BJUDNINGEN

På onsdagseftermiddagen fick jag den levererad och inburen. Konstföremålet skulle stå i salongen bredvid eldstaden hade jag bestämt. Kanske skulle jag låta ett skynke dölja tinget tills vi slutligen skulle använda det – eller kanske skulle de vid ankomsten genast få se skönheten, få beundra den – men inte prova den; nej efter maten – efter maten och först då när vi fått ädla drycker i våra glas och det blev dags för oss ädla män att röka skulle jag minsann visa hur man snoppar av en cigarr med stil; åh hur imponerade de skulle bli; åh hur de sedan skulle bli tvungna att med stora, levande ord berätta och sprida den fantastiska historien om hur en riktig middagsbjudning hos mr Gordon går till. Jag njöt och gnuggade händerna medan jag stod framför min nyinköpta pjäs och innerligt längtade till lördagens bjudning. Champagne-flask-avkorkningar med sabel; Hah, sabre à champagne skulle efter min uppvisning te sig tämligen löjligt. De skulle få den bubblande drycken upphälld i sina glas, försöka le, men innerst inne sucka över dylika tilltag under dessa mediokra tillställningarna.
'Nej, tacka vet jag bjudningar hos mr Gordon', skulle de då alla tänka, 'han vet minsann hur det ska gå till!'
Jag skrockade: 'Vänta ni bara – vänta tills på lördag – då ska ni allt få se nåt så att ni tappar hakan... eller kanske till och med hela huvudet!'
Jag skrattade för full hals så högt att Marionette – en av hushållerskorna – kom springande och undrade om jag hade ropat. Jag försäkrade att jag bara hade skrattat om än ljudligt i min ensamhet, men bad henne samtidigt att hälla upp en stor whiskey åt mig nu när hon ändå frågade. Hon kastade en undrande, misstänksam blick, kanske också fylld med rädsla, på den höga pjäsen som stod bredvid den sprakande elden.
”Var han nöjd så? Vill han ha något mer?”
Jag var fullt nöjd – med en whiskey i handen och efter att ha gjort en sådan fantastiskt förbannat bra affär – vad skulle jag annars kunna vara?
Jag somnade munter i min favoritfåtölj med ett leende på mina läppar sittande bredvid elden och min nya leksak.

Att vakna med ett skrik efter en pulshöjande och svettdrypande mardröm kan vara en befrielse; lyckan efter de där förvirrande sekunderna i landet 'mitt-emellan' då man sansat sig och inser att helvetet och ohyggligheterna man upplevt varit just 'bara en dröm' är ovärderlig. 'Tack gode Gud att det bara var en djävulsk mardröm!'; hur ofta hade jag inte sagt den meningen efter mina besök i de mest förvridna världar?
Jag önskade att jag kunde sagt den frasen även denna vargtimme, men vid Londons alla förbannade råttor: det jag upplevde visade sig vara mer än bara ett hopkok av dagens upplevelser och intryck blandat med sällsamma och mystiska berättelser från böcker jag läst.
Allt väl: jag har full förståelse för att den nyinköpta tingesten vill ha en framskjuten plats i mina drömmar; det är ju trots allt det mest udda jag någonsin ägt och den dominerade alla mina tankar ända sedan jag såg den i affären i förmiddags till dess att jag somnade i min fåtölj. Den lilla grå råttliknande varelsen med sina gula, vassa tänder och gnistrande, svarta ögon; jo visst såg jag honom innan i människogestalt tidigare i dag; nog var det den där sluga försäljaren som hade tagit sig in i min dröm. Inte heller det någon konstighet; han hade gjort ett avtryck och passade helt enkelt på att dyka upp på ett lämpligt ställe i allt det där förvridna. Det som fick mig att skrika denna vargens timme, skrika inte bara av skräck utan också av smärta, inträffade i det ögonblicket då drömmen blev mer än bara en dröm, det ögonblicket då bilan eller bettet – de sylvassa råttänderna bestämde sig för att det här var verklighet och gnagde sig igenom slöjan, tog sig över gränsen och de facto avlägsnade toppen på mitt vänstra lillfinger.
De båda hushållerskorna – väckta ur sin sömn av mitt nattliga vrål – kom inspringande i salongen. Den falnande glöden gav inte mycket till ljus, men i skenet av den tända golvlampan såg vi alla tre tydligt resultatet av den allt för verkliga drömmen. De gav mig en stor whiskey, tvättade rent såret och lindade runt en gasbinda. Efter det så uttalade Marionette – den äldre av de två (hon som tidigare hade gett mig min kvällswhiskey och då samtidigt kastat misstänksamma blickar på mitt udda, för vissa människor säkert till och med makabra inköp) – sitt tydliga ogillande om tinget och gav mig rådet att genast slänga ut detsamma. Tanken på den förestående lördagsbjudningen och den förväntade fantastiska höjdpunkt fick mig att bortse obehaget jag haft i drömmen, smärtan och den faktiska fysiska förlusten jag lidit. Jag höll lugnt upp min hand (den med alla fingrar intakta), smålog och sa: ”Stopp och belägg. Det kan lika gärna, eller kanske till och med, om vi ser sunt på saken, troligare vara så att en råtta bitit av mig min fingertopp”, varpå Theresia – den yngre av de båda (de var i själva verket mor och dotter) – såg sig oroligt omkring på golvet och föreslog att jag verkligen genast borde skaffa mig en katt eller två.
Jag skrattade åt dem båda, drack en stor klunk ur mitt glas och sa åt dem att själva vara försiktiga med sina egna fingrar då de hanterade vassa knivar i mitt kök var eviga dag. Kanske var svaret på lillfingermysteriet helt enkelt att jag gått i sömnen ut till köket och kapat av det på någon knivsegg eller lekt något farlig lek med köksyxan i mitt drömtillstånd och sedan lullat tillbaka till min bekväma fåtölj för att först där uppleva smärtan...
De tittade på varandra, sprang båda två ut till köket och var strax tillbaka för att rapportera att inget blod eller lillfingertopp var där att finna.
”Jaha, då får jag väl se till att köpa en katt eller två...” konstaterade jag torrt. Två oroliga ögon synade återigen golvet medan två andra ögon blängde på en tingest som jag visste att hon inte gillade det allra minsta...
Jag lovade att 'kanske' låta en doktor se över mitt sår i morgon och bad dem sedan gå tillbaka till sina sängar för att sova ytterligare ett par timmar. Själv hade jag sovit tillräckligt och skulle efter att ha läst en stund gå ut på en morgonpromenad för att sedan inmundiga min frukost på någon servering.
Dryck behövdes inte införskaffas till lördagsbjudningen, mumlade jag för mig själv då jag ätit färdigt min frukost och åter var ute och promenerade; min vinkällare är välsorterad och i salongen finns de lite starkare varorna... Och menyn är redan fastslagen – kocken som jag anlitar sköter den biten alldeles utmärkt utan att jag behöver lägga mig i... Cigarrer...? Kanske skulle jag gå in en sväng till min tobakshandlare; han har ju sin affär här alldeles runt hörnet, för att se om han har något intressant att erbjuda...?
Min promenadkäpp behövde inte slå många gånger i trottoarstenen förrän dörrpinglan ljöd i den väldoftande butiken. Vi skulle bli åtta herrar inalles så jag behövde alltså åtta eller förresten, säg dussinet fullt, av de allra finaste cigarrerna denna affär kunde erbjuda. Min handlare gav mig förslag på tre olika sorter. Två utav dem var av den sort vi brukade röka – dessa hade jag redan hemma och behövde sålunda inte köpa. Den tredje som jag inte hade några tidigare erfarenheter av var allra dyrast och mest exklusiv. Priset var väl tilltaget och något i överkant, tänkte jag för mig själv, men sa förstås inget om det till handlaren; man vill ju inte framstå som snål och kvalité är något som kostar – det vet ju var och en som har ett välutvecklat sinne för smak och stil.
”Bästa kvalitén, mr Gordon. Lukta själv och njut.”
Han drog sakta den otända cigarren tätt under mina näsborrar så att den kittlade min mustasch.
”Redan här kan man känna dess arom och ana dess smak och du kan avgöra om det är prima kvalité eller av sämre sort.”
Han satte cigarren i min hand och jag upprepade själv proceduren medan jag sakta och tankfullt nickade.
”Innehåller den mest exklusiva tobaken. De är tillverkade på andra sidan jordklotet, endast vidrörda av fagra jungfruflickors händer och dessa flickor har, ska jag berätta för dig, under proceduren viskat magiska formler som sedan till fullo utvecklas i tobaksröken.”
Med cigarren fortfarande i min mustasch stod jag och lyssnade fascinerat på min handlare som fortsatte: ”Cigarren skänker alltså ståtlighet, lycka och rikedom till gentlemannen som är klok nog att införskaffa och avnjuta den.”
Han hade tittat på mig hela tiden med sin mest allvarliga min medan min mun antagligen blev allt större och större och mina ögon likaså. Sedan brast vi båda samtidigt ut i ett rungande skratt som blandade sig med tobaksdoften i affären.
”Där fick jag dig allt!”
”Jungfruhänder och magisk rök! Hah, du din fuling! Jag köper att du säger med hull och hår – det borde du veta vid det här laget – du är ju faktiskt min äldsta och bästa tobakshandlare.”
”Skulle mr Gordon ha dussinet fullt sa han?”
”Det kan du ge dig på!”

Senare, hemma på torsdagskvällen efter middagen växte sig röksuget starkt och då jag hade några stycken av de nyinköpta exklusiva cigarrerna till övers såg jag ingen som helst anledning till att dröja ytterligare en endaste minut med att avnjuta en sådan. På bjudningen måste jag ju också veta vad vi röker, hur de smakar och så vidare. Tänk om någon i sällskapet redan rökt cigarren i fråga och inte jag gjort detsamma – det vore ju snöpligt. Jag kan ju inte gärna ljuga och berömma dess smak och arom och den totala upplevelsen; min lögn skulle antagligen bara avslöjas av mina ögonrörelser, av hur jag sviktar på ord och av en trevande osäkerhet. Jag snoppade av cigarren med en nätt liten tingest från Japan; mahognyträ och vackra fantastiska pärlemorinlägg – en imponerade drake och slingrande växtlighet; blad, blommor, rankor och träd – prydde alla dess sidor och själva kniven, bladet var tillverkad med samma tidskrävande, magiska och på gränsen till heliga procedur som de traditionella samurajsvärden, allt enligt tobakshandlaren, där jag en gång i tiden hade införskaffat den på en av mina långväga resor. Här gällde det verkligen att hålla koll på sina fingrar så att de inte föll offer för den farligt vassa japanska miniatyr-samuraj-klingan. Jag tände min cigarr och bolmade försiktigt under andakt; åh, ljuvliga tobaksdoft! Gråblå moln virvlade runt och jag tyckte mig höra det tysta, sällsamma nynnandet från de fagra jungfruflickornas så oskuldsfulla munnar.
Det vita skeppet som i min berättelse drev i dimman blev nästan till en realitet då den täta röken från cigarr nummer två fyllde rummet med magi och drycken från – var det redan det tredje glaset? – fick golvet under mig och min fåtölj att gunga något.

Vargtimmens vilda tjutande väckte givetvis mina två hushållerskor. Jag vinglade runt i salongen och vrålade något som ordagrant löd: 'jag ska minsann få tag på dig, din satans helvetes-råtta!'
Hela mitt vänstra lillfinger var avhugget eller avgnagt och blodspår visade att jag farit runt vid eldstaden och vid bilan; bloddroppar kunde även noteras på boken som jag somnat vid och i min fåtölj samt borta vid dörren som stod på glänt ut till trädgården.
”Den förbannade råttan fick mitt hela finger till slut... och jag följde så lätt i fällan där i drömmen... utan tvekan och utan att motsätta mig det minsta...”
”Inser du inte att du måste göra dig av med...”
Jag avbröt Marionette, den gamla skrockfulla hushållerskan innan hon talat till punkt.
”Nej! Den stannar här! Punkt, slut! Så länge som jag är herre i huset så förblir den kvar!”
Jag vet att jag var överdrivet brysk mot min lojala hushållerska, hon som funnits där ända sedan jag föddes, men ibland måste en man få sätta ner foten för att förtydliga vad som gäller. Hon sänkte sitt huvud, lindade ett bandage över det rengjorda såret och de båda kvinnorna lämnade mig sedan ifred med mitt dåliga humör. Jag gick planlöst runt i rummet, hit och dit, plockade åt mig en bok, satte mig ner och försökte läsa, men hade svårt att koncentrera mig. I gryningen vandrade jag lika rastlöst omkring i trädgården ända tills det blivit dags för frukost. Jag hade då arbetat upp en aptit och sansat mig avsevärt. Vid frukostbordet bad jag Marionette om ursäkt för mitt tidigare så otrevliga sätt. Marionette – hon var min hushållerska, men jag betraktade henne mer som min egen mor. Hon fick absolut inte kalla mig 'herrn' när vi var ensamma; vi hade andra tilltal för varandra. När jag hade gäster på besök visste hon hur hon borde uppträda och när hon då sa 'sir' eller 'herrn' till mig så skar det i mina öron och lät så onaturligt att jag ibland inte kunde koncentrera mig och förstå vad hon över huvud taget sa.
”Du vet själv vad som är bäst”, var hennes enda kommentar till min ursäkt och sedan diskuterade vi inte mer de hårda orden som tidigare sluppit ur min mun.

Att olyckan kom till huset samma dag som den där pjäsen bars över min tröskel kan vilken dåre som helst inse – till och med jag, men jag kunde inte göra mig av med den nu – inte nu när jag var så nära. I morgon kväll skulle jag ju få använda den skarpt; den skulle göra mig odödlig, till den oöverträffbara mästaren när det gäller att ställa till med storslagna överraskningar vid middagsbjudningar; de skulle alla sätta sina drinkar i halsen och tappa hakan – det var ett som var säkert!

Morgonteet skärpte mitt sinne och jag fick medan jag sippade på det den geniala idén hur jag skulle lura den grå – den lömska lilla djävulen – han med de där svarta listiga ögonen. Jag satt och log som en fåne och Marionette undrade antagligen vad det var som jag fann så roande medan jag tuggade i mig ytterligare en rostad brödskiva med alldeles för mycket plommonmarmelad.
Jag skulle vila; vila men inte sova. De närmaste två dygnen skulle jag inte glida in i drömmarnas land. Höll jag mig bara vaken, insåg jag, skulle han inte kunna orsaka mig mer djävulstyg. Sedan när bjudningen var över skulle jag yxa upp det där eländet och tända ett stort bål i trädgården...
Jag småskrattade för mig själv så att Marionette inte kunde hålla sig från att fråga: ”Är allt till belåtenhet?”
”Nej, inte riktigt...” sa jag och gjorde ett försök till att klä mig i en allvarsam, surmulen min, men jag log stort alldeles för kvickt då skådespelartalangen i mig var alldeles för outvecklad.
”Nej, inte riktigt, kära Marionette. Inte förrän du dricker ytterligare en kopp te med mig och sedan lovar att hämta Edgar Allan Poes samlade verk och läser dennes dikter och berättelser för mig ända tills du somnar.”
Hon gav mig ett leende så kärleksfullt som bara en riktig mor kan ge åt sin ende son och hon höll sitt löfte: efter lunch läste hon dikter för mig ute i den grönskande trädgården och på kvällen varvade hon dikterna med novellerna som vi också genom åren lärt oss utantill och i långa passager till och med kunde ordagrant.

Mor och fars bekanta hade ifrågasatt om det verkligen var lämplig litteratur att läsa för ett barn och om barnaöron verkligen kunde förstå, uppfatta och uppskatta dikterna.
'Vem förstår näktergalens sång?' var ett av svaren min far brukade ge på dylika frågeställningar. 'Vem vet vad månen och stjärnorna viskar och vill förmedla till dig om natten när du lagt ditt huvud på kudden och slumrar och sover?'.
Han läste Edgar Allan Poes Dreamland vid min säng och om jag inte hade somnat fick jag Coleridges Kubla Khan och andra fantastiska stycken ända tills jag flöt in i mitt eget drömland – trygg, lycklig och med ett frö av magi någonstans därinne som hade fått ytterligare en dos värdefull näring.

Marionette lade sig sent – det var efter midnatt då jag bad henne att gå till sängs – och jag tackade henne för att hon vakat över mig då jag vilat, men inte tillåtit någon sömn besegra mig. Fram till gryningen skulle jag läsa och skriva hade jag planerat. Jag läste, säg ungefär fram till klockan två för att sedan påbörja ett slags redogörelse i en amatörmässig, lättsmält skönlitterär stil av mina upplevelser de senaste dygnen.

Vi sitter nu i trädgården och äter frukost. Jag känner mig pigg och fräsch och jag är lättad att natten är över och jag ser fram emot kvällens bjudning. Förhoppningsvis kan jag väva in några episoder från kvällen blandat med anekdoter – sanna och rena lögner – för att få till något som liknar en avslutning på denna berättelse. Kanske sätter en brasa, ett bål där jag hoppas att den lilla vasstandade demonen får smaka på eldens lågor, en lämplig punkt på det hela; vem vet? Nu ska jag bara lägga ner pennan, läsa och ta det lugnt. Lite senare ska jag nog röka en av de där fantastiska cigarrerna, ta ett glas whiskey och invänta mina vänner för att ta emot dem i salongen...

”Mr Gordon hade nåt som han var mycket ivrig med att visa”, sa mr Wylder, ”men han var samtidigt väldigt hemlighetsfull med att berätta vad det egentligen gällde. Jag försökte lirka det ur honom – försökte få honom att försäga sig – men han var ta mig tusan omöjlig!”
”Jo, jag pratade med honom häromdan; det var nånting inom honom som bubblade – men nej – han höll det hemligt även för mig, den rackaren!” sa mr Phillips.
”Han hade förresten skurit av sig lillfingrets topp; det hela var en löjlig olyckshändelse, enligt honom själv; det var inget han ville prata om i varje fall – gled bara förbi samtalsämnet genom att konstatera 'att det var tur att det inte var pekfingret för då skulle jag ju inte kunna peka och fördöma eller hålla i en cigarr på ett värdigt gentlemannamässigt sätt'.”
De båda skrattade hjärtligt. ”Gamle Gordon kan minsann sätta saker och ting i perspektiv och se saker från den ljusa sidan”, sa Wylder, ”men nog kan det orsaka problem på de riktigt fina middagarna när man sitter där med det riktigt fina vinet i de finaste, dyraste vinglaset som går att köpa för pengar... jag menar där har ju lillfingret faktiskt en sublim, men ack så viktig uppgift att fylla... du vet, comme-il-faut.”
”Wylder, din tok, mr Gordon dricker whiskey! Och om, jag säger om han av någon anledning skulle bli indragen i nån liknande tillställning som den du beskriver så har ju faktiskt mannen ett fullångt och dugligt lillfinger på sin andra hand. Så det aristokratiska spretandet som i vissa kretsar är ett måste för att visa att man tillhör 'den högre klassen', 'de överlägsna', ställer nog inte till något som helst problem för vår gode vän mr Gordon. Oro dig inte för det, käre Wylder!”
”Ha, ha, touché! Så sant, så sant; du har då alltid svar på tal, men då får vi väl ta och hålla alla våra tummar vi har för att han kan hålla sina fingrar i styr i framtiden; för en man utan båda lillfingrarna har inget att hämta i de fina salongerna!”

De båda vännerna hade stött på varandra några gator bort och slagit följe med varandra då de var på väg till samma bjudning. Ytterligare fem herrar skulle komma, men dessa två var de första som gick uppför grusgången och ringde på klockan till det stora tegelhuset.
Marionette tog hand om hattar och promenadkäppar och ledde sedan de båda gentlemännen vägen till salongen där mr Gordon skulle ta emot och hälsa välkommen med en drink. Precis när hon greppade handtaget för att öppna den stängda salongsdörren hördes ett våldsamt brak där inifrån; ett brak som fick fönster att skallra och golv att vibrera. Mr Phillips trängde sig förbi. I cigarröken kunde han se en råttliknande, grå varelse med blänkande, svarta ögon. De två gulnade framtänderna satt i en mun som verkade le hånfullt och hela den overkliga figuren – knappa metern hög – utstrålade en total ondska. Den sprang snabbt på alla fyra, tog ett skutt och stötte upp dörren ut till trädgården och försvann i den tidiga kvällen.
I fåtöljen satt kvällens värd – eller i varje fall största delen – av det som varit mr Gordon och framför giljotinen, där på andra sidan eldstaden på den rödfärgade mattan låg den till hälften rökta cigarren och det från kroppen avskilda huvudet. De öppna ögonen sökte sig till mr Phillips och stirrade på denne. Munnen rörde sig på mr Gordon, men ljudet som kom därifrån utgjorde inga egentliga ord; det var enbart av ett svagt, avtagande gurglande läte.


©Anders Andrésson 2016

Författare:

Publicerat

Dela: