Blä!

BLÄ!!!

- Det var hennes fel!!!!!!! BRÖÖÖL!!!!!!!!
- Tack det samma! Skrek jag surt och stängde in mig på mitt rum. Nu hade Melker gått för långt! Jag orkade inte höra på hans gnäll längre. Han hade kastat ut min bästa hårborste genom fönstret, och sedan hade grannens hund pissat på den! Sånt tolererar jag inte! Nu har jag bestämt mig. Jag ska härifrån! Jag hade precis börjat packa en ”rymmarväska” när mamma ropade att det var mat.
- Mona!!! Sluta upp med att vara sur nu, kom nu!!! Jag gick motvilligt ner för trappan. När jag kom ut i köket så stod det grönsakssoppa på bordet. Sådan kaninmat äter jag inte i första taget!
- BLÄ!!! Protesterade jag högljutt. Tyvärr så äter jag inte gift.
- Tjafsa inte nu, Mona! Om du ska klaga får du laga maten själv nästa gång, suckade mamma, som heter Marie.
- Har pappa kommit hem än? Frågade jag för att försöka
byta samtalsämne, och som tur var funkade det.
- Nej, han har inte kommit hem än. Sa mamma och suckade så att väggarna skakade. Ingen kan sucka så som min mamma. Jag satte mig ned vid bordet och åt ungefär tre hela gram med kaninmat, sedan övergav jag tallriken på bordet och stack upp på mitt rum och fortsatte med ”rymmarväskan”. Men just precis när jag slog upp dörren blev jag dyvåt. En våg av iskallt vatten kom forsande från dörren, där Melker så påpassligt placerat en hink. Sedan kom Melker, i egen hög person, utpilande genom dörren. Jag blev förstås förbannad, och resultatet blev att jag jagade Melker runt, runt i hela huset. Sen snubblade förstås Melker och började grina. Mamma kom ilande som ett skott, och Melker pekade med ett litet pekfinger på mig.
- Det var hon!!!!!!!!!!!!! Snyft, gurgel, snyft!
- Mona, be om ursäkt så får vi det här överstökat, sa mamma surt och blängde på mig.
- Aldrig. Sa jag. Det är faktiskt inte mitt fel att Melker snubblar! Sedan spatserade jag upp på mitt rum (igen…). Jag försäkrade mig om att det inte stod någon vattenhink på lur, och sedan gick jag in i rummet.
- Äntligen! Tänkte jag. Nu är jag fri från Melker! (En stund, i alla fall…) sedan fortsatte jag med min ”rymmarväska”.

Äntligen var det kväll. När mamma ville natta mig, (det brukar hon aldrig få göra i vanliga fall) så svarade jag faktiskt ja. Hon verkade bli oerhört glad.
- Lite får man faktiskt offra sig, när man ändå ska rymma och hela köret. tänkte jag, och borrade in skallen i kudden för att riktigt njuta av den sista stunden tillsammans på ett par veckor. Jag vet inte riktigt hur länge jag bara låg där i sängen och lyssnade till den trevliga berättelsen om Nalle Puh, men sedan somnade jag i alla fall. Det var riktigt mysigt att ligga och bara pösa en stund i sängen, så det gjorde jag innan jag klev upp ur sängen mitt i natten. För att mamma inte skulle bli alltför orolig och tuppa av, så skrev jag ett litet brev där det stod:

Kära mamma! Jag har rymt, men bli inte orolig. Jag kommer nog hem snart. Hälsa Melker att det är för hans skull som jag har rymt. Jag har ordentligt med mat med mig, och kläder också, så jag klarar mig alldeles utmärkt. Så bli inte rädd nu, och vad du än gör, så ring inte polisen! Jag älskar dig jättemycket! Hoppas att vi ses snart! Hälsa pappa jättemycket och säg att jag älskar honom jättemycket!
Puss och kram!
Hälsningar Mona.

Jag tyckte själv att det blev ett riktigt dramatiskt brev, men samtidigt inte alltför hemskt. Min mamma är ju ganska lättskrämd, och hur rädd skulle hon inte bli om hennes barn hade rymt utan att yttra sig om det. För säkerhets skull så bäddade jag min säng, så att mamma inte skulle tro att jag blivit kidnappad, och att kidnapparna bara lämnat lappen för att leda henne på villovägar. För inga kidnappare har väl bäddat sängen åt den som de kidnappar så vitt jag har hört.
Jag tog min väska och skulle precis börja gå, då jag hörde steg. Jag blev iskall ända in på skinnet. Antingen så var det mamma, Melker, kidnappare eller skurkar med pistol! Precis när jag tänkte trycka mig mot väggen kom Melker in i rummet.
- Vad gör du? Frågade han misstänksamt.
- Tack det samma. morrade jag.
- Men vad gör du då? Envisades Melker.
- Jag ska gå på toa. Sa jag och låtsades vrida mig av kissnödighet.
- Jag ska gå till mamma. Sa Melker. Jag är rädd, för det är någon på nedervåningen! Fortsatte han ynkligt med uppspärrade ögon. Sedan försvann han in genom dörren till mamma och pappas rum. Då slog det mig; jag hade ju inte klätt på mig! Jag gjorde det lite snabbt och sedan smög jag ner för trappan och ut från huset. Jag hade redan bestämt vart jag skulle åka; till Göteborg. Jag hade utrustat mig med massor av pengar också, så jag kunde åka tåg ända dit! När jag stod och gottade mig som bäst över hur smart jag var, så kom jag att tänka på vad Melker hade sagt om att han trodde sig ha hört något som rörde sig och lät på undervåningen.
- Äsch! tänkte jag för mig själv. Det hittade han säkert bara på för att kunna stå och prata med mig lite längre och på det viset demonstrera för mig att han faktiskt hade en annan pyamas än den som han haft i flera veckor. Mina tankar avbröts av ett skrik! Det måste vara mamma som upptäckt lappen! Inte bra! Då var det säkert henne som Melker hade hört, för mamma lämnar aldrig, och då menar jag aldrig sängen annat än om hon var kissnödig eller om hon var hungrig, och nu måste hon varit det. Jag vände mig blixtsnabbt om och rusade ut i mörka natten med väskan hoppande på axeln.

Inte förrän jag kom till tågstationen stannade jag. Jag stod och flåsade en stund, och sedan kom tåget. Jag hoppade raskt upp på det och satte mig på första bästa stol. Jag ångrade inte det jag gjort. Det kändes ungefär som att åka tåg ensam till någon av mina miljoner brevvänner som jag har. Jag slutade tänka, lutade mig tillbaka i stolen och väntade på att konduktören skulle komma. När han äntligen kom så hade jag somnat.
- Hallå? Jag vaknade med ett ryck när han försiktigt tilltalade mig.
- Öh…va…jaha! yrade jag. Ja, just det. Jag skulle köpa en biljett till Göteborg. Bara tur, tack.
- Ska bli. Sa konduktören och började plocka med alla sina pinaler. Då gjorde jag något oerhört dumt; jag sa:
- Jag är på rymmen! Jag ångrade orden nästan innan jag sagt dem.
- Jaså? Sa konduktören. Jag blev alldeles paff! Jag hade minst sagt trott att han skulle få ett hysteriskt anfall eller något. Men så sa han bara jaså!!! Nu öppnade han munnen.
- Jag rymde faktiskt också när jag var i din ålder. sa han.
- Jaha! sa jag, mycket mera intresserad än förut.
- Ja, ska jag berätta? Frågade han.
- JA! Jätte gärna! nästan skrek jag.
- Okej. Sa han och sneglade på mig på ett mycket vänligt sätt. Så här var det. Jag hade en lillasyster som jag tyckte var oerhört jobbig. En gång var hon så jäklig så att jag bestämde mig för att rymma. Det gjorde jag också, fast till Stockholm, inte till Göteborg som du. Jag kom i alla fall hem efter någon månad, och då var allting förändrat i familjen. Lillasystern gjorde precis som jag sa och lämnade mig ifred till och med!
- Intressant! sa jag och tittade på konduktören som satt sig till rätta i stolen mittemot mig.
- Nä, nu måste jag kila. Sa han och reste sig upp ur stolen.
Han gick ut genom dörren och jag blev ensam kvar.


- Alla som ska till Göteborg kan göra sig berädda att stiga av. Vi är framme om tio minuter. Ropade en röst i högtalaren. Jag hörde det, så jag tog min väska och ställde mig vid tågdörren och väntade.
Tåget saktade in med ett gnissel. Jag öppnade snabbt dörren och hoppade ut. På perrongen vimlade det av folk, men det var jättekallt! Jag huttrade och började hoppa på stället för att hålla mig varm. När jag fått upp värmen ordentligt begav jag mig ut på torget. Nu gällde det att skaffa sig något att sysselsätta sig med. Jag drog från ställe till ställe, men utan att hitta något av intresse. När jag spatserat runt några timmar, hittade jag äntligen något som jag faktiskt kunde ha nytta av. Det var en rosa elektronisk fickkalender. Den kostade 157 kr och 50 öre. Det var ungefär hälften av vad jag hade, men jag tvekade inte att köpa den. När jag, efter ett mycket lyckat köp, vandrade ut på gatan igen, kände jag att magen kurrade. Därför satte jag mig på en bänk och började tugga på en macka som jag haft med mig hemifrån. Den var lite torr efter den långa tågresan, men väldigt god ändå. Samtidigt började jag fundera på vart jag skulle sova i natt. Jag tänkte det ena knäppa förslaget efter det andra, men kom inte på något som verkade vettigt. Tillslut kom jag i alla fall på vart jag skulle sova; i källaren på ett hyreshus. Nu gällde det bara att ta sig in i det. Tillslut kom jag på ett sätt; jag skulle stå vid porten till ett hyreshus tills det kom någon som skulle in. Sen fanns det två varianter att välja på. Variant 1. Titta på när personen tryckte in koden, komma ihåg den, och sedan när personen gått in i huset, trycka in den i huvudet memorerade koden och gå in hur som helst. Variant 2. När det kommer en person: smyg efter den och in genom dörren innan den hinner slå igen.
Båda varianterna verkade ganska klyftiga, men jag bestämde mig för den första. Ifall den inte funkade så skulle jag givetvis försöka med den andra varianten. Om inte heller den funkade, fick jag helt enkelt tänka ut någon annanstans att sova på, i värsta fall på en parkbänk. Pust! Det var jobbigare än jag trodde att vara på rymmen. Man måste tydligen tänka hela tiden, vilket jag inte är särskilt bra på. Jag började faktiskt fundera på att helt enkelt ta tåget tillbaka till min hemort, och stå ut med Melker ett par århundraden till. Men… nej. Aldrig i livet! Den tanken övergav jag helt och hållet. Det var samtidigt ganska frestande att åka hem igen, och innan jag visste hur det hade gått till, så fick jag en fruktansvärd hemlängtan. Jag började sakna mamma, ja till och med Melker! Jag blev själv förvånad över att jag var en sådan vekling. Men när jag upptäckte att det hade börjat skymma, slutade jag fundera och koncentrerade mig på min plan istället. Jag gick bort till ett hyreshus och väntade på att någon skulle komma. När det inte kom någon på den närmaste halvtimmen höll jag på att helt enkelt gå och vira in mig i en filt och lägga mig på närmaste parkbänk. Men då kom det äntligen någon. En dam med barnvagn. Jag ställde mig i positionen ”det här har inte med mig att göra.” Samtidigt som jag sneglade på henne när hon tryckte in koden.
- 7491… mumlade damen för sig själv medan hon tryckte på knapparna. När hon försvunnit in genom dörren gick jag fram till dörren och tryckte in koden. När jag gjort det tog jag ett stadigt tag om dörrhandtaget och drog. Dörren öppnades!!! Jag var nära att skrika, men behärskade mig i sista stund. Sedan formligen kutade jag ner i källaren och ryckte i alla dörrar tills jag hittade en som var öppen. Jag öppnade den försiktigt, och där fick jag syn på…..
- MONA!!!!!! Vad gör du här??? Det var min moster Marlene. Jag hade helt glömt bort att hon bodde i den här lägenheten! Jag stammade fram ett ord som jag absolut inte tänkt säga.
- R…r…ry…rymmer… Marlene blev inte chockerad, som jag trodde att hon skulle bli. Tvärtemot… hon log! Vad knäppt! Medan jag stod och gapade sa hon:
- Vill du bo hos mig medan du är på rymmen? Och utan att jag hann hindra mig sa jag:
- Ja! Jag fattar inte att jag sa det! Nu kommer hon säkert att ringa mamma, och det vill jag verkligen inte. Och förresten så är jag ju faktiskt på rymmen! Jag menar, ska man då bo hos systern till den man rymt ifrån? Svar: nej, nej och åter nej! Men sagt är sagt… när jag stirrat färdigt, fick jag följa med Marlene upp till hennes lägenhet. Den var ganska liten, men väldigt hemtrevlig. Marlene visade mig var jag skulle sova, (i kökssoffan…) var toaletterna var förstås och allt annat. Mamma berättade aldrig så mycket om Marlene, men jag fick reda på att hon jobbade som inredningsarkitekt, och att hon sysslade med det på fritiden också. Jag blev överlycklig, för jag älskar ju inredning och sådant. När vi gått igenom hela lägenheten, sa Marlene:
- Ska vi beställa pizza? Jag blev helt salig!
- JA!!! Svarade jag och slickade mig om munnen. Sagt och gjort. Vi gick och beställde pizza på närmaste pizzeria, och sedan satt vi i Marlenes kök och åt upp den. Samtidigt passade vi på att prata.
- Varför rymde du? Frågade Marlene.
- Melker var så himla jobbig, och han gav jämt mig skulden för saker som jag inte gjort… jag berättade hela historian, och jag tog med varenda detalj. När jag berättat färdigt satt Marlene och bara stirrade på mig.
- Din mamma måste vara jätteledsen nu! Sa hon och tittade på mig. Jag blev gråtfärdig. När jag ätit färdigt gick jag och satte mig i soffan. Efter en stund kom Marlene också. Hon lade en filt över mig, och det var riktigt skönt. Jag hade en gråtklump i halsen. Den blev större och större, och tillsist kunde jag inte hålla mig längre. Jag brast ut i gråt, och lade huvudet i Marlenes knä. Jag tänkte på mamma. Jag saknade henne så mycket, så mycket. Medan jag låg och grät, sa Marlene:
- Jag ringer din mamma och säger att hon ska vänta vid tågstationen klockan 3 på morgonen så kommer en överraskning. Medan hon var ute och ringde somnade jag.


- Är du säker på att du har allting med dig nu? Det var på perrongen klockan 1 på morgonen.
- Ja då! Jag har allting! Sa jag och skakade på huvudet.
- Bra! Hoppa på tåget nu, och ha en trevlig resa! Jag hoppade på tåget, och precis när jag satt mig på min plats, började tåget tuffa ut från stationen. Jag drog ned fönstret och vinkade till Marlene tills jag inte kunde se henne längre. Jag lutade mig tillbaka i sätet och blundade.


När jag var framme tog jag mina väskor och ställde mig vid dörren och väntade på att tåget skulle stanna. När det stannade öppnade jag dörren och såg mig omkring. Det var så länge sedan jag var här, så jag mindes nästan inte hur det såg ut. Jag fick annat att tänka på när jag fick syn på mamma som stod och väntade på mig. Jag började springa mot henne, och hon mot mig. När vi stötte ihop blev det en enda stor kram av det hela. Bakom henne stod pappa. jag sprang fram till honom också och gav honom en jättekram. Mamma kom också in i kramen, och när alla var därinne viskade jag:
- Jag lovar att aldrig mera rymma. Aldrig, aldrig! Och till sist sa jag:
- Jag älskar er!!!!!

Skriven av: emlan & lemlan