Bekännelse

“Don't believe me if I tell you
Not a word of this is true
Don't believe me if I tell you
Especially if I tell you that I'm in love with you..”

//Thin Lizzy

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Jag sluter mina ögon och ler, när textraderna rullar igenom mitt huvud. Vad var det
Jag sa?
Du skulle ju inte släppa in mig…Inte höra, inte lyssna och särskilt inte tro på
Något jag sa. Jag varnade dig redan innan, och nu är det för sent. Du är slut.

Snart ska jag resa mig och gå, nonchalant borsta av mig och le mitt allra sötaste slynaktiga leende.
Du?
Tja…du ska väl ligga kvar och gråta. Det är vad de brukar göra, och varför skulle du vara
Annorlunda?

Varför lyssnar ni inte, är ni verkligen så dumma?
Jag talar ju om i förväg hur det kommer bli. Nej, jag är inte synsk, inte alls…
Bara kommit till den punkt, som så tjusigt kallas för självinsikt. Och jag är åtminstone så
Pass ärlig, att jag delar med mig av den visdomen till er. Det är det första, och det enda
Ärliga jag någonsin gör i mina relationer…Så varför lyssnar ni inte?

Vänta lite nu…tänker du kanske; Varför ska vi tro på just det?
Och det är en helt berättigad fråga; Varför skulle ni det?
Jag skrattar lågt för mig själv när jag funderar över svaret, men i nattens ensamma mörker
Låter skrattet som ett vilddjurs hotfulla morrande. Lilla vilddjuret, tänker jag förtjust för mig själv. Liknelsen roar mig, jag tycker det är ytterst tilltalande att tänka på mig själv som
Ett djur. Inte den varma lilla luddiga kattunge, som ni brukar jämföra mig med. Nej, det är
Inte alls jag. I min värld är jag en varginna, en stor grafitgrå alfahona, och ni…ni är min flock,
som jag styr efter egen vilja och lag. Eller en lejonhona…ja, snarare det. En enorm gyllenglänsande lejoninna, som jagar åt sin vackra, men ack så improduktive hane. Som låter
hanarna ha sitt fiktiva övertag, medan hon i lönndom är den som besitter kontrollen. Oh ja, det
är absolut jag…Som slickar min gyllene päls under den glödande solen…Nej, vänta nu…Kan ju inte slicka mig själv, det är ju det jag behöver er till. Lågt morrande skratt i natten.

Men förlåt mig kära du, nu kom jag bort från ämnet. Varför ni skulle tro på mig, var det ja…
Och självklart; Ni gör som ni vill, men om ni inte tror på mig när jag är ärlig, då borde ni
rimligtvis inte göra det sen heller. Och det gör ni ju, varför skulle ni annars gråta, när ni insett att jag hela tiden bedragit, manipulerat och lekt med er?
Varför?

Nåväl, det är väl kanske inte allt för mycket att göra åt den saken. Du får gråta bäst du vill,
Det är ditt val. Du minns säkert mitt motto: smärta är oundvikligt, lidande är valfritt…
Vill du gråta över att slynan lämnat dig, så får du självklart göra det. Det är bara aningen
Irriterande, men mest smickrande.
Du undrade någon gång över mina ärr, och nu kan jag slutligen säga dig sannigen:
De är ett straff. Det är så jag fokuserar min smärta över att vara jag, genom att
Sakna men säkert fylla min kropp med skärsår. Sår som bildar ärr, somv art och
Ett är ett minnen över dem jag sårat. Om man så vill är de ärr över varje gång
Jag sårat mig själv, det är väl ganske uppenbart, men ändå…

Nu har jag sagt allt jag ville, och eftersom jag är verbal person och ingen författare,
Tänker jag avsluta denna bekännelse på samma sätt som den började, med ett citat från Thin Lizzy:

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::


”Don't believe a word
For words are only spoken
Your heart is like a promise
Made to be broken”

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Skriven av: Severinna