Bleeding Soul

DETTA ÄR SAGAN OM EN DÖENDE SJÄL:

Någonstans djupt inom mig finns en själ. Väldigt olycklig. En gång i tiden kunde den leva. Skratta. Vara glad. Vara som den egentligen borde vara…
Men nu är det en annan som har övertaget. Hon är hård och kall. Hon vill ta över allt och alltid få sin vilja fram, en självisk jävel.
Ensamma själ – hon var inte beredd på detta hårda slag…!…

Hon gömmer sig i själens mörkaste skuggor och träder fram när man minst anar det. När själen är som ensammast och mest sårbar.
Hon hatar den. Gör allt för att skada.
Hon får själen att göra saker mot sig själv som hon egentligen inte vill.
Hon förstör. Det är hon som ställer till allt; denna djupa sorg och förtvivlan hon frammanar är hennes näring. Då blir hon stark, på själens bekostnad.
När alla andra är lugna och stilla tänds ett skadeglatt ljus hos henne. Hon vill förgöra själen. Envis, bestämmande och helt okontrollerbar gör hon precis som hon vill; som en demon som lurpassar på ett nytt tillfälle att såra.

Själen… Hon vet precis vad som händer men kan inget göra. Hon vill inte heller av kärlekens skäl. Hon dyrkar sin plågoande – hennes idol och förebild.
När hon kan suga näring bestående av hat och förakt blir hon starkare medan själen blir svagare. Allt hon kan göra är att gråta i stillhet…
Själen är nu så sårad och skadad att hon vill ge upp. Hon är döende och vill bli fri, men bara hennes mörka rival kan släppa ut henne ur fängelset. Hon hålls fången djupt inne i ett fruset hjärta, gråter och önskar sig bort. Hon vill leva, men inte såhär. Varje skratt, gråt, glädjestund… straffas hon hårt för…
Hon som hade så många drömmar! Mörkerängeln krossar dem med ett enda ord. Hon sticker knivar genom hennes hjärta och dödar henne inifrån, tyst, så att ingen hör. Hennes rop på hjälp hörs inte eftersom hon är så svag. Hon orkar inte ens säga emot eller ens reagera; hon låter sitt hjärta förblöda.
Hon älskar styrkan som lägger ner all kraft i att hata henne tillbaka.

Utanför vaktar mörkerflikkan med dödande blick. Hon har byggt upp en mur av sina mörka krafter så att ingen ska misstänka, ingen veta… då kan hon med full styrka tortera en plågad själ och skratta åt alla misslyckade räddningsförsök.
Hon är lugn när hon får som hon vill. Det brukar hon få – vad är en slokande blomma mot sin plågoande?
Hon planerar att döda sitt hatobjekt när hon är stark nog att klara sig utan henne. Då är det slut – för alltid…

Ensamheten själv – hon vill fly. Hon vill möta evigheten… men hennes öde bestäms av mörkret. Hon framhäver alltid sig själv och tar själens plats till allas stora förskräckelse.

Kärlek kan smälta ner henne. Då kommer en ensam liten plågad själ att le ett tacksamt leende… tills livet återigen bygger upp henne genom att kasta sina hårda iskristaller. Då ska hon bli hårt straffad.
Hon vaktar till slutet och dödar sakta sin fånge med hennes egen olycka.
Hon har lagt all sin kraft i murarna för att ingen ska kunna skada henne… … …
Men kanske den som trotsar hennes murar kan hjälpa en döende själ?

Skriven av: ~DarkSoul~