Bite me!

Sömnen släppte sakta och ovilligt sitt kalla grepp om min själ. Jag kröp ihop i täcket och kisade mot ljuset som sipprade in genom små glipor i mina fördragna svarta persienner i min ensamma lilla mörka håla och strålarna skvallrade om den vackra midvintersolens uppenbarelse i världen utanför. Kylan i rummet började bli obehaglig så jag sträckte ut en hand för att vrida upp värmen på mitt exklusiva och välfungerade elektriska element och undgick smidigt att ramla ur sängen genom att snabbtänkt ta tag i sänghyllan som dock inte var ordentligt fastsatt och skulle ha kunnat lossna från sin plats men inte gjorde det på grund av någon slags Newtonlag som uppfunnits av någon snubbe som hette Newton och uppfann lagen och döpte den samtidigt någon gång under förra seklet som nu är forntid och aldrig kommer upplevas igen av någon människa överhuvudtaget förutom de som uppfinner tidsmaskinen i en avlägsen framtid och om de nu skulle råka vara så dumma att de knappade in nittonhundratalet och besökte den tiden så skulle den tiden ändå vara förbi för oss som lever i nutiden och antagligen skulle ingen bry sig om hundra år heller men det är ju alltid roligt att minnas roliga minnen som tillkommit under roliga omständigheter.
Jag gäspade stort och blinkade till några gånger. Sedan hävde jag mig ur sängen och började klä på mig. Det var jullov och jag hade ingenting att göra denna dag, så jag tog god tid på mig att äta frukost. Vinterkölden var outhärdlig, så någon utomhusaktivitet blev det inte tal om. Jag tuggade sakta i mig en rostad macka med skinka och ost och funderade över en hel massa saker.
Jag tänkte på hur det är meningen att vi ungdomar ska leva. Det finns en massa regler och normer som vi måste följa. Vi tjejer till exempel ska vara snygga, sminka oss någorlunda om vi inte är direkta naturliga skönheter och så 'får' vi inte vara ihop med töntar. Jag undrar vem det är som har bestämt var gränsen går för vackra och fula människor. Jag undrar vem som har bestämt var gränsen går mellan okey och töntiga personer.
'Töntiga' personer är sådana som inte har några liv. Det är sådana som sitter hemma hela dagarna och är osociala mot resten av omvärlden. Töntar är oftast korkade och trögtänkta, dock inte alla - för i princip är alla människor individer och egna personligheter. Jag undrar varför dessa gränser finns. Jag undrar vem som hittade på dem och troligtvis har det väl med den enskilda individens överlevnad att göra. Kanske. Jag är inte helt säker.
Jag gjorde ingenting denna kalla vinterdag. Jag satt hemma och lyssnade på hårdrock och bara existerade för min alldeles egna skull. Jag gömde mig i mitt rum. Ensam inför en hel värld så valde jag att inte finnas i de andras medvetanden. Fast jag tror inte att någon ärligt skulle bry sig särskilt mycket om jag inte längre skulle ingå som en detalj i deras liv.
Kanske är det så att människor kan välja själva hur de vill vara. Kanske det är så att svaga personer i grunden är mycket starka, fast de inte vet om det än. Jag kanske är kaxig och tuff, om jag väljer att vara det. I sådana fall ler jag glatt för mig själv. Kanske jag en dag kommer på hur jag kan snäsa av människor som ser ner på mig.
För tillfället vill jag bara suddas ut ur andra människors liv. Jag vill bli den osynlige åskådaren. Jag vill inte spela med i den här teatern som alla människor är delaktiga i. Jag vill vara annorlunda, smartare, bättre. Inte så att jag vill stå ut ur mängden. Åh, nej... Jag vill bara känna mig... trygg och mäktig.
Och anonym.
Den här dagen gjorde jag inte någonting, som sagt. Jag ville inte göra någonting heller. Jag orkar inte bry mig om den här patetiska världen. Jag orkar inte bry mig om sådana människor som jag vet ogillar mig tycker att jag är en tönt.
'Jaja, whatever', skulle jag väl bara säga. Jag bryr mig inte ett skit.
Och det gör väl inte du heller.

Författare:

Publicerat

Dela: