Bland gråa moln...

Ord från författaren: Det är bäst jag säger det först. Novellen är inte självupplevd. Det var bara en idé jag fick.

På fönstret droppar regnet. Dripp dropp, dripp dropp. Ett evigt regnande. Det har hållit på i flera timmar, började det när du försvann? Startade det då? Det kan det väl inte ha gjort? Du var alltid ett sånt solsken. En solstråle i allt det gråa. Alltid optimistisk. Alltid glad. Du bara log och log.
Jag fattar att du gjorde det, Det du har gjort. Men du kunde väl inte låta bli. Du kunde väl inte vara kvar här. Allt var ju bara för hemskt för dig här. Egentligen gjorde du det rätta. Men en sak lämnade du kvar. Mig.
I morse fick jag reda på det. Det var en polis som berättade det. I klassrummet. Han lät så likgiltig. Som om det inte var något speciellt, det som hänt.
– Jag är ledsen att säga det men…började han. ”Det är inte baren det här” tänkte jag då. Innan han kom till saken.
– Men.. Julia finns inte mer. Hon hittades sent i går kväll nedanför sitt hus. Hon hade hoppat. Ja, och, jag beklagar verkligen denna händelse.
Det var då världen gick sönder. En helt vanlig onsdags morgon. Hur kunde du Julia? Hur kunde du? Igår gick vi som vanligt tillsammans hem från skolan. När vi skildes åt vid din port och jag gick vidare pussades vi som vanligt på kinderna och sa ”Vi ses i morgon”. Jag sa det. Men svarade du? För helvete Julia svarade du? Varför minns jag inte? Hade du planerat det? Visste du, när du sa hejdå till mig igår att det var sista gången vi sågs? Visste du det? Hur såg dina ögon ut. Vad tänkte du? Du kunde väl ha talat om det. Då hade jag kunnar hindra dig. Snälla varför talade du inte om vad du tänkte göra? Varför sa du inget? Hoppade du verkligen? ”Ingen fanns i lägenheten vid den tidpunkten” Så sa polisen. ”Det var inget mord”. Så du hoppade alltså? Öppnade fönstret och hoppade. Gjorde det ont? Vad tänker man i luften på väg ner mot gatan? Varför Julia? Du var min bästa vän. Hur kunde du? Varför?
Allt är grått ute. Klart allt är grått. Den enda solstrålen är ju borta nu. Du är borta. Livets ljuspunkt. Hur kunde du lämna mig ensam kvar här? Tänkte du inte på mig alls när du hoppade? Tänkte du inte på hur ensam jag skulle bli? Jag måste klara mig utan min bästa vän. Min allra bästa vän. Kommer jag någonsin få veta? Kanske jag vet egentligen. Jag vet hur jobbigt du hade det. Din pappa är missbrukare. Jag vet det. Din mamma var frisk. Sen dog hon. Ingen höll ordning på din pappa längre. Varför fick du ingen hjälp? Varför? Var det så hemskt? Varför sa du inte det till mig? Jag hade hjälpt dig. Du vet att jag hade hjälpt dig!
Hur kan världen egentligen gå under på en sekund. Från helt vanlig vårdag i skolan till helvete? Hur gick det till? Du bara försvann. En person jag tagit för givet. Varför gjorde jag det? Varför trodde jag att du alltid skulle finnas till hands? Du gjorde ju inte det.
Nu kommer posten. Jag hör att brevlådan smäller. Jag reser mig inte från min stol. Jag har suttit här i flera timmar. Inte ätit, inte pratat, inte gått på toaletten. Så fort polisen sa det bara rusade jag upp från min stol och började skrika. Jag vet inte vad jag skrek. Sedan svimmade jag. Jag vaknade hos syster. Dom sa att dom ”beklagade sorgen”. Det kan dom ju hålla på med. Vad hjälper det mig? Syster sa att jag kunde gå hem. Det gjorde jag. Grät gjorde jag inte. Varför gråter jag inte? Smärtan sitter någonstans i bröstet istället. Den värker. Nej, den värker inte, den sliter i mitt hjärta. Det känns som om sorgen gräver stora hål i mitt hjärta.
Nu sitter jag här. Varför bry sig om posten? Det är ändå inget viktigt. Men kanske är det det i alla fall. Måste kolla. Jag reser mig på darriga ben. På dörrmattan ligger ett reklamblad från Ica, ett från Obs och två räkningar.
Men en sak till. Ett vitt brev. Ganska litet. Jag tar upp det. Det står mitt namn på. Just mitt namn. Det är din handstil. Jag tror att jag ska svimma igen. Är du inte död? Är allt fel? Allt måste vara fel. Jag ska läsa ditt brev. Sen ringer jag dig. Allt är bara ett misstag. Du är inte död. Visst är du inte? Jag öppnar brevet inne i mitt rum och drar ut ett A4 papper. Det ser ut att vara rivet ur någon av våra skrivböcker. Det är det säkert. Jag börjar läsa.






Min bästa vän!

Du har alltid förstått mig i allt jag har gjort. Precis allt. Därför måste du förstå det här med. Jag skriver det här brevet så fort jag kommit från skolan. Snart lägger jag på det. Det skickas med posten till dig. Ikväll gör jag det du har fått reda på idag.
Du vet ju hur jag har det. Med pappa och så. Sedan mamma dog har allt varit ett helvete. Du vet det mesta. Men kanske inte allt. Jag har inte velat tynga dig med mina bekymmer. Det ville jag att du skulle slippa. Men pappa var inte någon pappa. Jag hade ingen. Jag orkade inte. Du måste förstå det. Du är min bästa vän och det kommer du alltid att vara. Vare sig jag finns eller inte. Jag vet att du kan klara dig utan mig. Det kommer du att göra. Du var mitt enda hopp i livet. Den enda jag hade. Nu finns jag inte mer. Nu för dig, snart för mig när jag skriver detta. Jag byter tempus hela tiden. Du vet att jag bara har G i svenska. Hade, har? Du kan bättre. Du ditt MVG barn. Nej förlåt. Jag ville inte skriva något dumt. Så som mitt liv var så klarade jag det inte. Jag hoppas att du förstår det. Jag kommer alltid att tänka på dig. Och jag vet att du tänker på mig. Var du än är så kommer du göra det. Det vet jag, Du bryr dig. Min allra bästa vän, kom inte efter. Hoppa inte du med. Gör inte som jag. Jag lever ändå. Inne i dig. Vi kommer ändå alltid att vara tillsammans. Lev ändå. Utan mig. Var glad men kom alltid ihåg mig. Glöm mig inte.. Adjö, min allra bästa vän.

Julia.

Jag sänker brevet. Brevet från dig. Från min allra bästa vän. Nu kommer tårarna. Tårarna för dig. Dom rinner och rinner. Jag gråter. En sorgsen gråt. En gråt som aldrig kommer och ta slut. Trots att jag gråter sitter värken kvar i hjärtat. Lika stark som innan. Jag kommer sakna dig i resten utav mitt liv. Jag kan ju inte leva utan dig. Fattar du inte det Julia? Vad menar du? Jag kan inte leva utan dig! Varför säger du att jag kan det?
Jag hör hur droppandet avtar. Jag tittar ut genom fönstret. Molen har spruckit upp. Solen tittar fram men himlen är ännu grå. En solstråle bland allt det gråa. Som du. Det är du. Du måste ju vara i himlen nu. Det är du väl? Du har det ju bra nu. Du är ju hos din mamma. Och hos alla dom där artisterna du beundrade. Du är ju hos dom! Solstrålen bland allt det gråa. Jag ser den tydligt nu. Det är klart det är du.
Jag öppnar fönstret. Stänger mina ögon för solen. För solstrålen. För dig. Jag låter dig värma mitt ansikte. ”Jag kan leva utan dig”. Så säger du. Det kan jag inte. Man jag lovar dig, Julia att jag ska försöka. Jag ska försöka att vara glad ändå. Som du har sagt. Och varje gång solen tittar fram bland allt det gråa vet jag att det är du. Då ska du få värma mig.
Min allra bästa vän.





Författare:

Publicerat

Dela: