Falkteamer bok 13


They called her the Wild Rose

Av Rebecka Lejonbalk

Kapitel 1

Jag satt på planet till Växjö. Jag hade fått ett samtal som fick mig att resa iväg. Mor och far hade lovat ta hand om Fredricks och mina barn, Rana och Reijno, nu drygt tre år gamla. De är tvillingar och oerhört smarta. I höstas var de med och alla i familjen och hjälpte vår favoritminister. Han hade som tappat sig själv. Visst var han fortfarande snäll och vänlig men det var något som inte stämde. Den spontana glädjen och omtanken var borta. Det hade varit en svår räddning att få Jonas i liv igen efter sitt självmordsförsök men vi hade inte gett upp och vi vann över döden. Själv ville han inte gärna tala om det mer och det kunde vi väl förstå men han var räddad och det var det som betydde något. Nu var han åter vår älskade minister. Den räddning som vi utfört och som innebar att Milo fick komma och hjälpa till med läkningen. Den räddningen visade att det vi anat var rätt, Jonas var inte sig själv. Mio fann en vilsen ande i Jonas kropp, den förpassade Milo och då, då kunde Jonas som först, själv framträda.
Jag tänkte tillbaka på samtalet jag fått och som gjort att jag nu satt på flyget. Jag hade varit i skogen och lagt ut mat till djuren och när jag var på väg hem ringde min mobil. En kvinna talade.
– Falk, svarade jag.
– Är det Nora Falk?
– Ja det stämmer.
– Bra, jo det är så att jag undrar… om ni kan hjälpa mig?
– Jaha, vad gäller det?
– Ja, jag kanske inte skulle säga det i telefon men… det gäller min bror.
– Jaha, er bror.
– Han är försvunnen!
– Oj då, det var tråkigt att höra. Har han varit borta länge?
– Jo, 9 år.
– Ja det var ju lång tid. Hur kommer det sig att ni just nu ringer mig?
– Jag har fått ett märkligt brev.
– Ett brev?
– Ja, ett brev från honom.
– Ja men det var väl bra, då är han inte saknad längre då!
– Jo men det brevet är skrivet och postat i förra veckan och jag känner väl igen hans handsstil men…
– Jaa?
– Det är han som skrivet brevet men det var blod på arket och han… måste ha gråtit för pappret har varit fuktigt.
– Märkligt, svarade jag. Kan ni se någon poststämpel på kuvertet.
– Nej det är svårt men jag tycker mig kunna tyda sista bokstäverna i ortens namn. Det står ”hamn”.
– Hamn?
– Jaa, hamn.
– Var bor ni?
– I Hulsfred, i Småland. Det är kanske bekant?
– Jo namnet känner jag ju igen men jag har aldrig varit där. Säg mig, vad exakt är det ni vill att jag ska hjälpa er med?
– Finna min bror, för jag tror han lever och jag tror han lyckats smuggla ut detta brev om hjälp.
– Skriver han att han vill ha hjälp?
– Ja det är bara sex ord i hela Brevet, ”Hjälp mig Maja, Hjälp mig/Egon.”
– Oj då. Jag förstår. Hur fick ni tag på mitt namn`?
– Det var Albins grabb, Olles fru Karin som tyckte jag skulle ringa henne.
– Olle? Albin? Karin? Aha, ni menar Olle Svensson i Kånna?
– Ja just det. Karin är från Hultsfred och vi känner varandra lite. Hennes mor och jag är grannar och så när hon var hemma sist så började vi tala om Egon och ja, då nämnde hon er. Olles far Albin har visst besökt er.
– Ja det stämmer, svarade jag. Ja då förstår jag. Jag undrar, är brevet allt ni har eller låg det något mer i det brevet?
– Ja inga saker eller så men ett hårstrå.
– Han är smart er bror eller i alla fall den som lagt dit hårstråt. Det finns DNA i hårsäcken så då får vi hoppas att roten är med. Ja ska fundera på detta och sedan ringer jag er i kväll, går det bra?
– Jaa, tack. Var så snäll och hjälp mig finna min bror.
– Jag ska göra vad jag kan men jag kanske inte kommer ensam, eventuellt har jag någon med mig.
Jag ringer i kväll så får vi se. Adjö så länge.
– Tack ska hon ha och adjö då! Glöm inte ringa nu.
– Nej då, svarade jag.
– Jo vad är ert namn och adressen?
– Ja visst ja, så dum jag är. Jag Heter Maja Åkesson och jag bor på Fabriksgatan 2.
– Tack tack, sade jag. Jag ringer, hej hej.
Jag stod stilla en stund där i skogen och funderade. Det var ju ett märkligt samtal, skulle jag åka dit eller skulle jag kalla på polisen, det vill säga Fredrick. Nej detta var märkligt.
När jag kom hem såg jag far komma och smyga över gården. Han gömde sig bakom ett träd. Jag kunde se att han skrattade tyst. Mina barn kom smygande från Oskars koja, de smög sakta och tysta. När de var ett stycke från trädet där far gömt sig, stannade de och tittade sig omkring. Då hoppade far fram och skrek Buuu. Barnen skrek och sprang fram till honom. Han snurrade dem i luften. Jag skrattade. Barnen älskar sin morfar och mormor. De älskade alla. Hos oss bor Oskar och bröderna Tage och Ture också och bröderna är rena clownerna, balanskonstnärer kan man säga. Oskar är allas vår ryggrad och den starkaste man jag vet och med kondition som en ungdom . Jag gick skrattande mot barnen. De fick se mig och sprang direkt och mötte mig.
– Mor, mor, ropade de. Jag satte mig på knä och tog emot dem när de kom. Så lyfte jag dem och snurrade. De skrattade gott.
– Morfar skräms, sade Reijno och skrattade.
– Nähä, svarade jag?
– Jo morfar skräms, sade Rana.
– Oj då, då får vi skrämma honom då, viskade jag.
– Jaa, viskade de tillbaka.
Far hade fattat, han stod och såg i marken som om han letade efter något. Jag tog barnen i hand, så smög vi sakta fram och när vi var precis bakom far, skrek vi Buuu! Far låtsades bli rädd och det uppskattades av barnen. De skrattade högt och gott. Far rusade efter dem medan han ropade, Vänta ni bara…
Jag stod kvar och skrattade. Ture kom nerifrån den lilla parken som far och familjen gjort.
– Hej Ture, vad du ser bekymrad ut, ropade jag.
– Hallå Nora min flicka. Har du varit i skogen?
– Jaa, jag lade ut mat till djuren.
– Bra, du tänker då på allt du. Han log. Så kom han fram och lade en arm om min rygg och så gick vi och satte oss på verandan som de byggt för ett par år sedan.
– Vad är det Ture, frågade jag. För något är det?
– Nora, nu har vi i två dagar försökt få tag på Gudrun och det har inte lyckats. Jag är orolig Nora.
– Men vad säger du? Kan det inte vara så att hon är upptagen bara?
– Jo visst men då brukar hon skicka ett sms i alla fall.
– Jaha. Är hon i Bryssel?
– Jaa. Vi har ringt hem till henne också men får inget svar.
– Ja det var ju märkligt. Var kan hon då vara? Vad säger Tage?
– Ja han är orolig också. Vad ska vi göra Nora?
– Vill du att jag ringer Jonas? Han kanske vet?
– Jaa kanske, men du, tror du ”H” kan spåra henne?
– Ja det kan han säkert. Ring ”H” och glöm inte be om säker linje först. Han kan kolla hennes pass vet du.
– Bra, då prövar vi det först. Tack Nora, sade Ture och gav mig en puss på kind. Så sprang han ner till brodern som väl är någonstans i närheten.
Jag gick in i köket. Där var det tomt. Då kollade jag i vardagsrummet men där var också tomt. Då är nog mor i vävstugan, tänkte jag. Så gick jag ner till Oskars koja och knackade på. Inget svar där heller. Var är de nu då allt folk?
Min mobil ringde.
– Falk!
– Hej min älskling, hur mår du?
– Hej min lille konstapel, svarade jag. Bra tack hur mår du själv?
– Bra. Vad sysslar du med då?
– Jag var i skogen en sväng med mat till djuren och så har våra barn och jag skrämt morfar, skrattade jag.
– Busungar, skrattade Fredrick. Jaha annars då?
– Nej annars är allt bra och vi mår bra. Det är ju faktiskt inte så länge sedan vi såg varandra min lille prins, fem timmar tror jag!
– Haha, ja vet men jag saknar er så grymt när ni inte är nära mig.
– Min fine konstapel, sade jag, vi saknar dig också, varenda minut och sekund.
– Bra, det var ju det jag ville höra ju, skrattade han.
– Lille bubben, sade jag.
– Lille, jag är fortfarande inte liten.
– Nej, du är otroligt lång och reslig min make och den absolut snyggaste och vackraste man jag någonsin sett och du är min, sade jag med värme
– Nora, min lilla Nora, tack för de orden! De stämmer ju inte men jag uppskattar dem. Kram min underbara fru.
– Kram min underbara man, svarade jag och så avslutade vi samtalet. Stackars Fredrick, han är den varmaste och finaste man kan tänka. Han saknar oss bara han går ut till brevlådan.
Jag sade ju inget om samtalet jag fått. Ville inte säga det heller. Troligen skulle jag låtsas hälsa på en vän eller något i den stilen, när jag väl begav mig till Hultsfred. Vem ska jag ”hälsa på”, tänkte jag?
Petra? Nej, det var ju i Ljungby. Kan jag hitta på någon? Neej, men jag kan låtsas att jag är hos ”H” kanske? Nej, nej jag säger att jag har blivit ombedd att tala med en häst som inte mår bra och det är en bekant till Albin. Då är hälften sant i alla fall. Så får det bli. Jag gick till far i skogen och sade till honom. Han älskar ju djur så det var helt ok med att jag åkte och att han lovade att de alla skulle se till barnen. Jag tackade och frågade var mor var?
– I vävstugan, svarade far.
– Ok, då vill jag inte störa henne, kan du bara säga att jag är borta en eller två dagar då?
– Ja då men har du sagt till Fredrick?
– Neej, sade jag tveksamt.
– Ok, jag fattar, åk du, vi tar hand om allt.
– Tack min fine far, sade jag. Så packade jag en liten väska, beställde plats på flyget och kramade mina små gullungar. Så åkte jag iväg.
Nu satt jag alltså på planet och åter igen undrade jag vad jag höll på med. Bara ge sig iväg så där?
Jag hade valt Växjö och där skulle jag hyra en bil och köra till Hultsfred. Landningen gick bra och uthyrningen av bil gick bra. Jag var nu på väg hem till Maja Åkesson på Fabriksgatan 2.
Jag ringde henne.
– Åkesson!
– Hej Maja, det är Nora. Jag är på väg nu till dig.
– Vad! Å så snällt! Då vill hon väl ha kaffe då när hon kommer?
– Jaa tack, sade jag. Just nu kör jag igenom en by som heter Åseda. Jag vet inte hur långt det är kvar men jag är nog framme om någon timma, sade jag optimistiskt.
– Ja men det var ju bra, välkommen då.
– Tack Maja, sade jag.





















Kapitel 2

Hultsfred


Det tog lite mer än en timma för mig att komma fram. Jag blev fler än en gång osäker på vägen men nu var jag i alla fall framme i Hultsfred. Hultsfred, tänkte jag, det är väl här alla de där konserterna är. Jo åtminstone var det så förut. Nu skulle jag hitta Fabriksgatan också. Gps:en visade vägen. Här var det. Ett rött litet hus med veranda och väldigt lummigt och grönt omkring. Stora vackra björkar. Jag steg ur bilen och låste den. Så gick jag mot huset. Då kom en dam ut på verandan. Jag hade väntat mig en mycket gammal dam men det var fel. Denna kvinna var nog bara i femtio - sextio års ålder. Hon hade förkläde på sig och såg glad ut. Hon hade nypermanentat och väl kammat grått hår. Hon var inte så lång. Lite lagom mullig.
– Hej och välkommen, sade hon och sträckte ut en hand. Jag tog den och hälsade glatt.
– Så fint här är, sade jag. Så vackert!
– Jaa, sade hon och såg sig omkring. Här är så vackert så. Men stig på, stig på! Jag tackade och gick in. I det lilla köket var det hemtrevligt. Gamla fina och robusta möbler. Nästan som ett museum.
– Sitt, sade Maja och hämtade kaffet. Hon serverade kaffet i mycket vackert porslin. Doppa nu, sade hon och sköt kakfaten närmare mig.
– Tack tack, sade jag och tog en sockerkaksskiva. Hembakat?
– Ja visst, tro jag det, fattas bara.
– Det smakar väldigt gott, sade jag och menade det. Då log hon.
– Gick resan bra? Frågade hon.
– Ja tack, den gick som smort, sade jag och tog en kaka. Visst är det här som det brukar vara popkonserter?
– Jo det stämmer men i år blir det visst ingen. Det kostar ju så mycket också, sade hon och skakade på huvudet.
– Ja det gör det säkert, svarade jag. Du Maja, ska vi ta och titta på brevet kanske?
– Ja just det. Hon gick in i ett annat rum och drog ut en låda. Så hörde hur hon sköt in lådan och kom in i köket. Här sade hon och räckte mig brevet. Jag tog det i högra hörnet och såg på det. På baksidan var ett avtryck från ett finger. Det hade varit ett blodigt finger. Nu var blodet brunfärgat. Var det brevbärarens finger? Broderns? Eller den som lagt på brevet? På framsidan var adressen skriven i blyerts. Maja Åkesson, Fabriksgatan 2, Hultsfred. Inget postnummer. Stilen var lite darrig och återhållsam på något sätt. Kuvertet var smutsigt av svärta från någon poststämpel maskin. Det gick knappt urskilja poststämpeln. Maja hade sett ”hamn” och det kunde jag också se. För resten var det svårt att urskilja. Datumet var ok, brevet var tydligen nyligen avsänt. Stämpeln var på svenska, så alltså var det skickat från Sverige om inte någon haft det med sig från utlandet och lagt på det här i landet.
Ytterligare avtryck från blodigt finger fanns på framsidan, två stycken. Säkert en tumme och samma pekfinger som på baksidan. Så bad jag Maja ta ut brevet, försiktigt. Hon gjorde det och vek upp det vikta pappret. Hon lade det framför mig. Först baksidan. Den sade inte så mycket, jag kunde inte upptäcka annat än ett svagt avtryck av samma pekfinger, om det nu var ett pekfinger?
Framsidan var väl tummad men inte av skrivaren. Säkert Maja. Jag läste orden hon sagt i telefonen.
”Hjälp mig Maja, Hjälp mig/Egon.” och där var pappret lite vågigt. Kanske var det av tårar som Maja trott.
– Maja, jag ska försöka förnimma och känna efter om brevet kan, så att säga, tala till mig. Så jag ber om tystnad under den tiden.
– Ja visst, jag ska inget säga. Kan hon sådant då?
– Kanske, vi får se, svarade jag.
Först höll jag en hand över brevet och så blundade jag. Till att börja med hände inget. Det gick några minuter. Så kom en bild fram. Det var ett eländigt rum jag såg. Mörkt och slitet. Träväggar utan tapet eller målarfärg. Det var mer som en skrubb än som ett beboligt rum. Två väggar var tomma, vid den ena väggen fanns en stol och ett spann. Vid den andra väggen en fältsäng men en smutsig äcklig madrass på. Mitt på sängen låg en sjuk man. Hans hår var mörkt men smutsigt. Han hade ingenting i klädväg på överkroppen. Byxor hade han, ett par skrynkliga ljusa linnebyxor. Hans vänstra hand var ombunden med ett smutsigt bandage. Han låg på rygg med huvudet mot väggen. Det såg ut som om han sov. Nu lade jag min hand direkt på brevet. Då blev allt starkare. Jag såg fortfarande mannen i slafen. Han hostade och var i en mycket dålig kondition. Troligen hade han nyss kräks han eller hostat blod för det fanns spår av det på halsen. Jag blev så ledsen när jag såg vilket elände han befann sig i. Så började jag nynna lågt först, så lite högre. Mannen reagerade. Han vred på huvudet och såg sig omkring.
”Egon, sade jag i tanken, hör du mig?”
”Ja, svarade han men jag ser dig inte?”
”Du kan inte se mig men det är bra att du hör mig. Maja har bett mig ta reda på var du finns, så du får komma hem”
”Maja, min syster Maja? Fick hon brevet? Det var ju ett år sedan jag bad en man skicka det.”
”Brevet fick Maja igår som först. I vilket land finns du Egon?”
”Turkiet”
”Är du fånge?”
”Ja, jag var sjöman och jag blev tagen i en hamn. Man förde mig först till Syrien, sedan kom jag hit. Jag vet inte varför de tagit mig men jag tror att det var för jag sade något, där i hamnen.”
”Sade du något om dessa länder, något fult?”
”Ja jag var full och… de kastade sig över mig och jag var inte nykter nog att göra mig fri. Vem är du?”
”Jag förstår. Har du förhörts? Mitt namn är Nora.”
”Nora, tack Nora för att du lyckats nå mig eller drömmer jag?”
”Nej, du drömmer inte, Turkiet, sade du. Är du säker på att du är i Turkiet?”
”Nej men de sade att jag var det. Jag kan inget se härifrån.”
”Den hamnen du blev tagen i, var finns den?”
”Nära mitt hemland, Kiel.”
”Tyskland då. Jag tror inte du är i Turkiet, jag tror du är i Kiel eller i Sverige.”
”Vad? Tror du jag är hemma?”
”Jag vet inte, vi ska försöka ta reda på det, så vi kan rädda dig.”
”Vilka är ”vi”?”
”Vi kallas Falkteamet och står för regeringens räkning.”
”Är ni militärer?”
”Nej, men det ingår en specialstyrka i teamet. Sedan är det mest pensionärer.”
”Vad kan pensionärer göra för mig?”
”Nu ska du veta att dessa pensionärer i stort sett har oanade krafter. Hur tror du annars jag kan meddela mig med dig?”
”Är du en gammal pensionär?”
”Nej, jag är en samekvinna, gift och har två barn.”
”Same! Ja då kanske jag förstår. Jag känner en same. Hur ska du hitta mig?”
”Det är det jag försöker lista ut nu. Kan du ge mig något jag kan gå på?”
”Neej, de som ger mig blasket till mat, de talar turkiska. En man var norsk, det var han som lovade lägga på brevet”
”Egon, tänk! Tänk ut om du kan ge fler ledtrådar. Jag avbryter nu så länge.”
”Nej gå inte, gå inte snälla.”
”Vad hände med din hand?”
”De slog sönder den!”
”Ja förstår. Jag kommer strax tillbaka Egon.”
Jag höjde händerna och såg på Maja.
– Hur gick det, frågade hon oroligt.
– Jag fick kontakt med din bror. Han är i uselt skick och måste omgående till läkare. Så berättade jag vad jag sett och vad han sagt. Maja grät och var förtvivlad.
– Lugn vännen, vi ska finna honom men jag vet bara inte hur.



























Kapitel 3

”H”


Jag funderade på att be Nimra komma eller mor. Men sedan tänkte jag att någon mer med makt skulle passa. Någon med position. Gudrun, ”H” och kanske Eva. Bröderna kanske. Jag ville inte att Oskar skulle få uppleva sådant här tragiskt igen.
– Du Maja, jag ska ringa efter hjälp. Jag tror jag kan få hit en mindre styrka.
– Vad menar du, militären?
– Nej men vi har en specialstyrka att tillgå. Gudrun Samuelsson kanske?
– Eu ministern? Nä, nä henne menade ni så klart inte.
– Jo det är hon men jag funderar på vilka mer?
Jag måste ringa, ursäkta mig en stund.
– Ja visst, mer kaffe?
– Ja tack, sade jag och ringde ”H”.
– Ja?
– Jag! Säker linje.
– Ok… kör.
– Hej vännen. Jo jag har en riktig gåta här. Om du kan, så hjälp mig.
– Ok men… du får berätta först.
– Ok, så här är det. Jag berättade vart enda dugg och även mitt samtal i tanken jag nyss haft med Egon. Jag tog kort på brevet och skickade till ”H”. Så, vad tror du, kan du möjligen hjälpa mig i detta fall?
– Hm, mjaa… vänta bilderna kom nu. Ok, jag får lägga in dem i datorn och så får jag analysera lite. Hårstråt, var finns det?
– Här, i kuvertet.
– Har du med dig U – Pennan?
– Eh, jo det tror jag, vänta lite. Jag letade i min väska och fick fram pennan. Japp har den.
– Ok, ställ den på 4 och så vid mitten har du en gradskiva, du vet ju var den sitter.
– Ja!
– Vrid den till 6,8.
– Sex komma åtta, ja!
– Bra, tändes en röd lampa nu längst upp på pennan?
– Ja det gjorde det.
– Bra, för nu pennan sakta över poststämpeln men se till att hela stämpeln är belyst av det röda ljuset. Nu har jag dig online också så jag får uppgifterna. Kör!
– Ok, jag kör. Jag förde pennans topp rakt över hela den svårlästa stämpeln. Såg till att allt var belyst. När jag var klar, sade ”H”.
– Bra gjort kompis. Nu ska vi se vart brevet är avstämplat. Oskarshamn är det. Nu kan jag tydligt se det. Var det till någon hjälp?
– Absolut. Då måste den norske mannen ha lagt på brevet i Oskarshamn då. Vad kan vi mer göra med kuvert och brev?
– Lägg hårstrån på ett vitt papper. Ställ in på 18 i toppen och så för pennan över roten av stråt.
– Ok, vänta då. Maja har du ett vitt papper?
– Ja då, ett ögonblick… var det Oskarshamn som brevet kom ifrån?
– Jaa men det är bara pålagt där, vi vet inte mer än.
– Så du talte ve min bror i tanken?
– Ja, jag ska strax tala med dig om det lite senare. Tack för arket. Nu ska jag bara skaka ur hårstrået här. Så där ja. Är du kvar Rasmus?
– Ja, för nu den röda strålen till roten och håll kvar en stund.
– Ok.
– Bra, det blir bra bilder. Kan du trycka nu på den lilla svarta knappen!
– Jag tryckte.
– Bra, då ska vi se? Nej detta går inte att få dna från tyvärr, det är i för dåligt skick. Lessen Nora.
– Ok men då har vi blodfläckarna, kan det vara något, tror du?
– Ja, vi kan ju göra samma med dem. Börja nu.
Jag gjorde som han sade och tog U – Pennan över de tre avtryck som fanns.
– Bra, detta var bättre. De går nog att kolla du.
– O vad bra. Kan man få fram mer av brevet och kuvertet?
– Säkert men då måste jag ha alla mina datorer tillgängliga och materialet hit till mig vet du...
– Kan du inte be Eva komma hit och hämta detta då, jag betalar resan.
– Jag ska höra, vänta. Eva, skrek ”H”.
”Ja, vad du skriker. ”
Jag hörde ”H” fråga henne om hon kunde ta en hämtning, långt ifrån. Jo det kunde hon, förstod jag.
Så hörde jag ”H” säga högt. ”Aldrig i livet, du får ta bil eller buss eller något men inte min mc.
Då skrattade jag för jag vet hur glad ”H” är vid sin motorcykel. De beslutade att det skulle bli flyg till Kalmar och sedan bil hit.
– Nora?
– Ja jag är här.
– Ok, hon kommer och hon flyger från Umeå om två timmar, så till Stockholm, Kalmar, sedan bil. Hon ska vända direkt, kom ihåg det.
– Jaa jaa, jag fattar. Ok, har hon adressen hit nu.
– Ja men det stod ju på kuvertet!
– Ja visst jag. Du, tycker du jag ska infa Gudrun?
– Nja, är det dags för det än tycker du?
– Jag vet inte, bröderna var så orolig, hon har inte svarat på två dygn nu.
– Nej det kan jag tro, hon är i Kairo ju. Fick hoppa in snabbt för Lind.
– Jaha, men du skriv ett sms och infa bröderna då. De är så oroliga.
– Ok, men lägg på nu tjattant!
– Dumma du, vänta du bara, sade jag och skrattade. Vi lade på.
– Ok Maja nu är läget så här, sade jag och berättade.
– Oj min käre bror, är han så sjuk, vad ska jag göra?
– Ingenting annat än att be för honom. Jag sätter strax igång en apparat som ska arbeta hårt för att din bror ska komma tillbaka.
– Men hur ska du göra då?
– Jag har sätt, sade jag och klappade henne på handen. Nu ska jag ringa en man som heter Kjell, sade jag leende.
Ja slog numret.
– Hej Nora, sade han innan jag ens sagt något.
– Hej min fine vän. Hur mår ni alla?
– Bra, mycket bra. Har du något du vill ha hjälp med?
– Jaa, jag vet inte riktigt. I så fall är det inte säkert att det handlar om Sverige utan kanske Kiel eller om det vill sig illa, Turkiet.
– Nej stopp nu, till Turkiet kan vi inte åka. Kiel, jaa men ingen annan plats utan regeringstillstånd.
– Ok, då vet jag men jag avvaktar besök av Eva som ska hämta handlingar och lämna till ”Rasmus”.
– Var är du egentligen min flicka?
– Hm… Kjell?
– Jaa Nora?
– Jag var nog inte riktigt ärlig när jag sade till far vart jag skulle... det mesta var sant men... jag är i Hultsfred.
– Nora då, vad är det nu som fångat dig?
– Jaa, vill du höra på ska jag säga det men du måste ha en säker linje.
– Jag borde ta dig i örat! Ok nu är det säkert.
– Jo det var så att… Jag berättade allt. Jag sade också att Eva skulle hämta brevet och så vidare.
– Men vet du med säkerhet att han är i Turkiet då?
– Nej, det var vad man sade till honom men jag fick en stark känsla av att det inte var så.
– Varför hade de taget honom?
– Han hade sagt något nervärderande om Turkiet.
– Ja men det tar de inte folk och spärrar in dem för! Det är en för svag anledning.
– Jo, han sade så Kjell. Egon sade så!
– Kanske han gjort något annat också då som du inte vet om?
– Möjligt men så sade han i alla fall.
– Ok, när du vet exakt sedan var han är, så ring igen får vi se. Eller bara ring och prata en stund.
– Tack min käraste Kjell, jag återkommer. Kram
– Kram Nora.
– Jaa du Maja, nu har jag satt igång en del i alla fall. Senare tänkte jag kontakta din bror igen. Vi måste få veta var platsen ligger där han är på.
– Vem ringde du nu då?
– En specialstyrka.
– Jaha, ja det vet jag inget om.
– Nej men du, du känner ingen som har hästar här i byn?
– Hästar? Näe eller jo förresten, det finns ett stall här bortåt. Jag känner en man där men varför vill du dit, har det med min bror att göra?
– Neej, inte ett dugg. Det är för att döva mitt samvete sade jag och log. Jag förklarade för henne.
Maja visste ett stall, inte långt bort.
– Ja men då åker vi dit nu då så är du av med det sedan.
– Toppen, sade jag och så åkte vi.



































Kapitel 4

The Whisper


Stallet eller vad man nu säger, stuteri kanske, det låg inte långt bort. Vi hade kommit överens om Maja och jag, att jag var intresserad av djur och ville se hästarna. Hon spelade bra Maja när hon talade med sin bekant. Jo då, jag fick gärna se dem men jag fick gå varligt fram.
Han visade oss runt på gården, så skulle vi gå in i själva stallet. Då stannade jag och bad att först få hälsa dem ifrån stalldörren. Mannen stirrade på mig.
– Hälsa, vad menar hon nu?
– Låt na hållas Torgny, sade Maja. Hon har sitt sätt att liksom tala med djur.
– Ja men inga dumheter bara, sade han. Jag nickade.
Jag ställde mig i mitten av gången mellan alla hästar. Så bugade jag djupt åt alla håll. Så blundade jag och talade i bilder till dem.
”Var hälsad ni vackra fromma djur. Idag är jag på besök hos er. Om ni har ont någonstans så tala om det för mig så får ni hjälp, mår ni dåligt eller är ledsen, så säg det till mig för jag förstår er.”
De kom fram alla till dörren för båsen. De hängde ut sina huvuden och tjattrade.
”En åt gången, sade jag. Jag börjar här”. Jag gick till den första. Den hästen mådde bra, likaså nästa och nästa. En fjärde hästen stod med sänkt huvud. Först fick den hälsa på mig och jag på den. Jag fick röra henne, jo jag såg att det var en hon. Hon lade sitt huvud på min axel. Jag gav en godbit till henne.
”Är du ledsen, frågade jag”
”Ja, mitt föl är borta, jag hittar henne inte!”
”Vänta, sade jag” Så vände jag mig mot mannen.
– Hon finner inte sitt föl, är det borta?
– Vad? Hur vet hon det?
– Är det borta, frågade jag igen?
– Ja det är sålt. Jag nickade.
”Min vän, ditt föl mår bra men det finns inte här, det har fått en ny äng att springa på. Hon mår så bra så. Jag förstår att du saknar henne. Se nu ska du få se att hon har det bra, sade jag och fångade in fölet i en bild som dels var stoets, dels min och dels mannen vid dörren. Fölet sprang och vände, hoppade och skuttade. ”Såg du? Såg du så bra hon har det?”
”Ja tack för att du berättade, jag får väl inte se henne igen men tack.”
Så klappade jag henne och gick vidare. En gammal häst stod ensam en bit bort. Jag gick fram till den.
”Min vän, sade jag sakta. Hur är det?”
”Jag är gammal, ingen bryr sig längre om mig. Många andra som är så gamla som jag, försvinner. Så det gör väl jag också snart. Jag har ont i en hov. Det vill inte gå över”
”Får jag se hoven?”
”Ja”. Jag backade och ropade på mannen.
– Den gamle vill visa mig sin hov, han har ont, sade jag. Mannen kom fram och såg förvånad ut.
– Hur vet hon det? Vem har berättat det för na?
– Det gjorde han själv, sade jag och öppnade båsdörren.
”Håll upp din onda hov, bad jag:”
Hästen höjde hoven och jag fick undersöka den. Jag såg genast vad som var fel men det skulle göra ont att åtgärda.
”Vännen, lägg dig ner ska jag hjälpa dig”, sade jag och lutade mitt huvud mot hennes. Så sjöng jag en visa som gjorde djur lugna. Mannen stirrade på mig, för plötsligt lade sig alla hästar ner.
– Vad är det frågan om, magi eller, frågade han?
– Nej sade jag, min kärlek till djur, min respekt för djur!
Så gick jag in till den gamle hästen, bad mannen att få en tång. De fick jag men det tog säkert emot att räcka mig den. Så lade jag mig intill den gamle hästen och sjöng en sov – visa för den. Hästen somnade. Jag lyfte hoven och drog bort en bit ståltråd som fastnat. Jag gav tråden och tången till mannen.
– Detta orsakade stora smärtor i hoven för honom. Hur kommer det sig att ni inte lagt märke till det förut?
– Nej han står ju bara där och ja, ibland tyck jag synd om honom och då tar jag med han ut.
– Bra, gör det oftare. Nu ska jag bara hela hoven också, sade jag och höll min hand över såret. Jag kände att såret drog ihop sig. Så sjöng jag högt några toner och ropade tre ord. Då vaknade alla hästarna och reste sig.
”Har du fortfarande ont vännen?”
”Nej, nu gör det inte ont mer, tack!”
”Du hade en tråd i hoven, jag tog bort den. Nu ska du få komma ut lite oftare också, sade jag” Jag klappade honom och gick vidare till nästa häst. Den var ok och då gick jag till nästa. Den hästen var lite retlig. Mannen sade till mig att inte gå för nära.
”Jag är din vän, sände jag. Din vän och om du inte mår bra så säg det till mig. Jag kan hjälpa”.
”Jag vill inte stå här bredvid honom där. Vi är inte ense”
”Så vem vill du stå bredvid då?”
”Hon där borta, hon är snäll, jag tycker om henne.”
”Menar du hon som mist sitt föl?”
”Ja, henne tycker jag om.”
”Då ska jag be att du får byta plats”
– Ursäkta, denne häst kan inte stå här, han vill stå hos stoet där, sade jag och pekade.
– Men det går inte, han ska stå här. Då gick jag fram till mannen och såg in i hans ögon. Jag nynnade lite och sade. Han ska flyttas, nu!
– Javisst sade mannen och drog ut den häst som ville byta bås. Han fick stå på stoets andra sid. Så hämtade mannen mat och vatten och satte in. Jag gick bort till hästen som ville byta.
”Blir det bra här?”
”Nu är allt bra, svarade han. ”
En häst kvar.
”Vännen, hur mår du?”
”Bra”.
”Nej du äter ju inte!”
”Jag vill inte ha,”
”Äter du inte så mår du dåligt snart. Har du något problem?”
”Nej, men jag gillar inte maten, jag får ont i magen av den. Jag vill ha annan mat.”
– Ni där, denna häst äter inte!
– Nej, det stämmer.
– Hon vill inte ha den mat ni ger henne för hon får väldigt ont i magen av den.
– Jaså är hon en sån, ja men då ska vi pröva en annan kost. Vi har haft såna förr.
– Bra, då ordnar ni det.
– Ja visst, det gör jag. Han gick efter annan mat och gav henne. Då åt hon. Så glad han blev.
”Går denna mat bra att äta?”
”Jaa tack, detta var bättre. ”
”Då så, tack alla för jag fick besöka er!”
Alla hästarna sänkte sina huvuden.
– Nu fattar jag, sade mannen, ni är en sån där whisper eller något sådant, sade han. Jag har sett det på tv.
– Nja, jag har lärt av de gamla samerna och det räcker gott.
– Hon kan inte se på fruns hund då?
– Vad är det för fel på hunden då?
– Nja jag vet inte men frun där på går´n säger att den inte mår bra.
– Ja vi hinner nog se på hunden också då, sade jag och så gick vi.
– Du är duktig du med djur, sade Maja.
– Tack sade jag och log.


























Kapitel 5

Milo


Vid stora huset på gräsmattan, satt en fin dam och drack te vid ett vackert snidat bord. På marken låg en fin collie. Jag stannade och satte mig ner med ryggen vänd mot hunden. Mannen gick fram och pratade med damen, han förklarade. Tydligen var detta ämne mycket intressant för damen för hon log och sade tydligt ja. Det hörde jag. Maja gick bort till damen och hälsade. Jag satt kvar på knä på gräsmattan. Jag sjöng en vers och så talade jag till hunden.
”Kom min vän och hälsa på mig”
Hunden reste sig och kom fram till mig. Han nosade på mig och när jag frågade om jag kunde vända mig, gav de ett jakande svar.
”Sätt dig så vi får prata, sade jag. Jag har hört att du inte mår bra?”
Nu satt vi så att vi båda syntes från sidan, så damen kunde följa allt.
”Jag har ont, sade han”
”På fler än ett ställe, frågade jag”.
”Jaa, tassen först, sade han och räckte mig tassen”
Jag synade den och såg att klorna nog var lite för långa men det var inte det som orsakade smärtan. Jag fann en bit glas i trampdynan.
”Ligg ner nu så ska jag ta bort det onda. ”
Hunden lade sig ner. Jag sjöng lite och hunden somnade. Så petade jag bort glasbiten, gjorde tecken till mannen att komma. Han kom.
– Här, det var en glasbit i trampdynan men det är mer så jag fortsätter. Mannen gick med glasbiten i handen och visade den fina damen. Hon ojade sig med verklig dramatik men jag kände att hon verkligen älskade sin hund.
Så lät jag båda händerna fara över hundens kropp och undersöka. Det tog en stund, så hittade jag stenar i magsäcken. Oj då, en sådan hund som äter sten, tänkte jag, det brukar väl mest vara valpar som gör så. Detta var inte bra. De måste bort. Jag blundade och gjorde undersökningen en gång till. Nej det var inget annat fel än magens stenar. Jag försökte skjuta upp stenarna men jag klarade inte det ensam. Jag vinkade till mig damen. De kom alla bort.
Jag sträckte upp min hand och hälsade.
– Nora Falk, sade jag.
– Bridgit Sommé, svarade hon. Jag förklarade vad som var fel med vovven och att hon nu måste ge sitt tillstånd till att jag drog ut stenarna. Jag förklarade hur det skulle gå till och hon nickade ivrigt.
– Är det trollkrafter och magi, viskade hon?
– Inga trollkrafter men en form av mycket gammal samisk läkekraft, svarade jag.
– Oj då, minsann. Var så god att börja, sade hon och nickade
Först lade jag mig bredvid hunden. Talade till den i sömnen.
Så rest jag mig, blundade och ropade i tanken på Milo.
Jag bad de tre backa och inte yttra ett ord över vad de såg eller hörde. Det rådde absolut tystnadsplikt nu. De lovade.
”Milo min vän. En av djurrikets själar mår inte bra. Den har svalt stenar. Jag förmår inte av egen kraft få ut dem. Jag försökte men det gick inte. Ge mig av din luft så vi kan läka detta arma djur som lider”
Jag hörde de tre framför mig dra efter andan. Den fina damen föll omkull men ville inte gå sin väg. Maja satte sig bredvid henne och då satte sig mannen där också. Spänt följde de vad som hände.
En stark hand rörde vid mina läppar, så föll den på min axel.
Jag vände mig om och gav honom en kram. Han log.
”Öppna din mun”
Jag gjorde det och han blåste in luft i mig, nu gjorde det ont igen, jag får för mycket luft för mina lungor har inte plats med allt.
”Stäng munnen och blås in i djuret”
Jag stängde munnen, öppnade hundens gap och blåste in all luft. Så väntade vi. Milo nynnade och tog några steg. Show – Off, tänkte jag.
Så började hunden kräkas och allt som fanns i magen kom ut. Åtta stenar i olika storlekar.
Milo böjde sig ner på knä och lyfte hunden. Han höll den nära sig och talade viskande till den. Så strök han sitt ansikte mot hundens päls, han log och så såg han på den fina damen.
– Den är dig kär, sade han.
Damen grät och nickade.
Då log Milo och bad mig komma nära. Jag ställde mig tätt mot hunden och så sjöng vi. Så några höga rop. Och Milo log. Han väckte hunden som genast började slicka Milos hand. Så fick vovven gå ner på marken och till sin matte som nu grät våldsamt av lycka.
Milo tog damens hand och hjälpte henne upp. Han lade sin hand på hennes kind.
– Låt den gamle hästen leva, den har förtjänat det. Nora har hjälpt alla dina hästar och nu är de friska. Din hund är frisk. Den får leva några år längre nu än vad som var tänkt. Ta väl hand om djuren, alla djuren. Sade han högtidligt. Släppte damen och så gav han mig en klapp och jag hann säga tack, tre gånger innan han försvann. Då gick jag fram till damen.
– Det ni nu fick se är unikt. Ni ska inte tala med någon om den ande som kom.
– Ande, var det en ande, snyftade damen? Så vacker han var, så vänlig. Så spännande!
– Ja han har stor kärlek för människor och djur.
– Men var gav han er ur sin mun?
– Läkande luft, sade jag, läkande och renande luft.
– Jaha eller… jaja.
– Nu mår er hund bra och skulle det vara så att något av djuren mår sämre och en veterinär inte kan klara det, så hör av er till Maja här så kallar hon på oss. Damen tackade och tackade. Vi log mot henne och tackade vi också. Så åkte vi tillbaka till Majas stuga.
I detsamma kom en bil. Det var Eva. Hon såg så glad ut.
– Hej Nora, du hade en hämtning?
– Ja visst, kom, sade jag och vi gav varandra en kram. Maja hälsade och tyckte genast om den glada Eva. Hon fick middag och kaffe innan hon åkte tillbaka.
– Stackare, sade jag, nu fick du resa mycket. Är du trött?
– Nej, då, jag är ju ung vet du, skrattade hon.
– Ok men kör försiktigt nu min vän.
– Ja då, jag kör ju bara till Kalmar. Tack Maja för allt gott och må så gott nu. Så försvann hon och det blev med ens så tyst.
































Kapitel 6

Rösten i natten


Min mobil ringde.
Falk!
– Är du igång igen nu! Vad är det nu för mysterier du håller på med. Att man aldrig kan…
– Fredrick, sade jag strängt, sluta nu. Jag har botat två hästar och en hund, vad är det för fel med det?
– Inget om du verkligen har det?
– Min käre make, sade jag tyst, vänligen ring madam Sommé och fråga henne vem som botat hennes hästar, som talade med dem och fick veta att en av dem inte tålde maten de gav den, en var arg på sin granne och fick byta bås, en saknade sitt föl och en var skadad i en hov, en hund hade åtta stenar i magen och en glasbit i trampdynan. Ska jag fortsätta?
– Nej, hej då, kram.
Jaha, han bara lade på. Å vad jag alltid mår dåligt när han gör så där. Jag tappar alltid lusten till allt! Dumma, dumma Fredrick!
– Var det maken?
– Ja, suckade jag. Han tror jag letar mysterier men det gjorde jag inte, ni är ju vittne till det.
– Ja visst är jag det, vad heter maken?
– Fredrick Edvardsson, han är kriminalkommissarie i Umeå.
– Oj det var inte dåligt, sade Maja. Ska jag ringa och förklara?
– Tack men det behövs inte. Han är så otroligt rädd om mig och rädd att något ska hända mig, det är därför han gör så här, av rädsla, sade jag.
– Då älskar han er mycket!
– Ja det gör han, log jag.
Jag fick sova över hos Maja och jag fick ett litet gästrum för mig själv Jag lade mig ovanpå en stund utan att klä om. Jag var trött efter allt som hänt och låg därför länge och tänkte. Så började jag plötsligt gråta. Min Fredrick, var inte så, skäll inte på mig. Jag steg upp och smög mig ut i trädgården.
Jag gick där bland träden och tänkte. Var finns Majas bror? Är han i Sverige och i så fall var? Han är sjuk och måste hittas genast men var leta. Hoppas att ”H” finner en ledtråd. Min mobil ringde.
– Nora?
– Jaa, sade jag.
– Nora?
– Jaa, sade jag igen?
– Nora kom!
– Är det Egon?
– Nej, vem är Egon?
– Men vem är du då?
– Kom!
– Vart då?
– Till mig, kom till mig!
– Näe, det tänker jag inte göra. Säger du inte vem det är, så rör jag mig inte ur fläcken, så det så!
– Ser du mig inte?
Nu vände jag mig om snabbt och sökte i mörkret men jag såg ingen. Då rusade jag in i huset och låste dörren och så in i gästrummet och låste den dörren också. Vem kan det vara som ringer och säger så där, vem?
Så drog jag täcket överhuvudet och bad välsignelsen. Den brukade hjälpa och det tycktes den ha gjort nu också. Det var tyst nu.
Jag somnade men vaknade strax igen. Någon satt på min sängkant. Jag vågade inte titta. Nu blev jag rädd, jätterädd. En hand rörde vid mig och strök mitt hår. Näe, nu får det bära eller brista, nu springer jag upp och in till Maja, jag klarar inte det här längre. Ett, två tre! Jag rusade upp men fångades in av starka armar. Jag slog hårt och skrek släpp mig. Men det var mörkt och jag såg inget. Så skulle jag precis slå till hårt på käken när dörren öppnades och Maja kom in. Vad försiggår här, sade hon och tände lyset. Jag sprang bort till Maja och ställde mig bakom hennes rygg. Jag grät hejdlöst. Vi stirrade både på personen som stod där. Jag, jag fattade inget alls!
– Vem är du, frågade Maja ilsket? Vad gör du i mitt hus? Försvinn, sade hon och höjde en eldgaffel. Ge dig iväg genast! Eller stanna, sade hon, för polisen är på väg!
Jag hade aldrig sett denna man förut. En stor muskellös man. Det värsta med honom var att han hela tiden stirrade på mig men jag kände inte mannen.
– Vad vill du, sade jag nu lite morskare?
– Ha dig! Han sade det utan leende eller något uttryck i ansiktet alls. Han såg bra ut men farlig.
Jag är redan tag… upptagen, sade jag. Jag är gift och har barn så du är lite sent ute!
– Vad bryr väl jag mig om det? Inget alls! Kom nu Nora! Kom till mig!
Jag rafsade bland mitt bagage och fann min mobil och så tryckte jag in larmknappen till Kjell. Han skulle se på mottagaren var jag fanns men han var långt borta. Det skulle ta för lång tid att nå mig.
Jag och Maja backade ut ur rummet. Jag tog nyckeln med och snabbt sprang vi ut och hann låsa innan han bultade på dörren.
– Kom, sade jag och så sprang vi ut till bilen. Jag hade tagit mina nycklar också samtidigt med min mobil. Jag hann precis starta och köra när han kom springande efter oss. Jag rusade motorn och körde i panik. Min mobil ringde. Maja fick ta samtalet. Jag frågade var polisstationen låg och hon pekade och visade mig. Hon bad personen i telefon vänta för vi var förföljda. Vid polisstationen var det låst men vi ringde massor med gånger på dörren. En polis kom och öppnade. Vi rusade in och skrek samtidigt ”Lås”!
Han låste och vi fick följa med in i ett rum.
– Vad står på, undrade han. Maja fick förklara och jag tog mobilen.
– Hallå, sade jag med darr i rösten.
– Jag finner dig, jag finner dig, jag finner dig, jag finner... Jag stängde av samtalet. Genast ringde det igen men jag svarade inte.
Så berättade jag vad som hänt. Om mannen som brutit sig in i huset och som var efter oss. Jag berättade också att det var han som ringde nu. Maja fyllde i med diverse uppgifter om hans utseende.
– Ja det här låter farligt, sade polismannen. Jag ska ringa in några kollegor. Han lyfte luren och slog numret… Så tittade han på telefon och så på oss. Märkligt, jag får ingen ton, sade han. Nu blev jag riktigt rädd. Jag ringde Kjell.
– Nora, du larmade men det var upptaget hos dig så…
– Kjell kom, skynda dig snälla Kjell. Någon vill mig och Maja illa och vi lyckades springa ifrån och tog oss till polisen men nu har mannen skuret av polisens kablar så han kan inte ringa efter förstärkning.
– Nora, lugna dig, jag är redan på väg. Är ni på polisstationen?
– Ja just nu men han är här någonstans. Vi hade låst dörren men han tog sig in ändå. Det är så hemskt. Nu är jag rädd Kjell!
– Jag är på väg Nora.
– Men du hinner inte hit Kjell, han är redan här och jag… Här gallskrek jag för mannens ansikte såg in på oss i fönstret. Han är här Kjell, han är här. Min Gud jag dör. Maja kom, vi måste gömma oss.
– Nora, vi kommer med helikopter, vi är framme om en timma ungefär. Ha mobilen på hela tiden. Göm den så den inte är synlig hjärtat mitt. Lova mig!
– Ja snyftade jag. Jag ska! Skynda dig Kjell!
– Nora, jag kommer!
Jag gömde telefonen vid min mage och hoppades att inte mina magljud skulle höras.
– Vad gör vi nu, undrade polisen, han verkar ihärdig och orädd den där mannen. Han tog sin mobil och ringde in tre mannar.
– Kan vi inte låsa in oss i häktet, föreslog jag?
– Jo i och för sig men har han kunskap om att öppna lås så kan han nog ta sig in där också.
– Men vem är han, frågade Maja?
– Jag vet inte, sade jag. Jag har aldrig sett honom förr, jag vet inget om mannen. Ingenting!
– Men om mannen vet ditt namn måste han känna till dig. Kan det vara något eller någon ni nyligen varit i kontakt med?
– Ni menar i arbetet?
– Jaa eller på annat vis.
– Jo jag har sökt Majas bror som är långt borta.
– Var då?
– Det vet vi inte, han har varit borta i 9 år. Troligen fånge någonstans. Jag är här för att hitta honom.
– Ni? Kan ni verkligen hitta någon som varit försvunnen i 9 år?
– Ja vad då. Det gäller att göra det på rätt sätt. Mer hann jag inte säga förrän fönsterglaset sprack och polismannen ryckte till och föll över skrivbordet, han var skjuten. Maja tog snabbt pulsen på honom. Han levde men var medvetslös. Jag tog upp mobilen och ringde ambulans medan vi sprang runt i polishuset.
– Maja, vi måste nog ut härifrån. Han är säkert inne här nu.
– Din bil?
– Den är säkert kaputt, han har nog sabbat den. Var ska vi ta vägen? Å vad ska vi göra
– Vad är det Nora? Vad är det?
– Han är nära, jag känner det.
Så tog vi oss ut och sprang mot en dunge. Jag såg Maja försvinna bort i ett buskage. Jag sprang efter. Det gjorde mannen också. En gång fick han tag i mig men jag slet mig loss.
Vart tog Maja vägen, jag såg henne inte någonstans. Jag sprang fort för nu gällde det om han var i god kondition och höll samma fart som jag eller sprang fortare och kom i fatt mig. Jag såg ett hus där det var tänt, skulle jag knacka på där? Nej, då kunde de bli skadade också. Alltså fortsatte jag springa. Jag hörde honom efter mig. En liten skog, bra, där kan jag försvinna. Jag kröp ner mellan två rätt så stora stenar. De stod som lutande mot varandra. Nu kom han, jag hörde hur han smög. ”Noooraaa…” Han ropar på mig. Det lät nästan som om han gillade denna jakt, som om det var så här han ville ha det. Inget lätt byta utan en som kämpade. Nu var han riktigt nära.
– Så det är där du sitter, sade han med ett leende. Jag reste mig upp och sprang åt motsatta håller. Jag hörde honom skratta. ”Spring, skrek han, spring!” Så hörde jag hans skratt igen. En galning är han, en riktig galning! Jag vek av till vänster och sprang för mitt liv. Då plötsligt hoppade han fram bakom ett träd, ”Bu” sade han och skrattade. Idiot, skrek jag och sprang nu åt höger. Så dök han upp efter en stund och stod med armarna utsträckta. ”Kom Nora, kom till mig” ropade han, så snurrade han runt och började dansa. Jag sprang framåt… Vänta nu, han stoppar mig åt vänster och han stoppar mig åt höger, då vill han alltså att jag ska springa rakt fram. Varför? Jag vände och sprang tillbaka. Han dök upp bakom ett träd och fångade in mig. Han är stark, otroligt stark. Han tvingade mitt ansikte mot hans. ”Fann dig, fann dig, fann dig” mumlade han och så försökte han tvinga mig att öppna munnen. Jag sparkade upp med knäet. En fullträff, jag sprang igen och torkade mig i ansikte med tröjärmen, tvi vad äckligt, tvi. Jag spottad flera gånger. Nu måste du tänka klart, sade jag till mig själv. Om jag skulle vända igen och spring rakt söderut. Jag gjorde det och jag tyckte jag nästan flög fram. Nu hörde jag honom bakom mig igen. Vem är han? Vad vill han mig? Jag föll, snavade över en rot. Upp igen, jag hade inte gjort mig illa.
– Nej, skrek jag, för där stod han och han kom närmare mig, sakta, sakta. Jag andades fort. Vad vill du, ropade jag?
– Ha dig, ha dig, ha dig, sade han och log. Så skrattade han högt, slog ihop händerna och skrek, har dig, har dig, har dig! Då rusade jag iväg igen men det var som om han kände på sig vilken riktning jag skulle ta. Han hann ifatt mig. Nu höll han mig hårt. Jag sparkade och gjorde mig helt omöjlig för honom att hålla mig. Jag var vänd mot honom med ryggen och han höll ett fast grepp om mig, rörde mitt hår och blev äckligt närgången. Jag skrek och svor samtidigt. Slog mot hans ben, sparkade Då tryckte han mig mot ett träd, så började han sjunga för mig. ”I called her the wild rose, but her name is Noora Death. Why I call her that only I know, for her name is Noora Death. Nu lyfte han mig och dansade med mig. ”On the last day I took her, to the… ”
Jag bet honom, bet hårt och jag trodde knappt det var sant men jag var fri, jag sprang och sprang. Jag visste vilken sång det var han sjöng, han hade ändrat texten men sången heter They call me the wild rose, Nick Cave och Kylie Minogue sjunger den. En mycket tragisk sång som slutar illa.
Flera gånger vände jag mig om men kunde inte upptäcka honom nu, dock trodde jag han fanns någonstans i närheten. Jag stannade och såg mig omkring, var…? Där var han, han stod där och skrattade. Han klappade i händerna och såg nöjd ut! Varför då? Jag sprang igen och… jag föll, plötsligt var marken borta och jag föll långt, långt ner. Jag slog i huvudet och föll in i en medvetslöshet.











Kapitel 6

Teamet kommer


Maja hade sökt hjälp av sin granne som genast släppte in henne, det var Karins mor. Kjell och hans män landade en dryg timma senare. De begav sig till Majas hus men där var det tomt. Då ringde de på hos grannen och där satt Maja. Kjell förklarade vem han var och bad Maja berätta. Hon berättade allt, allt! Glömde ingenting.
– Men vem är mannen då? Nilsson såg på Maja frågande?
– Jag vet inte och Nora visste inte heller. Förresten ligger polisen skjuten på polisstationen. Vi ringde ambulans.
Kjell stod och såg ut genom fönstret. Var är du Nora? Var är du lilla Nora?
Så tog Kjell beslutet att ringa Gunnar. Det var ett tungt beslut men han kände att han måste.
Det tog en stund innan det svarade men så kom Gunnars röst i telefon.
– Falk!
– Gunnar, det är Kjell.
– Nej, nej säg nu inte att det hänt vår Nora någonting!
– Jo tyvärr men hon är fullständigt oskyldig till detta. Han berättade vad Maja sagt och så om denna man som dök upp helt plötsligt.
– Men vem är han då? Det var inte första gången den frågan ställts under kvällen och natten.
– Ingen tycks veta men Maja sade att, hon sett mannen jaga Nora över fälten mot skogen.
– Å Herre Gud, snyftade Gunnar, mitt barn, mitt lilla barn. Han grät. Kjell, stanna där, vi kommer.
– Gunnar, det är bättre ni stannar hemma och tar hand om barnen men kan du skicka hit Nimra så är det bra.
– Men Kjell, jag vill vara med och söka, förstår du inte det?
– Jo då, det förstår jag visst men just nu vore Nimra bra att ha och bröderna. Gunnar, vi har ingen aning om var…
– Kjell, det är Brita. Ja ursäkta att jag slet telefonen från Gunnar men nu är du så god och berättar allt för mig. Kjell fick ännu en gång berätta. Brita var tyst.
– Kjell, jag försökte få kontakt med henne men det är tyst. Antingen är hon medvetslös eller…
– Säg inte så Brita, säg inte så. Vi ska leta men jag skulle behöva Nimra och bröderna, egentligen dig också.
– Jag ska skicka Nimra och pojkarna och nu ser du till att finna henne, hör du det!
– Var inte arg på mig Brita, jag gör bara vad jag kan. Brita snyftade.
– Kjell min pojke, förlåt! Jag ber dig, förlåt. Jag är så rädd, varför ska alltid vår dotter råka illa ut. Inte är det ditt fel, jag menar inte så. Förlåt mig Kjell.
– Det är lugnt Brita, jag förstår ju hur du känner det. Jag ringer så fort jag vet något. Kram på dig.
– Kram min gosse, svarade Brita och grät. Gunnar ringde Nimra som genast begav sig till flygplatsen. Där skulle hon möta bröderna. Brita väckte Tage och Ture. De hade redan klätt sig för de hade känt på sig att något var fel. De tog lilla bilen och körde iväg. Brita gick upp till Fredrick. Han sov. Hon vände i dörren. Han får sova ut, tänkte hon. Jag berättar i morgon.
I Hultsfred var sökningen igång. Kjell och hans män var duktiga på att spåra och de fann något en kort bit in i skogen. Noras fina guldhalsband med en visselpipa i guld. Det halsbandet hade hon fått en jul av Fredrick, för att hon inte skulle gå vilse ifrån honom. Kjell plockade upp det. Han stoppade det i fickan. Så letade de vidare. Inga fler spår. Andersson hade gått längre åt höger, han fann hennes mobil men var fanns Nora själv?
Något mer fann de inte men Kalle, en av Kjells män sade att de skulle komma bort till honom för han hade funnit en plats där det var avtryck av fötter. Kjell tittade och höll med. Vi följer det spåret, sade han. De fann ut att en jakt pågått, de såg spåren och de såg hur Nora vänt riktning flera gånger.
– Här fick han tag i henne, sade Andersson. De kände ångesten nu och de anade vad som pågått där. Nu springer hon igen, sade Kalle. Nu vände hon igen här, se! Det följde spåren vidare. Nilsson ropade. – Han tog henne här!
– Vaddå tog, vad menar du? Kjell blek helt vit i ansiktet. Hans hjärta slog fort, fort.
– Ja fångade in henne alltså. Se han drar henne mot trädet där. Men se där, sade Norrköping, där är hon fri igen. De fortsatte följa Nora.
En stund senare kom de till ett stup. När Nilsson tittade ner såg han vatten som forsade mellan stora stenar, mumlade han, ”inte en chans att hon klarade detta!”
Nu spred de ut sig, kanske fanns hon här? De sökte en väg att ta sig ner. Det var svårt men en bra stund senare var i alla fall Andersson nere. Han såg sig omkring. Kan hon verkligen ha fallit ner här? Nu var de andra också nere.
– Sprid er och sök noga, sade Kjell. De gick utmed forsen. Det var svårt att finna bra plats att sätta ner fötterna på. Allt för ofta höll de på att ramla. Så skrek Norrköping, han hade stannat precis mellan två stora stenar. Hon låg som inkilad där. Vattnet sköljde över hennes ben.
– Här, hon ligger här men fan vet om hon…
Alla tog sig dit. Jo det var Nora, en sönderslagen Nora.
– Kan hon ha brutit ryggen, undrade Nilsson?
– Jag vet inte, svarade Kjell men vi måste få hit ambulanshelikopter och van personal.
– Vad då, är inte vi vana?
– Jo men jag menar personal som arbetar utifrån att ryggen kan vara av.
– Jaha, jo det fattar jag ju.
Kjell ringde. Han förklarade var de var och situationen. En helikopter från räddningstjänsten skulle komma och ambulanspersonal samt läkare skulle vara ombord. De fick vänta länge. Kjell såg på Nora. Flera sår i huvudet och armarna. Varken ben eller armar såg brutna ut men man visste ju inte. Han höll hennes hand. Jo hon hade puls men den var svag. Han vågade inte röra henne alls, rädd för att göra mer skada. Han tog några bilder. Så kom till slut helikoptern. Den hovrade över forsen och flera i räddningspersonalen hissade sig ner på rep. Så kom båren. En av de som kommit ner var en kvinna. Hon var tydligen läkaren. De fick vänta länge medan läkaren undersökte så gott hon kunde. Krage var på och en massa andra saker. Så fick de en bräda under henne. Säkert hade den ett namn men det visste inte Andersson eller så kom han inte på det just då. Så lyftes hon till båren och hissades upp.
– Vart för ni henne, undrade Kjell?
– Västervik, ropade de tillbaka.
– Hon heter Nora Falk, skrek Nilsson.
– Ok, kom svaret och när alla var tillbaka i helikoptern åkte de iväg.
Nu skulle Kjell och hans mannar upp men först tog Kjell fler bilder och så började de den svåra klättringen upp.
– Vi skulle ha haft våra grejer nu, klagade Norrköping.
– Ja men det har vi ju inte, så klättra på nu, svarade Kalle.
Äntligen uppe. Nu började de spåra bakåt. Det var Kjell själv som fann mannens avtryck, tydliga avtryck. Här hade han stått en stund. De tog foto och lite prover. Mer fann de inte förrän de kom till slutet av skogen, där var det lerjord och där fanns fina avtryck. De markerade dem och ringde Polisen. Där hade de snart förstått att Kjells samtal hade med händelserna på polisstationen att gör. De skulle komma genast och tekniker skulle komma en stund senare från Kalmar.
Under tiden stod Kjell och männen och väntade.
– Tänk att vår Nora alltid ska råka ut, sade Kalle. Man blir som arg!
– Arg? Förbannad menar du väl, sade Nilsson.
– Jävligt förbannad, sade Andersson. De nickade.
– Det är något lurt med detta, sade Norrköping och vi måste lura ut vad det handlar om allt.
– Ja, hon var visst här för att söka efter en person, sade Kjell. Vi måste kontakta den hon talat med.
Polisen kom och spärrade av både skogen och området nedanför vid forsen.
Kjell och männen lämnade rapport. En utförlig rapport.
– Jag heter Hjelm, sade en av poliserna. Vet ni vad fru Falk hade för ärende hit? En hemlig älskare kanske, frågade han och flinade.
– Nej, svarade Kjell och sluta upp med att smutskasta vår vän annars får ni skylla er själv. Vi tolererar inget sådant!
– Jaja… men man undrar ju? Säg, vilka är ni egentligen?
– Jag kan inte avslöja det, sade Kjell .
– Är det så hemligt, undrade Hjelm.
– Ja!
– Vem kan verifiera detta?
– Ring Polisen i Umeå.
– Är det de som har så att säga ansvar för er?
– Nej, det sade jag inte men ni ville ha verifierat vilka vi är.
– Jo men är ni från Umeå då så är det väl lite märkligt att ni hamnat här, det var så jag tänkte, log polisen. Ni blir ju misstänkta nu. Jag har aldrig hört talas om er förut? Ni är främlingar för oss.
– Detsamma, mumlade Norrköping. Kjell såg mycket bestämd ut. Vad är nu detta för en dåre?
Polisen anropade flera män. Han gav order om att de skulle avväpna Kjell och männen samt att de skulle omringas. När polismännen skulle försöka avväpna teamet, riktade Kjell sitt vapen mot marken där polisman Hjelm stod. Försök, sade Kjell och nu var han inte god. Hans män höll sina vapen redo. De skulle inte skjuta men de tänkte inte heller låta dem ta deras vapen.
– Jag tror ni är de män som orsakat allt som hänt här sedan igår.
Kjell suckade.
– Norrköping, ropade han. Ring Eu minister Gudrun Samuelsson.
– Vad, är det hon som är ansvarig?
– Nu svara jag inte på fler frågor, sade Kjell.
Norrköping talade i telefon.
– Vad är ert namn mer än Hjelm, frågade han?
– Anders, svarade polisen, hur så? Det fick han inget svar på.
– Var beredd nu, Eu ministern är nu i bild via internet. Norrköping höll upp telefon så alla skulle se...
Strax kom Gudrun i bild.
– Jaså, det är så ni ser ut, ja då förstår jag. Rävspel pojkar, han spelar rävspel. Hör ni mig?
– Ja!
– Jag är Gudrun Samuelsson, känns jag igen?
– Ja visst, jo då!
– Bra, nu polis Hjelm är det så att ni inte har befogenhet att utfråga eller på annat sätt hålla kvar det team som just nu står framför er, vill ni ha Statsministerns bekräftelse också eller är ni nöjd med att jag tar allt ansvar för teamet.
– Jag menade ju inte så men de här grabbarna, vi har aldrig sett dem förut och de säger att de är från Umeå.
– Umeå, London, Paris eller Kalmar, det spelar ingen roll, nu låter ni dem gå, omedelbart. Och minns en sak, ni har aldrig sett dem! De var aldrig där! Förstått?
– Men så kan man inte göra! Vi har ju våra rutiner och jag måste…
– Tyst nu. Om ni inte omedelbart slutar upp att försöka utröna vilka gruppen är kommer ni i morgon att sitta på ny tjänst, i arkivet. Förstått!
– Hotar ni mig?
– Ja! Om det behövs. Jag tror faktiskt jag ska be Rikspolischefen ta ett samtal med er. Ni fick under er utbildning veta att vissa enheter är hemliga och, märk väl och ni aldrig fick ifrågasätta dem eller hålla förhör, eller… Hålla dem kvar.
– Jo men det gällde ju Säpo och Säk och… Vad har jag för bevis att detta inte är de män som kastat flickan i forsen, de är helt främlingar för mig.
Gudrun försvann ur bild och istället kom Justitieministern.
– Vad är det som pågår här, vem är ni som ifrågasätter regeringens Eu ministerns trovärdighet? Detta är ett brott ni nu gjort och det blir rättsliga följder för det. Nu låter ni dem gå, genast!
– De ska legitimera sig först, svarade polismannen.
– Hör ni dåligt!
– Nej men vi har våra rutiner.
– Människa är ni dum?
Nu började de andra polismännen känna sig osäkra och inte alls villiga att omringa dessa män. De började tala högt också.
– Hjelm för fasen, det är ju Justitieministern, han är ju så gott som vår chef, sluta nu, ropade en av polismännen.
– Ja lägg ner nu, sade en annan. Du hör ju vad ministern säger! Jag går nu, jag tänker inte bli inblandad i detta. Han såg på Kjell och hans team, sorry grabbar att det skulle bli så här. Kjell nickade. Nu gick fler av poliserna.
– Ni stannar här, röt Hjelm, det är en order!
– Ja men regeringens order står över, sade en av polismännen.
– Hjelm, sade ministern. Era män är kloka män till skillnad från sitt befäl. Ni är från och med nu suspenderad! Lämna in vapen och bricka omedelbart! Kjell, ta ifrån honom vapen och id!
– Ja, sade Kjell och sökte igenom polisens kläder. Norrköping och Kalle höll polisen medan Kjell sökte. Han fann sakerna.
– Så här kan ni inte göra, detta är övervåld, mot tjänsteman, skrek Hjelm.
Nilsson gick fram och stirrade Hjelm i ögonen, så sade han lugnt och tyst.
– Håll käft gubbjävel annars sticker jag kniven i dig. Nilsson log och klappade polisen på kinden.
– Han hotade mig, hörde ni, han hotade!
– Hotade, jag sade bara att det var synd att detta skulle hända idag när det är så vackert väder. Nilsson såg helt oskyldig ut.
– Han ljuger, han hotade mig!
– För bort honom för jösse namn så jag slipper se honom, sade justitieministern. Kjell, fick du tag på sakerna?
– Har dem här, sade Kjell och visade upp det han funnit.
– Bra, för bort honom nu. Så vill jag gärna veta var ni gör där, sade ministen.
Polisen fördes bort av sina egna kolleger.
– Javisst, Kjell berättade och sade också att det faktiskt kunde röra sig om Turkiska medborgare som levde dolt i landet och att han och hans team menat att det hela var mycket misstänksamt.
– Är ni säkra på detta?
– Nej men vi bör få det bekräftat under dagen.
– Bra, fortsätt och vi hoppas att läkarna gör sitt bästa för fru Falk. Allt väl annars?
– Tack, jo då, log Kjell, men man längtar som hem till Norrland igen. Jo en sak. Vi behöver hålla ett förhör med en dam i byn här och även syna de spår vi har. Blir det något problem med det?
– Inte alls, ni arbetar som ni brukar och ni lyder bara under regeringen och mig, ingen annan. Uppdrag får ni från olika håll och det behöver inte gå genom oss om det är en lokal historia, Det är mer när det gäller rikets säkerhet som vi ger order men detta vet ni ju redan. Ja tack då och hör av er, nu kommer Gudrun här igen. Kjell och hans män ropade ”vi hörs” till ministern.
– Hallå, är ni kvar?
– Hej Gudrun, log Kjell. Ja vi är kvar.
– Vad var det för en idiot rent ut sagt?
– Någon som sökte spänning kanske, han blev suspenderad nu i alla fall. Risken för hämnd är nog stor tyvärr.
– Det får vi ta då. Vad tusan gör ni där nere?
Kjell berättade.
– Vad, varför har ingen berättat detta för mig. Ska jag komma?
– Inte än men när vi behöva en Gudrun som behärskar rävspel, då ringer vi, sade Nilsson och skrattade. Då skrattade de alla.
– Ja men ring då och ha koll på Nora nu, inget får hända henne!
– Det ska vi, sköt om dig nu vännen och tack för hjälpen.
– Det var så lite så, kram mina gossar!
– Kram Gudrun, ropade de och så började de gå mot Fabriksgatan 2.


Hon var där och hon bjöd på kaffe och smörgås. Hon frågade om de funnit något. Kjell sade att det hade de. De hade sina bevispåsar med sig men dem visade de inte Maja, dem hade Norrköping tagit hand om. Klockan ett knackade det på dörren. Maja såg ut genom fönstret, hon såg en parant dam, mycket välklädd och vacker. Så öppnade hon dörren.
– Jaa?
– Är Kjell här, frågade damen?
– Ja visst, var så god och stig in. Damen nickade och tog i hand.
– Siv, sade hon och ni är Maja, inte sant?
– Jo det är jag. Då kom två korta män in. De bockade och presenterade sig som Tage och Ture Abrahamsson. Bakom dem stod en stor och lång man. Han såg nästan ut som stålmannen, tänkte Maja. En lite äldre Stålman. Han sträckte ut handen och sade vänligt.
– Oskar Karlsson.
– Maja Åkesson svarade Maja om neg. Varför hade hon nu gjort det då? Hon skämdes lite.
– Stig på, sade hon tyst. I köket var samtalet igång. Alla fick kaffe och frukost. Kjell berättade och Maja berättade .
– Förlåt, sade Oskar men gjorde mannen er illa?
– Nej, nej inte mig det var…
– Jag förstår, sade Oskar. Sitt här hos mig, sade han för Maja stod upp mot diskbänken. Tack sade hon igen och neg. Nu blev hon arg på sig själv, varför beter jag mig så här?
– Var nu alldeles lugn, sade Oskar och log mot henne. Hon blev lugn direkt.
– NImra, sade Tage, känner du något?
– Ja, ja gör faktiskt det. Siv blundade och sökte intryck. Mannen, han som förföljde er, frågade Siv utan att öppna ögonen. Maja förstod att det var henne hon frågat. Han var vacker vad?
– Ja han såg väl bra ut. Han var stor och han log.
– Bra, jag ser honom nu. Brevet? Brevet från er bror, var är det?
– Jag ska hämta, sade Maja och reste sig. Nu måste hon gå förbi den ståtlige mannen.
– Ursäkta, sade hon och neg. Näe, nu slutar du, sade hon till sig själv. Han, den där Oskar. Han log bara vänligt och hjälpte henne förbi. Kjell log mot Oskar som log tillbaka. Så kom Maja med brevet. Siv tog det i handen.
– Oh, sade hon direkt. Här är det ondska, mycket ondska. Ja inte er bror men där han är. Jaha, han ligger i en tältsäng. Sjuk är han och han ropar på er, ropar Maja. Så ropar han på Nora, hon hade lovat ta kontakt igen men inte gjort det.
– Nimra vänta, sade Tage, nu ringer... eh… Rasmus.
– Tage, varför svarar inte Nora?
– Hon är försvunnen!
– Va fan säger du? När då?
– I natt. Fann du något? Tage satte på högtalaren.
– Ja det gjorde jag. Genom att analysera pappret i kuvertet, jag fick ju bara det, brevet har väl ni där. I alla fall så fann jag var pappret kommer ifrån.
– Var då? Är det Turkiet?
– Nej, det är i Sverige. Kuvertet är i alla fall från Sverige. Gjort i Lessebo. Jag gjorde också analyser på vad kuvertet varit utsatt för och det är sand, havsluft där små korn följer med. En minimal lite skärva av bärnsten. Den syntes inte med blotta ögat men den fanns där. I Falsterbo vet jag med säkerhet att de görs stora fynd av bärnsten. Ni kan ju komma ihåg det. Så övriga analyser visar inte på varken Turkiet eller Kiel. Jag kollade också blyertsen och den är svensktillverkad. I alla fall är det samma som standarden på våra pennor men det är klart, vissa kan ju ha exporterats också. Stämpeln är från Oskarshamn och själva hårstrået bör tillhöra någon i 45 till 50 års ålder. Sen fann jag fingeravtryck då. De som var blodiga är Majas bror Egons. De hade ju skickat med ett prov på hans fingeravtryck så det är samma. Det är också blod som är på kuvertet. Det fanns fler avtryck. En del var utsuddade men ett par var hela och det ena av dem fanns i databasen.
– Kjell här, vem då?
– Ja det är ingen jag känner till men en man med en viss brottslig bakgrund. Invandrad från Norge. Brian Olsen, heter han. Ringer det någon klocka?
– Nej, sade Kjell, tyvärr.
– Men min klocka ringer, sade Maja och reste sig. Förlåt mig igen, sade hon till Oskar, som plötsligt lyfte henne så lätt som en vante och satte ner henne på andra sidan om honom. Oh, ropade Maja och blev generad. Så gick hon in i rummet som Nora sovit i. Broders rum. Där hämtade hon ett foto och kom tillbaka med.
– Se här, sade hon, se. Där är min bror Egon och den mannen där, tredje till vänster, det är han Brian. Vänd på kortet får ni se vad Egon skrivit. Där stod Pål, Sigge, Brian José, Gurra, jag och Håkon.
Det var skrivet med samma handstil som brevet.
– Tage, skicka ett foto på det till mig, både fram- och baksida.
– Ok, sade Tage och tog kort med mobilen. Han skickade dem direkt. De är på väg nu.
– Ge mig, sade Nimra. Hon höll fotot i sin hand och blundade. Jaa, här var det glatt. Inga onda tankar där då i alla fall. Maja stod vid bänken igen. Oskar sträckte ut handen.
– Kom nu, sitt här. Maja tvekade, så log hon. Oskar lyfte upp henne och satte henne intill sig igen.
– Tack, sade hon och log. Han nickade med ett leende.
– Ja men då vet vi att den där Brian kan vara den som lagt på brevet då kanske?
– Jaa, svarade ”H” så är det säkert.
– Kjell här, det andra avtrycket, gick det inte att identifiera det avtrycket eller?
– Nej, det är lite suddigt men om jag får ett par timmar på mig så kanske jag fixar det. Du Kjell, fann ni några spår?
– Ja, hrm... jo.
– Vad det så illa, undrade ”H”?
– Vi fann hennes halsband som hon fått av Fredrick, så fann vi hennes mobil. Spåren visar tyvärr på kamp, två gånger.
– Va tusan säger du? Tog han henne… men för fan Kjell du måste finna henne. Du kan väl för h-vete Kjell…! För katten säg något då!
– Nilsson här, Kjell gick ut en sväng. Han fick nog ett anrop. Men vi fann Nora och hon är på sjukhus nu, eh… Rasmus. Mannen jagade henne nedför ett stup. Hon föll utför ett stup men hon lever… eh, Rasmus.
– Fy för den lede vilka jävliga människor det finns, skrek ”H” och stängde samtalet.
Oskar såg på Tage, som såg på Ture som såg på Siv.
– Nä nu jädra ska vi ha tag i mannen och finna Majas bror. Mattias, kom nu, vi måste leta! Siv reste sig och gick mot dörren. Så kom hon på att hon nog borde tacka. Hon gjorde det vänligt och leende. Maja sade till dem att komma tillbaka om de ville ha en samlingsplats. Det tackade de för. Tage och Ture bockade. Oskar kom sist.
– Tack för all vänlighet ni visat oss, sade han, vi kommer gärna tillbaka. Siv ropade Anton, utanför.
– Vem är Mattias och Anton, de var väl inte här?
– Det är Nimra som kallar mig en massa namn, så det är mig hon menar. Oskar log.
– Men kan hon inte minnas ert namn då?
– Säkert men hon menar att kärt barn har många namn. Tack igen.
– Tack tack och säg till om ni finner min bror, Maja neg.
– Det ska vi, sade Oskar och klappade henne försiktigt på kinden. Maja kände hur generad hon vart och sänkte blicken. Ja adjö då, sade hon och stängde dörren. Inne i köket skällde hon ut sig själv som betett sig som en skolflicka. Men jisses så stilig han var och så stark. Gammal jaa men vad betyder det. Hon stod i fönstret och såg ut på dem när de gick. Så plötsligt vände sig Oskar om och vinkade. Maja backade och kände sig ertappad. Vad skulle han göra så där för, nu höll hon på att tappa balansen och ramla. Hon tog en kopp kaffe till och satte sig att tänka. Tänkta på… Oskar hette han visst. Stilig var han!


































Kapitel 7

Oskar och kvinnorna


Ute i bilarna hade man samsats om vem som skulle köra och vem som skulle sitta var. Siv såg på Oskar.
– Henne låter du bli, minns att du är min, viskade hon till Oskar.
– Siv min flicka, sade han och lade armen om henne. Såg du inte hur ledsen hon var. Brodern har varit borta i nio är och när Nora min lilla flicka, också försvinner, då är det klart tösen där inne blir rädd, vem ska mer försvinna? Hon själv?
– Du lyfte henne!
– Jaa det gjorde jag, har jag inte lyft dig kanske?
– Ja men det är en annan sak, du är ju min!
– Är jag? Oskar såg på henne. Är jag din Siv?
Nu stirrade Siv på honom och kröp upp i hans famn.
– Jaa, du är min för om du inte vill ha mig så vill ingen. Har du då inte fattat någonting Ernst?
Jag är ju kär i dig, det måtte du väl för katten ha märkt?
Oskar såg på henne länge. Han höll henne intill sig. Så viskade han i hennes öra. ”Jag är så gammal Siv”.
Siv stirrade på honom och så kom tårarna på henne.
– Du vill inte ha mig då? Du tycker inte om mig så, är det så?
Oskar strök henne över håret och höll henne intill sig. Lilla du, mumlade han.
– Jag tycker mycket om dig Siv, du är vacker som en sommardag. Du är kramig och glad. Din kropp är ett under. Nog tycker jag om dig lilla du, det har du väl sett? Men jag är för gammal att ha ett förhållande. Jag vet inte om jag skulle klara det. Du är yngre än mig och mer vital.
– Men dumma lilla gubben, är du rädd att inte klara intima situationer med mig, tror du att jag är så krävande? För mig är du allt August, allt. Är inte du med på våra äventyr så orkar jag inte med allt man förväntar sig av mig. Kyss mig Oskar och visa mig vad du tycker om mig.
Oskar fick det lite svårt nu. Visst tyckte han mycket om Siv, visst fanns hon i hans drömmar men han kände sig ju så gammal. Siv såg på honom, följde liksom med i hans tankar. Så satte hon sig bredvid honom och suckade.
– Tänk att man ska behöva be och böna för att få en puss, Den man som man är kär i vill inte ha mig, muttrade hon. Nähä, vill inte han så vill ju ingen. Men det är ju dig jag vill ha dummer, sade hon tyst. Oskar led, han ville visst pussa henne men han var inte så frimodig som hon. Dessutom var det fler personer i bilen. Nu kände han en tung sorg inom sig. Han sökte hennes hand. Jo då, han fick ta den. Han höll henne hårt i handen och viskade.
– Siv, sitt hos mig. Hon såg på honom och nickade. Men hon kröp upp i hans knä och lutade sig emot honom.
– Så du tycker i alla fall om mig lite grand?
– Mer än så, viskade Oskar tillbaka. Mer än så. Då log Siv och en snopen Oskar fick en puss mitt på munnen.
Tage hade följt det hela i backspegeln. Han tyckte synd om dem båda. Den ena villa ha den andra på alla sätt. Och den andra vill e ha den ena på sitt sätt. Nåja, det där får de reda ut själva.
Han såg Kjell svänga in på en stallgård. Då följde han bilen och parkerade bredvid Kjell. De steg ur bilarna. En mycket fin dam kom just från stallet. Det var en dam av världsklass, vad nu det var?
Hon såg ogillande på bilarna och på Kjell och hans män.
– Är det invasion? Hon ropade högt.
– Nej då, svarade Kjell. Vi går i Nora Falks spår, hon skadades i natt.
– Vad? Den söta rara flickan? Nu kom Siv ut också. Hon kunde tas med fina damer. Siv tog damen under armen och så gick de.
– Ja är det inte förskräckligt, sade Siv, denna ljuva lilla varelse. Bli utsatt för sådana simpla typer. Det är skandal, ska jag säga!
– Jaa, det är det verkligen, sade den fina damen. Man skulle kunna tro att… att… Hon hade fått syn på Oskar. Nu kunde inte Tage och Ture hålla sig för skratt. De gick in i stallet.
– Är det maken?
– Maken till vem lilla ni? Siv höll god ton.
– Maken till flickan, Nora. Han är ju polis vet ni!
– Nej det där, det är en som är utsänd från regeringen.
– Vad? Å jag som inte hunnit byta om än, nej så förskräckligt.
– Ja men var naturlig lilla hon, karlar märker inte sådant, näe då. Vill ni hälsa på honom?
– Men kan jag det? Jag är ju klädd för ridtur, jag menar… kan jag det?
– Jaa då, kom nu ska vi hälsa.
– Mon ami, denna högst förtjusande dam önskar hälsa på er. Oskar stramade upp sig och bugade.
– Madam, en ära, sade han och kysste den tunna hand som damen räckte fram. Oskar Karlsson, sade han
– Madam Sommé, svarade hon. Och log. Alltså jag förstår inte, ena dagen kommer en urskön ande hit, så otroligt vacker och nu kommer ni... damen fick hosta. Ursäkta mig. Vad är ert ärende?
– Söta ni, sade Siv, vi söker information. Nora blev jagad och skadad i natt.
– Men fy då, vad hände då?
– Ja det vet vi inte. Inte mer än att en man jagade henne som sagt.
– Å, kan det ha varit han, jaa det kan ha varit han kanske?
– Vem menar madam, frågade Oskar. Bakom damen stod Kjell och hans mannar.
– Jo den där vackre mannen men han var en ande, förstår ni. Han blåste luft in i munnen på lilla Nora.
– Milo? Var Milo här? Siv såg på Madam Sommé.
– Jaa, så heter han, Milo. Det namnet ropade hon, lilla barnet. Han kom, förstår ni och han hade skinnbyxor och… endast det på sig. Å han var ståtlig.
– Nimra, kan inte du kalla på honom, frågade Kjell?
– Å, men jaha… Lilla Nora sade att Nimra, vilket underbart vackert namn, är ni denna kvinna Nimra?
– Kära ni, för er kan jag säga det, för jag känner att er kan jag lita på.
– Naturligtvis, sade madam, naturligtvis!
– Nå, ja jag är Nimra, sade Siv.
– Å då kan ni göra mycket och vet allt. Som han!
– Han?
– Ja han, Milo.
– Nåja, nog kan jag en hel del, log Siv och log. Oskar gick iväg för att finna bröderna. Kjell bad att damen skulle berätta allt som hände igår. Hon nickade nådigt och berättade. Alla märkte hur hon gång på gång återkom till Milo. Den tanten var såld på Milo, tänkte Andersson. Nilsson längtade efter Britas köttbullar som vanligt.
Oskar talade i tanken. Milo om du hör mig, kom.
Milo kom och han såg Oskars bekymrade blick.
– Nora, sade Oskar.
– Ja vet min vän. Hon sover en sömn som äro djup.
– Jag förstår. Kan ni väcka henne?
– Kanske men såren är djupa.
– Ja de är ju det!
– Vi ska tala om detta, mina nåjder och ja. Oroa dig nu inte broder.
– Tack, log Oskar
– Broder, ni har Nimra med er?
– Ja, hon är duktig.
Nu log Milo. Är hon er till besvär?
– Nej, log Oskar, det är en fin människa. Hon vill väl.
– Men er får hon alltså inte, ert hjärta är… jag förstår. Milo såg sorgset på Oskar. Vill du broder att jag…
– Nej tack, tack för frågan men, jag vill minnas min hustru och son som de var.
– Du har icke glömt henne,
– Nej, svarade Oskar.
– Käre broder, då lider du dubbelt.
– Jag klarar det, sade Oskar och log lite. Hälsa vår Nora att vi gör allt för henne.
– Det vet hon. När hon vaknar, hörde du nu broder att jag sade när, när hon vaknar, kanske det är dig hon vill tala med. Då hämtar jag dig.
– Tack min fine broder, tack. De tog varandra i hand och så gick Oskar ner till gruppen och Milo försvann.

















Kapitel 8

Planering


Gruppen stod där tysta. Ingen ville bryta tystnaden. Nora var i koma, hon levde och fick vård.
Kjell kände sig tom, han ville gå därifrån men kunde inte. Siv började gå mot bilarna. Hennes tankar var sorgliga och grå. Trots att solen skiner var dagen grå för dem alla.
Bröderna gick tyst efter henne. De hade redan sin plan klar. De skulle genast sätta igång med den planen.
Kjells män gick efter sin chef, de undrade alla vad som nu skulle hända.
Oskar var den ende som stod kvar. Hans tankar for fjärran. Han mindes sin älskade hustru, sin son. Han tänkte på Lisa och lille Mats. Han log. Lille Mats morfars lille pojke. Ja han var ju inte en äkta morfar men sedan han tagit hand om Lisa, varit hennes förmyndare, så kallade hon alltid honom för far. Oskar tänkte på Siv. Hon är fin. Hon är sannerligen fin men han kände sig så gammal, mycket gammal. Hon ville ha honom, Siv. Sade det rent ut men… Visst var han tjusad av henne. Hon var rak Siv, inga krusiduller där inte. Han log, kära Siv.
De körde hem till Maja. Nu skulle de försöka finna hennes bror Egon. Alla anade att om de fann honom skulle mycket bli annorlunda.

Fredrick sov. Han drömde att Nora ropade på honom. ”Fredrick, hjälp!”
"Ja ja kommer", ropade han tillbaka. Han vaknade med ett ryck. Var är han? Jo visst, i Kvantsele, i torpet på loftet. Vad tyst det var i huset. Vad är klockan? Sex, jaha då var det dags att stiga upp. Han vände sig åt sidan för att krama Nora. Nej just det, hon hade rest till småland. Nu mindes han, han hade varit irriterad i telefonsamtalet med henne. Hon hade blivit ledsen. Han hade lagt på och samtalet slutade innan hon ens hunnit få säga hej. Så barnsligt han reagerade men han var ju rädd om henne. Hon var hans liv, hans mening, hon och barnen. Barnen ja, vad tysta de är. Han satte sig upp och såg mot barnsängarna. Båda barnen satt upp och tittade på honom. Han log.
– Är ni vakna redan? Har ni sovit gott? De såg länge på sin far och så sade Reijno.
– Mor är sjuk.
– Mor är i sovdöden, sade Rana. Mor lever i en annan värld nu.
Fredrick såg på dem, fattade inte vad de sade och så reste han sig snabbt, gick fram till sängarna och tog båda barnen i sitt knä.
– Vad säger ni, vad är det ni säger? Inte är mor död inte! Hon är bara borta en stund.
Rana lade sin lilla hand över faderns mun.
– Far, det är så. Mor finns i mörker nu.
– Nej nej, säg inte så, viskade Fredrick och han grät. Reijno lade sin lilla han på faderns kind.
– Far, var inte orolig.
– Var är hon då?
– I en annan värld, på sjukhus.
– Vad har hänt, snälla säg vad som hänt.
– En farbror jagade henne och hon föll, långt ner.
– Är hon …? Är… är hon död? Han höll andan inför svaret.
– Nej far, inte död så utan död för oss, hon är sjuk, hon har sovsjuka.
– Menar du att hon är i koma?
– Ja så heter det ja. Jaa. Men mor drömmer och hon kan höra men vi är så långt borta.
– Nej nej, å nej, ni ska inte in i dimman för att nå mor, det får ni inte! Hör ni det barn!
– Ja far men det var inte så vi menade, vi vet var hon är.
Fredrick såg på sina underverk, dessa kloka barn. Hans tårar rann ohejdat nedför kinden. Min Nora, min älskade.
Det knackade på dörren. Fredrick sade, kom in.
Gunnar och Brita kom . De såg på Fredrick som satt och grät. Ett barn på varje på varje ben. De höll om sin far.
– Fredrick, sade Brita, du vet?
– Jaa, barnen berättade. Är det sant? Är det verkligen sant?
– Ja, nu vet ju inte vi vad barnen sagt men det är nog exakt vad som hänt, sade Gunnar.
– Vi reser ner alla till Småland. Vi ska reda ut fallet, det som Nora tänkt göra och vi ska besöka Nora om så det betyder att jag måste in i andevärlden för att tala med henne.
– Låt oss gå ner, sade Brita tyst.
Brita klädde barnen med Fredrick och Gunnars hjälp. Så tog de ner barnen medan Fredrick gjorde sig klar.
– Vad ska vi göra, sade han medan han satte sig?
– Vi ska resa dit och barnen bör vi ta med, de når längre än andra i sina tankar. De kan kontakta sin mor, vår älskade dotter.
Brita såg trotsigt på Fredrick. Skulle han säga nej nu… han nickade. Du har rätt, sade han.
Då andades både Brita och Gunnar ut.

Fredrick ringde Sven och förklarade.
– Behöver du Lilja så får han följa med, sade den otroligt snälle polischefen.
– Tack Sven men jag säger till i så fall.
– Ok, ta ett par dagar du. Du har ju jobbat intensivt länge nu och på andra orter så. Ta ledigt.
– Tack min vän, sade Fredrick.
Han såg på sina svärföräldrar och sade tyst.
– Vi reser direkt! De nickade.
Fredrick ringde sjukhuset där Nora låg. Hon opererades och fick inte ta emot besök förrän dagen efter. Med det fick Fredrick nöja sig. Han tänkte på henne hela tiden.
Brita ringde Majken och bad henne kolla till allt en enda gång. Majken som numer var gift med polisen Rune och mor till en liten son, lovade att sköta allt.
De for i Fredricks bil genom landet. De ville inte flyga för de behövde bilen. De nådde Hultsfred på sena eftermiddagen, samma dag som då Oskar talat med Milo. Brita knackade på dörren till Majas lilla hus. Kjell öppnade. Han blev så glad när han fick se dem att han höll hårt hårt om dem alla. Så bar han upp barnen och de gick in i Majas nu trånga kök. Trångt för att det var fullt av människor där. Alla ropade och kramades. Det kom tårar och man snörvlade högt. Bröderna tog barnen i sitt knä och Oskar gick efter stolar. Nu satte Maja på med kaffe.
Brita gick fram till henne och log. Hon sträckte ut handen för att hälsa. Maja hälsade och såg in i ögonen på Brita.
– Ni är modern, sade hon tyst. Ni är hennes mor!
– Jaa, svarade Brita, det är jag. Så log Brita och viskade. Jag ser… jag ser er bror. Oroas inte, vi kommer att finna honom.
Oskar som hört allt, lade sin arm om Brita.
– Maja, sade han och då neg Maja och svor inom sig att hon reagerar så starkt på Oskar. Maja, nu när Brita är här, kan hon, Siv och bröderna tillsammans se var din bror finns. Du kommer att få tillbaka honom. Då stod Maja där och höll armarna om sig och grät. Oskar tog henne i famn. Det blev lite väl mycket för en redan spänd Maja hon kunde inte stå upp, Oskar lyfte upp henne och gick in i hennes sovrum och lade henne på sängen. Så satte han sig bredvid henne på sängkanten och han log så vackert.
– Lilla vän, du har varit med om mycket nu bara på ett par dagar. Han strök henne över kinden. Var inte ängslig, vi kommer att finna din bror och slutet kommer att bli bra, vackert och fint.
Maja såg på honom och hennes hjärta bävade. Oskar såg milt på henne. Stackars kvinna, tänkte han, stackars vackra fina kvinna. Ensam lever hon och hon som har så enormt mycket känslor inom sig. Hon är både rädd och tjusad av mig. Vet inte hur hon ska bete sig när jag kommer nära. Detta ville jag inte, absolut inte.
– Oskar?
– Jaa Maja, jag förstår. Lilla du, jag ber dig att inte tänka så om mig. Du är så vacker Maja, underbart vacker men i mitt hjärta finns min kärlek till min hustru som jag förlorat i sjukdomens våld. Jag är gammal Maja.
– Nej, du är inte gammal, jag vet inte. Jag blir så fumlig när du är nära och jag känner mig så dum och liten. Jag rår inte för det.
– Jag vet, kära du. Försök dock förstå. Min vänskap har du men mer kan jag inte ge.
Tårarna steg i Majas ögon.
– Kan… kan du… kunde jag få…
– Ja visst, sade Oskar och drog henne intill sig. Han höll henne hårt och hon kramade honom hårt tillbaka. Så lösgjorde han sig, gav henne en enkel kort puss på pannan. Så lade han henne ner.
Försök vila en stund, viskade han. Hon nickade. Igen strök han hennes kind. Reste sig och gick ut i köket. Där var diskussionen i full gång. Siv såg länge på Oskar, han såg rakt på henne och log. Då sänkte Siv blicken.
Gunnar talade och alla lyssnade.
Han såg på sin fru. Brita du känner också av brevet såsom Siv gjorde, se vad du kan få fram.
– Ja var är det då?
Ture gick efter brevet som låg på bänken.
Siv och Brita gemensamt lade sina händer på brevet. Nu var deras kraft dubbel och nu skulle mer information komma.
– Det är en strand, sade Brita. En lång strand. Vi är på en ö, en liten ö.
– Ja, det är inte mycket växtlighet här, sade Siv. Det finns några få stugor och små skjul.
– Där ligger tre båtar. Siv, vi ser mot fastlandet, sade Brita.
– Ja, där är fastlandet. En tältplats. Mycket folk. Inte rakt över utan snett åt vänster.
– Hur långt kan det vara dit Siv?
– Sex, sjuhundra meter kanske, svarade hon.
– Låt oss leta efter skyltar, sade Brita.
– Jag ser ingen, sade Siv. Vi får se från annat håll. Där är en liten skylt.
– Ja men vad står det då? Ca…
– Camping, står det, sade Siv men vilken Camping?
– Låt oss gå närmare, sade Brita. Jaha, nu ser vi. Falsterbo Camping. Det är i Sverige. Han är i Sverige på ön.
– Då reser vi dit, avgjorde Fredrick, vi reser nu!
– Ja, svarade Gunnar, nu reser vi dit. Alla reste sig och gick ut till bilarna. Oskar talade med Brita. Hon nickade. Så gick Brita in till Maja och bad henne följa med för fann de brodern så bör ju Maja vara där. Maja blev ivrig, hon bytte kläder och så kom hon ut till de andra. Vilken bil skulle hon åka i?
Det blev Fredricks bil. Oskar och Siv åkte med Tage.
Så gav de sig iväg.


































Kapitel 9

En ska bort…


Nora sov och anade inget om vad hennes familj var på väg till. Visserligen var hon medvetslös men tankar hade hon och höra kunde hon.
”Jag vet var jag är. Jag vet vad som hände och här är jag skyddad men jag längtar efter barnen, Fredrick och familjen. Hur kan jag nå dem? Jag kan pröva med mor. Nu ropar jag på henne. Nej, hon hör mig inte. Siv? Nej, ingen hör mig. Rana mitt barn, hör du mig? Reijno, det är mor, hör du mig? Nej, de hör mig inte. Oskar, ropar jag, Oskar min älskade vän, kan inte ens du höra mig? Fredrick? Fredrick?”
”Nora, är det du?”
”Ja, jaa det är jag, Oskar käre vännen min?”
”Nora mitt barn, jag hör dig. Hur kan jag höra dig?”
”Oskar tack och lov, du hör mig. Men du är ju min biktfader liksom, det är nog därför!”
”Mitt kära barn, är du vaken?”
”Nej, jag är i dvala. Jag har så ont men de arbetar med mig. Det har de gjort länge nu. Jag förstår att jag är på sjukhus, vi talar om mig senare men Oskar, mannen som jagade mig, han talade svenska fast med en brytning. Han var solbränd och han var vacker Oskar, men grym. Oskar, jag vill vara med er, var är ni?”
”Vi är på väg till Falsterbo, en liten ö. Där finns Egon, Majas bror. Vi är alla här utom Jonas.”
”Har ni en plan?”
”Ja, vi utvecklar den nu. Nora dröj lite, jag måste tala om för de andra att vi har kontakt. ”
”Ja men försvinn inte från mig Oskar!”
”Nej min flicka, jag är kvar!”
– Tage, jag har plötsligt fått kontakt med Nora. Ture ring den andra bilen. Siv du ringer den tredje bilen, så ber ni dem sätta på högtalarna!
– Ok, klar, sade Siv.
– Klar, sade Ture.
– Hör alla mig nu, ropade Oskar?
– Jaa, kom svaret från de två mobilerna.
– Jag har uppnått kontakt med Nora!
– Vad? Är det sant? Fredrick skrek högt!
Alla tjattrade tills Fredrick bad dem sluta. Nu ska vi höra på Oskar, sade han.
– Ja nu tar jag kontakt igen. Om ni vill fråga henne något så kom med frågorna. Hon är medvetslös fortfarande. De tar väl hand om henne och hon får bra hjälp. Hon opereras fortfarande. Hon har försökt nå er alla i tankarna men det har inte gått. Av någon anledning hörde jag henne. Nu kontaktar jag henne igen. Var tysta nu är ni snälla.
”Nora, nu har jag alla på telefon. Vill du ha något sagt nu så kan nu vara ett bra tillfälle!”
”Oskar, hälsa mina änglar! ”
”Det ska jag”
– Hon hälsar till sina änglar, saknar dem så.
”Nu har jag gjort det Nora.
”Oskar, vet ni var Milo är?”
”Nej tyvärr, vi trodde du var hos honom?”
”Ja han var här först en dag och hjälpte en hund men sedan försvann han. Hur är det med Fredrick?”
”Fredrick mår inte bra Nora.”
”Jag vet, han är så orolig jämt. Han var arg på mig, lade bara på luren med ett, hej då, så brukar han inte göra. Det gör så ont Oskar.”
”Jag förstår lilla flickan min. Han ångrar det, han gråter och mår så dåligt.”
– Fredrick, hon saknar dig så och hon vill veta att du mår bra, sade Oskar.
– Säg… säg att jag älskar henne, sade Fredrick och fick gråten i halsen.
– Det ska jag Fredrick.
”Nora, Fredrick bad mig säga att han älskar dig!”
”Min Fredrick, min älskade make. Säg honom att han inte ska vara ledsen, lova mig det Oskar!”
”Jag säger det nu Nora.”
– Fredrick, hon ber dig att inte vara ledsen, hon säger att du är hennes älskade make.
Fredrick nickade, han fick inte fram ett ord.
”Nora, jag har berättat och han förstod.”
”Bra. Oskar, du mår inte bra?”
”Jo då, jag mår bra men jag är orolig för dig lilla Nora.”
”Oskar ljug inte för mig, är det Siv?”
”Det är mig det beror på, ingen annan. Låt oss inte tala om det nu.
”Ok, vi lämnar det ämnet men sedan vill jag tala med dig Oskar.
Maja blev så glad att hon grät, alla blev glada.
”Oskar, jag fick plötsligt en mening i huvudet, en känning…ett liv för ett liv. Vad betyder det, ska någon av oss dö då?”
”Å nej, inte en sådan byteshandel igen, jag vägrar acceptera det. Nora vem, är det jag?”
”Vem vet jag inte och jag vet inte heller om det är någon av oss men kanske någon i vår närhet.”
Är det Gudrun tror du?”
”Nej Nora, nu vet jag vem det är, jag har sett tecknen.”
”Vem, inte mor väl? Oskar jag ber dig käraste, säg mig!”
”Nora jag kan ha fel… jag tror, Matilda. Jonas mor”
”Nej nej, inte Matilda, å stackars Jonas, stackars Jonas!”
”Nå så får vi se. Vila nu Nora, jag kontaktar senare. Kram mitt barn.”
”Lova att inte glömma det då. Kram min Oskar.”
– Nu har vi avslutat samtalet. Nora fick en känning, ett liv för ett liv.
Ingen sade något, allt var tyst. Så sade Brita.
– Jag tror jag vet vem, du Oskar vet också, eller hur?
– Ja jag tror det. Om det är så måste vi stödja allt vi bara kan. Det är en kär vän.
– Vem talar ni om, sade Gunnar, kär vän, inte Oskar! Inte du Oskar!
– Nej Gunnar, det är inte Oskar.
– Ja men vem då? Säg det!
– Gunnar, sade Oskar, Brita och jag har märkt och känt att de möjligen kan vara Matilda.
– Nej, ropade alla, inte hon, nu när hon äntligen fått sin son tillbaka, ska hon dö då?
– Vi vet inte, svarade Brita, vi bara anar.
– Hör mig, sade Ture, bror min och jag har sett tecknen. Det är hon. Men inte just nu, det dröjer en stund.
– Hur länge, skrek Siv, hur länge?
– Två månader kanske?
– Då måste hon få vara hos oss och Jonas ska vara med och vi ska skämma bort henne hela tiden, sade Gunnar, han var ledsen nu.
– Ja, sade Fredrick, så ska vi göra. Så får det bli.
Nu kom de äntligen fram till Falsterbo. De sökte upp camp platsen och parkerade. De såg ön. Maja spanade ut över vattnet.
– Men det är långt, hur ska vi ta oss dit?
– Vi hyr båtar, sade Fredrick eller hur Kjell?
– Ja vi får hyra båtar. Kom så letar vi upp en uthyrningsfirma. Fredrick och Kjell och kompani gick iväg. Resten av teamet och Maja stod kvar.
– Brita, sade Siv lågt.
– Jag vet Siv, försök förstå honom. Han är så glad i dig, det vet du men hans döda hustru har en stor plats i hans hjärta. Låt honom ta itu med det själv först.
– Jag gjorde bort mig, sade att jag var kär i honom och att han är min. Jag vet nu att det var dumt sagt.
– Neej då, det var vackert och fint sagt. Han tog det till sig Siv, han lade det i sitt hjärta. Du vet Nimra att han är så färst vid dig!
– Fäst, jo det vet jag men jag vill ha mer av honom, inte bara puss och kram. Jag vill ha honom för hela friden, fattar du inte det?
– Lugn nu vännen, lugn. Du får inte mota in honom i ett hörn, då mister du honom för all framtid. Låtsas ointresserad en stund, lämna honom ifred och se vad som händer.
– Ja men hon Maja där, hon blev ju glad i honom direkt. Han ler så rart mot henne och det är så puttinuttit så, jag klarar inte det!
– Siv, sade Brita bestämt. Maja är en ensam själ, när Oskar kom in såg hon en försvarsmur omkring henne och honom, en man som kunde skydda henne från alla håll, en man som hon blev blixtförälskad i men som, märk väl, hon inte alls tror sig få. Hon vill bara älska på avstånd och det Siv, tycker jag du ska låta henne få.
– Ja men om han nu blir glad i henne då?
– Oskar tar sig ingen främmande ny kvinna Siv. Hans kärlek är till oss alla, det är det han vill ge. Han ler och han kramas för han vet, han vet att det tröstar. Du är dock ett undantag, dig känner han mycket mer för!
– Är det säkert det?
– Ja det är säkert men träng inte in honom.
– Ok, jag hör dig, han ska få vara ifred då. Tack Brita. Så klok du är, sade Siv och kramade om henne. Brita log. Klok är du också, förringa inte dig själv nu! Se där kommer Fredrick, då ska vi höra vad han säger.
– Hör upp alla, vi fick bara tag i två båtar. Kjell och hans män plus jag, sitter i en. Nimra, Gunnar och Oskar, Ture och Tage i en, Brita du och barnen…
– Stopp, sade Gunnar. Jag kan inget av det som Brita kan. Hon om någon bör åka med. Jag stannar med barnen och Maja här.
– Nej du behövs Gunnar!
– Vänta lite nu, sade Tage, hur tänker ni egentligen? Vi behövs alla! Hur många ryms i varje båt?
– Högst sex personer, sade de på uthyrningen
– Då så, sade Tage. Jag och bror min går för en, barnen och Siv går för en, då går det ihop sig eller hur?
– Men vi kan inte…
– Tyst, tig! Siv ställde sig i mitten. Nu gör vi som Tage säger och därmed basta.
I båtarna nu!
– Men barnen…
– Barnen behövs, tänk på vilka gåvor de har!
– Jo men jag, då stannar jag, sade Fredrick. Jag kan inte utsätta barnen för detta!
– Det är nog försent Fredrick, se där!
Gunnar pekade och då såg alla Kjell komma med båtarna och i en båt satt barnen.
Fredrick försökte få dem in till stranden men de såg bara på honom och sade högt. ”Mamma vill”.
Han fick ge sig.
























Kapitel 10

Falsterbo


De satte sig i båtarna och for iväg. De såg ut att se fram mot en utflyktsdag i solen. Barnens skratt ekade, bröderna lekte med dem, ”I ett hus vid skogen slut, liten tomte tittar ut…”. Barnen hade så roligt men ingen av dem hade glömt allvaret med denna expedition. De kom nära ön. Två män stod och såg på dem med kikare. Vad de såg var en stor familj men mormor och morfar, farfar och farmor, ja det var troligt att det var så. Mor och far och barn. Hela släkten. Barnen vinkade. De två männen på ön vinkade tillbaka. Männen kunde höra hur de sjöng, det var en vanlig kärleksfull familj på utflykt. Männen följde dem med blicken, de log. Det är tryggt med familj, tänkte de. Så såg de inte båtarna längre, de hade kört förbi. Kjell svängde in mot en större kobbe som låg intill ön. Där steg de iland. Det såg verkligen ut som om de var på utflykt. Man lade ut filtar och korgar med mera. En härlig dag. Ett par timmar senare var det mörk. Alla satt i båtarna, de hade kört mot stranden så eventuella smygtittare skulle se det. De lade till längre bort vid en vik. Så satt de där och mörkret föll.
Så när det var alldeles mörk och molnen skymde månen, då rodde två båtar över till ön. Tysta roddtag, ingen sade något, man knappt andades för man visst hur snabbt ljudet förökade sig över vatten. De lade till vid det mest svåra delen av ön. Det var arbetsamt att klättra över de stenar som var där men det gick, Fredrick och Kjell bar barnen. Inga missöden, ingen ramlade. Alla stod stilla. De var uppe på ön nu. Kjell som var van att ge order, satte ett pekfinger för munnen. Han delade upp dem i tre grupper. Andersson och Kalle skulle följa med den gruppen där Tage, Gunnar, Brita samt barnen var. Därför fick de två av Kjells män. Nilsson, Norrköping fick ta hand om Maja, Ture och Oskar. Kjell, hade Fredrick och Siv. De spred sig över ön. Den första som fann skjulet där Egon låg, var Kjells lag. De klippte låset i dörren och öppnade. Egon låg och skakade av frossa. Fredrick bar ut honom och Kjell låste provisoriskt dörren. Så meddelade han tyst att brodern var funnen. De gick tillbaka alla och lade brodern i en av båtarna, Maja följde med . Hon höll sin broders huvud i knäet och grät tyst. I båten följde Gunnar med. Han skulle komma tillbaka igen sedan de fått brodern till sjukhus. Gunnar rodde tyst. Han och Maja fick upp brodern på stranden. Där ringde Gunnar sjukhuset. När ambulansen kom sade han till dem att polisen skulle möta upp dem på akuten. De nickade. Gunnar ringde Sven och bad honom att ringa Falsterbo polisen om det fanns en sådan. Egon måste skyddas. Sven som knappt visste vad det handlade om, lovade att göra så. Så for Egon och Maja iväg med ambulansen. Gunnar rodde tyst tillbaka till ön. Han såg ingen när han kom i land. Ingen av hans familj fanns där. Han vågade inte ringa eller på annat sätt ta kontakt. Nu fick han klara sig själv. På håll såg han två personer patrullera stranden. Han kom snart fram till ett annat skjul. Genom springorna såg han två personers skugga därinne. Var det fienden eller fångar? Snabbt kollade han dörren, den var låst med hänglås. Nåja, tänkte han, man är väl byggare! Bräda efter bräda kände han igenom. På ett ställe var nedre delen av ett par brädor lite lösa. Skulle han anropa dem där inne i skjulet? Han provade.
– Hallå, viskade han. Skuggorna rörde sig och kom fram till väggen.
– Vem är det? Viskade en kvinna.
– Är ni fångna här?
– Ja, vi har suttit här länge!
– Är ni svenskor?
– Jag är det men Tori är norska. Vem är du som vågar komma hit till ön?
– Jag är en gammal man men du, två bräder är lösa nertill, jag talar i den springan som delar de två bräderna. Om ni sätter era fötter emot och trycker, så drar jag från den här sidan och utåt, förstår du?
– Ja, tack för att du hjälper oss. Måtte inte vakterna komma i natt bara.
– Vad då, tvingar de er att…?
– Ja, men vi glömmer det nu. Är du med då. Nu trycker vi!
– Kom igen, svarade Gunnar och drog. Spikarna gnisslade. Det dög inte.
– Har ni någon olja där inne?
– Nej tyvärr men jag har ett cerat, kan det vara till hjälp.
– Ja för katten, ta nu och lägg en klump mot spikarna. Så trycker jag in bräderna igen så ceratet följer med spiken in. Ok?
– Ja då, jag förstår. Nu är det klart!
Gunnar tryckte in bräderna igen, det hördes inte ett ljud.
– Ok, nu kör vi en gång till och nu kan vi nog inte dra ut på det utan nu måste ni ut direkt. Är ni med?
– Ja! De tryckte och Gunnar drog. Så lossnade spikarna. Gunnar höll båda de två bräderna utåt. Det var inte mycket utrymme att krypa ut på. Flickorna var dock tunna och magra efter sin fångenskap så de tog sig ut. Väl ute fick Gunnar en liten slarvig kram av dem båda, det var ju bråttom nu.
– Kom nu, sade han. Sitt i en av båtarna. Vi är många nu på ön, vi har redan fritaget en man och så ni två också. Det blir tre stycken. Lägg er ner och dra den där regnrocken över er, så ni inte syns. Jag måste meddela Kjell, han är chef för specialstyrka här. Vi som är här nu, kallas för Falkteamet. Kan ni simma?
– Ja då, båda två.
– Bra om ni skulle bli upptäckta, så glid ner i vattnet, ta luft och lägg er sedan under båtarna. Där letar de garanterat inte. Här, ta de här plastpåsarna som vi hade smörgåsar i. Fyll dem med luft så har ni i reserv. Jag är snart tillbaka. De lydde honom och han smög åter upp på ön. Så hördes röster. De två vakterna. Nu skulle de upptäcka att flickorna var borta. Hans hjärta slog fort. De närmade sig skjulet. Då hördes ett skott, männen vände och sprang iväg. Gunnar andades ut. Usch, det där var nära ögat. Han smög fram och rakt i armarna på en vakt. Gunnar slog mannen i huvudet med sin byggarbas hand och mannen ramlade. För säkerhet skull slog han till mannens haka också. Så tog han upp ett snöre. Alla hade snören med sig. Gunnar band mannen och släpade in honom i en dunge. Över munnen satte han silvertejp. Han smög vidare. Pang, han smög rakt in på vad han först trodde var ett träd men det var Oskar. Gunnar blev så glad.
– Broder, viskade han. Jag har fritagit två kvinnor, de ligger gömda i ena båten. Egon och Maja är på sjukhuset och polisen vakar över dem. Hur går det här?
– Tack Gunnar, du den bästa som finns, det är ett kanonjobb du gjort. Gunnar nickade. Kjell och resten av hans grupp är inne i huset. Jag var på väg att slå ner en vakt som smög här.
– Den tog jag, han ligger bunden i dungen där, sade Gunnar.
– Men Gunnar, du har varit upptagen märker jag, log Oskar. Bra, mycket bra. Kom nu tar vi resten.
De smög fram.
Tage och hans grupp hade nu gått samman med de andra grupperna. De hade omringat huset på ön. De hade först funnit två skjul till med fångar i. Alla de satt bakom en häck och kurade. Tage och Ture vaktade. Det var fyra män de hittat. Fem vakter låg bundna, dem vakade Norrköping över, ensam.
Oskar smög fram till Fredrick.
– Gunnar är tillbaka, han fritog två kvinnor, så slog han ner en vakt och band honom. Han är här nu. Fredrick log. Ni är ta mig … det bästa som finns, sade han.
Kjell höjde en arm och samtliga rusade in i huset utom Brita och barnen. Gunnar spurtade rakt in, Där slogs man för fullt. Oskar gick som rakt emellan alla och slog ner sin knutna näve i huvudena på vakter och skurkar. De stöp i golvet alla. En stor gorillaliknande man slogs med Oskar. Mannen var ung och var ett muskelberg. Han försökte slå Oskar med en stol, han siktade på Oskars huvud. Där vände sig Oskar om och kopplade ett grepp om mannen. Med sina stålarmar, knäckte han ett antal revben på mannen och mannen skrek.
– Ynkedom, sade Oskar och började binda mannen.
Norrköping hade problem, en stor vakt hade satt sig på Norrköping och lagt ett knä vid hans strupe. Mannen log. Norrköping försökte allt. Då ropade någon till och Fredrick sprang dit. Han sparkade mannen rätt i ansiktet så han föll av Norrköping.
– Är du ok Konrad, ropade Fredrick.
– Jaa, svarade Norrköping och hostade. Han höll sig om halsen. Fredrick var arg. Kjell, skrek han
Kjell kom springande.
– Denne man försökte knäcka strupen på Norrköping med sitt knä!
Kjell fick syn på Norrköping. Han gjorde tummen upp men hostade. Kjell såg rött. Han lyfte sin fot med de hårda kängorna och satte ner den snabbt med kraft mot mannens hals.
– Kjell? Fredrick stirrade.
– Han dog inte, han är bara inte pratglad just nu. Bind honom. Kjell gick bort till Norrköping och hjälpte honom upp. Säga vad man vill men Kjells män var hans bröder. Alla höll ihop. Så kom Siv in och hon drog en man i håret, släpade med honom in. Mer skräp, sade hon och släppte bytet på golvet. Oskar skrattade, ja det gjorde Fredrick också.
– Hur många kan det vara kvar nu? Fredrick frågade Kjell medan han band den som Siv släpat in.
– Högst tre, svarade Kjell men deras chef, var sitter han?
Tage stod i dörren.
– Vi ringde polisen, de kom med båt och hämtade flickorna och de fångar vi fritaget. De har också med sig en hel drös med poliser. Vad ska de nu göra här? Nu när vi är så gott som klara.
Nu kom Ture inspringande.
– Tage, kom, det sitter en jäkel på taket. Fem Poliser som nu hunnit fram til ön, kom in och tag hand om de bundna. Falkteamet gick ut. Där stod flera och stirrade på de två små män som skickligt tog sig upp på taket. När de så nått det, klappade de poliser som stod där nere, i händerna. Tage och Ture hjulade fram mot mannen som nu stod upp med ett gevär i handen. Han skrek något på ett språk ingen av de övriga kunde. Så fick han en sko mitt i ansiktet. Mannen sköt samtidigt som han föll. Ture föll omkull. Han var skjuten.
– Ture, skrek Tage. Så vände han sig till Brita som stod nedanför med barnen. Han sköt Ture, skrek han. Britta slog händerna för ansiktet.
– Försök få ner honom, skrek Gunnar. Jag kommer upp och hjälper.
Tage var ledsen och arg . I ren ilska lyfte han mannen som skjutit brodern och kastade honom utför taket och ner på marken. Den mannen skulle inte kommendera något mer. Han förblev tyst. Gunnar hade kommit upp på taket. Tillsammans band de en lasso om Ture och började hala ner honom. Oskar tog emot, nu rann tårar på Oskars kind. Han fick tag i Ture och bar honom bort till Brita. Siv stod där också de undersökte Ture och fann skotthålet, det hade taget mitt i magen. Värsta tänkbara förutom hjärtat. De sjöng och sjöng. Tage orkade inte sjunga, han var förtvivlad. Oskar och Gunnar höll om honom. Barnen såg på varandra.
– Far, sade de till Fredrick. Är farbror Ture död?
– Fredrick som också grät, gick ner på knä och höll om sina barn. Nej, han sover men han kan gå bort, tyvärr!
– Vart går han då, undrade Reijno?
– Till änglarna. Om inte mormor och Nimra kan ändra på det.
– Far, nu behöver farbror Ture Rana och mig, sade Reijno.
– Vad kan ni göra, suckade Fredrick, vad kan väl ni göra?
Barnen såg på varandra igen och så gick de bort till Brita och Siv.
– Mormor, flytta dig lite, sade Rana. Brita ryckte till och såg på dem. Så log hon och nickade åt Siv. Båda tog ett par steg bakåt och så fortsatte de sjunga. De nära på var självlysande nu. Nu samlades folk omkring dem, Poliser, Falkteamet med Kjell och hans män.
Ingen sade någonting. Tures mage var blottad, det hade Nimra gjort. De satte de sig på knä på var en sida om Tures mage och lade händerna på såren. De mumlade något. Så blundade de. Nu började de sjunga samma som Brita och Siv. En stund senare öppnade Reijno sin hand och lät kulan falla ner till marken. Någon böjde sig ner och tog upp den. Det var Kjell. Så lade Rana sin lilla hand på Tures panna. En hand lät hon ligga kvar över såret. Reijno lade sin lilla hand över Tures mun och lät den andra ligga kvar över sin systers hand.

























Kapitel 11

Lägret


De började lysa, ett starkt sken kom över dem. Barnen ropade något på ett språk. Brita kände igen det. Det var Milos språk. Så öppnade de Tures mun och först blåste Rana in luft, så Reijno. Det kom ut röd luft, så grön och så blå. Sist kom en vit dimliknande luft. Ture öppnade ögonen. Han drog efter andan. Barnen reste sig och pussade Ture på kinderna. Han log mot dem. Talade samiska och tackade hjärtebarnen för att de helat honom. Barnen såg på Brita och Siv. Det lyste nu om dem alla fyra.
– Tack mormor, Tack Nimra, sade de små. Utan er hjälp kanske det inte gått så bra men nu är Ture hel igen så änglarna i himlen får vänta med att leka med honom. Blir de ledsna nu för det?
Britta satte sig på knä och höll om dem mycket. Nej, sade hon. Änglarna visste ju att ni skulle hjälpa Ture. Så de blev inte ledsna.
– Det var bra det, sade Reijno för vi vill att de ska vara glada. De får ju Matilda snart och då har de en vän att leka med.
– Vvad sade du? Matilda?
– Jaa, hon är snart på väg upp nu. Men ser du mormor, hon vill det för hon har så ont så.
– Ja, hon har mycket värk. Kanske hon kan leka då med änglarna?
– Det tror jag, sade Rana, för Matilda gillar att leka och att baka.
– Jaa, hon kan baka drömmar till dem och så kan de ha saftkalas, nickade Reijno. Tage hjälpte sin broder upp. De stod länge och höll om varandra.
Fredrick kramade sina barn. Ni är ju änglar, sade han.
– Nehej du far. Inte än, sade de och log. Nu blev det glada miner överallt. Poliserna kliade sig i huvudet och funderade på vad som egentligen hänt. Hade de sett rätt?
En man fanns kvar att fånga.
– Barn, sade Siv. Vet ni vad den elaka farbron gömt sig?
Barnen såg på varandra och såg lite ledsna ut.
– Den farbrodern fick inte leka med änglarna himlen.
– Vad menar du nu Rana?
– Den farbrorn är där inne i ett rum. Han lät en sådan där som farbror Ture hade i magen, en sådan sitter i hans huvud nu.
Kjell och hans män sprang in i huset. Tio minuter senare kom Nilsson ut, han gjorde tummen ner. Alltså hade de funnit mannen och han hade skjutit sig i huvudet. Nu fanns inga skumma typer kvar men för säkerhet skull letade man igenom allt igen. Ön var tom på fångar och skurkar. Polisen fick mycket att göra, en stor del av de män som var på ön var turkar, detta fick Kjell meddela justitieministern. Han var tacksam för att de tagit fast männen. Nu började det långa arbetet med förhör med mera. De samlade in alla handlingar de kunde hitta. Det visade sig snart att ön fungerat som en cell i en större organisation. En terroristgrupp.
Alla civila plus Kjells och hans män, lämnade ön. Alla ville krama de små barnen. Ture hade Rana i sitt knä och Tage Reijno. De höll dem varligt och småpratade med dem. Barnen gav dem flera kramar. Fredrick kunde höra att de talade samiska. Att barnen verkligen förstod det?
Väl i land, samlades man och steg in i bilarna. De körde till sjukhuset. Det var natt men de fick komma in ändå. Maja satt på en stol vid broderns bädd. Hon hade lagt huvud och armar över hans midja. Hon sov. En tom säng stod bredvid. Oskar lyfte henne varligt och bar henne till den andra sängen. Så lade han en filt över henne och nickade till Brita.
Brita och Siv kände igenom Egon. Han var svårt skadad och hans tillstånd var kritiskt.
– Barn, skulle ni vilja vara så snälla och hålla den här stackars farbrorn i vars en hand, frågade Siv.
– För att han är sjuk, undrade Reijno?
– Jaa, det var alla de där dumma männen som gjorde honom illa.
– Var det, sade Rana. Jag det kan vi nog men farbrorn har bara en hel hand och en trasig.
– Ja, jag tänkte på det, viskade Siv. Tänk om farbror till exempel vill kasta boll med er någon gång, eller om han är på toa och så ska han dra på sig byxorna igen och då går inte det för han har bara en hel hand. Då får han gå där med byxorna som hänger i knäna. Det går ju inte. Nu skrattade barnen, sådana skämt var roliga. Tänk om han får två glassar av mig, det går ju inte, han har ju bara en hel hand och en trasig, Vad gör han då?
– Då kan jag ta ena glassen, skrattade Reijno. Nej jag förstår. Om ni hjälper till kanske han blir lite bättre. Reijno tog den trasiga handen i sin. Rana tog den andra. Siv reste sig och lät sina händer stryka en decimeter över Egons kropp. Brita gjorde samma från sin sida. Nu började Egon skaka, han skakade våldsamt. Dörren öppnades och en sköterska kom in.
– Vad gör ni, gå bort från patienten! Då ropade Rana.
– Stör inte, han ska bli bättre nu. Sköterskan sprang ut men kom snart tillbaka med en läkare. Han var upprörd.
– Hör ni vad håller ni… han tystnade. Alla kunde se att Egons hand började räta ut sig. De trasiga benen i handen lade sig på plats och handen började mer och mer se hel ut igen. Läkaren bara gapade och sköterskan svimmade. Så gick läkaren fram och tog Egons hand och undersökte. Han lyssnade på hjärtat och lungorna. Han tryckte på magen. Så såg han på alla i salen.
– Ett mirakel, sade han, ett mirakel. Vilka är ni egentligen?
Då gick barnen fram till honom.
– Farbror doktorn, nu när Egon är frisk, nu kan han kasta boll med oss, log Reijno.
– Jaa, sade Rana
Fredrick steg fram.
– Barnen är mina, sade han. Jag är kriminalkommissarie Fredrick Edvardsson. Detta är delar av min familj. Min hustru Nora är inte med här idag men detta är mina svärföräldrar, Brita och Gunnar Falk. Detta är Oskar Karlsson, Tage och Ture Abrahamsson, Siv Englund, Kjell… Fredrick fortsatte presentera… och de tillhör Specialstyrkan inom Polisen. Det var vi som gallrade ön utanför stranden från ohyra i natt, sade han. Läkaren nickade, den raiden visste han redan om, fick alldeles nyss reda på det.
– Var det ni som sopade rent där?
– Det var det, nickade Fredrick.
– Jag hörde om en man som blev… eh… helad, sade läkaren.
– Det var jag, sade Ture, drog upp skjortan och visade det röda ärret. Läkare blev nyfiken och undersökte noga. Så ryckte han till och vände sig om. Han blev rädd för Milo stod där plötsligt. Han log. Läkaren gapade, så nickade han och gick sidledes bort och ställde sig bakom gruppen av människor. Milo såg på Oskar, Oskar nickade och Milo vände sig till Fredrick.
– Dämpa er oro. Hon helas av läkare och hennes sår kommer att läka bra. Snart är hon hemma hos dig igen. Men min broder, fly allt tvivel, låt henne vara som hon är. Han talade så tyst att endast Brita och Siv hörde. Låt kopplet falla. Har du förstått Fredrick min broder?
– Ja, sade Fredrick kvävt, ja jag har förstått. Men utan henne är jag inte hel!
– Jag vet men gör som jag sagt, så är du alltid hel. Misstro inte, då blir du en ensam man broder.
– Tack, sade Fredrick.
– Se på mig, sade Milo. Fredrick såg på honom. Milo skakade en aning på huvudet.
Då hördes barnen tala. Men de talade Milos språk. Han såg länge på dem. Reijno, steg fram och sade med bestämd röst något. Rana sade samma. Milo hängde med huvudet och suckade. Så svarade han dem. De skakade på huvudena och sade omigen de ord de nyss sagt. Då böjde sig Milo ner och lade en hand var på deras axlar, han viskade något. De såg ledsna ut men så talade de igen medan de sneglade på Oskar. Milo reste sig upp. Så nickade han sakta. När han skulle vända sig om tog barnen och höll honom i hans händer. Milo såg på Oskar som nickade.

– Far, sade Reijno, be alla blunda far. Det gjorde Fredrick och ett ljus lade sig över rummet.
– Nu kan ni titta igen, sade Rana.
Alla utom Oskar hade blundat men han läste skriften och behövde inte blunda, Milos hand höjdes över Egon som ryckte till.
Milo såg än en gång på Oskar. Än en gång nickade Oskar till svar. Milo såg mycket ledsen ut.
Han sjöng något som lät sorgligt, så vände han sig om mot Oskar och lade sin hand på Oskars axel, nickade och viskade ”så får det bli som du vill”. Så försvann han.



























Kapitel 12

Oskar försvinner




På sjukhuset i Västervik kom teamet för att hälsa på Nora. Fredrick lyfte sina barn så de fick klappa sin mor. Om det gick skulle hon överföras till Umeå. Alla hoppades det. Så var det dags att resa hem. Det blev många adjö och hej då. Så gick Falkteamet ut ur rummet. Enligt läkaren som Fredrick talade med skulle det nog gå att flytta henne om två dagar och om inget tillstötte. Fredrick och de andra fick nöja sig med det svaret. Bäst ni åker hem så länge, rådde dem läkaren. Först när de nådde bilarna undrade Siv var Mårten var. De såg sig alla omkring men han var inte där.
– Men åkte han inte med er, frågade Siv och såg på Ture.
– Neej, vi trodde han åkte med Kjell.
Ingen av dem hade sett Oskar sedan de varit hos Egon. Nu körde de tillbaka till det sjukhuset. Hade de verkligen glömt Oskar där?
– Jag går upp och tittar, sade Nilsson och sprang iväg.

Kjell anropade Nilsson.
– Var är du, fann du Oskar?
– Nej, han var inte i rummet. Läkaren sade att han, Oskar och en märklig man, hade gått iväg ut i korridoren.
– Men sök då efter Oskar och meddela när du finner honom.
– Ok. Klart slut.
– Vad är det Kjell, undrade Tage?
– Nilsson sade att man sett Oskar gå ut tillsammans med en märklig man som, ja jag tycker det liknar Milo på beskrivningen, men de visste inte vart de gått.
Då säger plötsligt Kjell.
– Han gick med Milo… Då… Nä, nej…
– Nej, utropade Siv, inte så… inte så… Ett liv för ett liv! Minns ni vad han sade. Alla sade vi Matilda, barnen också men när Gusten såg vår sorg, då ändrades beslutet. Förstår ni inte. August kommer aldrig tillbaka. Hon grät och grät. Nu ville hon inte åka med i bilen. Det försökte allt för att övertala henne men Siv bara gick. Jag klarar mig själv, jag hör av mig senare sade hon och gick.
– Jaha, sade Kjell, vad gör vi nu?
– Vi kör, sade bröderna och så gjorde de det. Alla steg in i bilarna och körde iväg, nu var det tyst i bilarna. Alla tänkte på Oskar, var fanns han?

Tiden gick. Nora låg fortfarande i koma men nu låg hon i Umeå. Oskar var borta. Lisa, Henrick och Mats grät av sorg. Månaden tog slut och en ny började. Det började bli lite ordning på dem alla men hårdast av dem alla tog Gunnar det. Han gick ofta i skogen. Ibland kom varghonan Saviour och då fick hon mat. Innan var det Nora som gick och gav djuren i skogen mat, nu var det Gunnar.


Vad tyst det är överallt? Jag hör ingen. Oskar?
Nej, han svarar inte. Vad har hänt?
Jag är i Umeå nu. Fredrick och barnen kommer ofta och hälsar på mig. Jag får inte kontakt med någon. Inte ens mor”
Nu blev det tyst igen
”Nora?”
”Oskar? Vad är det som händer, varför är alla så ledsna och gråter Oskar?”
”För att vi på sätt och vis bytt öde du och jag!”
”Vad menar du, är du hos Milo?”
”Nej men oroa dig inte. Nu är du nära dina barn, allt har vi rett upp och Egon är frisk igen och bor hos Maja. Gunnar går i skogen och ger djuren mat. Det är bara du och jag som inte längre kan ta kontakt med dem.”
”Men Oskar varför? Varför?”
”För Fredrick skull, Brita, Gunnar, barnen. De längtade så efter dig, Fredrick var ett nervvrak nära på. Jag gjorde ett avtal men Milo och han godkände det men han ville inte egentligen, för du är inte färdigbehandlad men han lovade hela dig nu.”
”Var finns du nu Oskar?”
”Första dagarna var jag hos Milo men sedan flyttades jag.”
”Var då, var finns du?”
”Det spelar ingen roll var jag är Nora, nu vill jag att du blir frisk!”
”Oskar, nu säger du var du finns, annars talar jag inte med dig mer, hör du det?”
”Lilla Nora, nåväl. Minns du Bergabo, Ida och huset?”
”Ja, är du där?”
”Nej jag ligger i en av grottorna. Jag är försatt i koma eller dvala, som du.”
”Nej, jag godtar det inte. Ska du ligga där i fukten bland råttor och möss, Oskar, jag godtar det inte! Då ger jag upp andan!”
”Nej Nora, lilla barn, hör på mig. Jag ligger här frivilligt. Så fort du vaknar, så vaknar jag också.”
”Oskar, kalla på Milo, jag vill tala med honom. ”
”Det gör jag inte Nora. Snälla hjärtat mitt, bli frisk nu! Jag hör av mig snart igen, Sköt om dig nu!”
”Oskar? Oskar… svara Oskar!”
Han är borta. Hur förmedlar jag till någon var Oskar finns. Jag måste göra det. Barnen, de kan kanske ta emot.
”Rana! Reijno!”
Nora flyttades från Umeå och hem till Kvantsele någon dag senare. Man lade henne i hennes säng på loftet. Barnen var hos henne hela tiden.

Brita kom upp på loftet.
– Jaså ni sitter här, spelar ni spel. Barnen nickade och såg samtidigt på sin mor. Båda reste sig och kröp upp i sängen. Brita iakttog. De talar med henne, tänkte hon. Nu kom Rana och hämtade ett rithäfte. Så ritade hon. Reijno tittade och kommenterade. Brita gick fram.
– Vad ritar ni för fint, frågade hon?
– Vänta mormor, mor pratar, sade Reijno.
– Talar ni med mor?
De nickade. Så var teckningen färdig. Barnen räckte Brita boken.
– Mormor, där ligger Oskar, sade mor. Rana såg på sin mormor. Brita tittade. Det stod ett ord och så var det flera ord men barnen kunde inte skriva så nu blev det detektivarbete. Brita ropade på Gunnar och bröderna. De kom fram och Brita förklarade.
– Vad, talar de med Nora?
– Ja det gör det, sade Brita och Nora har berättat var Oskar finns. Vi måste tyda detta.
– Det behövs inte, sade Tage, jag känner igen det.
– Jaa, sade Ture. Bergabo.
– Vad? Britta tittade. Jaa, här ska det nog föreställa RANA och här, pil och båge, Sarakka och… Visst är det där. Ring Siv, vi åker dit, nu på en gång! Skynda er.
– Men barnen?
– Jag ber Malin eller Maria komma, sade Brita. Hon ringde. Siv skulle hämta Maria för Malin var på skolresa.
De inväntade Siv. Hon kom och Maria fick instruktioner.
– Skynda, sade Siv, vi måste åka nu innan det blir mörkt. Har ni ficklampor med er?
Det hade alla, så åkte de. Gunnar körde. Brita ringde Fredrick.
– Edvardsson!
– Det är Brita, vi vet var Oskar finns, kommer du med?
– Vad, har ni hittat honom. Jag kommer! Eller vart ska jag?
Brita berättade. Nu körde de fort, kanske lite för fort. Nästan samtidigt svängde de in på Idas hustomt. Alla rusade ner till grottorna. Den gamla öppningen med målad segelduk framför, var kvar. De tände sina ficklampor och steg in. Snart nådde de hällristningen. De smög fram. På en klipphylla låg han. Han var täckt av ett tunt tyg. Brita och Siv tog bort tyget, Fredrick och Gunnar lyfte Oskar. Han var tung, mycket tung. Siv passade på att kyssa honom, hon kunde inte låta bli. De bar honom ut, Men när de kom till utgången stod Milo där.
– Brita, ni bryter mot Oskars vilja.
– Milo, sade Brita och neg. Han kan väl lika gärna ligga i sin koja som här där det är mörkt och kallt?
– Han valde platsen själv, sade Milo. Nora har berättat för barnen och barnen för er. Det var inte vad Oskar ville.
– Ursäkta mig, sade Gunnar. Om nu Nora beslutat att avslöja var Oskar fanns så betyder ju det att hon inte ville att en annan människa skulle må dåligt för hennes skull. Ser ni inte de allra mäktigaste kärleksbanden som omsluter vår familj. Ingen av oss är hel om någon saknas. Vi klarar inte ens dagen, gång på gång ropar jag på Oskar och blir lika ledsen var gång jag inget svar får. Detta tär på vår familj. Vi klarar inte detta, vi glider isär. Detta är första gången sedan allt hände som Siv åter är med oss. Kjell och grabbarna har vi inte sett röken av, ingen av oss vill leva så. Vi är en enda kropp tillsammans, ett stort hjärta och vi dör sakta när vi inte längre är hela.
Alla såg på Gunnar, han riktigt lyste. Milo, såg in i hans ögon, mycket allvarligt.
– Vi kan inte vara utan varandra. Vi lider. Arbetet blir försummat, trädgården växer igen. Vi klarar inte detta! Milo, de är våra livsnerver. De är anslutna till våra hjärtan, hör mig!




Kapitel 13

Urdi och Milo


Då lyste plötsligt grottan upp och i mitten av grottan stod en kvinnlig gestalt. Alla drog efter andan, Vad skulle nu hända?
Siv och Britta neg djupt. Männen bockade sig djupt. Kvinnan kom fram till Milo. Deras ögon möttes.
– Hör dem, sade hon. Hör dem! De står alla under mitt beskydd, ni är stark herre, ni kan hjälpa! Milo såg och såg på henne. Hon var en gammal kvinna men så förändrades hon och blev till en underbart vacker varelse. Har jag inte hållit ord? Har jag inte vikit mig för din vilja? Har jag inte hållet mig utanför? Säg mig om jag brutit något löfte?
– Du har inte brutit några löften, du har hållet dig undan, du har vikit för min vilja, du har hållet ord!
– Så hör mig, Hjälp dessa våra ättlingar, hjälp dem att bli hela igen. Denne man räddade Nora från vågorna. Nu ligger han där, hjälplös och kan inte röra sig. Denna man som blev familjens ryggrad, deras samvete, deras trygghet. Den starkaste av dem och det vet de!! Varför gör ni detta herre? Behagar hon er, är det orsaken? Vill ni att hon ska leva med er? Den unga Nora har barn, familj och make. Vill ni hjälpa så väck henne!
– Urdi, tänk på hur du tilltalar mig! Du har missförstått. Hon har skador som ska läka, hennes huvud var ett stort sår. Hon sover men hör. Javi är min broder, vi levde tillsammans… Nu har Javi eller Oskar som hans namn är i nutid, bett mig att få byta med Nora, för hennes familj skull. Jag gick med tvekan med på det. Vi var riktiga bröder. Han står mitt hjärta nära. Han är en del av mig. När han frågade ville jag inte neka min broder hans önskan, Hans önskan att flickan skulle få komma hem. Hon är ännu inte helad till fullo. Urdi, har du förstått? Blanda inte in människokänslor i verkliga livet med andens liv. Du vet att vi som andar inte kan känna som när vi levde. Den kärleken och det behaget som då fanns, lever icke i andevärlden. Tänk dig för hur du talar inför mig! Tänk dig noga för! Det finns ingen jämförelse att uppnå mellan deras värld och vår.
– Väl talar I herre. Väl förstår jag er. Så har jag felat! Förlåt herre min tunga slant!
– Urdi, ja din tunga slant, lär dig att styra den! Jag vet att du har ängslats för dem, sett dem lida och kommit till deras försvar. Jag förvånas över att du talar till mig såsom du nu gör. Jag är inte ond på dig ännu men tänk dig noga för.
– Herre straffa mig men inte dem, de har lidigt nog!
– Något straff får du inte denna gång. Lär dig skilja på människor och andar, vi är icke samma!
– Herre förlåt, sade kvinnan Urdi och neg. Så vad blir ert beslut?
Milo suckade.
– Jag är blott en ande. Guds krafter har vi icke. Herrens änglars kraft äger vi icke, mitt svar blir. Jag väcker min broder där, ger Nora en läkande kraft. Så stiger jag tillbaka och vi ses icke mer. Jag har nu blivit ifrågasatt. Jag ville vara till tröst och hjälp men jag har misslyckats. Man har blandat in människors känslor i den andliga världen. Sådant kan och får inte förekomma. Jag ska väcka henne men sedan får ni inte mer tillkalla mig!.
– Nej, säg inte så, bad Britta. Ni bara försvinner, ingen av oss tycker om ert beslut. Fly oss inte, jag ber.
– Brita, du min syster. Din vädjan hör jag men mitt beslut står kvar. Urdi, vaka över dem, vaka över mina ättlingar.
Urdi neg och så försvann hon. Milo såg på dem alla. Hans ögon bar tårar. Han sträckte ut handen och sade några ord. Oskar började röra på sig.
– Farväl bröder och systrar. Farväl och gråt icke. Han försvann. Nu var de ensamma. Brita grät, vad ska Nora säga?
Gunnar satte sig ner och sade tyst.
– Oskar? Oskar öppnade ögonen. Han såg på Gunnar och han grät. Gunnar höll honom i sin famn. Så hjälpte de honom att stiga upp. Alla ville hålla om honom nu. Siv räckte ut sin hand och sade.
– Välkommen tillbaka Oskar. Han såg på henne, hon hade sagt hans rätta namn. Han tog hennes hand och tryckte den. Brita tittade menande åt Sivs håll. Oskar tog Siv i famn och så gick alla ut till bilarna. De körde hem direkt. Nu var känslan annorlunda, nu var Oskar tillbaka och hans mullrande skratt. Vid matbordet var det glädje. Barnen skrattade och ville sitta i knäet på Oskar. Han fick berätta hur det varit och hur han kommunicerat med Nora. Många frågor blev det men få svar.

Oskar besökte Nora. Oskar satt vid hennes säng på kvällen.
”Nora, hör du mig?”
”Oskar, du är hemma igen. Jag bad barnen rita var du låg. De fann dig då, så glad jag blir!”
”Nora, jag har något mycket tråkigt att berätta men jag måste säga det. ”
”Vad då Oskar, säg?”
”Milo tog avsked idag! Han kommer inte tillbaka mer. Inte ens om du, jag eller de andra kallar på honom. Nimran Urdi kom och de hade en dialog. Hon bad honom väcka mig och dig. Han skulle en sista gång ge dig vård, därefter skulle du inte se honom mer. Han, Nora det var sorg i hans ögon. Stor sorg. Det känns svårt att säga men hans ansikte visade sorg.”
”Oskar, jag klarar inte mer sorg nu. Jag vill inte mista Milo nu, jag har mist Elly, hon var min vän. ”
”Nora?”
”Ja Oskar. Jag har legat så här länge nu. Du låg säkert över en månad?”
”En och en halv. Man hinner tänka mycket då. Det är både nyttigt och svårt. Nora vill du att jag talar med Milo?”
”Ja det vill jag, nu känner jag att något fattas mig. Jag har dig Oskar, dig som jag kommer till när jag så behöver, vi pratar och du ger mig råd. Mest pratar jag och på så sätt ser jag klarare. Mina tankar kretsar om er alla, jag älskar er så vansinnigt mycket. Du vet det, mor och far vet det. Min älskade Fredrick borde veta det och jag tror att han gör det. Jonas vet, Siv, Kjell och hans män… alla, Milo också!”
”Då ska jag ha ett samtal med honom. Du träffar honom i natt för sista gången, enligt vad han själv säger men jag ska hinna prata med honom före där!”
”Tack Oskar mitt hjärta, tack!”
Oskar reste sig och gick ner. Alla de andra satt i vardagsrummet. Oskar sade att han kommer snart, skulle bara göra en sak först. De nickade. Brita frågade om han ville ha kaffe? Det ville han gärna.

Så gick Oskar ut i skogen, Brita såg honom och förstod. Oskar stannade vid ”Noras sten” som de nu kallar den sten där Nora ofta sitter och matar djuren i skogen. Han ropade på Milo, bad så snällt att han skulle komma en sista gång. En stark hand föll på hans axel. Oskar steg upp.
– Får jag, frågade han. Då log Milo och öppnade sin famn för Oskar. De höll om varandra. Två bröder, en i nutid och en i dåtid.
– Min broder, log Milo. Jag vet ditt ärende men jag kan inte ändra mitt beslut nu.
– Milo, vi klarar inte att du lämnar oss. Vi gråter, kom tillbaka. Nora bad särskilt att jag skulle be dig komma tillbaka till oss, snälla.
– Sade hon så, undrade Milo?
– Ja, hon sade att hon och vi aldrig skulle bli hela igen om du inte fanns i närheten.
– Men Javi, så kan ni inte mena. Ni får inte bli beroende av mig. Jag är bara en ande. Minns det!
– Jag vet men när jag låg i koma så gav sig inte Nora förrän jag vaknade. Hon och vi är verkligen inte hela om inte vi alla finns tillgängliga.
– Men om någon dör? Hur blir det då?
– Då dör en del hos oss alla. När Hulda dog kunde vi knappt andas och ändå kände vi henne bara några månader. Vi är sådana i familjen Milo. Vi älskar varandra.
– Javi det är starka ord du använder. Kan ni alla stå för dem?
– Det kan vi och det gör vi!
– Nimra?
– Det där var inte snällt Milo. Du vet ju, du visste långt före någon annan. Min älskade hustru lever kvar inom mig. Jag talar med henne, dagligen. Jag dryftar problem och talar såsom vi gjorde när hon levde.
– Javi, din hustru är död. Du måste låta henne få ro nu. Att du ibland talar med henne, det går bra men du håller henne tillbaka från himlen.
– Vad menar du?
Milo förklarade och Oskar grät.
– Du har gjort så av gammal vana men vanor kan ändras. Försök Javi. Siv som människa älskar dig, hon säger det själv och det är inte otro om hustrun redan är död.
– Hon älskar inte mig, hon är kär, säger hon, det är inte samma sak Milo.
Nu log Milo och han strök Oskars kind.
– Min broder, varför tror du mig inte?
– Broder, varför tror inte du mig?
– Sant, du är vis Javi men det har du alltid varit. Nå, vill du försöka med Nimra, du skulle göra henne lycklig. Du skulle få kärlek och ömhet, på många sätt. Så som det är tänkt mellan er levande.
– Jag vet, hon är vacker och hon är fin men jag måste få tid på mig, man kan inte vända blad bara så där och förresten pratar ni bort mig nu herre. Oskar log och Milo log.
– Så min broder, vad exakt är det du vill att jag ska göra?
– Stanna hos oss, hjälp Nora!
– På vilket sätt vill du att jag ska hjälpa henne, minns att jag bara är en ande nu?
– Finns i hennes närhet. Kom när hon ropar på er. Ibland kan det vara i nöd, ibland i fara men även om hon bara vill sitta hos dig, nära och tala, kanske bli tröstad.
– Men det ger du henne Javi, inte behöver hon mig till tröst?
– Jo då, Nora blir ofta lite, hur ska jag nu uttrycka mig, det måste bli en mänsklig känsla och egenskap. Jag… hur ska jag sätta detta i ord? Spontan!
– Se på mig, bad Milo och Oskar såg på honom. Milo läste och nickade. Jag vet vad du menar men en ande kan inte ge allt detta. Vi rör inte varandra ens. Menar du att Nora har mänsklig kärlek till mig?
– Ja, nej inte så direkt för hon älskar Fredrick. Nej mer som en i familjen, en stark samhörighet, en kärlek till en nära anhörig. Hon skiljer inte på människa och ande.
–Ja hennes make älskar hon högt, mycket högt. Barnen och övriga familjen, vänner, djur och natur också. Detta vet jag men min broder, jag känner hennes kärlek så stark men ser du människor, i livet, den kärleken kan ni inte lägga på en ande, som jag.
– Nej men … alla i vår familj är sådana, dock är Noras kärlek till människor, djur och natur ovanligt stor och stark. Hon kan spontant krypa upp i knäet på någon eller bara håller ens hand, luta sig mot den person som hon just då behöver tala med. Det är då hennes tankar kommer, det är då hon behöver närheten av den hon vet att hon kan lita på, oss och ni broder.
– Men allt detta gör ju du Javi!
– Ja men hon och vi andra behöver dig också, jag vet det. Hon talar om djuren, hon kan vara orolig och ledsen om hon ser en skadad fågel. Ser hon en hungrig räv springer hon genast in och hämtar mat till den. Om någon säger något sårande blir hon ledsen och behöver tröstas. Så är Nora men så är också vi, vi andra även om Nora har det extra mycket.
– Broder, Nora är väl inget barn heller. Allt det där klarar ni i familjen. Jag har sett en stursk Nora ge order om att skjuta ner den som försökte ta sig ur området.
– Kiruna, ja jag vet.
– Jag har också sett henne skälla ut folk. De blir sårade av hennes ord!
– Ja men det gör hon bara till dem som är onda och skadar barn eller djur. Då är det ingen pardon.
– Så, än en gång min broder, vad exakt är det du vill att jag ska göra?
Oskar suckade, han fann inte ord.
– Javi, någon glasdocka får Nora inte bli, skyddar man för mycket går de till slut i kras.
– Det var inte alls så jag menade, jag kan visst inte uttrycka mig förståligt. Det blir fel. Jag ber dig bara finnas i hennes och vår närhet.
Milo stod stilla. Han såg sig om i skogen, tittade på alla fågelmatare som hängde där. Så fick han se en varghona. Hon såg på Milo, sedan på Oskar. Oskar tog fram en godbit ur ett gömsle i skogen.
– Kom du Saviour, här får du mat. Oskar kastade maten till vargen. Milo såg intresserad på.
– Ännu en av Noras vänner, sade han tyst. Sannerligen har hon många. Så knäböjde han och vargen gick fram till honom. Han klappade den varligt. Lilla vän, du är så modig, sade han. Savior gick fram till Oskar som klappade henne också. Så plötsligt lyssnade de båda, de hörde rösten inne i sina huvuden .
Saviour satte sig och såg på dem.
”Hon är sjuk min vän!”
”Ja hon mår inte bra.”
”Får jag be om en hälsning till henne?”
”Absolut, svarade Oskar”
Saviour såg på Milo. Hon ylade hög och sorgligt. Så tittade hon in i Milos ögon.
”Vänd dem inte ryggen, låt vår matmor och familjen se ert leende. Tack, på återseende.” Hon steg upp och tog maten och gick.
– Det där, det var Noras vän, sade Oskar.
– Ja sannerligen har hon starka vänner. Men jag blir brydd broder. Ni ser alla upp till Nora och det är rätt min käre bror, hon är en god människa. Höj inte upp henne för högt bara. Så, gå nu hem Javi och vila dig. Du är trött. Visa Nimra att du verkligen tycker om henne. Tänk på mina ord.
De famnade varandra igen.
– Stannar ni hos oss då?
– Troligen inte men jag ska överväga det.
– Straffa inte oss för vad andra har gjort. Förlåt för att jag talar så fritt, jag menar inte något illa med det, tror mig, vi och Nora särskilt nu, behöver er!
– Jag ska överlägga med mina schamaner. Jag lät dig tala fritt idag, nästa gång, tänk lite mer på vad du säger. Jag har lovat att väcka henne, så det ska jag göra!
– Tack för att ni väcker henne! Jag ber om ursäkt om jag varit för frispråkig!
– Det är bra Javi, jag förstår men ändå, var försiktig. Även Milo kan ha humör. Han log.
– Jag lovar. Broder vi älskar er alla, minns det!
– Käre Javi, inte alla… inte alla. Farväl.
























Kapitel 14

Nora kommer tillbaka

Milo försvann och Oskar gick hem. Det blev ett längre samtal än han tänkt sig. Han saknade Elly, den gamla Nimran. Elly Björg. I vardagsrummet drack de kaffe och så småningom lättade samtalen upp.
– Monopol någon, frågade bröderna. Det ville alla utom Oskar och Maria. De var trötta. Oskar sade god natt och gick in till sig. Maria gick till sin Friggebod. Fredrick spelade en timma så gick han upp. Brita hade lagt barnen.
Han klädde av sig och kröp ner bredvid Nora.

– Hej min älskling NoraBoraLingonSylt, sade han och log.
”Hej FredrickCedrickBastrummaochFiol. Jag log inom mig. Synd att han inte hörde mig.
– Jag saknar dina roliga kommentarer! Ingen har så rappa svar som du. Ditt halsband är lagat nu, jag hämtar det i morgon. Då ska du få igen det.
”Bra, jag saknar det så. Tack för att du lagade det Fredrick lille”
– Vi spelade monopol där nere. De är luriga bröderna. Nu byggde Tage hotell på Centralstationen!
”Haha, Gudrun har lärt dem haha.”
– Ja Gudrun har lärt dem. Hon har till och med skrivit ut ett tillstånd att de får bygga där haha... det där tillståndet är inplastat också hahaha…
”Haha, typiskt Gudrun haha… Vem köpte Västerlånggatan?”
– Gunnar köpte Västerlånggatan. Han gillar det som är billig och så bygger han hus och hotell. Brita fick Norrmalmstorg. Det kunde inte Ture smälta, han skrek och gapade…
”Haha, då anklagade han väl mor för fusk…”
– Han anklagade din mor för fusk så klart men det tänkte du säkert. Sen köpte jag Folkungagatan och Kungsträdgårdsgatan. Det blev ett himla liv haha… Ture ville ha dem så klart. Ja sedan åkte jag ut. Då fick jag gå upp till min älskade hustru!
”Fredrick min käre make, du är för god för mig. Håll om mig!”
Fredrick höll om henne och snart sov han, tryggt nära Nora.

”Nora?”
”Ja”
”Kom!”
Milo lyfte mig och försvann med mig.
Jag kände havet, doften av havet. Jag hörde Schamaner sjunga. Milo lade mig i sanden. Han lade sig bredvid mig och tog min hand.
”Javi sade att du inte blir hel om jag försvinner, är det så?”
”Ja, så är det. Du är viktig för mig, för oss alla. Jag blir inte hel om någon i familjen försvinner”
”Är jag viktig för just dig?”
”Ja det är du! För oss alla”
”Betyder jag så mycket för er?”
”Ja det gör du!”
”Är det mänskliga känslor du blandar in nu Nora?”
”Milo, hur ska jag kunna skilja på det, jag är bara en människa!”
”Du är ande också, som alla människor.”
”Jag vet men hur ska jag kunna skilja på dem?”
”Har du försökt?”
”Nej, för jag vet inte hur jag ska göra! Milo, jag kan inte sätta ord på hur jag menar, när Oskar sade att du skulle gå och inte komma tillbaka. Då ville jag gråta. Du är trygghet, du bryr dig, du håller av oss och vi håller av dig. Sen du första gången kom, sedan har jag och säkert de andra också alltid en känsla av tomhet när du går.”
”Nora min flicka, snart ska jag förklara orsaken för dig. Jag är en ande, minns det. Jag är ingen mänsklig man. Du måste hålla isär det! Jag förstår ändå vad du menar, ni vill ha mig nära, varför?”
”Ja men om vi vet att du finns nära, då känner vi oss trygga. Jag vet att många ropar efter dig, alla vill vi ha din hjälp. Jag kan inte sätta ord på känslan, den bara finns där, förstår du?”
”Kanske, ni får inte lov att tycka för mycket om mig. Som ande och som Milo kan jag inte ge något av de känslor tillbaka. Ni måste klara er utan Milo.”
”Men hur kan du säga så?”
”Vakta ditt tal nu Nora!”
”Milo, jag talar som en människa därför att jag är en människa. Minns du inte hur det var? Minns du inte en väns kärlek, en familj där man nära på tänker i grupp. Så sammansvetsade och så starka? Minns du inte detta?”
”Jag minns och med dig har jag haft extra tålamod. Jag ska nu förklara. En gång var du min, när jag var människa. Vi levde samman, ditt namn var Nomi och vi delade bo. Din ande, den är densamma och jag har som jag sade, haft större tålamod med dig, i din människogestalt. I din ande är du både Nomi och Nora. Så en viss stark känsla hyser jag för dig men endast som ande.”
”Har vi levt samman?”
”Det har vi och vi levde gått en tid, en björn avgjorde ditt slut, du var ännu ung då. Jag sörjde Nomi mycket och mitt hjärta grät. Så när jag själv blev ande, då kom din ande till mig och det var gott. ”
”Lever ni samman igen nu då?”
”Nej, hennes ande är din, hon lever i dig nu. Men jag kan besöka min Nomi i tiden, när jag vill. Till tiden före björnen tog hennes liv. Min ande återföddes aldrig. Min broder Javi återföddes och han är nu Oskar, min käre broder.”
”Men så ensam du måste vara då? Milo reste sig utan att svara mig.
”Sköt om dig Nora, nu ska jag göra det som jag lovat, att hela dig!”
Elo min schaman ska nu göra sluthelandet på dig. Är det något du vill ha sagt innan jag går?”
”Kan jag röra mig sedan när de är klara, är jag vaken då?”
”Ja då är du frisk igen.”
Elo och schamanerna arbetade hela natten med mig. När morgonen kom stod jag upp och jag hade vaknat. Jag kunde tala igen och mitt huvud var så att säga, lagat. Jag gick där på stranden och några steg tog jag ut i vattnet. Det var svalkande och skönt. Jag bestämde mig för att bada. Jag gick långt ut, jag flöt lite och mådde faktiskt bra. Stel var jag i lederna men det skulle jag arbeta bort.
På stranden stod Elo.
”Mitt barn, nu är du fri!”
Jag famnade honom och stod så länge. Han log. Det är bra.
”Elo, vart gick Milo?”
”Han är där vi inte får vara.”
”Var är det då?”
”Vid berget, där borta, sade han och pekade. Men du kommer inte in där min flicka.”
”Hur så, är det monster där?”
”Nej men det finns faror som du inte kan undvika.”
”Jag förstår, jag når honom inte längre. Jag är så ledsen Elo, det gör ont att mista någon man håller av, som vi alla håller av.”
”Jag vet mitt barn men Milo har det extra svårt med dig, han blir påmind om hur sorg och saknad känns. Du är ju faktiskt inte bara Nora, du är Nomi också.”
”Ja vet, han sade det till mig. Jag menade ju inte såra.”
”Mitt barn, du kommer över det, så är det.”
”Tror du?”
Elo svarade inte, han hade inget svar.
”Säg att jag saknar honom, för det är sant!”
”Mitt barn, nu tänker du som en människa.”
”Elo, jag är en människa!”
”Ja men också ande. Nu ska du hem mitt barn. Kom så går vi.”

Jag följde honom och snart var ja ur dimman som jag alltid måste passera. Elo vinkade åt mig och försvann. Det var svårt att gå nu när man legat så länge. Jag gick hem. Ingen var uppe ännu. Jag gjorde kaffe och då, då kom två små barn och hoppade i famnen på mig.
– Mor du är tillbaka, skrattade de och grät samtidigt. Jag höll dem länge, vi viskade och gosade. Så kom Fredrick ner, han såg sig oroligt omkring, fick se mig på golvet med barnen och skrek högt. Han drog upp mig och höll mig hårt. Vi grät och grät och så skrattade vi och gosade lite.
– Min älskling, du är tillbaka!
– Ja nu är jag tillbaka! Det blev mer puss och kramkalas när de andra kom upp. Mor grät av lycka och far också.
Oskar kom och han skrattade så jag trodde det åskade. Så glada vi var. Nu var vi tillsammans igen. Maria kom in och undrade vilket oväsen det var och om något hänt. Så fick hon se mig och jag fick så många kramar att mina armar till slut värkte.

Dagarna gick. Ja de gör ju det och så även nu. Jag mådde bättre för var dag. Maja hade ringt och sagt att Egon nu bodde hos henne och han hade träffat en rar kvinna som han nu hade sällskap med. Maja själv var ensam. Hon frågade om vi alla mådde bra och det sade jag att vi gjorde. Oskar också? Jo, Oskar också.
Han var väl tillsammans med den fina damen eller?
Jo, så gott som. Jaha, ja hälsa då. Så sade vi adjö.
Stackars Maja, hon var så glad vid Oskar. Jag måste tala med honom ikväll. Dagen gick och i ärlighetens namn gjorde jag inte mycket nytta. Fredrick skulle komma sent på kvällen så när alla sagt god natt, smög jag ut till Oskar.





Kapitel 15

I Oskars koja


Han öppnade direkt, innan jag ens hunnit knacka.
– Kom in Nora, log han. Vad tänker du på?
– Inte vad utan på vem?
– Milo?
– Ja det också men nu tänkte jag på Maja.
– Jaså, har det hänt henne något?
– Nej då, hon ringde idag. Egon har träffat en kvinna som han umgås mycket med. Maja är ju ensam. Hon undrade hur det var med oss alla och hon hälsade till dig.
– Tack det var snällt.
– Oskar, du vet ju! Du, kan vi inte sitta i soffan såsom vi brukar.
– Jo visst, sitt. Jag ska bara stänga av kaffebryggaren. Så där, sitt nu min flicka. Jag kröp upp bredvid Oskar som jag brukar. Drar upp benen i soffan och lutar mig mot honom. Han håller alltid sin arm om mig då. Där är jag trygg och där dryftar vi problem och tankar som rör oss själva eller som vi sett hos andra. Vi talar om hur vi ska kunna hjälpa någon som behöver vår hjälp och på vilket sätt det ska ske.
– Oskar Maja, hon frågade om du var tillsammans med den vackra fina damen. Jag lämnar inte ut henne nu, tror inte det för det vill jag inte men jag vill veta, sade du något till henne? Något som fick henne att helt tappa allt och bli helt betuttad i dig?
– Men min lilla flicka, brukar jag bära mig åt så?
– Nej det vet jag ju att du inte gör, nu blev det fel. Vad jag menar är att om du sade något till henne i ren vänlighet och omtanke, så kan hon ha misstolkat det och fått det till något helt annat?
– Jaså, vad det så du menade. Jag då förstår jag. Först vill jag säga så att… vad är det med er kvinnor? Jag förstår er och så men om man av omtanke är snäll, hjälpsam och man kanske ger en klapp eller en kram, det betyder ju inte att man är ihop.
– Men hallå där, nu har Oskar tänkt, erkänn! Är vi så hemska mot dig Oskar? Sliter vi och drar i dig vad? Jag kittlade honom och slet i hans arm. Han skrattade gott.
– Du är rakt inte klok du!
– Nej det är jag inte men än så länge har jag klarat mig. Berätta nu, nu blev Nora nyfiken. Jag kröp närmare. Nu vill jag höra allt Oskar, allt! Så kröp jag närmare så mitt ansikte låg mot hans. Berätta nu, viskade jag!
– Nora min flicka, det finns ju inget att berätta!
– Inte, hur många damer ligger inte i sina sängar på kvällarna och tänker på dig men du har skygglappar och ser ingenting. Vet du ens hur attraktiv du är? Du är så snygg Oskar och så charmig, snäll och go. Man vill sitta i ditt knä och mysa vet du! Maja föll ju som en sten har jag hört och Siv blev svartsjuk och gick iväg.
– Svartsjuk var hon inte, hon var ledsen.
– Och svartsjuk!
– Nej, ledsen och förtvivlad.
– Och svartsjuk!
– Nora då, varför säger du det?
– För hon är det. Har du inte märkt att hon inte kommer så ofta nu. Och kommer hon så är hon med barnen eller med mor, Hon säger några ord till dig men inte som det var förr. Då slängde hon sig ju i din famn och gav dig världens kyss.
– Nej puss, jo du har rätt, hon har dragit sig tillbaka.
– Är du ledsen för det?
– Nja, jag vet inte, kanske.
– Ljug inte för mig nu, säg sanningen. Du saknar henne!
Han såg på mig länge innan han svarade.
– Jag skulle önska att du inte såg riktigt så mycket som du gör, sade han. Ja jag saknar henne. Hennes alla namn på mig, hennes vackra leende och goa kramar. Ja! Är du nöjd nu?
När jag inte svarade såg han på mig.
– Men gråter du? Nora kom här, inte ska du gråta för det. Vi löser det på något vis. Och Maja ska jag ringa om du tror hon blir glad för det. Tänkte ändå fråga hur det är med dem.
– Bra, det skulle hon säkert uppskatta. Du en sak jag funderat på mycket. Den där mannen, vem kan han ha varit?
– Det Nora, har jag funderat mycket på. Var han en av terroristerna kanske?
– Ja det ligger ju nära till att tro det. Något annat kan jag inte komma på. För det kan väl inte vara en galning som plötsligt dök upp?
– Ja det kan ju vara både och. Men det är märkligt att han visste ditt namn. Mycket märkligt.
– Det är lite kusligt. Tror du det kommer fler som är som han? Eller att han själv kommer efter mig igen?
– Jag vet inte, jag hoppas inte det. Vi ska alla passa på dig och dina barn, det vet du. Du, kan det vara något gammalt fall som fått liv igen?
– Tror du, jaa. Tänk om det är så? Men vilket kan det då vara?
– Ja, det finns ju en hel del allt välja på.
– Jo men denne man var ond. Riktigt ond.
– Ja han var ond.
– Jaa. Men Oskar jag vill verkligen veta vem han var.
– Det vill vi alla. Kanske Nimra kan söka och se om hon finner något?
– Ja eller ”H”?
– Ja, jag ska fråga honom.
– Oskar mitt hjärta, nu är jag trött, jag tror jag går in och lägger mig. Tack för att jag fick prata med dig och vill du inte att kvinnorna ska svärma omkring dig så sätt ner foten och på ett fint sätt, säg ifrån.
– Det blir nog bra med det Nora. Sov nu så gott. Jag gav honom en kram och en puss på kinden.
Jag vandrade ut i natten.
Stackars Oskar, han har det inte lätt. Både kvinnor och män söker hans visdom och han får sitta och lyssna på oss alla, våra problem och bekymmer. Jag såg mig omkring. Så vackert här är. Så underbart vackert. Om jag skulle ta en liten tur i skogen ändå. Jag gick sakta för jag var fortfarande lite ostadig.
Skogen var mörk men inte tyst. Livet fortsatte även under natten här i vår skog. Jag satte mig på min sten. Vad mycket som har hänt. Nästan lite väl mycket. Egentligen ville jag ha lugn och ro nu. Bara lugn och ro och umgås med familjen. Undrar hur Gudrun mår? Det var ett tag sedan jag såg henne nu. Jag borde ringa ”H” också och Kjell. Men det kan vänta lite. Oskar är så fin han, han förstår mig fullt ut.






































Kapitel 16


Jag kommer och tar dig…


Min mobil ringde.
– They call her the wild rose…but her name is Nora Death… Tror du att du är säker nu? Jag hoppade till, den rösten kände jag igen. Säg nu inte att galningen var här. Jag reste mig och skyndade mig hem.
– Varför springer du? Är du rädd? Jag kommer nu, är du beredd? Han sjöng igen… I took her to the river where the wild roses grow…
Jag sprang men så ändrade jag riktning, ville inte utsätta barnen och familjen för en galning. Vart skulle jag spring, var kunde jag gömma mig. För några år sedan sprang jag också här. Den gången gömde jag mig i en tippvagn 30 meter upp i luften. Den fanns dock inte kvar längre. Var mer, vilka gömställen finns. Tänk Nora tänk.
– Du springer inte så fort längre, är du trött? Jag tryckte bort samtalet. Det kom ett sms. Jag läste det medan jag sprang.
”Snart är jag ifatt dig!”
Skit också, vem är mannen och vad vill han mig? Godmyra, jag springer mot Godmyra, där finns många ställen att gömma sig på. Ska jag ringa Fredrick? Nej nej, mor då? Nej hon sover. Kjell? Ja Kjell. Jag tryckte in larmknappen till Kjell och hoppades att han skulle spåra mig. Så trött jag är, jag har knappast någon kondition nu. O Gode Gud hjälp mig, bad jag. Jag snubblade och ramlade och slog i mitt knä, upp med dig, manade jag. Jag haltade illa nu men jag måste vidare. Nytt sms.
”Så oförsiktigt du är, gjorde du dig illa Nora Death?”
Jag började först gråta men sedan kände jag en ilska som blev starkare och starkare. Nej du gosse, mig ska du inte få tag på. Jag vek av stigen och sprang in i skogen igen. Om ändå Saviour var nära men var hon fanns visste jag inte. Jag såg mig om och så klart råkade jag springa rakt in i ett träd. Det dånade i huvudet på mig, det flimrade för ögonen. Trots det så sprang jag vidare men nu gick det inte fort. Huvudet värkte, lungorna värkte och alla leder. Vem är han? Vem är han? Vad vill han mig och varför ska jag alltid råka illa ut. Nu såg jag en lite tjärn i skogen. Vilken tjärn var det, den hade jag inte stött på tidigare. Kunde jag orka simma nu tro? Knappast, jag valde att springa utmed vattnet. Nytt sms.
”Så du tycks veta vart vi ska!”
Vad nu? Springer jag in i en fälla? Eller skriver han bara så för att skrämmas? Jag fortsatte men nu bytte jag riktning igen. Jag måste snart få sätta mig och vila, jag orkar inte springa länge till. Där, en rotvälta, kan jag kryp in där? Tänk om den slår tillbaka, då är det adjö med mig. Jag måste bestämma mig. Jag chansar. Snabbt kröp jag in under rotvältan. Den hade inte ramlat helt utan hölls upp av andra träd . Andas tyst nu, sade jag till mig själv, andas tyst. Jag låg där och andades i min nu smutsiga gympadräkt. Nu hörde jag smygande steg. Nej nej, gå förbi, gå förbi! Han stod precis vid rotvältan, andades tungt. Så han har inte heller kondition, hann jag tänka. Han sjöng tyst ”They call her the wild rose, but her name was Nora Death…”
– Kom fram nu! Vältan är inget skydd för dig. Kom, kom!
Jag var alldeles tyst, kanske var det så att han chansade på att jag var där. Nästa mening tog mig ur den tanken.
– Jag ser dig, kom nu. Kryp fram frivilligt eller så drar jag ut dig i ditt hår!
Jag sade ingenting, rörde mig inte. Så kände jag en hand som grep tag i min arm och drog. Jag gjorde motstånd, tänkte inte ge mig lätt inte men han var stark, mycket stark. Hade jag varit mig själv nu så hade jag också varit mycket stark men nu efter vad som hänt var jag svag. Han drog ut mig. Slängde mig på marken. Mitt hjärta bankade så det måste höras lång väg. Nu satte han sig bredvid mig.
– Så du ville inte bli tagen! Nå nu fick jag dig till slut. Tro inte att du kommer hem mer, du har nu mött ditt öde. Res dig upp, sade han strängt medan han själv reste sig. Res dig! Aj som… han sparkar mig, det gör så ont. En spark till rätt över bröstkorgen. Jag hostade och hostade. Res dg, skrek han igen. Han slet tag i mig och lyfte mig från marken. Så slog han till mig med knytnäven rätt i ansiktet. Jag skakade på huvudet. Han höll mig hårt och hans ansikte var tryckt mot mitt. Han andades fort och viskade ”Wild rose… wild rose…”
– Jävla fegis som slår gravid kvinna, vad är du egentligen, en kvinnohatare? Jag är inte gravid men jag sa så ändå.
Det skulle jag inte ha sagt, ett slag till i ansiktet och ett i magen. Så sparkade han mig tills jag tappade medvetandet.

Jag vaknade upp i mörker. Mina händer var bundna i ett rep som hängde ner från någonstans. Fötterna var också bundna. Mina armar var trötta och de värkte fruktansvärt. Jag kände inte fast mark under fötterna, alltså hängde jag i luften. Mina ögon var svullna och jag såg knappt något. Var är jag? Är jag utomhus eller inne i någon lokal? Jag försökte snurra runt så jag kunde upptäcka eventuellt ljus. Jag såg ingenting. Jag hängde där och värken blev bara värre och värre. I munnen smakade det illa, blod. Käken kändes stel och konstig.
Nora tänk, sade jag mig själv, tänk för hela friden och försök komma på något, vad som helst! Jag prövade att låta händerna gripa tag i repet och så försöka dra mig upp. Det gick bra några centimeter så måste jag vila. Armarna var som ett enda stort sår, de värkte djävulskt mycket nu.
Bortse från smärtan, kämpa, kämpa. Inom mig sjöng jag en vers, det hjälpte, en vers till, en centimeter till, så en vers till, två centimeter till. Vila. Hur lång tid det tog att komma upp en decimeter vet jag inte men jag kämpade på och grät och var samtidigt arg. Så kom ett ljus mot mig. Jag låtsades vara medvetslös. Nu var jag tvungen gömma min decimeter rep i händerna så han inte skulle se vad jag gjort. Ljusstrålen riktades mot mig.
– Är du vaken? Jag svarade inte, hängde bara med huvudet.
– Sover du räv? Det ska vi straxt kolla. Han tog upp något ur fickan och vecklade ut det. En piska. Hjälp tänkte jag, nu klarar jag snart inte mer. Han snärtade piskan i marken sedan gav han mig ett riktigt hemskt rapp. Jag bet ihop min mun så inget ljud skulle höra men tusan vad det gjorde ont. Visa inget, intalade jag mig. Visa inget, kanske han tror att du fortfarande är medvetslös.
Piskan igen, nu över ryggen och benen.
Kjell var är du, tänkte jag, Kjell skynda dig! Finn mig!
Nytt piskrapp. Vid nästa piskrapp skulle jag inte kunna hålla tyst längre, jag visste det. Nu var det kört. Fy så det värkte i hela kroppen. Jag kände något varmt rinna nerför ryggen.
Tänk förbi smärtan, tänk på barnen, tänk på Fredrick och familjen … Det kom visst inget mer rapp. Skulle han gå nu? Nej. Nu satte han sig och just när han såg upp på mig, jag blundade jag igen.
– Du är seg, sade han, riktigt seg. Desto roligare för mig, då kan vi hålla på länge! Han skrattade hest och rått.
Han sjöng än en gång ”They call her the wild rose… but her name is Noora Deth…” Så tystnade han, kom närmare.
– Gravid, sade du? Har du ett barn i magen då, nygjort! Haha, kanske det är mitt, kanske jag tog dig när du var medvetslös… Du vet inte? Nu blir du rädd, äcklad, inte sant? Du vet inte vad som hände när du låg här på golvet… fundera på det du haha… ”They call her the wild rose”, han dansade runt och blundade.
– Nå, ska du inte tala med mig, ska du inte fråga vem jag är? Han hukade sig, ”Finns det någon snäll Nora här”? Nej, hon är inte snäll, hon är en mördare, en simpel mördare. Han spottade på mig.
Mördare, vad menade han, jag har väl inte mördat någon!
– Hur kändes det att ta livet av någon, vad? Vad? Berätta! Kändes skönt, vill du göra det igen, blodet det vackra blodet. Han såg drömmande ut. Så blev hans blick hatisk. Ditt blod är svart din satans avkomma! Du är en djävul! Han tog piskan igen och slog och slog med den. Jag hade lyckats förmå mig själv till ett tillstånd av dvala, jag kände smärtorna och jag hörde vad han sade men jag skrek aldrig, sade inget, var bara tyst.
”Oskar, hör du mig?” Nä, han sov nog.
”Elo, hör du mig?
Inte heller där fick jag svar. Jag prövade med mor, Nimra, barnen, Fredrick men ingen svarade.
Så hör de mig inte. Nu kom han emot mig. Han log och trutade med munnen ”puss puss lilla mörderskan” Så tog han tag i mina ben och drog neråt. Hjälp vad ont det gjorde, jag skrek inom mig. Smärtan var så stor att jag höll på att svimma.
– Har lilla Nora ont? Gör farbror henne illa? Vad? Så ändrades han ansikte, det var hatiskt och grymt. Han svor medan han svängde piskan. Det är meningen för helvete att det ska göra ont, skrek han! Så gick han bort några steg, tog upp en mobiltelefon. Är den min? Nej, han ringde någon.
– Hon ska strax dö, skrek han. Så skrattade han högt och kastade huvudet bakåt.
















Kapitel 17

Var är Nora?


Kjell hade hört larmet. Han och männen begav sig genast till Kvantsele. De knackade på hos Oskar. Efter en stund kom han sömnig och öppnade dörren.
– Kjell, vad har hänt?
– Vi fick larm från Nora, har du hört något?
– Nej, hon var här ikväll och vi pratade men jag trodde hon låg inne och sov nu.
– Ja vi vet ju inte om hon gör det. Vi måste kolla. Nilsson kan du smyga dig in, här är nycklarna. Kolla om hon ligger på loftet.
– Ok, sade Nilsson och försvann.
– Vad talade ni om Oskar? Var det om fallet eller hade hon upplevt något hot eller?
– Nja vi talade ju om den där mannen som fick henna att falla nerför stupet. Ja så talade vi om Milo.
– Just det, den mannen jag. Kan han ha tagit sig hit tro. Det är inte omöjligt. Nilsson kom tillbaka.
– Hon ligger inte i sängen. Fredrick är själv där, de sover alla där inne.
– Nej, sade Oskar kvävt. Då måste det hänt när hon gick härifrån då. Hon nådde aldrig huset. Kjell, nu är det illa för vi kan inte längre kontakta Milo. Nu hänger det på er. Jag ska väcka Gunnar. Jag ska bara klä mig. Kom in?
– Oskar vi kikar runt lite medan du klär dig. Vi ska hitta henne, var lugn. Oskar nickade men inom sig förstod han att nu gällde det minuterna. Gunnar kom, han hade raskt klätt sig. Oskar kom samtidigt. Nilsson hade smugit in och lagt en hand över Gunnars mun samtidigt som han lyste upp sitt ansikte. Gunnar kände igen Nilsson. De smög ut för att inte väcka de andra.
– Ja men Fredrick då, viskade Gunnar?
– Inte än, han sliter ut sig på jobbet, han får sova en stund till stackaren.
– Oskar, viskade Gunnar, vad har hänt?
– Nora blev bortförd igen, troligen samma man som innan.
– Neej, jag blir galen, sade Gunnar och slog händerna för ansiktet. Oskar drog honom till sig.
– Gunnar, jag förstår, jag förstår så väl min broder. Kom, låt oss leta nu, orkar du det?
Gunnar nickade, så tog han bort händerna och gick in efter sin bössa.
– Var är din bössa Oskar?
– Här, sade Oskar och pekade på sin bössa som stod lutad mot ett träd.
– Skarpt, sade Gunnar!
– Skarpt, svarade Oskar! Så gick de in i skogen. Kjell och hans män fann spår direkt. De följde dem hit och dit.
– Hon springer kors och tvärs, sade Kalle.
– Ja, det är verkligen hit och dit, svarade Norrköping. Se, där har hon krupit in, i rotvältan där.
– Ja akta, hans avtryck syns bra här, se han har släpat ut henne därifrån. Gunnar bet ihop käkarna så det knakade. Jag ska dräpa den jäven, sade han tyst för sig själv, skjuta han!
– Här är bara hans spår, sade Andersson, han bär henne nog.
– Kjell, kom lite, sade Nilsson. Han pekade diskret på marken.
– Min Gud, sade Kjell kvävt. De andra kom fram. Vad har ni funnit, frågade Gunnar?
– Ett avtryck bara, sade Kjell. Nu går vi vidare.
– Avtryck, sade Gunnar och stirrade på marken. Oskar hade förstått, här hade mannen lagt sig på Nora för det var en stor tyngd som tryckt ner gräs, mossa och jord. Man såg tydligt spår av hennes hälar och spår av mannens skor. Vad som egentligen hänt visste de inte, de kan ha ramlat så eller så har han skrämt henne genom att göra så här. Ingen av de män som nu stod där och såg ner på det avtryck som klart visade på en kamp, visste om mannen lyckats eller inte. Nu var Gunnar mordisk, han skulle skjuta utan att tänka efter, bara skjuta direkt. De gick vidare. Oskar kände att han ville gå mot tjärnen som låg en bit bort. Han gjorde så och fann flera avtryck. Han gjorde tecken till de andra. De kom, de såg blod, mycket blod. Nu gick det inte längre att tala med Gunnar, han gick fram som döden själv. Ingen sade något.
– Tyst, sade Kjell, det kommer någon.
De stod tysta, Oskar såg på blodet och han grät. Kjell lyste snabbt med ficklampan. Fredrick?
– Vad håller ni på med? Var är Nora, varför smyger ni i sko… Fredrick hade sett blodet, han stirrade och stirrade.
– Fredrick, sade Kjell lugnt. Vi vet inte om det är hennes, hör du mig? Vi vet inte om det är hennes blod, det kan vara mannens också.
Fredrick såg på Kjell.
– Vilken man? Kjell! Vilken man? Fredrick tog ett tag i Kjell och skakade honom, säg det, vem? Säg det!
– Jag vet inte Fredrick, vi bara tror att det är den man som skadade henne förut, i Hultsfred.
– Fredrick, sade Oskar. Hjälp oss att leta, vi behöver vara många nu, inte sant Fredrick?
Han nickade åt Oskar. Fredrick var i uppror, han bad att få Oskars bössa. Det fick han inte, Oskar ville inte att Fredrick eller Gunnar skulle göra något de skulle ångra. Kjells hjärta var tungt, lilla fina Nora, alltid råkar du illa ut, alltid letar vi efter dig men vi finner dig alltid också. Mitt hjärta var är du?
– Oskar, sade Andersson, har du försökt få kontakt med henne?
– Vad? Nej mitt nöt, varför tänkte jag inte på det? Jag ska försöka. Oskar gick sakta efter de andra och han ropade i sitt inre.
”Nora, hör du mig?”
”Nora, mitt barn, hör mig, var är du?”
”Oskar?”
Oskar blev så glad att han skrek till ”Ja”.
De andra kom fram till honom.
– Har du kontakt, Fredrick såg ivrigt på Oskar.
– Svara då, skrek Gunnar.
– Lugn, ja hon svarade en gång bara. Lugn nu får jag se om jag kan göra det igen.
”Nora, vi är i skogen och letar efter dig.”
”Oskar, hälsa… dem al… alla… jag kan… ja hänger… i… taket…
– Nej, skrek Oskar kvävt, nej!
– Vad sade hon, säg vad hon sade, Fredrick stod med ansiktet intill Oskar.
– Hon, hon hänger i taket, sade hon, hon hälsade. Hon är inte vid medvetande igen. Han…
– Oskar, sade Kjell, kändes det som om hon var långt borta?
– Jag vet inte Kjell, det är svårt att avgöra. Om Milo hade…
– Ja var är han? När han behövs så håller han sig minsann borta.
– Fredrick, röt Gunnar, säg inte så, det slår tillbaka på dig.
– Ja men för tusan, var är han då? Kan han inte komma hit. Oskar, du kan ju tala med honom, ropa, jag ber dig, ropa på honom. Be den satans anden göra lite nytta för en gång skull!
– Fredrick nu är du tyst, nu säger du inget mer, röt Gunnar. Du vet inte vilken makt han har. Brita har berättat och det säger jag dig, få inte honom till ovän.
– Förlåt Gunnar men jag … Fredrick gick iväg.
– Oskar, bad Kjell. Om du kan så…
Oskar nickade. Han trodde inte att det skulle gå. Kanske om han ropade på Elo, Milos schaman istället.
”Elo, Elo hör du mig. Jag är Oskar, Noras vän. Hon är i dödsfara, snälla hör mig!”
”Jag hör, sade Elo. Vad har hänt Nora?”
”Jag ska förklara, sade Oskar och berättade allt.”
”Då är ni nog försent ute nu Javi. Det var tråkigt, mitt barn, borta… jaa, borta…ajö”
”Elo, kan du säga till Milo, Nora dör, mannen har hängt upp henne i taket och vi har funnit mycket blod…”
”Milo är borta, han har sagt adjö.”
”Men var är han då, kan jag söka honom?”
”Nej, han är i bergen. Ingen kommer förbi där, otäckt.”
”Men om Fredrick, Noras make försöker, kunde inte det gå?”
”Nej, ingen slipper in där.”
”Men jag då, kan jag få försöka?”
”Nja, faror, otäckt. Varför du?”
”Jag var ju en gång Milos riktiga bror som du vet.”
”Bror, ja--- Javi… solen går ner nu, då kommer det otäcka fram i bergen.”
”Snälla, låt mig få komma, bad Oskar, låt mig få försöka!”
”Näe, ja… försök då.”
”Kan du hämta mig, jag måste ju in i din värld.”
”Jag är ju här, sade en röst bakom Oskar.”
Oskar förklarade, han bad dem fortsätta att leta. Sitt Gevär gav han Kjell.
– Jag kommer snart, jag ska bara finna Milo, det kan bli svårt för det ligger faror där, säger Elo.
Farväl, håll utkik efter mig. Så försvann Oskar och Elo in i en tunn liten dimma.













Kapitel 18


Oskar söker räddning


Snart stod han på stranden där Elo och de andra schamerna brukar sitta, vi det blåa havet.
”Visa mig vägen”, bad Oskar. Elo pekade. Oskar tackade och gick.
Det var en lång strand, han gick fort, ville nå bergen så fort som möjligt. Han såg dem tydligt nu. Närmare och närmare kom han. Det låg små moln över bergstopparna, det var mycket vackert. Oskar stannade vid bergets fot. Hur kom han in? Skulle han klättra?
– Bestäm dig nu, upp eller ner, upp eller ner. Oskar vände sig om och såg en ruskigt gammal varelse. Den liknade en människa i miniatyr. Långt tovigt hår, lång näsa, små ögon, brun kappa. Figuren hoppade medan den talade. Upp eller ner, upp eller ner? Det påminde Oskar om Ture och Tage. De brukade hoppa jämfota.
– Jag vet ju inte om jag ska upp eller ner, sade Oskar och log. Han sökte i sin ficka och fann en söt karamell. Var så god, sade han och höll fram karamellen. Varelsen sträckte fram en spinkig hand med långa fingrar, den såg på Oskar och så på karamellen. De små ögonen såg vänligt på Oskar. Så tog den karamellen och stoppade den i mun. Ögonen blev större, de blev riktigt stora. Nu tycktes varelsen var positiv mot Oskar. Den sträckte fram handen igen, såg trånande på Oskar. Ur sin ficka tog han fram en karamell till. Varelsen log. ”Upp”, sade han och sprang iväg på korta ben. Oskar började klättra. Det var inte så svårt som han förväntat sig. Han skulle precis, sätta ner sin fot på en sten när den reste sig. Det var en rund figur, runt ansikte men tunna ben. Hans hals var så smal som en rabarberstjälk. Han såg oroligt på Oskar.
–Öst och väst, öst och väst?
Oskar började förstå, antingen lurar de honom eller var det ett sätt att få något gott på.
– Hej, sade Oskar, vem är du?
– Jag är si eller så. Ibland si, ibland så men aldrig är jag samma
– Jag heter Oskar, vet du var Milo finns?
– Oskar, Milo, Milo, Oskar, si eller så? Öst eller väst. Nu tog Oskar fram en karamell till.
– Var så god, sade han. Varelsen stirrade på karamellen. Så lutade han sig fram och öppnade munnen . Hans ögon såg länge på Oskar. Oskar stoppade karamellen i munnen på varelsen. Snabbt stängde den munnen och sade. Väst!
Oskar klättrade på den västra sidan, han hade sannerligen kommit långt nu. När han kommit en bra bit till, funderade han på om han nu kunde klättra upp en bit uppåt. Han tog första klivet. Då hörde han en röst.
– Gråsten, blåsten eller granit, kom hit, välj en bit!
Oskar tittade upp, där stod ännu en varelse. Denna var lång och smal, brunt fårskinn som klädnad. Han hals var också smal, hans händer långa och smala. Huvudet var avlångt och munnen liten men ögonen stora. Näsan var nästan bara som en liten knapp.
Oskar steg upp till den tredje varelsen. Han pekade på granitstenen.
Då blev varelsen ledsen, stora tårar föll och han snyftade. Granit, gå dit, sade han och pekade högre upp till en klipphylla. Oskar tog fram en karamell och sträckte fram. Då blev varelsen glad och raskt tog karamellen. Han smaskade högt och log. Oskar klättrade upp till granithyllan. Där ställde han sig och såg sig omkring. Vilken utsikt, underbar. Men var han verkligen så här högt upp, han var högre upp än han trott. Han vände sig om. Bakom honom var en dörr. Framför dörren, satt en liten liten varelse, den var mager och såg så klen ut.
– Hej, hälsade Oskar. Varelsen hoppade runt, runt och ropade ”rätt eller fel, rätt eller fel?”
Oskar tänkte, det skulle vara fällor här, var detta en fälla?
– Är fel rätt, så är rätt fel, svarade han. Varelsen stannade och såg klurigt på Oskar.
– Mmjaa, så är det, svarade han. Oskar gav honom en karamell. Var så god, sade han vänligt. Varelsen tog karamellen, satte sig ner med ryggen mot Oskar. Han mumlade. Rätt är fel”.
Då såg Oskar att det var två dörrhalvor i dörren. På ena stod Rätt, på den andra stod det Fel. Oskar valde den dörrhalvan som det stod fel på och dörren öppnades. Oskar steg in. Han kom in i ett avlångt rum. Mitt i rummet var en bädd. På bädden låg Milo. Just när Oskar skulle gå fram till bädden kom ytterligare en varelse fram och ställde sig framför. Den såg på Oskar, uppifrån och ner. Denna varelse var längre än de andra, den hade långt vackert hår och klädnaden var blå, inte brun. Ansiktet var gulligt på något vis. Vackra ögon, långa ögonfransar. Liten mun och en liten liten näsa.
– God dag, sade Oskar och log, jag heter Oskar.
– Oskar brådskar, brådskar Oskar?
– Ja jag brådskar, sade Oskar. Den lilla varelsen, log.
– Vakna, vakna inte, tala, tala inte, kinden röd, är så död, munnen nudda, hjärtat slå, anden vilar men vän förstå.
Oskar gav den en karamell. Handen sträcktes ut och tog karamellen. ”Vakna, öra, mun, hjärta”, sade varelsen och sprang iväg. Oskar steg in och bort till Milo. Han stor en stund, så lade han sina fingrar på Milos mun, så sin hela hand över Milos hjärta. Inget hände. Gjorde jag fel, tänkte Oskar. Jag börjar om. Han gjorde samma men det gick inte. Vad hade nu varelsen sagt? Vakna, öra, mun, hjärta. Jaha men Milo vaknade ju inte. Oskar tänkte. Så nickade han. Ställde sig intill Milo, viskade ”vakna” i Milos öra, satte handen för han mun, en hand på Milos hjärta. Milos ögon öppnades, han låg stilla en stund och så vred han på huvudet och såg på Oskar. Länge låg han och tittade på honom.
– Min broder, sade Oskar, förlåt mig för att jag väcker dig ur din sömn men något hemskt har skett.
Milo, lade sin hand över Oskars mun, så mot hans hjärta. Han blundade. Oskar såg hur tårar kom nerför Milos kinder. Han drog djupt efter andan. Han ryckte till, gång på gång. Så såg han på Oskar igen. Reste sig och famnade sin broder.
– Du tog dig hit!
– Ja, jag måste. Han slår ihjäl henne. Nu grät Oskar, hon hänger i ett tak, han slår och slår.
Milos tårar ökade, nu kunde Oskar se att det var blodfärgade tårar Så ändrades Milos ansikte, han såg hemskt arg ut, han såg grym ut. Han rasade och skrek högt.
– Milo, sade Oskar tyst av oro, Milo?
– Varför broder visade du mig detta? Varför?
– Vi klarar det inte själva, han har… vi vet inte men han kan ha skändat henne också men vi hoppas ha fel. I skogen, där är blod. Han piskar henne… nu kunde inte Oskar tala längre, han var så upprörd att det tog hans kraft. Milo höll om honom.
– Du visade mig för du var säker på att jag skulle följa med då? Inte sant, broder?
– Jo, grät Oskar, vi måste få din hjälp, snälla. Kanske är hon redan död…
– Nej, nej… ännu lever hon. Min broder, jag sade att jag inte skulle komma tillbaka mer. Att det var sista gången, sade jag er inte det?
– Jo, jo du sade det. Men vi klarar inte se henne död, sönderslagen och misshandlad något fruktansvärt. Vad skulle vi göra, vi finner henne ju inte. Vi kom alla att tänka på dig, på samma gång. Jag ber Milo, jag ber!
– Du vill att jag bryter mitt eget ord?
– Ja!
Milo såg in i Oskars ögon, han viskade lågt. Kom aldrig mer tillbaka på detta sätt. Även om du är min broder, så får du aldrig mer väcka mig så. Jag var långt borta, långt från er. En sådan hastig väckning kunde ha förintat mig. Lova!
– Jag lovar, sade Oskar, jag visste inte att det var farligt för dig, tro mig… jag visste inte!
Milo såg på honom och nickade.
– Jag förstår att du inte visste men Elo visste.
– Straffa honom inte, om det måste bli ett straff, så straffa mig. Milo såg på Oskar, han rynkade ögonen och frågade.
– Är du beredd att ta ett straff för en ande?
– Jaa, svarade Oskar. Varför skulle jag inte det? Ni betyder ju så mycket för oss. Vi skulle alla vara beredda att ta straff för er, för alla. Ni betyder ju så mycket för oss Milo.
Milo stod alldeles stilla. Människor, sade han bara, människor.
– Så kom då broder, låt oss bistå Nora. Han tog Oskar i hand. Rummet fylldes av dimma. De gick in i dimman och kom ut i skogen där de andra var.

























Kapitel 19

Milo kommer


Hade det inte gått någon tid? Oskar såg på klockan. Endast tio minuter? Märkligt. Gunnar blev glad att se dem. Alla böjde sitt huvud för Milo. Fredrick med lite kluvna känslor. Milo talade.
–Följ mig, sade han och gick rast iväg, de följde alla med. Efter en stund kom de till en kulle, en liten rund kulle. Det liknade mer en jordkällare. Milo slet upp dörren med sådan kraft att den splittrades.
Så smög de nerför en trappa, kom i en lång undergjordisk korridor. Kjell och hans män placerade ut sig på strategiska platser. De kom in i det stora rummet. Alla drog efter andan för de såg en människa hänga i ett rep från taket. De såg blodet på golvet, de såg mannen som stod där och dansade samtidigt som han gav Nora ett piskrapp. Han sjöng. Oskar gick fram och ställde sig bakom mannen. Så lade han sina armar om mannen och tryckte till. Mannen föll i golvet.
– Oskar, Kjell såg frågande på honom.
– Han lever men han borde inte!
Fredrick slet till sig Oskar gevär och sköt två salvor i bröstet på mannen. Han var som galen nu Fredrick. Hur får vi ner henne, skrek han, hur får vi ner henne? Nora hängde där, naken förutom ett smutsigt skynke som höll på att ramla ner.
Milo höjdes i luften. Han for upp till Nora. Lyfte henne med sin starka hand. Skar av repet med en kniv och sänkte sig ner.
– Lugn, sade han till Fredrick, Bär varligt. Fredrick tog Nora så försiktigt han kunde. Kjell och Milo skar av de rep som var bundna om hennes händer och fötter. Kjell tog pulsen. Han tog pulsen igen. Nu blev han orolig och de andra såg hans oro. Han tog pulsen på halsen. Tyst, sade han och det blev tyst i rummet. Jo, en svag puls fanns, en liten antydan bara.
– Gunnar jag… Kjell kom av sig. Milo såg på Kjell. Han nickade och vände sig om.
– Håll hårt nu Fredrick, sade Milo. Släpp henne inte. Oskar ringde ambulans. Han försökte förklara hur de skulle hitta dit. De beslutade ta en helikopter i stället. Gunnar strök sin dotter över håret. Han grät hejdlöst. Hon var blodig hela hon, inte en centimeter på hennes kropp var blodfri. En jacka, bad Fredrick. Oskar tog av sin jacka och de skylde Nora men den.
– Ringde du polisen Oskar.
Oskar skakade på huvudet och grät, nej, sade han.
Andersson ringde polisen, Sven själv skulle komma och Lilja. Fredrick pratade med Nora men det blev bara enstaka ord. Kjell mådde inte bra, han såg Nora blodig och sönderpiskad, hans vän men också den Nora han höll så mycket av. Milo gick fram till honom.
– Du den tappraste av dem förutom Javi. Du har burit detta. Res om du måste men stannar du får du en liten del hennes kärlek, den som finns i hennes hjärta för alla, även för dig. Res om du måste men då får du inget av det. Du kommer över det broder, jag vet detta, du får en ny kärlek. Bestäm själv broder. Men se också till din kropp och själ, hur mycket orkar du.
– Tack sade Kjell. Jag måste tänka på det. Måste snart ta ett beslut. Tack Milo, tack, sade Kjell och kramade om Milo hårt. Alla stod fortfarande böjde över Fredrick som nu satt på golvet med Nora i famnen. Gunnar höll dotterns hand. Oskar såg upp i taket. Han kunde skönja något där.
– Andersson, lys upp i taket. Andersson lyste. De drog efter andan, de backade och backade.
– Kjell, skrek Andersson. Kjell gick fram, han lyste med sin egen ficklampa. Nej, skrek, nej nej nej!
Milo kom fram. Han skakade på huvudet. Ondskan verk. I taket i korta rep hängde fem flickor till.
– Milo snälla, sade Oskar, de måste få komma ner…
Milo nickade. Han grät tyst, arma människobarn, vad hade inte de fått utstå. Han skar av rep efter rep. När fyra av dem var nere upptäckte Gunnar och Fredrick vad de gjorde, de hade inte sett att man funnit fler flickor. Nej! Nej, skrek de, de led och Gunnar for upp och ville skjuta mannen som Fredrick redan skjutit. En seriemördare, en fruktansvärd seriemördare. När Milo kom ner med den femte flickan så gjorde han tecken till Kjell. Kjell gick dit, tog pulsen. Hon lever, skrek han högt, hon lever, kom med fler jackor. Alla tog av sina jackor och erbjöd dem. Kjell lindade in flickan noga. Han sade till sina mannar att kolla pulsen på de övriga också. De skyndade sig att göra det. Första flickan var död, andra också. Den tredje var svår att höra något från. Så gav Nilsson tummen ner, Den fjärde då? Jo, kanske, kanske är det ett ljud där.
– Milo, skrek Norrköping, jag tror jag… jag är inte säker. Milo kom fram, han öppnade flickans mun. Blåste lite luft in och väntade. En ljusblå luft kom ut.
– Hon lever, sade han men det är svagt. Nu hade Kalle som varit ute och kollat om ambulanserna kommit, kommit in i rummet.
– Här är det, sade han till någon. Nu kom fler personer in med bårar. Först tog de Nora och Fredrick och Gunnar följde med. Sen hämtades de två andra flickorna. Nu vart det trångt i helikoptern men varken Fredrick eller Gunnar ville stiga av. Helikoptern steg och for iväg. Nu kom Sven och Lilja samt flera poliser.
– Milo, sade Kjell men kunde inte se honom. Oskar, vart tog Milo vägen?
– Han for med i ambulansen. Han väger inget, sade Oskar. Ännu fler poliser kom och en läkare. Han kunde konstatera att de tre flickorna var döda. Läkaren undersökte mannen som orsakat allt detta. Mannen var död. Vem hade skjutit honom?
– Jag heter Oskar Karlsson och den mannen där låg skjuten när vi kom. Andersson och Nilsson som hört Oskar, gömde hans och Gunnars gevär.
– Hej Oskar, sade Lilja. Jaså du säger att han redan var död.
– Ja, svarade Oskar. Fråga de andra och hör vad de säger.
– Lilja nickade. Oskar, han gick fram till Oskar och lade en hand på hans axel. Jag tror dig! Och från och med nu så var det just så det var. Han var död när ni kom! Oskar tittade på Lilja, nickade och klappade honom på axeln. Så småningom gick Oskar, Kjell och hans män hemåt. Där hade Brita vaknat och undrat var alla människor fanns. Det blev en tung uppgift för Oskar och Kjell och kompani att berätta allt. Det värsta sade de inget om. Brita fick åka med Kjell och hans män till sjukhuset. Oskar skulle passa barnen. Innan de åkte sade Kjell. Du har varit till den största hjälpen i natt, den absolut största och ändå han du inte ens fått klappa Nora på huvudet. Jag ser att du är totalt slut nu. Jag ringer Siv. Kjell ringde trots Oskars protester. Kjell talade länge med Siv. Hon skulle komma genast.
– Brita, är du klar, ropade Kalle.
– Ja, sade Brita. Klarar du detta nu Oskar?
– Ja då, Siv kommer.
– Bra, bra vännen. Brita gav Oskar en kram och så reste de iväg. Nu satt Oskar ensam i torpet med två små barn. De satte sig hos honom i soffan.
– Tack morfar Oskar, sade de och höll sina små armar om honom. Då grät Oskar. Barnen satte sig i hans knä och de höll så fint om honom. Det var så Siv fann dem. Hon släppte sin väska i golvet och sprang fram till dem. Barnen satte sig bredvid Oskar, de såg allvarligt på Siv. Hon kröp upp i knäet på Oskar och höll om honom hårt. Min fine vän, min fine fine man, sade Siv och grät hon också. Oskar höll henne så hårt att det nästan gjorde ont. Han begravde sitt ansikte mot hennes bröst och grät, grät ut allt ont han sett, all smärta, allt det hemska han upplevt. Så sjöng hon och sjöng, Barnen sjöng också. Snart blev Oskar tyngre och tyngre. Siv lade sig bakåt i soffan och Oskar följde med. Där sjöng hon för honom, länge. Till slut somnade Oskar. Barnen klättrade upp till Siv och lade sig. En stund senare sov de alla fyra.

På sjukhuset var det full dramatik. En av de flickor de hämtat dog när de väl kom fram till Umeå. De försökte återuppliva henne men det var för sent. Den andra flickan klarade sig och Nora. Runt hennes säng stod läkare och sköterskor. De arbetade lugnt och metodiskt. Efter flera timmar arbetat med Nora fick familjen komma in. De satt där och höll hennes händer.
Var fanns Milo? Milo fanns bredvid Nora men ingen såg honom.
Han stod framme vid hennes huvud. Han var helt förtvivlad. Där låg hon, sönderpiskad sparkad och misshandlad. Hon levde, ja men han kände att detta delvis var hans fel. Hon hade säkert ropat på honom men inte fått svar. Han hade kunnat stoppa det men valt att fly tillbaka i tiden, den tid då Nomi levde. För att göra det hade han stängt dem alla ute. Oskar hade inte gett sig, han hade givet sig in i Milos värld för att hämta Milo. Sannerligen är de en enda stor kärlek, ett enda stort hjärta tillsammans. Han kunde som ande inte ångra på samma sätt som de levande kunde, men skuld kunde han känna och det var det han nu fylldes av, skuld. De var samlade nu omkring henne, nästan alla. Milo såg deras förtvivlade ansikten, deras gråt och vånda. Kunde han bara ha detta ogjort men han var ande, ingen människa. Med en tyst suck lade han sin hand över Noras panna och han blundade.
”Nora?”
Inget svar. Han försökte igen.
”Nora?”
Hon hör mig inte, jag når henne inte längre. Nå, så kan han inget göra för henne, ingenting!
”Ja”. Milo ryckte till, hon svarade.
”Nora mitt barn, du hör mig?”
”Ja, var är du?”
”Jag står här vid ditt huvud, min hand ligger på din panna.”
”Du svek mig, du flydde, upp i bergen. Varför är du här nu? Vem har hämtat dig?”
Milo kunde först inte svara, han var både arg, stolt och skuldkänslorna blev starkare.
”Javi hämtade mig, han gjorde mig först arg, jag var långt borta. Hos min Nomi. Oskar gick i bergen, han hade tur. Jag hade inte ställt de verkliga vaktdjuren där på vakt, bara några av mina små Tjumeväsen. Han fann mig min broder och väckte mig. Jag var arg då men min broder fick mig att följa med och jag skar av repen för er alla och lade er på golvet. ”
”Alla? Fanns det fler än jag?”
”Ja ni var sex kvinnor, du och en kvinna till överlevde, de andra var döda eller dog när de kom hit.”
”Å nej, stackars dem. Stackars dem! Mannen?”
”Mannen är död, din make sköt honom men enligt vad jag förstått här är sanningen inte känd för era lagmän, man sade att han redan var död när de kom. Har du ont?”
”Vad tror du? Så klart har jag ont! Jag är arg på dig Milo! Arg och besviken. När jag som mest behövde dig var du döv för mina rop. Du tror att jag har mänsklig kärlek till dig men du har fel, för mig finns bara Fredrick, det är honom jag älskar. Du är mitt hjärta nära och jag har respekt för dig men det är inte samma sak som att älska. Du sade sist att människor inte får ha kärlek till andar och andar inte kan känna mänskiga känslor men om du nu var hos Noomi, då hade du ju sådana känslor ju. Du talar ju emot dig själv. Just nu är jag arg på dig och besviken. Det är bäst att du går, du ska ha tack för att du hjälpte mig nu men jag vill inte se dig på bra länge nu, farväl Milo!
”Farväl Nora.”




































Kapitel 20

Är det över nu?


Jag grät inte, jag var tom, helt tom på känslor. Där hade jag ropat på honom och han svek mig, ett svek som orsakade de hemskaste smärtor. Att sedan Oskar lyckades få kontakt med honom, det var starkt gjort av Oskar och visst var jag tacksam. Men Milo, du ska veta att jag klarar mig utan dig. Min familj stöttar mig och jag behöver inga andar längre till beskydd för från och med nu tänker jag aldrig lämna Norrland. Hörde någon mig nu så skulle de inte känna igen mig som Nora men det är jag, en människa som lidit, min familj har lidit för min skull. Det skulle bli slut på det nu. Överlever jag detta så ska jag stanna hemma och ta hand om familjen. Nu ville jag inte vara med om mer hemskheter.
Mor sjunger, kanske kan hon höra mig nu.
”Mor?”
Britta ryckte till, hon stirrade på Nora som låg där i sängen, var det hon som ropade?
”Ja mitt barn, hör du mig?”
”Ja mor, nu hör jag dig. Min finaste mor, jag är ledsen att detta skulle hända. Från och med nu stannar jag hemma! Jag vill inte ha det så här längre mor. Jag vill bara vara med familjen, mina älskade barn, Fredrick, ni alla. Mor, jag skällde ut Milo faktiskt. Jag vill inte se honom mer. Hur mår du mor?”
”Nora mitt älskade barn, så glad jag är att höra dig igen! Vi saknar dig så! Ja, stanna hemma och undvik alla faror. Vi lever ju ett gott liv tillsammans. Vi ska ta hand om varandra. Har du mycket ont? Lilla barn, jag är så glad att jag äntligen hör ifrån dig. Jag ska säga till far att vi talar, vänta lite mitt barn.”
– Gunnar, Fredrick, jag har kontakt med Nora nu!
– Vad? O min älskade hustru, hur mår mitt barn?
– Brita, säg vad hon sade, snälla Brita säg något, Fredrick hade rest sig och tog i Britas axel.
– Vänta, först av allt, hon tänker stanna hemma från och med nu och inte ge sig ut på uppdrag mer:
– Å tack och lov, sade Fredrick och slog ihop händerna. Han gav Brita en klapp också. Gunnar sken som solen, underbart, sade han underbart!
– Ja sedan…
– Vad, Brita vad?
– Hon har gjort ett stort misstag, ett farligt misstag.
– Vad då, frågade Gunnar, vad menar du?
– Hon har skällt ut Milo och avsagt sig all kontakt med honom. Det kan bli farligt, hon hade skällt på honom, sagt saker man inte får. Jag är rädd att han kan tagit mycket illa vid sig.
– Vad tusan, bra gjort, min Nora. Hon säger vad hon tycker och jag är i alla fall glad för detta, sade Fredrick och strök Noras kind. Min älskling, viskade han.
– Du förstår inte Fredrick, sade Brita. Detta kan vändas mot oss.
– Såja, lugn nu Brita. Inte skulle han skada oss, han bara slutar att höra oss, sade Gunnar.
– Nej Gunnar, säg inget mer nu, han kan vara här.

Brita blev orolig. Kanske Urdi kan förklara för Milo, tänkte hon. Britta var orolig, ja mer än så, hon var rädd.
”Nora, hörde du far och Fredrick?”
”Ja mor. Jag förstår far och Fredrick och det hoppas jag mor att du också gör.”
”Nora, det kan bli följder av detta. ”
”Så får vi ta oss an dem när de kommer. Nu vill jag bara överleva detta, bli frisk och komma hem.”
”Jag förstår dig min tös, jag förstår dig. Vi får se tiden an, jag ska försöka nå Elo senare. Vi finns hos dig här Nora.”
”Tack mor och hälsa dem från mig, hälsa alla, säg att jag tänker på dem hela tiden!”
”Det ska jag!”
”Mor, är det över nu?”
”Jag vet inte min flicka, jag vet inte?”



Fem månader senare var Nora hemma och var ganska bra återställd. Många av ärren hade bleknat men en del lyste röda ännu. Ansiktet var återställt, all svullnad borta. Käken läkt, tänderna hade klarat sig. Nora satt på verandan. Matilda var borta, de hade haft henne där på Skogstorpet på besök. Alla hade gjort allt för henne. Jonas hade varit med då och då. Han hade gråtit när han såg Nora och fått veta vad som hänt henne. Det var mycket prat i familjen under Matildas besök. Själv hade hon bakat och varit glad. Till Oskar hade hon berättat att hon visste vad som skulle ske. Hon var inte rädd, bara glad att få slippa plågorna. De hade suttit och pratat länge på verandan. När Oskar så inte fick svar på en fråga han ställt till henne. Ja då såg Oskar en skugga försvinna från Matilda och den skuggan for iväg, uppåt. Han viskade tyst. Tack syster för att vi fick känna dig. Välsigne dig Matilda. Han hade hört ett svar, ”Välsigne er”, så var det tyst. Han reste sig, klappade hennes kind. Så hämtade han Brita. Begravningen var vacker, mycket vacker. Matilda hade bett att få ligga där upp i norr och Jonas hade ordnat det. Brita, Gudrun och Siv tog hand om allt. Ja de hjälptes åt alla. Jonas grät och vi grät alla, vi tröstade varandra. Blommor kom i flera bilar, det var så mycket blommar att kyrkan hade varit full av blomster. Flera ministrar var där och de sörjde alla, Matilda var också deras vän. Eva, Lisa, Kjell och Fredrick sjöng i kyrkan. Nora och Fredricks barn samt lille Mats sjöng Tryggare kan ingen vara… Det var så vackert, de fick hjälp av Vanja och Lisa.
När allt var över och vardagen kom tillbaka, då lyste sorgen i våra ögon. Jonas stannade en tid, han talade mycket med mig. Nu var han sig själv igen och det var vi alla glada för. Jag tog med honom till skogen. Där hälsade han på Saviour och jag visade den skogstjärn som jag upptäckt när den där mannen jagade mig. Jag förklarade för Jonas att jag nu tillbringade mycket tid i skogen och jag lärde barnen att vara där.
– Nora, vad skulle jag gjort utan er, sade Jonas och såg bort mot fjärran.
– Du Jonas, sade jag och lade en arm om hans rygg, Jonas, jag vill vända på det du nyss sade. Vad hade vi gjort utan dig och Matilda, vad hade hänt om inte du ingripit så många, många gånger? Jag kunde ha varit död flera gånger om. Han ryckte till.
– Säg inte så Nora, säg inte så!
– Jonas, det var så, det hade kunnat hända men det gjorde inte det. Vet du varför? Jag vände honom mot mig.
– Neej, vad då?
– Därför att du räddat oss var gång, det är ju tack vare dig vi står här nu min käraste Jonas. Jag kramade om honom och han höll mig mycket hårt men jag visste ju, jag förstod.
– Jonas, min underbara vän, det är vi som ska tacka dig, hålla om dig och ge dig allt vårt stöd. Du vet hur mycket du betyder för oss, du är ju en av oss.
Han höll kvar sina armar om mig och det fick han. Nu var förlusten av modern som ett stort sår inom honom och han behövde tröst.
– Tack Nora men gör mig inte bättre människa än vad jag är. Ni har ju alltid hjälpt mig också. Det är gott att få hålla om dig så här, i skogen, det susar så rogivande och fåglarnas klara kvitter, solen som snart går ner. Han suckade.
– Min fine Jonas, sade jag . Stanna här tills du orkar återgå till vardagen. Var med oss, din familj.
– Mm. Jag vill det men jag måste snart återgå till mina plikter, tyvärr.
– När?
– Om ett par dagar.
– Nej, du behöver mer tid Jonas, far, Oskar Fredrick och du, ni kan ju åka på fisketur, långt upp i de stora fjällen. Du skulle behöva det och de andra också. Vad säger du, sade jag och log glatt.
– Nora… du är underbar! Han lyfte mig och svängde mig runt. Ja jag ska på fisketur, skrattade han och det var hans första skratt sedan modern gick bort. Vi sprang hem, hand i hand och så ropade jag på far. Han kom springande och undrade vad som stod på?
– Far, ni har ju talat om att åka och fiska, gör det nu far, gör det nu, Jonas behöver komma ut. Ta med Fredrick och kanske Sven också och så åker ni iväg en vecka. Vad?
– Strålande, ja vi sticker. Oskar!
– Jaa, sade Oskar och kom ut från snickarboden, vad är det?
– Vi ska åka och fiska en vecka! Far bröstade ut sig och han höll en tumme var på sina blåbyxors hängslen. Packa grabbar, för nu bär det av, sade han och skrattade.
Redan dagen efter reste Fredrick, far, Oskar, Jonas och Sven iväg. De var så glade och uppspelta. Mor och jag passade på städa alla friggebodar. Matildas skylt hängde vi in i den Friggebod hon hade haft men vi hängde skylten i en ram, det blev som en tavla. Den hängde där på väggen så fint.
Vanja och hennes barn kom ofta nu, mina och hennes barn lekte mycket bra tillsammans. Siv var också en flitig gäst men nu hade det hänt flera gånger att Oskar faktiskt besökt henne. Våra hus i Örträsk var städade inför hösten. Vi hade verkligen skurat där, Tage och Ture hade varit där en tid med Gudrun. ”H” och Eva hade också bott där några veckor. Majken såg till allt åt oss. Jo då huset och stugorna i Örträsk var nästan aldrig tomma. Ofta var vi där helger och stora helgdagar.

Fredrick hade blivit så lugn nu, han var harmonisk och romantisk. Det kunde inte bli bättre. Jag retades lite med honom ibland men det gillar han, för då får han retas tillbaka. Vi har det så bra nu. Kjell och kompani kommer ut ibland någon helg. Nilsson brukar smyga upp intill mor, hålla om henne och säga.
– Min älskade Brita, nu är den försvunne sonen tillbaka och han har bara en enda önskan!
Mor myser och skrattar. Jaså, vaddå?
– Plåga mig inte, säger Nilsson, har det inte varit en enda stor plåga dessa tre dagar utan livets godaste köttbullar.
– Lille pojken min, sade mor och klappade hans kind. Klart du ska få dina köttbullar, inte vill jag plåga någon inte! Hon log.
– Välsigne dig, sade Nilsson och så gick han ner på knä, Brita, vill du gifta dig med mig?
– Tok, skrattade mor och höll om honom. Hon fick en puss av Nilsson så bugade han älskvärt.
Vi andra skrattade. Han är då så glad vid mors köttbullar. Han friar så där en gång i månaden och då gör mor köttbullar så han inte förgås av längtan efter dem. Naturligtvis är det på skoj men köttbullarna är på största allvar, i alla fall för Nilsson.
Kjell har tydligen börjat umgås med en kvinna, för oss okänd men jag är så glad för hans skull. Mor talar då och då med Elo. Jag brukar stiga upp och gå ut ur rummet när Milo kommer på tal. Jag vill inget höra, inget alls. Livet går vidare, tack och lov. Nu har vi lugn och ro men vem vet vad som händer? Vi får väl se.




















































Författare:

Publicerat

Dela: