Björndammen

I skogarna i närheten av Dunker i mellersta Sörmland bodde det en gång för länge sedan en ensam björn som längtade efter en unge att ta hand om. Allt eftersom åren gick blev hon allt mer sorgsen i hågen i sitt sökande efter den björnunge hon saknade av hela sitt hjärta. Varje gång då hösten drog in över skogarna och regnen föll från blytunga skyar, så suckade hon tungt och brummade en liten stund för sig själv medan hon drömmande såg ut över dammen som nu låg insvept i dimma. Det hade varit en kall och regnig sommar och pälsen var våt och tufsig. Det började snart bli dags att gå i ide, men på grund av den kalla sommaren hade hon ännu inte kunnat lägga på hullet lika mycket som vanligt. Därför letade hon ännu efter mat så att hon slapp svälta ihjäl under vintern. Inte heller i år hade hon fått någon unge och hon började fråga sig själv om hon var den enda björnen som levde söder om Mälaren. Hon funderade på om hon skulle ge sig norrut under följande vår.

Så hände det sig att en liten pojke som hette Pär vandrade ensam i skogen för att plocka bär och nötter. När Pär hunnit så långt in i skogen att han bestämt sig för att vända hemåt, stod han plötsligt öga mot öga med björnen, som ställde sig mitt på stigen och stirrade förvånat på pojken. Pär blev först väldigt rädd och tänkte springa sin väg, men han stod blixtstilla för att inte reta upp björnen i onödan och började sedan långsamt att gå bakåt, hela tiden med blicken fäst på björnen. Men för varje steg Pär tog bakåt gick björnen ett steg framåt. Tillsist öppnade björnen sitt gap och brummade något som bara kunde betyda:
- Stanna kvar hos mig, annars äter jag upp dig!
Så Pär kunde inte göra så mycket annat än att stanna hos björnen. Dagarna blev veckor och tiden gick, men björnhonan följde honom med blicken varje steg han tog och gav honom inte den minsta chans att smita, men björnen verkade lycklig över att ha funnit sällskap och gjorde honom aldrig illa. Hon brummade så förnöjt och rörde vid honom så försiktigt att man kunnat tro att han varit hennes unge. Pär bestämde sig för att invänta det rätta tillfället så att inte björnen skulle märka att han var borta. Istället för att försöka rymma började han hjälpa björnhonan att bygga ett ide och att samla ihop mat inför vintern. Tillsammans lyckades de hitta en hel del ätbart djupt inne i skogen och med sina fiskedon kunde Pär dra upp många abborrar och annan småfisk som också mättade magen. De samlade bär och nötter och sparade lite av den fisk som blev över för att ha något att äta om de vaknade under vintern och när den första snön klädde skogen vit stod idet äntligen färdigt. Björnhonan hade under tiden som gått fäst sig allt mer vid Pär och gav honom alltid de bästa matbitarna. Därför gick det ingen nöd på honom och björnen gav honom både värme och skydd mot väder och vind. För att skydda sig mot kylan hade de byggt sig en tjock bädd av mossa och starrgräs inne i det rymliga idet och när det blev riktigt kallt kunde han krypa upp i björnens famn, men fast Pär på det hela stora taget hade det bra, så längtade han ändå hem till sina föräldrar och bestämde sig för att försöka smyga iväg då björnen somnat.

Allt eftersom dagarna blev kortare gäspade björnen allt oftare och den dag då den första snön föll kröp de in i idet för att sova. Det märktes att björnen var lite orolig för hon sträckte ut sin stora tass gång på gång för att känna att Pär ännu fanns kvar vid hennes sida och hon gav honom värme med sin stora kropp. Så länge björnen var vaken vågade han inte försöka krypa mot utgången. Det dröjde ganska länge innan björnen hade fallit i tillräckligt djup sömn och under tiden hade Pär legat så stilla han kunde för att inte oroa björnen. Och tillsist sov björnen djupt medan Pär med bultande hjärta gjorde sig redo att fly. Försiktigt, försiktigt för att inte väcka björnen smög då Pär ut och började med stela ben att leta sig hemåt. Snön föll redan ymnigt i stora flingor och de trasor han haft på kroppen när han mötte björnen räckte inte längre för att hålla honom varm. Efter att ha irrat omkring i skogen i en hel dag upptäcktes han av en skogvaktare som såg till att Pär kom hem till sina föräldrar.

Det blev stor uppståndelse må ni tro. Alla trodde att Pär var borta för alltid, men nu var han åter tillbaka och i fem dagar och fem nätter låg Pär i hög feber och yrade om en björn. När han så småningom åter kom till sans berättade han om vad som hänt honom sedan han gått ut i skogen för att plocka bär och om björnen som tagit honom till sin unge. Han berättade hur de samlat mat tillsammans och byggt ett ide långt inne i skogen. Föräldrarna sa att man ville tacka björnen som räddat honom och bad honom att visa dem vägen till idet. Pär anade först inget oråd och när en lång vinter gick mot sitt slut och snön smält bort gav sig Pär, hans far och några bybor beväpnade med gevär till skogs för att leta rätt på björnen. Pär lovade sin far att visa vägen bara om de lovade att inte göra björnen illa och det lovade Pärs far sin son. Gevären hade man med sig till skydd mot vargarna som ännu höll till i skogen, påstod han och Pär nöjde sig därmed.

När sällskapet stod utanför idet sov fortfarande björnen och under tystnad laddade männen gevären. Pär insåg då att han blivit lurad och sprang in i idet för att varna björnen. Fader ropade efter honom att genast komma tillbaka, men Pär brydde sig inte längre om att lyda sin far. Yrvaket drog björnen halvsovande till sig Pär med tassen, men uppståndelsen därutanför fick björnen att förstå att det var något farligt på gång och med Pär i famnen lufsade björnen ut från idet för att se vad det var frågan om. När björnen kom ut stod man och väntade med skjutklara gevär, men Pärs far vågade ännu inte skjuta av rädsla för att björnen skulle skada pojken och beordrade de andra männen att vänta. När björnen såg männen ville den sätta ner pojken på marken, men Pär som förstod att de skulle skjuta så fort de fick chansen vägrade att släppa taget om sin vän och höll sig fast runt björnens hals medan björnen satte fart ner mot dammen med Pär på ryggen. Det hojtades och skreks och när männen skurit av strandremsan flydde björnen ut på isen och när de kommit till mitten av dammen brast plötsligt isen under björnens tyngd som tillsammans med pojken störtade ner i vaken. De kämpade tappert för att ta sig upp på isen, men den brast åter så fort björnen lade sin tyngd mot kanten. Det blev en desperat kamp medan de skrikande byborna kom allt närmare och med sina sista krafter lyckades björnen knuffa upp Pär på isen. I samma ögonblick som folket nådde fram till vaken släppte björnen taget runt iskanten och försvann under vattenytan. Pär var svårt nerkyld men levde tack vare björnen och under tystnad gick sällskapet hemåt. Pär grät bittert över att han förrått sin vän och för att hans far ljugit och tänkt skjuta björnen fast han lovat honom att inte göra den något illa. Efter det kallades sjön för Björndammen och så heter platsen än idag.

Skriven av: Kristian Pella