Bikt

Bikt
- av Thomas Malinen


Den växande floden av ljus börjar långsamt lysa upp den alltjämt konturlösa kartan som placerats ut på diskbänken. Där ute kryssar färgnyanserna i olika riktningar och jag tror mig skymta jordens skugga i atmosfären.

Eftersom inte skönhetsfläckigheten blottläggs i denna förtrollande, moltysta gryningsprakt accepterar jag allting. Både det andra och mig själv. Stingslighet medges ej. Retligheten tillåts inte väcka de politiskt inkorrekta fördomar jag bär på till liv, men bäst att spisa på utav bara fan för ljus- och ljudstyrkan ändras kusligt raskt under loppet av en frukoststund och inom kort blir allting åter solkigt och stimmigt när scenbilden växlar och det vaga tvånget ger vika för det tydliga. Och detta skulle förmodligen leda till att den entydiga bittra träbocken nödgas exponera sin ynkedom för er...jag skulle då bre ut mig på ett äckligt sätt, berätta för mycket om mig själv och kanske skulle mer eller mindre förborgade preferenser som höljts i dunkel av min starka fobi för kontakt med människor avtäckas. Skrämmande tanke! Befriande tanke!

Nej, nu rodnar jag och känner mig avslöjad eller känner mig avslöjad och rodnar, jag vet inte vilketdera. Kan någon hjälpa mig att övervinna min fåfänga enfaldiga ångest? Kan någonting få den här texten att lösgöra sig från den realistiska världen och istället övergå i vilda fantasier? Bäst att jag nöjer mig med att erkänna mindre laster – sådana jag inte är lika fäst vid som de ljuvligt nedbrytande – för att undvika den värsta skamkänslan. Man skulle kunna kalla det för de partiella bekännelsernas knep. Jag erkänner spontant en bagatell för att dölja huvudsaken...ha da...vad klyftigt!

Tiden mals till pulver, lämnas långsamt bakom och upphävs, men än är inte dagen bräckt...än kan jag tvinna samman mina lögner till snåriga buskage... dock inte för att bedra utan för att behaga...

Holsby är fortfarande solrökigt. Det lever i ett trolskt töcken och det skylls på varandra där borta. De röda lådorna som så när fick mig att stryka flagg redan dag ett är inte lika offensivt fularga nu som då...

och jag påminns om att jag i somras fick ont i nacken av att se en skägglös Kristus ställa mänskligheten till svars bland svettiga åskådare i för varma kläder. Mittibland en publik vilken snärjts in och förslavats av det heliga kämpade jag för att stå ut.

Jo, visst var pessimismen i Den yttersta domen en aning medryckande men i stort tyckte jag att den semifromma atmosfären sög. Då fascinerades jag i högre grad av gatumusikanternas hetsiga – men ändå balanserade – mustighet som de nygifta ackompanjerades av när de klev ut ur kyrkan och beblandade sig med oss andra....och i min uppvärmda skalle genererades på stubben bilder från vigselakten i Gudfadern. Till och med de slickade pojkbandsspaggarna vid den grandiosa osymmetriska Spanska trappan la för tillfället ner sitt ihärdiga raggande. Och efter att på stående fot ha svept sina trögflytande espressos lommade även de sobra Versacemännen ut ur glassbarerna kring Piazza di Spagna för att kolla in det sprudlande spektaklet.

Mellan huskropparna myllrade och mullrade det. Ett barn föddes, men barnet som måhända var en oäkting dog spädbarnsdöden när vi flög över blåvioletta bergslandskap och den otäckt översöta lindeungens leende plågar mig än idag.

Liksom detta frånfälle smärtar, ängslas jag över att mina ord och förmågan till logisk meningsföljd i närvarande stund börjar tryta ... så jag får alltså nöja mig med antydningar och ofullständigheter för att hinna hafsa ihop något hysat fullbordat - precis som alla andra gör i de samtal de tror är så jävla lukrativa. Måhända är de - samtalen alltså - givande men jag kan ändå inte ta in att vi skapar varandra, och oss själva, när vi tvingas göra motstånd mot andras tolkningar av oss. Hur satans mycket jag än anstränger mig kan jag inte förstå att jag är en social varelse. Nu fylls rummet av svavelångor som kittlar, retar och pinar mig, men någon återvändo vill jag inte veta av…

I östra Estland där mången ryss har sitt hem eller saknar dito sker ett flyktigt möte med en nynasande limkuk som inte får svar, blir frustrerad, är rädd för punktering och mår alldeles enastående urdjävligt. Men efter fem försök lyckas han tränga sig in i den knappa vrå där han kan andas bedövande djupt och massivt. Denna gång slipper Nikolaj hålla för näsan och svälja brunt smutsigt Makavaja Salomka, vilket han i fattiga stunder blir tvungen till då hans massiva penis inte lyckats göra underverk.

Den totalitära statens restriktivitet ersattes av ingenting och konsekvensen blev att Nikolaj fick svullna rinnande ögon. Borde han ändå inte gå och hänga sig direkt?

Och här sitter jag drömmandes om brun smutsig sörja. Inte fan väcks någon indignation mot samhällets orättvisor till liv. Nej, nej jag är fylld av världs-frånvända drömmar om det oväntade, om att bli överraskad när jag strövar på okänd mark. Jag vill med lätt hjärta berusa mig med sprit, neonljus och mina av droger blixtrande tankar. Eller kanske fantiserar jag om att sova i armarna på ett avdankat luder i en säng med förhängen...Vara lägrad? Där, inte här? Men har jag någonsin vistats någon annanstans än i mig själv?

Dao, dao, dao...ja, visst är mitt beteende logiskt. Skenbart. Men så är det. Livet är ofärdigt, ungefärligt, ständigt blandat och formlöst. Fullproppad är jag. Med motsägelsefulla och oförenliga instinkter och insikter som jag inte alltid lyckas tygla eller dölja genom att bete mig brukligt. För ibland ramlar rappningen av fasaden.

Författare:

Publicerat

Dela: