Bimbo vs. häxa...

^ Bimbo vs. Häxa ^


Hon är populär. Det är nog därför som han gillar henne. Det är i alla fall vad jag försöker
övertyga mig själv om. Inte för att jag kan se någon annan speciellt attraktiv kvalité hos henne. Egentligen är hon ju ganska vardaglig och tråkig. Långt ljust hår, fräknig, smal. Hejaklacksledare. Inte så fruktansvärt söt. Inte utan sina vanliga sjuhundra lager av smink, i alla fall. Hon heter Hanna och är skolans populäraste tjej. Jag heter Erin och är skolans svartklädda ensamvarg. Vi har absolut ingenting gemensamt, Hanna och jag. Ändå har vi på något underligt vis lyckats med att bli förälskade i samma kille…

Det var i början av vårterminen på mitt sista år i Evergreen highschool. Det var bara några månader kvar till sommarlovet, men för mig kändes det som en evighet. Jag hade alltid hatat skolan. Och den hade minst sagt hatat mig tillbaka. Jag var väl inte precis något mobboffer, men jag var allt annat än populär. Jag har alltid varit en ensamvarg, så jag ansträngde mig aldrig speciellt mycket för att bli populär eller ens omtyckt. Jag var bara mig själv och höll mig i mitt eget lilla hörn. Kanske var det därför som det började ryktas om att jag var konstig. Det första året brydde jag mig inte. Tyckte dom att jag var konstig så fick dom väl tycka det då. Jag var ju bara mig själv. Det andra året blev det värre. Ryktena blev bara fler och fler. Plötsligt var jag inte bara konstig längre, utan en rad andra saker också…Hora, satanist, efterbliven. Vissa trodde till och med att jag var en häxa! Och allt detta bara för att jag gillade att vara för mig själv och hade en annorlunda klädstil. Jag försökte att ignorera det så gott jag kunde, men nu hade det gått så långt att till och med vissa av lärarna behandlade mig med misstänksamhet. En dag efter skolan kallade Mrs Hector, slöjdlärarinnan, in mig på sitt rum för att prata. Jag hade ingen aning om vad det var hon ville prata om. Mina betyg i slöjd var bra och jag bråkade aldrig på lektionerna. Men nyfiken som jag var så gick jag dit ändå. Det var inte precis något varmt välkomnande jag fick. Hon stängde dörren bakom mig i en smäll och satte sig ner vid det stökiga skrivbordet. Hennes mörka ögon betraktade mig med en illavarslande kallhet som jag aldrig hade lagt märke till hos henne förut. Jag blev nästan lite rädd.
- Fröken Rivers, mumlade hon objektivt. Så bra att du kunde komma. Det är några viktiga saker som vi skulle behöva prata om.
- Vad då? frågade jag försiktigt. Har det med betygen att göra?
- Betygen? skrattade Mrs Hector kallt. Nej då, inte alls. Det är så att några av mina elever kom till mig igår och klagade på dig, Erin. Och jag tyckte inte alls om vad dom hade att berätta.
- Vad då? frågade jag oroligt. Jag har inte gjort någonting.
- Kanske inte, Erin. Kanske inte. Men jag har hört vissa saker som jag skulle vilja ta upp med dig. Pentagrammen, till exempel.
- Pentagrammen? Vilka pentagram?
- Dom som är målade på väggarna i källaren, du vet. Jag har hört från en säker källa att det var du som gjorde dem.
- Va? utbrast jag förvånat. Varför skulle jag göra det?
- Enligt vad jag har hört så har du ritat upp dem för en satanistisk ritual, sa Mrs Hector allvarligt. Det sägs att du håller på mycket med sådant. Jag kunde inte tro mina egna öron. Mrs Hector trodde att jag var en satanist! Hur kunde hon tro något sådant om mig, vi som alltid hade kommit så bra överens? Det var inte klokt.
- Nå, sa Mrs Hector. Erkänner du att det var du som gjorde dem, eller ska vi behöva dra in polisen i det hela? Förstörelse av skolans egendom är ett allvarligt brott. Jag visste att det inte var någon idé att säga emot. Hon skulle i alla fall inte tro mig. Hon hade redan bestämt sig för att jag var den skyldige.
- Nå? upprepade Mrs Hector. Jag svarade inte. I stället ställde jag mig bara upp och gick. Jag hade ingen lust att vara syndabock.
- Kom genast tillbaka, ropade Mrs Hector argt. Jag svarade fortfarande inte. Jag bara sprang. Ut i korridoren, ut på skolgården. Hem till mitt trygga rum. Efter det gick jag inte tillbaka till skolan på en vecka. Jag tror inte att någon saknade mig.
- Är det här bra? frågade Hanna och putade med den rosamålade munnen.
- Mycket bättre, sa Clara. Det röda fick dig att se slampig ut. Och det passar mycket bättre till klänningen. Hanna log nöjt och synade sig själv i spegeln. Hon skulle bli balens drottning. Det var fortfarande några månader kvar till avslutningsbalen, men hon och de andra i innegänget hade redan köpt kläderna. Det var bra att vara ute i god tid, innan alla de finaste kläderna var borta.
- Vem har du tänkt gå med? frågade Clara nyfiket. Jag har hört att David tänker fråga dig.
- David? fnissade Hanna ointresserat. Jag kan väl inte gå med honom heller, han är ju värsta tönten! Nej, jag måste tänka på mitt rykte. Jag tror att jag ska gå med Sean Anderson, du vet han i parallellklassen. Han kommer säkert att fråga mig. Jag vet att han gillar mig, han kunde inte slita ögonen ifrån mig på kemilektionen igår. Hon log drömskt och föreställde sig hur hon och Sean svävade fram över dansgolvet.
- Sean Anderson? sa Clara förvånat. Han som häx-Erin gillar?
- Häx-Erin? utbrast Hanna äcklat. Tycker hon om Sean? Var har du hört det någonstans?
- Det är nåt jag har hört i skolan, bara, svarade Clara och rykte på axlarna. Vissa säger att han gillar henne också. Att dom är ett hemligt par. Dom har tydligen setts tillsammans flera gånger. Det sägs att hon har förhäxat honom med svart magi. Hanna stirrade chockat på Clara.
- Svart magi? Du menar att hon är en riktig häxa? Jag trodde att hon bara kallades för häx-Erin för att hon alltid klär sig i svart.
- Tja, det är vad folk säger, i alla fall. Det var ju hon som målade de där upp och ned vända pentagrammen i källaren. Tydligen så hade hon med dem i någon sorts satanistisk ritual. Hanna blev plötsligt väldigt blek. Var det verkligen en häxa ute efter hennes älskade Sean?
- Äh, oroa dig inte, tröstade Clara lugnt. Hon kommer nog inte att vara kvar i den här skolan så länge till. Rektorn funderar på att reglera henne. Hon ställer till med så mycket bråk.


Fortsättning följer…..

Skriven av: anna printz