Besattheten vid Madeleine

”Jag tänker efter”, sa hon.

”Jaså, det gör du”, sa jag. ”Är det verkligen nödvändigt? Trodde situationen var fullständigt klar.”

Hon skrattade bitchigt. Jag plockade upp ett tuggummi ur kavajens bröstficka och tuggade häftigt. Vi stod på järnvägsstationen i Hultsfred. Snart skulle tåget komma. Då skulle hon stiga på och åka iväg ifrån mig. Jag måste stanna i den lilla stad som min nyligen avlidne pappa och jag besökt många gånger. Hon var lika ointresserad av mina minnen därifrån, som jag var av hennes minnen från rockfestivalen. Jag ville inte veta vad hon varit med om. Jag ville bara veta vad hon kände.

”Kan du svara någon gång?”, sa jag.

”Jag tänker efter”, upprepade hon.

”Okej, du tänker efter, men snart kommer tåget in och jag vill faktiskt ha besked!”

”Lugna dig! I sådana här hålor brukar det alltid vara förseningar.”

”Brukar det inte alls. SJ skryter numera om att nittiofem procent av tågen
kommer i tid.”

Hon skrattade igen, säkert fullt medveten om att jag kokade inombords. Jag
såg på hennes ovala ansikte med uppnäsa, stora bruna ögon och fyllig mun. Såg
på hennes blonda pojkklippta hår och frågade för andra gången.

”Vill du äta middag med mig hemma på Söder nästa vecka?”

”Vad menar du med hemma på Söder? Menar du hemma hos dig, eller på någon restaurang?”

”Jag kan laga mat.”

”Jaså, det trodde jag inte om dig. Hur stort kan ditt utbud av rätter vara?”

Nu hördes en småländsk högtalarröst. Hennes tåg skulle komma in på spår 3. Mycket riktigt såg vi snart det blå rapidloket och vagnarna, av vilka en hade den ursprungliga röda SJ-färgen och tre hade blivit ommålade till blått.

”Jag har vagn nummer fyra, plats tjugosex”, sa hon. ”Det är lätt att komma ihåg. Vi är fyra i min familj och jag är tjugosex år gammal.”

”Din familj! Du är väl för fan vuxen nu. Någon gång tänker du väl bilda egen
familj.”

”Visst! Självklart! Men knappast med en gubbe som dig.”

Jag kände nu att jag fått svar på frågan och tänkte inte vara enträgen. Hon steg upp på vagnstrappan med sin lilla väska i handen, log mot en jämnårig kille som gick på före henne, och vände sig sedan mot mig.

”Men äta middag med dig kan jag alltid göra. Hur är det? Har du skaffat mobil, eller är du fortfarande lika hopplöst omodern?”

”Nej, jag har mobil. Och råkar du ringa på min vanliga telefon när jag inte är hemma, talar min inspelade röst om numret till mobilen.”

”Bra. Då ringer jag dig.”

Tåget gick. Mitt hopp hade inte helt upphört.

*

När jag fem dygn senare kom hem från Småland, låg ett kort från henne på hallmattan. Motivet på det var en randig bondkatt som slickade i sig mjölk. Hon ville uppenbarligen påminna mig om den kattunge jag gett henne i slutet av åttiotalet, då hon varit ett babbligt mellanstadiebarn.

Hennes meddelande var kortfattat:

”Geronimo hälsar till dig. Ringer vilken dag som helst.
Kram från ditt låtsasbarn Madde, som numera är en vuxen flicka.”

Typiskt henne att döpa katten efter en apachehövding. Den hade varit vild från början, och jag var säker på att den blivit ännu vildare av att få följa hennes liv. Jag ångrade mitt val av kön på husdjuret. Man blir lättare svartsjuk på en hanne.

Självklart tog det tid innan hon ringde, och jag hann fantisera mycket om unga hannar, som dröjsmålet berodde på. Men så under en promenad på ett indiansommargrant Djurgården ljöd signalen från den mobil, som jag skaffat enbart för hennes
skull.

”Hallå, gubben!”, hörde jag henne säga. ”Kan du tänka dig att ta emot mig och en hövding på fyra ben ikväll?”

”Självklart! Vilken tid kommer ni?”

”Klockan sju om det passar.”

”Passar utmärkt.”

Det blev kväll och förberedelserna tog fart. Eftersom min matlagningskonst numera begränsade sig till att möjligen ibland steka blodpudding, köpte jag en konserv med vegetabilisk gulasch och ett paket snabbris, som det enligt ägaren av Ersta Livs var omöjligt att misslyckas med uppkokningen av.

Gulaschen var ett gammalt knep, som jag tillämpat i början av åttiotalet, innan restaurangerna helt fått ta över vid mitt bjudande på mat. Denna hälsokosträtt fungerade perfekt, varje gång jag skulle ge intryck av att få till något gott hemlagat. Gällde bara att gömma konservburken väl, efter att den tömts.

Klockan sju var allt klart för servering i min panikstädade lilla etta, men signalen från porttelefonen dröjde. Jag gick fram och tillbaka mellan alkovens matbord och mitt trånga kök, där gulaschen och riset fick stå uppvärmda i ugnen.

”Vad fan håller jag på med?”, undrade jag i ett samtal med mig själv. ”Hon
är ung, söt och smärt. Jag är på väg mot övre medelåldern med allt mindre hår
och allt mer vikt. Men det är klart. Jag är ju begåvad i alla fall. Det kompenserar rätt mycket. Synd att jag inte kunde göra som Dorian Gray, när hon fortfarande var en unge!”

Oscar Wildes klassiska berättelse om mannen som förblev ung och stilig, tack vare ett porträtt som åldrades i hans ställe, hade av mig vid flera tillfällen förvandlats till teater. Jag är, om jag får säga det själv, en duktig regissör.

Då porttelefonen äntligen ringde, kastade jag en hastig blick på videons tidur och tyckte att det visade 19.76. Fyra siffror som tillsammans blev Madeleines födelseår. Men jag måste ha sett fel. Antagligen var tiden 19.46.

Jag svarade:

”Hallå ja!”

”Hej, gubben! Nu är vi här. Träffade en bekant på vägen. Hoppas det inte gjorde något.”

”Nej då. Ta hissen! Bor på våning fyra, ifall du glömt det.”

”Vi kommer.”

Det blev Geronimo som gjorde entré först i min lägenhet. Då jag öppnade
ytterdörren, hoppade katten ur sin korg och rusade upp i min soffa. Själv föredrog hon alkoven. Inte ens efter den babbliga måltiden, visade hon tecken på att vilja följa sitt husdjurs exempel och lägga sig och spinna i soffan. Mitt IKEA-matbord med fällbara, av mig nästan aldrig använda extraskivor, fortsatte vara emellan oss.

Jag fick lite omtanke.

”Du borde gifta dig, gubben. Varför gör du aldrig det? Du borde gifta dig med någon i din egen ålder, som verkligen förstår dig och som kan laga mat på riktigt. Brukar köpa gulasch på konserv jag också ibland, när jag har bråttom. Gillar smaken, men mammas smakar bättre. Då känner man att det är hemlagat.”

Jag kände hur jag rodnade. Hon trummade på den nyss tömda bordsskivan.
Vet inte om det var en avsiktlig signal till Geronimo, men han kom i alla fall
skuttande på mitt parkettgolv, som jag brukar bona ungefär lika ofta som det är världsmästerskap i fotboll. Hennes från början helvita strumpor hade fått en grå nyans på undersidan, när hon sträckte ut sina ben och lät dem få bli en uppförsbacke han kunde göra bruk av. Hon var klädd i åtsittande jeans och en gul t-shirt med den i blått tryckta texten Vi är framtiden på. Budskapet blev omöjligt att läsa, då hon bestämde sig för att lyfta upp Geronimo. Hon höll honom mot de bröst, som jag ville skulle amma mina framtida barn.

Förbaskade Geronimo! Varför måste hon kela med honom nu? Hur fan kunde
jag komma på idén att köpa kattkräket åt henne? Kanske för att hon på den
tiden varit en unge, som jag inte fattade skulle växa upp. Jag intalade mig att hon alltid skulle vara samma taniga, ultraviga varelse, som skulle fortsätta palla
frukt i tant Kristins trädgård, spela teater med sina kamrater på utomhusscenen, paddla kanot bland skären iförd indianmundering och spöka för mig varje gång jag försökte sova över i lillstugan nere vid stranden.

”Nu vill vi höra en saga”, sa hon.

”Va?”

”Jag sa att jag och Geronimo vill höra en saga. En sån som du brukade
berätta ute på Viksarö.”

”Du är ingen barnunge längre.”

”Jo, tillsammans med dig vill jag vara det just nu.”

Hon ställde ned Geronimo på bordet och smekte honom långsamt över ryggen. Han vände sina kattögon mot mig och verkade vilja säga:

”Du skulle bra gärna vilja finnas i min fyrbenta kropp just nu va!”

Just nu! Tala om understatement! Den lyckosten hade varit tillsammans med henne nästan ständigt. Att hon lämnat honom till sina föräldrar när hon åkt till Hultsfred var ett undantag.

”Visst vill väl du också att han skall berätta en saga, Geronimo? Få se på
dig! Få se på din fina nos! Matte vill ha en puss. Ja, ge matte en puss!”

Jag tog mig samman. Faktiskt hade jag fått en chans att nå fram till Madeleine känslomässigt. Hon var stolt över att jag gett ut en bok med titeln Madeleines dikter, trots att den bara sålt i åttiosju exemplar. Likaså var hon stolt över att jag skrivit de pjäser, som tillsammans fått namnet Madeleines trilogi, trots att alla tre bara spelats för den slags publik, som skämtsamt brukar kallas närmast sörjande. I verkligheten hade hon aldrig blivit min, men i den lilla amatörteatervärld där jag var kung, hade ett ohämmat kompenserande ägt rum.

Jag hade även skrivit och uppfört Madeleines kabaré i samarbete med lokal-TV och i radions P3 hade den sensuella skådespelerskan Anna Björk gestaltat henne flitigt i det populära teaterprogrammet Skriv så spelar vi!

Följaktligen var det inte utan anledning, som Madeleines ögon lyste av förväntan, då jag inledde min saga. Hon hade kommenterat mitt tionde och sista bidrag till nyss nämnda radioprogram med orden.

”Du är väldigt bra för mitt ego.”

Min saga handlade om en fästning. Jag berättade att en elvaårig flicka för
länge sedan simmat i vallgravens kalla vatten och sedan klättrat uppför murarna. Hon log igenkännande, medan jag beskrev riddaren som bodde ensam i fästningen. Hur hon vann hans hjärta och en platonisk relation uppstod. Jag beskrev hennes bubbliga skratt och lätt spruckna röst. Jag beskrev tavlor han målade av henne, ballader hon inspirerade honom att komponera och barnet inom honom, som vågade berätta för henne vad ingen annan visste: Att fästningen fanns för att han var rädd för närhet. Att alla han tyckt om tidigare antingen svikit honom, eller på något sätt tvingats lämna honom. Att endast hon kunde såra honom i framtiden, eftersom endast hon kommit nära det som fästningen skyddat.

”Vad är det, Geronimo?”, avbröt hon plötsligt. ”Vill du gå hem? Är du hungrig? Ja, ja, då ska vi gå hem. Men det var en fin saga. Eller hur?”

”Den är inte färdigberättad.”

Hon gick till hörnet invid soffan, där hon ställt hans korg. Jag upprepade mitt påpekande med höjd röst. En röst som under sagans berättande förlorat alltmer av sin stadighet.

Hennes ansikte var förnämt uppåtböjt, när hon kom tillbaka. Förgäves försökte jag få ny ögonkontakt med henne. Geronimo däremot behövde ingen
ögonkontakt. Hon höll korgen invid bordet och han kröp ned dit han skulle.

”Du är oartig”, sa jag. ”Och du inser nog att du sårar mig.”

”Gubben, du är så känslig.”

Jag skrattade. Känslig! Ett antal andra damer hade sagt motsatsen till mig.
Argast hade den av dem blivit, som fått vara Madeleine både på scenen och i sängen. Det hade tack och lov tagit sin tid, innan hon fattat vad jag fantiserat om medan vi älskat. Hon var lyckosamt lik Madeleine till utseendet. Särskilt efter min övertalning att klippa det blonda håret kortare.

”Jag måste bara se till så att Geronimo får sin mat”, fortsatte den verkliga
Madeleine.

”En enkel lösning är att vi köper mat åt honom på seveneleven alldeles om
hörnet”, föreslog jag.

”Seveneleven har så dålig sortering. Han vill ha sin favoriträtt och den ska han få, för den har jag hemma.”

Hon bar honom med sig mot klädgalgarna i hallen. Jag undrade om jag åtminstone skulle få en avskedspuss.

Hur kunde jag avguda henne?

Tänkte jag efter så hade det funnits andra betydligt snällare barn i hennes kamratgäng på Viksarö. De hade också tyckt att jag var rolig. De hade också stortrivts när vi uppfört egenhändigt påhittade pjäser.

I hallen knäppte Madeleine igen sin gröna regnkappa. Sedan lyfte hon på nytt upp kattkorgen från golvet. Jag gick ut till henne.

”Du borde ha fortsatt som vuxen med teater”, sa jag.

”Det kanske jag gör också, men i så fall hos någon annan än dig. Mig själv
vill jag inte spela.”

”Tror jag vet varför jag tycker så mycket om dig, Madeleine. Du påminner om en annan betydelsefull dam. Faktiskt känner jag någon som kan bli lika bitchig som du. Jag klamrade mig fast vid henne alldeles för länge.”

Madeleine tittade ointresserat upp mot hallens svagt lysande sjörövarlampa. Fast kanske blev hon starkare berörd än hon visade. Att jag träffade andra unga kvinnor, för att bli påmind om henne var naturligtvis smickrande. Det jag sa nu däremot var något helt nytt.

”Synd att du måste mata din katt. Annars hade jag kunnat berätta för dig om min uppväxt.”

”Jag vet redan allt om den. Det du skriver handlar alltid antingen om den eller om mig.”

Hon hade förvisso rätt i det sistnämnda, men knappast i det förstnämnda.
Att jag som barn upplevt hemska nätter med gräl och kvinnoskrik, hade hon
fått reda på. Men inte hurdan mamma blivit efter skilsmässan från pappa. Att
jag då sökt min trygghet hos någon, som allt oftare blev ironisk och sårade med
ord, vilka aldrig var rakt på sak.

”Tack för besöket då!”, sa jag.

Madeleine stod tyst en stund. Sedan sa hon bara ett kort ”hej” och försvann
ur mitt liv för vad som knappast var sista gången.

Jag fick ingen avskedspuss.

Skriven av: Mats Almqvist