Bli aldrig beroende... Var aldrig beroende...

Ja, de var orden min lilla mamma sa till mig en av de alldeles för få gånger vi träffades under hennes liv. Men det är också de ord jag minns bland som tydligast och som kommer för mig väldigt ofta. De hade en mycket viktig innebörd som jag inte förstod, fullt ut, då hon förmedlade dem till mig...

Jag var vid tillfället på besök hos hennes familj i Malmö, året var 1970, dit de hade flyttat efter ha drabbats av en stor sorg. Hennes dotter hade omkommit i en trafikolycka något år tidigare då de kommit till Sverige och Stockholm igen, efter några år i Kanade. Hon som en gång haft två fina flickor, hade nu ingen. Den första var hon tvungen lämna, den andra togs ifrån henne genom en olyckshändelse. Hon var bruten av sorg, skuld och förtvivlan. Jag som kände hela historien genom min mormor, tant Annie i Helsingborg, ringde en dag till min mamma från min arbetsplats på Kirurgmottagningen, även den i Helsingborg och hon bjöd ner mig några dagar till familjen i Malmö. Den bestod av hennes man, hon själv och en son. Jag möttes på Malmö central av en liten kvinna, som nu hade klippt håret och låtit den naturligt fina röda färgen ta form, leende arm i arm med sin man. Honom hade jag bara träffat en gång på ett besök i deras hem i Kungsängen fem år tidigare, då jag även mötte min syster och min bror. Men ingen av dem visste vem jag var. Jag var ett kusinbarn officiellt, då det var otänkbart säga sanningen inför släkt och vänner. Mammas man kände dock till hela historien sedan första gången de möttes och han välkomnade mig av hela sitt hjärta. Men jag ombads inget röja. Det gjorde jag inte...

Vi satt i deras kök och åt en enkel lunch tillsammans, min mamma och jag, bestående av fisk, potatis, dillsås och sallad. Till det serverades ett fint vin, vilket inte hörde till min vardag men väl till hennes, förstod jag lite senare. Det hade inhandlats från systembolaget på en liten tvärgata i närheten av bostaden och på väg därifrån mot hemmet köptes maten i en liten kvartersbutik. Vårt samtal handlade mycket om relationer. (Jag hade blivit informerad av min mammas man, en kväll när vi gick ut med hunden på Malmös smågator bara han och jag, att inte prata om min syster så det gjorde jag inte.) Vi pratade om oss själv och jag ställde frågor om min biologiska pappa, men mest handlade det om att förhålla sig till livet i stort. Att aldrig vara beroende av något eller av någon var väldigt viktigt för min mamma, det förstod jag. Det förmedlade hon mycket tydligt. Jag funderade på det senare under kvällen när jag lagt mig och fick tid över för egna tankar och reflektioner. Vad kunde hon mena. Att beroendet i viss mån rörde det fina vinet och annat från det lilla systembolaget från tvärgatan bredvid hade jag insett, då besöket i matbutiken snarare var en förevändning, än ett behov, för få mat till lunchen. Kyl och frys var redan väl försedda. Mammas man stod för de nödvändiga inköpen på väg hem från arbetet om kvällarna och han stod för en stor del av matlagningen. Nej, här rörde sig om något annat. Något mycket djupare. Beroendet av alkohol hade ökat. En ensam vardag, en ny stad, outsäglig sorg och saknad efter en älskad dotter. Skuld, sorg och skam började, obearbetat, ta farlig mark i hennes liv. Efter ha tvingats leva i en lögn under alla år men, trots det, ändå känt sig utanför och aldrig som en del av den familj hon tillhörde genom äktenskap med ende sonen, hade hon känt sig beroende hela sitt liv. Beroende och tvingad till livsval där hon aldrig fått välja. Själv...

Min lilla mamma var av en kreativ, konstnärlig natur och hon hade lärt sig kämpa. Det gjorde hon även nu. När alkoholproblematiken blev ohanterlig för hela familjen fick hon hjälp och rehabilitering där hennes målning fick komma till uttryck tillsammans med övriga hantverk. Hon kom in vid konstskola och utvecklade sig. En av hennes fina, färgglada, tavlor hänger nu , genom olika omständigheter, hemma i min dotters vardagsrum. Ett barnbarn och en mormor som aldrig fick tillfälle mötas men som ändå fick beröring med varandra genom skapandets budskap. Det min mamma ville förmedla den där dagen vi satt i hennes kök vid en enkel lunch var; försök i möjligaste mån välja dina livssammanhang, stå för dina val och ångra dem inte när inga alternativ fanns. Bli, om möjligt, aldrig beroende av någon, vare sig ekonomiskt eller känslomässigt i en relation (var två individer som lever sida vid sida.) Bli aldrig beroende av något. Bli aldrig beroende av någon...

Detta ville min mamma förmedla till mig, sin bortlämnade dotter. Ville hon ge från sitt hjärta och tänk jag tycker hon lyckades med just det. Ge från sitt hjärta till mitt hjärta, där jag bevarat och utvecklat det efter bästa förmåga, allt eftersom år lagts till år och blivit till erfarenheter från ett liv i omlopp...

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk