slut någon dag. Eller skulle det hålla på förevigt, hade hon tänkt. Något fel måste hon ha gjort. Annars skulle de inte vara på henne. Kanske var det hennes utseende det var fel på. Såklart det var. Därför var det likabra att svälta. Lika bra att skära och likabra att bara låta dem fortsätta. Det förtjänade hon säkert. För det ju hennes fel att de hatade henne. Hon kunde ju ha varit omtyckt, smal och vacker. Istället var hon hatad, tjock och ful.
————————————————————

Konduktören på tåget avbröt hennes tänkande. Nu var hon tillbaka i verkligheten. Nästan ett år hade gått sedan det slutade. Ändå fick hon en klump i magen varje gång tåget stannade och hon var framme staden där allt började.

Novellen är en historia baserad på verklighet, min verklighet faktiskt. Något som hände som jag fortfarande har problem ifrån. Jag skrev denna till svenskan så ni får gärna kommentera vad ni tycker om berättelsen men också grammatiken!
~ Ebba

Författare:

Publicerat

Dela: