Bland vanliga människor på Mariaberget


Bland vanliga människor på Mariaberget.

Sitter bland ”vanliga” människor, uppe på Mariaberget. Vid Montellius väg. Vattnet blänker nedanför klipporna, som letar sej brant ner mot Södermälarstrand.
Till höger står ett vint och snett Gamla stan, tätt ihopkrupet som en klunga frysande barn.
Äldre barn.
Till vänster Riddarholmen, sen ett brinnande rött Stadshus med guldlåga i toppen, och snett till vänster Kungsholmen.
Över the Old town, en handfull ballonger tyst svävandes mot mitt håll. Nordliga vindar. Det är svalt här uppe. En sällsynthet i sommar.
Det är solnedgång, åtminstone en antydan, en början till en sådan.
Skymning.
Sitter bland ”vanliga” människor uppe på Mariaberget, vid Montellius väg.
På parkbänkarna flätar förälskade par ihop sej med varandra, avnjutandes en mycket beundransvärd utsikt och den vackra och lätt tilltagande solnedgång.
Även jag ser den. Alltså solnedgången. Men i mina ögon är den inte vacker. Den finns knappt. Där jag har mina tankar, pågår en inre solnedgång, inhöljd i mellankolisk sirapsdimma.
Det finns rädsla i den bilden.
Jag antar att alla vet att utan ljus, inget liv. Fotografiet, ja, eller filmen som rullar fram i mitt inre är en film om solnedgång. Säj, kommer det finnas bilder av soluppgång. Kanske är jag förpassad till att vistas i gryning och skymning. Kanske existerar ”blackouts” som i sin tur ger mej en ofrivillig frånvaro från en del av dygnets timmar.
Ljusets timmar.
En frånvaro från det emotionella dygnet.
Sitter bland ”vanliga” människor, som existerar i denna värld, i dess dygnsrytm.
Jag är nån helt annan stans.

Författare:

Publicerat

Dela: