Bli människa

Det är i slutet på maj år 1957. Mörkret har sedan några timmar tillbaka retirerat från Stockholms latitud. Solen har börjat sin skenbara färd på himlavalvet mot söder. Ljusets pensel sprider ett skimmer av guld över Stadshuset och Norr Mälarstrands byggnader. På Skinnarviksberget sitter sextonårige Mikael Ask. På Västerbron ser han spårvagnar, trådbussar och andra fordon skynda i skilda riktningar. De transporter stressade människoöden, som alla är på väg mot något. Varje enskilt öde reser i tidens livssfär, där händelser bygger erfarenheter i individens medvetande. Den begynnande arbetsdagen reflekteras i byggnaders fönster, som vid en första anblick påminner om flydda liv. Fönstren säger en sak men verkligheten är även här en annan. Pojken på berget sänder tankens öga och känslans öron mot husens glasytor, som endast speglar nuets skeende: det sanna och det bedrägliga i en kaotisk blandning. Men vad döljer dessa fönster? Kanske en livets kämpe som förbereder sig för mötet med det okända? Eller en kvinna som smärtsamt mognar till mor? En stolt far, som frivilligt låter sig förslavas av penningens förödande kraft, för att leva i begränsad frihet.

Mikael Ask låter tanke och känsla omsluta minnet av fadern, som begav sig till ett rike bortom det mänskliga medvetandets nuvarande gränser. Han var tolv år när hans 77-årige far lade sin kraftiga hand på hans huvud och sa:
- Jag har levt mitt liv förgäves och öst min livskraft över fåfängliga ting. Sök inte sanningen och meningen med livet i det yttre min son! Du skall leta i ditt jag ! När kropp och själ är i harmoni skall du erfara att ett fönster öppnar sig. Du kommer att förnimma ett outforskat land där du kan botanisera i floran av livsberikande sanningar. Fadern gjorde en kort paus. Han mobiliserade hela sin viljestyrka. Med himmelsblå ögon såg han in i Mikaels livskälla.
- Försök att bli det svåraste av allt! Använd din livskraft till att utveckla dig till människa! Min gosse, i den timliga världen är det stor brist på människor.
Mikael såg intensiteten i faderns blick avta, för att slutligen slockna. Läkarens kraftiga hand, som hjälpt så många fattiga till ett normalt liv, kändes plötsligt tung på hans huvud. Ett svagt leende stelnade på faderns fridfyllda ansikte. En känsla av stillhet och skönhet hade fyllt Mikaels medvetande. Vågen av andlig livskraft och skönhet hade trängt in i hans känsloliv. Upplevelsen framkallade tårar, som letat sig ner på hans kinder.
Han minns höstsolens informationsrika ljus, som sökt sig in genom stugfönstret och trevat med ljusfingrar över rummets tidsmärkta ytor, funnit att läkarsjälen flytt sin boning. Ljusfingrarna smekte en sista gång den gamles ansikte, där livets penna ristat den sista fåran. Bilden glider åter in i minnets växande arkiv. Mikael tar farväl av sin födelsestad och axlar sin ryggsäck. Han sätter kurs mot frihamnen, där han skall mönstra på M/S Suecia, destinerat till Argentina. Hans jakt på människorollens tolkning har börjat.

Skriven av: Adam Rohdin