Beslutet



Om någon har sagt något, som man inte får säga, som man känner att man borde säga… vad ska man göra? Fast ibland känns det som det vore bäst att inget säga alls. Men om man vill, känner att man måste, att någon mår dåligt, kanske till och med blir skadad, inte av sig själv, utan av någon annan. Om någon berättat något i förtroende och man får ont i magen så fort man tänker på hur dåligt personen mår. Dessutom så kanske det är värre än man tror…

Det var december, snart var det lov. Ett härligt lov på två långa veckor. Emelie skulle till Sälen på lovet och åka slalom för första gången. Hela släkten skulle dit. De skulle ha någon sorts släktträff. I Sälen? Men varför? Emelie hatade att åka skidor, hon hatade idrott av allt slag! Helst ville hon bara ligga och läsa en bra bok. Just nu läste hon ”Hon går genom tavlan ut ur bilden”. Den var inte som hon hade tänkt sig, den var kanske bra skriven, men alldeles för sorglig, hittills har det kommit två sidor med något lyckligt i, i alla fall vad man trodde, det uppenbarade sig senare att allt var en bluff. Ungefär så kände sig Emelie. Men vad hon inte visste var att hennes lidande bara hade börjat.

”Emelie!” ropade Angelica. ”Vi går i nian, och du glömmer fortfarande att ta med idrottskläder”
”Du vet att jag inte har glömt” viskade jag.
”Vad säger du?”
”Det var inget.”
”Jo, har man sagt A, så får man säga B.”
”Jag sa att… jag hade för bråttom i morse.”
”Säkert… nu går vi.”

Jag tålde bara inte idrottsläraren. Han var väl snäll, men man visste aldrig vart man hade honom någonstans. Man visste aldrig om man kunde skämta eller om man skulle sitta tyst. Kanske är det en av orsakerna varför jag inte gillar idrott. När man har haft samma hemska lärare sedan lågstadiet, så börjar man tröttna på att spela basket varje gång. Förresten så brukar jag nästan jämt ”glömma” ombyte. Jag tar bara med så pass ofta att jag får godkänt i idrott. Visst har det varit nära ett IG ett par gånger. Men i och för sig så bryr jag mig inte så mycket om betygen heller.
”Emelie, varför har du inga kläder med dig?”
Jag svarade inte.
”Då blir det en promenad till H&M och kolla öppettiderna.”
Som tur var, så hade jag redan skrivit upp alla öppettiderna på nästan alla affärer i stan. Så det var bara att kolla på lappen. Med en ljudlig suck reste jag mig upp och gick.

På vägen ut mötte jag min svensklärare.
”Du har visst glömt att lämna in uppsatsen på 1000 ord om exemplariskt uppförande.”
”Ja, jag vet, men vad händer om jag inte gör det då?”
”Då blir det ett stort, fett streck i betygen. Jag vill ha den till imorgon!”
”I morgon?! Men…”
”Inga men”
Usch, vad jag hatade honom! Han var så elak. Bara för att ja hade sagt ”Håll käften” till en kille som kallade mig saker som jag inte ens vill nämna, så tvingade han mig skriva en uppsats om uppförande. Hallå! Vakna upp! Det är faktiskt 1998! Inte stenåldern! Dessutom så berodde mina svenskbetyg på hur bra den blev. Men det är tur att jag har ett pluggo till brorsa som mer än gärna tar mutor, men det lär bli dyrt nu när det är på så kort varsel. Men, men, vad gör man inte för att i alla fall komma in på gymnasiet. Jag brydde mig inte så mycket om andra betyg än matte, svenska och engelska. Men matte kommer jag väl få IG i ändå…
När jag kommer hem från skolan ringer det. Jag orkar inte svara, det får mamma göra.
”Gumman!”
”Vad är det? Dessutom så heter jag Emelie”
”Det är telefon till dig! Det är Kristin!”
”Hon heter Kristina, mamma. Jag tar det här uppe!”

Kristina ville att vi skulle träffas på en gång. Hon ville inte säga något i telefon. Hon lät upprörd, men inte arg, mera ledsen. Vi bestämde att vi skulle träffas på caféet, för där var det nästan inte något folk. Hon ville att jag skulle gå dit på en gång. Vi avslutade samtalet så fort att vi knappt säga ”Hejdå”.
”Vart skall du?” Frågade mamma.
”Jag skall en sväng till caféet.” Svarade jag.
”Stanna inte borta för länge, du vet hur pappa blir om du inte kommer hem till middagen.”
Det visste jag alldeles för väl. Men kanske var det värt att inte komma hem till middagen, Kicki lät alldeles förstörd.

Väl framme vid caféet såg jag inte henne, jag såg mig om, flera gånger. Jag frågade personalen om de hade sett henne, eftersom alla som gick till caféet kände varandra väldigt väl, så visste dom precis vem jag menade. Efter 20 minuter hade hon fortfarande inte dykt upp. Jag lånade telefonen, och ringde hem till henne. Hennes pappa svarade, han verkade ganska arg. Han sa att hon redan gått. När jag frågade om det var längesedan, slängde han bara på luren. Jag misstänkte att hon inte alls hade gått. Men jag tänkte inte mer på det. Jag väntade tio minuter till, sedan gick jag hem.
Det var ganska kallt ute. Innan jag gick hem, så gick jag förbi Kristinas hus. Jag knackade på, hörde steg i trappen, sedan small det till och det lät som någon ramlade. Jag gav upp. Jag började misstänka vad som höll på att hända, men jag hoppades på att jag bara hade missuppfattat. Det var säkert så att Kicki hade glömt att göra läxorna, och fick därför inte gå ut. Och fick inte heller ringa och säga till mig. Och sedan när jag knackade på så hörde de nog ingenting, men det var någon som sprang i trappen bara ändå, och snubblade eller nåt. Så måste det vara, det kan inte vara på något annat sätt. Eller? Kunde det vara så? Slog han henne? Nej, så kan det inte vara, alltid när jag varit där har han alltid varit jättesnäll. Dessutom berättar Kristina allt för mig. Eller har hon hållit något undan från mig? Vad ville hon prata om på caféet? Om det var något, så skulle jag säkert få reda på det dagen efter i skolan.

Men Kristina kom inte till skolan. Hon var sjuk hade de sagt. Mer tjat från alla lärare att jag måste sköta mina betyg, och göra mina läxor lite oftare än två gånger per termin. Jaja, tänkte jag, vi får väl se. Men snart var det allvar. Sista betygen var på väg. När jag kom hem ringde jag direkt till Kicki. Ingen svarade. Jag försökte hela kvällen. Men gav sedan upp. Nu började magen värka och jag började bli orolig på riktigt. Man blir ju rädd. Tänk om någon hänt.

Uppsatsen lämnade jag in idag, men det var dyrt. 250 kr. fast det blir ju i alla fall ett G i svenska, det är jag ganska nöjd med.

Nu är det måndag, och Kristina kommer till skolan. Hon har håret utsläppt, det brukar hon aldrig ha, hon har också en långärmad tröja, det brukar hon inte heller ha.
Jag frågade om torsdagen. Hon sa nästan precis som jag hade trott. Att hon inte hade gjort läxorna och inte hört när jag knackat. Men jag trodde inte på henne. Det är inte ofta jag inte tror på henne, men man märkte att hon var nervös. Hon var absolut inte sig själv.

Åh nej! Idrott idag igen! Självklart så klagade Angelica på mig! Hon älskar ju idrott. Ska bli skönt att slippa skolan i två veckor snart! I omklädningsrummet bytte Kicki om fortare än vanligt, hon brukar alltid springa omkring i underkläderna och prata med alla innan hon bytte om, men den här gången gick det väldigt fort. Nu var jag säker på vad jag misstänkte, hennes pappa var inte riktigt snälla mot henne. Men jag hade svårt att förstå det. Ja tyckte att han verkade så snäll. Men ibland kan ju skenet bedra.

Faktiskt så hade jag ombyte den här gången. Men jag var väl ganska oeffektiv, innebandy är inte min starka sida. Efter idrotten såg jag det jag trodde jag skulle få se. Blåmären på armarna, ett sår i ansiktet. Nu vet jag varför hon hade utsläppt hår och bytte om så fort.
Det jag hade befarat var sant. Hennes pappa hade slagit henne. Jag sa inget då, men efteråt, när det inte fanns några folk i närheten, så frågade jag om hennes blåmärken, och sa att jag ville höra sanningen. Efter många om och men, fick jag reda på att hennes pappa hade varit full och sedan våldtagit henne. Hon fick mig att lova att inte säga någonting till någon.
Men det är jättesvårt att bära på något sådant om man inte får säga det till någon. Jag önskade att jag fick. Om jag säger något, så förlåter hon mig aldrig, men om jag inte säger något så kommer jag aldrig att förlåta mig själv om något mer händer. Han kanske slår henne igen, och kanske gör något mer. Borde berätta för någon. Någon vuxen, någon som vet vad man skall göra. Men om jag berättar, så måste det polisanmälas, då kanske Kristinas pappa hamnas i fängelse. Och om han hamnas i fängelse, så får Kicki flytta, eftersom hennes mamma är död. Hon dog i en bilolycka, Kristinas lillasyster dog också.
Men om jag inte berättar kan vad som helst hända, man vet aldrig.

Dagarna gick, och dagarna blev veckor. Kicki låtsades vara glad, men jag märkte på henne att det inte var så, hon hade genomgått alldeles för mycket. Och om jag försökte prata med henne om det så började hon bara prata om annat, låtsades som inget hade hänt. Men jag förstår henne, att hon inte vill prata om det. Men det borde hon göra, hon borde göra något åt saken. Hon ville inte att jag skulle komma hem till henne längre, hon hade blivit väldigt ytlig sen det hände, frånvarande. Inte som vanligt. Hon var ingen glad, rolig, pratig, knasig, tjej längre. Hon var ledsen, tyst, ja, inte som vanligt… tänk om jag kunde göra något år saken.

”Men nu blir jag besviken på dig Emelie!” sa Angelica och härmade våran idrottslärare.
”Ganska likt” sa jag ”men det skulle vara mer östermalmdialekt.”
”Säkert, men han har inte ens bott i Stockholm”
”Nej, men han låter så i alla fall”
”När börjar vi?” Frågade Kristina
Alla i hela omklädningsrummet blev jätteförvånade, det var första gången Kicki hade frågat något, eller över huvud taget yttrat sig bland folk, mer än på lektionerna, där det bara kom ett kort svar på bara några få ord.
Det blev en pinsam tystnad och Kicki fortsatte byta om. Jag önskade att jag hade sagt nåt. Ingen svarade, det var tyst i säkert fem minuter, förutom lite viskningar från ”Tjejerna med status”. De tjejerna som inte brydde sig om någon mer än sig själva. Jag var glad över att de inte kom med någon spydig kommentar. Men samtidigt skämdes jag över mig själv. Jag borde ha svarat på hennes fråga.

Efter idrotten såg jag fler blåmärken. Men inte bara på armarna, utan på hela kroppen. Jag kände att blodet isades i kroppen. Han hade gjort det igen. I alla fall slagit henne, men det är illa nog. På lunchrasten frågade jag henne om det. Men hon ville inte prata om det.


Nu är jag säker, mer än säker. Han har våldtagit henne igen. Jag måste berätta för någon. Men jag kan inte, hon kommer aldrig att förlåta mig, men vad händer om jag inte berättar. Hon kommer att bli mer än arg. Tänk om hennes pappa får reda på att det är jag som sagt det, om jag säger det. Vad händer då? Då kommer han bara att bli värre, han kommer att slå henne, mer än vad han gör.

Nu är det skolavslutning i nian. Jag har fortfarande inte berättat. Jag tror att det blivit bättre. Men jag och Kristina pratar inte med varandra längre. Hon pratar inte med någon annan heller. Eftersom jag är ganska säker på att det har blivit bättre, och han inte slår henne längre. Så har jag valt att inget berätta. Det blir nog bäst så.

Nu är jag nervös, i kuvertet i min lärares han ligger min framtid. Vad får jag för betyg? Sekunderna tickar sakta framåt. Det känns som det har gått en evighet. Det känns som rektorn pratar i slow-motion, fast det gör han också. Han har inte alltid varit sådan. Han fick någon sjukdom som satte sig på hjärtat, så han låter jämt andfådd.
Nu ropar läraren upp alla eleverna i tur och ordning, så man får komma och hämta sina betyg, hoppas att de blir bra. I alla fall godkänt.
”Emelie”
Jag ryckte till, nu skulle sanningen fram, hade mitt hårda arbete löna sig? Jag hade faktiskt skärpt mig ganska mycket den senaste tiden.
Jag gick och hämtade kuvertet, händerna skakade. Men det kändes ändå ganska bra. Sakta gick jag tillbaka till platsen och satte mig. Jag öppnade sakta kuvertet och fick se att jag hade godkänt i alla ämnen, utom idrott. Jag hade till och med Vg i svenska. Jag tror han gillade uppsatsen som min bror skrivit. Fast det visste ju inte han.
Jag kom in på Barn och Fritidsprogrammet. Det är faktiskt kul. Nu har det gått halva terminen, och jag har ingen kontakt med Kristina längre.

En morgon dimper ett kuvert ner i brevlådan. Jag skakar lite nervöst när jag öppnar det. Jag vet inte varför, jag känner bara på mig att det inte är ett positivt meddelande. Det är också sant. Tårarna bara rinner när jag läser, jag tappar brevet på golvet. Ur kuvertet ramlar ett kort på Kristina, brevet var från hennes moster. Det berättar att Kristina hade dött. Hon hade inte blivit sjuk, utan hon hade blivit dödad av sin pappa. Det stod tiden för begravningen, och platsen. Genast tänkte jag att jag inte skulle gå. Jag tänkte att jag kunde ha förhindrat det. Var det mitt fel? Ja, det var det. I alla fall trodde jag det, fast egentligen trodde jag inte det. Jag visste det.

På begravningen var inte mycket folk. Det lästes också upp ett brev de hade hittat i hennes skrivbord. Det var skrivit till mig, det visste jag, men det stod inte något om det. Men jag bara visste.

”Jag vet att du brydde dig, men nu är det slut. Jag vet att du inte fick säga något, men jag vet att du ville. Du brydde dig, men jag bara stängde dig ute, nu är det för sent att ändra på. Nu har jag gjort slut på lidandet själv. Nu hoppas jag att du känner att det inte är ditt fel. Du höll ditt löfte. Jag är tacksam, men inte glad, inte lycklig. Jag har inte glömt alla gånger du stod upp för mig, jag önskar att jag släppt dig inom mig, men jag gjorde inte det. Jag önskar att jag skulle låtit dig veta, låtit dig få se. Få se eländet, blåmärkena, blodet. Men jag ville inte, klarade inte det. Men nu är det mycket bättre, jag slipper plågas, jag finns inte längre. Även om jag aldrig kommer träffa dig igen, så vill jag säga att jag alltid har älskat dig. Vad som än hänt så har du funnits där. Du har alltid varit min kompis, även om det inte alltid har känts så. Men så är det. Jag älskar dig så. //Din Kristina
I kuvertet vid brevet fanns också den del av hjärtat vi hade delat på, i ett halsband, när vi har fem år. Jag hade min runt halsen, där skulle jag också nu bära hennes. Men jag visste att jag kunde ha hindrat det. Om jag bara försökt. Hon tänkte ta självmord, ganska snart, men hennes pappa hann först, han dödade henne. Det var därför hon skrev brevet. Hon ville förklara, hon ville inte att någon skulle få veta, utom när hon var död. Tårarna bara rann, jag kunde inte stoppa de. Det var mitt fel. Hon levde inte längre! Hon fanns inte! Nu vet jag att det alltid är bättre att berätta, att berätta om någon mår dåligt.

När jag kommer hem från begravningen rinner tårarna fortfarande. Kan inte sluta tänka på att jag kunde ha hindrat att det hände. Det var mitt fel alltihop! Hon kunde ha varit i livet nu, men det var hon inte, på grund av mig.
Jag tittade mig i spegeln, det jag såg var ett likblekt ansikte, med mörka ringar under ögonen.

Jag öppnar badrumsskåpet. Tittar på alla olika burkar som står där inne. Jag har gjort någon hemskt. Jag kunde ha berättat. Allt detta hände på grund av mig. Jag tar ner en av burkarna, jag tar ner två, tre, fyra. Jag sätter mig på golvet och börjar svälja tabletterna. En efter en. Tänker på Kristina, på hennes blåmärken. Hennes sår. Allt blir svart, och jag tänker inte längre. Nu är jag borta, nu är jag död.

Om någon har sagt något, som man inte får säga, som man känner att man borde säga… vad ska man göra? Fast ibland känns det som det vore bäst att inget säga alls. Men om man vill, känner att man måste, att någon mår dåligt, kanske till och med blir skadad, inte av sig själv, utan av någon annan. Om någon berättat något i förtroende och man får ont i magen så fort man tänker på hur dåligt personen mår. Dessutom så kanske det är värre än man tror…

Nu vet jag, jag borde ha berättat.

Författare:

Publicerat

Dela: