Berättelsen om Lennart Ljugare



Det var ingen slump att Lennart Ljugare blev som han blev, för hans far var nämligen inte heller riktigt klok.

Det fanns en inneboende galenskap i släkten som gått i arv sedan 1600-talet enligt en illasinnad släktforskare i Stockholmstrakten. Men ibland hoppade vansinnet över ett led, för att senare dyka upp igen med oförminskad styrka.

I dag brukar man säga sociopater eller psykopater om liknande personer,, men på femtiotalet när denna berättelse har sin upprinnelse, använde man inte så fina diagnoser eller uttryck.

Man brukade knacka med ena fingertoppen på tinningen, så förstod alla att det var en galning man hade att göra med, eller en person som var lite eljest, som det heter uppåt landet.

Lennart Ljugare var alltså lite eljest och det skulle visa sig redan i tonåren. Hans far som var gjutmästare med eget metallgjuteri, hade gett efter påtryckningarna från sonen och hustrun att mot alla odds, bygga ett tackjärnsgjuteri till lille Lennart 20, som han kunde ha och leka med.

Företaget var visserligen redan från början dömt att misslyckas, men hustrun och sonen gav sig inte. Så lämnade man in ansökan om byggnadslov och liknande handlingar och anlitade även en byggmästare, som skulle utföra själva byggnationen.

Det blev ett vinterbygge och Lennart Ljugare blev beodrad att sköta hantlangningen till muraren, det snöade friskt och Lennart skulle blanda murbruken och rulla fram den till murarmästaren. Men han fick stränga order att på inga villkors vis, blanda kalk i bruket för då skulle det inte bränna.

Givetvis gjorde han tvärtom och vräkte kalk i murbruket, blandade och rullade fram det på byggställningen för glatta livet.

Varför gör en människa tvärtom som han blivit tillsagd? Ville han skoja med byggmästaren, eller ville han experimentera eller bara visa vem som bestämde? Eller var det ren ondska? Svaret får vi nog aldrig reda på, men förmodligen lutar det åt det sistnämnda.

Arbetet gick framåt och vid Lille Julafton, som infaller den tjugotredje december nere i Skåne stod bägge gavelväggarna färdigmurade.

Arbetet skulle avslutas vid lunchtid när skåningarna äter middag, men då hände det som inte ska hända. Gavlarna rasade. Först den västra och sedan den östra och det blivande tackjärnsgjuteriet hade med ens förvandlats till en ruin mitt i snöstormen.

Ja detta var alltså Lennart Ljugares första insats inom gjuteribranschen, kanske ingen lysande start på en karriär som inte skulle bli långvarig.

På kvällen satte sig gjutmästaren vid sin sekretär och grät. Jag tror det var den enda gången jag sett honom gråta och det var en beklämmande syn. Men nu är det berättat och levandegjort för eftervärlden.

KR

Författare:

Publicerat

Dela: