Bertil Bertil & Bertil skjuter lågt

Jag har lite bråttom, tränaren för Toronto Old Buffers bad Mats Sundin att ringa mig. Det är slutspel i NHL och de behöver oss. Vi är de enda som kan hjälpa dem att vinna serien. Visserligen ligger Toronto Old Buffers sist, men va fan!
- Toronto Old Buffers. Hur stavas det? Frågar jag Mats Sundin.
- D-e-t!
- Hm!
Vi åtog oss uppdraget. De blev glada och hälsade oss välkomna.

Vi har nu kommit in en bit på mars men långe Bertil som är framsynt har kommit lite längre in i Maj.
- Va? Jaha, långe Bertil är klar nu, va bra då åker vi!
Långe Bertil betalar Maj och vi ger oss iväg till sjukhuset för undersökning, vi måste vara friska när vi ska till Kanada.

Vi klär ut oss till Bröderna Marx, men hos doktor Kräk som är röntgenläkare blir vi genomskådade direkt. Inne på hans undersökningsrum finns massor av röntgenbilder på människor och djur, det är ensamma porträtt och gruppfoton.
- Ja, den här bilden föreställer min familj, jag känner inte igen mina barn annat än på deras skallform. Varsågoda att ställa er mot väggen där borta. Den kamera jag ska röntga er med är min egen uppfinning. Man tar gruppbilder med den och på det sättet har jag minskat väntetiden med 95% i år bara.

Vi ställer oss i position tillsammans med den struts som fete Bertil red in på, och blir fotade. Doktor Kräk ber oss att sitta ner i väntrummet medan han lämnar in rullen till FotoQuick på Åhlens.
- Är tillbaks om en timma. Säger doktor Kräk.

I väntrummet läser vi veckotidningar och dricker ur allt vatten ur Rent A Coolern, det var ett jävla vatten. Fan vad vi behövde gå på toaletten, det bara rann ur oss. Ja, inte ur fete Bertil förstås, ur honom droppade det bara. Påminde lite om droppen som urholkar stenen. Jag vet inte var jag fick den liknelsen ifrån, men det är väl för att fylla ut raderna så att berättelsen inte blir för kort. Egentligen tänkte jag skriva en barnbok men jag vet inte om jag kan få in så mycket våld och förstörelse på 100-200 sidor som krävs av barnböcker idag. Jag vill hellre skriva om saker som har lite religiös betydelse som dessa historier om oss.

Strutsen som fete Bertil red på heter Kalle och kommer från Mjölby och han söker jobb som förskollärare men vi lyckades hindra honom. Jag klappade honom på axeln efter vår presentation och skrattande sa jag:
- Jag trodde du hette Bertil!
Han log mot mig:
- Min pappa heter Bertil och mamma heter Sara.

- Det är något som är fel med dig, fete Bertil. Säger doktor Kräk då han kommit tillbaka. Här ser ni att fete Bertil har en hand i magen. Han pekar på röntgenplåten. Hur har du fått in den?
- Jag vet inte! Säger fete Bertil.
- Hursomhelst så måste vi göra antingen en liten operation eller också tillkallar jag min gode vän från psyket, doktor Båtsman. Han är specialist på märkliga fall, där patienter sväljer allt och lite till.
- Prata du med doktor Båtsman. Säger jag, för vi har bråttom till Kanada.
Han ringer på snabbtelefonen. Doktor Båtsman kommer så fort han har tid. Under tiden visar doktor Kräk kort från sin studietid. Det är bara röntgenbilder allt han visar, han visar tillexempel en gruppbild föreställande avgångsklassen 1969 men han kan inte tala om vem som är vem.
- Det här måste vara Alvar Ligh, han pekar på en figur, för jag känner igen det där fula flinet. Det var en otrevlig karl. Humorlös. Han blev barnläkare sedan.

En lång smal man kommer in i rummet.
- Du vill ha hjälp?
- Så bra att du kunde komma, fete Bertil har en hand i magen, titta här på plåten.
- Ja, titta! Ta av dig kläderna och sen lägger du dig på britsen där så ska det vara över på ett kick. Säger doktor Båtsman.
Fete Bertil lyder.
Doktor Båtsman kavlar upp sin ena ärm som döljer den längsta och smalaste arm jag sett.
Han smörjer in den med bakmargarin och med en enorm hastighet trycker han in armen i baken på fete Bertil som ylar som en varg i augustimånskenet.
- Parkerade han bilen? Frågar fete Bertil.
Vi svarar inte.
Efter en lång tid av grävande i fete Bertils akter hittar han inget.
- Jag hittar inte handen, säger han, jag kan inte förstå det, jag hade den ju längst ut på armen.
- Där är din hand. Säger jag och pekar på golvet.
- Tack. Svarar doktor Båtsman. Han skruvar på sin hand och kavlar sedan upp andra ärmen och smörjer in den med tandkräm. Med en enorm precision har han efter en liten stund lyckats få in en arm genom munnen och en arm i baken på fete Bertil. Doktor Båtsman gräver och stoppar in armarna längre och längre in i feta Bertils runda kropp. Till slut har han fått ut armarna på motsatt sida och står nu och kramar sig själv.
Jag knackar honom på axeln och säger:
- Hittar du någon hand eller?
- Nej, det finns ingenting där inne. Svarar han.
Doktor Kräk rodnar.
- Hoppsan. Säger han, jag kanske gjorde som jag gör när jag tar kort hemma, har fingret för objektivet.
Vi granskar doktor Kräks hand med bilden och de stämmer överens. Skönt, då kan vi äntligen åka till Kanada.
- Hur är det med dig fete Bertil? Frågar jag.
- Det är mycket man får stå ut med i de här äventyren, men det här var nog det värsta. Mumlar han.
- Det blir bättre, upp med hakorna. Säger jag och klappar honom på axeln.

Vi hoppar på kvällståget som går direkt till Toronto, vi behöver bara byta i Hallsberg.

Vid Torontos lilla station mötte oss tränaren för vårt nya lag. Charles Fontaine. Han kan inte svenska och jag förstår att ni inte kan engelska. Men lugn jag översätter, jag kan alla språk. Översättningarna är i kursiv stil, så att ni lättare förstår.
- Hello and welcome to Canada. Säger Charles.
Hur kom ni till Kanada?
- We kom by training, svarar jag.
Vi kom med tåget.
- Training, of course? Follow me!
Tåg ur kurs, fyll mig.
- Det där förstod jag inte riktigt. Viskar jag till långe Bertil. Varför ska vi fylla honom?
- Bäst vi gör som han säger. Tycker fete Bertil.
Vi hoppar in i Charles lilla Chevrolet Bel Air 1957 års modell. Han rattar med van hand in på ishallens parkering.

Inne i ishallen får vi skridskor och skydd och allehanda saker man behöver för att kunna spela ishockey.
- Jag har aldrig åkt skridskor! Säger fete Bertil.
- Det har jag! Vrålar långe Bertil glatt.
- Jag med. Säger jag.
- Jag kan inte. Säger fete Bertil.
- Äsch, håll dig i sargen, det är ingen som märker något. Säger jag.
- I leave you alone. Säger Charles.
Aj, levern gör ont.
- Det kan jag nästan förstå, så mycket sprit som han verkar dricka. Säger fete Bertil.
Charles lämnar oss.

Ute på isen är långe Bertil som en jättelång isprinsessa. Fete Bertil är mycket ostadig på benen och ramlar ofta. Jag åker som en elva och gör åttor. Kalle åker som en sparv.

Vi åker skridskor och leker hela natten, det var så roligt och fete Bertil börjar bli lite stadigare på benen.

Framåt morgonsidan blir vi hämtade av Charles och Mats Sundin eller Sudden som vi kallar honom inom hockeyvärlden.
Det ska bli match på kvällen mot det tuffaste laget i hela NHL, Orlando Chickens, därför måste vi träna och äta ordentligt.

Inne i omklädningsrummet precis innan matchen pratar tränaren med oss och ger oss instruktioner hur vi ska göra. Sudden förklarade att långe Bertil ska vara center, jag ska vara på vänsterkanten och fete Bertil ska vara back.

Peppade och fulla med instruktioner åker vi ut på isen. Bertil Bertil och jag spelar i samma femma till att börja med.

Vid tekningen viftar långe Bertil så intensivt med klubban att han träffar domaren så hjälmen flyger av.
Det blir fem minuters utvisning.
Fete Bertil åker långsamt med puck och klubba hållandes sig i sargen. Han får iväg ett skott. Det blir mål. Bertil Bertil och jag jublar och kramar om varandra.
En annan svensk spelare vid namn Olle Butter tar oss åt sidan och säger:
- Det är bra att ni gör mål grabbar, men det var i fel mål. Ni ska göra mål i motståndarmålet.
När tredje perioden ska börja leder Orlando Chickens med 23-0 och då har vi Bertil, Bertil och jag ändå gjort fem mål var.

Fete Bertil är långsam och är ofta offside, men han ger sig inte. Långe Bertil åker som en galning ute på isen, han är inte stilla en sekund. Han gör piruetter och går ner i spagat. Domaren är på dåligt humör.
- Take it easy, before I take you out of the game! Säger han till långe Bertil.
Ta på isen, innan du åker hem.

Vid nästa tekning tar Kalle pucken i munnen och skrinnar iväg som en skållad bofink mot motståndarmålet men målvakten står i vägen. Han blir fälld. Domaren dömer straffslag. Kalle läxar upp målvakten med örfilar i rasande tempo. Domaren visar ut Kalle som får matchstraff.
- What are you doing, are you crazy?
- Vad säger han? Frågar Kalle mig.
- Han säger: Var bor du, är det du som är Krazy.
Kalle tar domaren i hand och presenterar sig.
- Jag heter Kalle och är från Mjölby.
Jag översätter:
- His name is Kalle and he is boing in mjolbaj.
Domaren visar ut mig också, det var en konstig människa.

När matchen är slut blir vi bortjagade av vårt eget lag. Sudden skriker efter oss:
- Ni har skämt ut mig era tokar!
Charles skriker också efter oss:
- I don´t wanna see you anymore, you fucking idiots!
Det där tänker jag inte ens översätta.

Ute på gatan stod vi en stund och funderade på vad vi skulle göra.
- Vi kanske skulle åka hem? Säger långe Bertil.
Och då gjorde vi det. När vi står som mest avslappnade dyker en gubbe upp framför oss.
- Tjenare, gubbar! Vill ni vara med på älgjakt?
- Älgjakt? Det är inte jakttider nu. Säger jag.
- Jo, då för fan, följ med.
Vi följer med honom till grankotteskogen, där ett gäng gamla gubbar har samlats. Vi hälsar på varandra.
Vi delar upp oss om fyra gubbar i varje lag. Det är fete Bertil, Långe Bertil, Kalle och jag i ett lag.
Jakten går ut på att jaga så mycket älg man hinner på tre timmar och den som fångat mest älg vinner. När de tre timmarna gått är det älgarnas tur att jaga oss och försöka fånga så många gubbar de kan.
Vi fick en jätteilsken älgtjur efter oss, han stångade fete Bertil flera gånger, men vi lyckades hålla honom på avstånd första timman men sen var det kört och vi fick vila. Kalle gömde sig genom att köra ner huvudet i marken och kom på det sättet helskinnad ur leken.

Efter jakten samlades alla inblandade vid en lägereld och det gjordes en sammanfattning och räkning av antalet poäng. Älgarna vann med siffrorna 123-103 men då ramlade långe Bertil några gånger och det drog ner vår poäng. Men som helhet var dagen mycket lyckad.
Vi grillade korv och drack sockerdricka. Till efterrätt drack vi kaffe och åt fikabröd och en tårta som Harry Harrissons fru Harriett hade bakat på eget bevåg och den var inte alls dum den tårtan. Det var med grädde, jordgubbar, lakritsbåtar, hallonbåtar, chokladbitar, bananer, apelsiner, citroner, meloner, gurka, räkor, en hel ananas, två hårdkokta ägg och jag tror att det var sockerkaksbotten också, men jag är inte säker. Allt detta var mixat i en stor karaff med pip. Ja, det var alla tiders.

Det visade sig att den ilskna älgen egentligen var en hygglig och rejäl karl, han hette Ragnar Renberg och var från Stockholm. Han jobbar som utkastare på en känd restaurang i centrala Stockholm och berättade en del roliga anekdoter. Han har kastat ut många kändisar som betett sig illa berättade han bland annat, men han ville inte säga deras namn och det kan man ju förstå. Vi skrattade häftigt och hade det så trevligt att vi kom överens att träffas igen och göra om samma sak. Det här var ett minne för livet och inte bara det utan även ett minne för underlivet för efteråt gick vi på bordell och jag hade lite ihop med ett par siamesiska tvillingar och det var inte alls dumt.

Ja, sedan var det bara för oss att ge oss hemåt. Vi sa adjö till varandra och önskade varandra lycka till och vi ses igen och så vidare, ja, ni vet snacket när man säger hej då och ska ses igen men aldrig gör det.

Ja så slutar detta äventyr men vi kommer tillbaka, var så säkra och innan dess vill vi bara säga:
- Ha det bra. Bertil Bertil och Kalle hälsar.

Skriven av: Mats Henriksson