Bitterljuv

-God dag, sa han lugnt och log.
Jag kände hur all världens röda färg samlades i mitt ansikte. Jag hatade hans sneda leende men ändå kunde jag inte låta bli att le tillbaka.
Jag ångrade alla dom gånger jag lät hans läppar kyssa mina i hopp om att det skulle bli annorlunda.
Det var svårt att låta bli att bry sig om honom. Han drog in mig i någon slags bitterljuv hatkärlek.
Jag satt tyst och tittade på honom. Han log och böjde sig fram. Han viskade i mitt öra.
-Du är vacker när du är tyst. Du är vackrare när du pratar.
Jag såg honom i ögonen. Jag satte på mig den svarta långa kappan tog mina saker och gick. Han satt kvar och jag såg genom fönstret hur han log.
Jag kände folks blickar bränna i mig. Jag var van att folk tittade på mig.
Jag svängde in på den trånga bakgatan och in i porten där jag bodde.
Långsamt tog jag mig uppför trappan och in genom dörren.
Jag hängde av mig mina kläder och satte mig vid köks bordet.
Tog fram min dagbok och skrev.

Är jag tragisk som alltid hoppas på att han har förändrats?
Jag vet ju hur det blir.
Kanske är jag pateisk som önskar att ni ska läsa det jag skrivar och minnas?
Jag stirra mig blind på orden här, i min dagbok.
Jag är tom. Hela jag är tom.
Jag har suttit på mitt rum och sett dagarna flyta förbi medan han har varit ute på havet och sett världen.
Kanske är det mitt fel att det blir som det blir?'

Jag la i från mig pennan och såg ut genom fönstret.
Nu visste jag vad jag skulle göra.
Jag packade det allra nödvändigaste i en väska tog på mig kappan igen och gick ut.
Jag gick mot tågstationen, ställde mig på perrongen och väntade.
En kvinnas trötta röst talade om att tåget mot köpenhamn ankom om cirka 10 minuter.

När tåget kom in rullande på stationen började jag tvivla.
Vad ville jag egentligen?
Väl på tåget satte jag mig ner och slappnade av.

Nu var det min tur att se mig omkring.

Jag kommer aldrig tillbaks.

Skriven av: Caroline