Blind-Date

Blind-Date

Hon gick längs gatan. Det regnade ute men hon brydde sig inte. Idag skulle hon träffa sin Blind-Date, hon hade väntat på denna stunden länge. Det var länge sedan sist, men nu skulle hon åter få känna den ljuvliga smaken av blod rinna genom halsen.

Han rös när han kom utanför dörren. Det regnade och han fällde upp sitt paraply. 'Det är ingen bra dag för regn,' tänkte han. 'Det är ju idag jag äntligen ska få träffa Minna, min Blind-Date.' Dom hade pratat med varandra i drygt en vecka och hon hade varit jätteshyst när dom pratade i telefon med varandra, lite mystisk sådär. Stället hon valt att dom skulle träffas på var ensligt, en gammal park som nästan såg ut att vara omgiven av dimma och urtidsträd. Han rös åter, undrade vart hon var och hoppades att när hon kom så skulle de fort lämna detta kusliga ställe. Men så blev det inte. Plötsligt steg hon fram ifrån dimman, skrämde honom så han hoppade till. Men när han förstod vem hon var, så stannade han, häpet stirrande. Hennes hår var dyngsurt, och i ljuset såg hon oerhört vacker ut. Han ångrade sig inte alls över stället nu, hon såg ut att höra hemma här mer än träden som stod på platsen.

'Håret blir perfekt nu,' tänkte hon när hon stod bakom ett träd, omgiven av dimma. Hon såg honom stå mitt i parken, han kollade sig lite skrämt omkring. ' Han skulle ändå aldrig lära sig, han tycker inte om det här stället. Då finns det inget annat att göra.'
Hon steg frma ur trädens omfamning och såg på honom intensivt. Han ryckte till och hon tänkte: 'perfekt'.
'Vad tycker du'? sade hon, men han förmådde sig inte att svara, fortsatte bara att se häpet på henne. Hon log och drog fram kniven från klänningen bakom ryggen.

När han såg henne le så där tyckte han nästan att hon såg ond ut, som hon hade någon hemlig plan. Hon hade händerna bakom ryggen, vad gömde hon där? Nu var han lite skrämd, hon fortsatte att stirra girigt på honom och började sakta gå, närmare och närmare. När hon kom ända fram tog hon fram kniven hon haft bakom ryggen och viskade: 'Du skulle ändå aldrig förstå.' Det var det sista han någonsin hörde.

SLUT


av: Åsa Eklöf,

Skriven av: Åsa Eklöf