Blindträff

Omständligt knöt Ove Rickardsson slipsen runt kragen och synade kritiskt dess blanka grå yta. Det grå passade ypperligt mot den mörkare grå skjortan. Långa fingrar strök ut de få veck som fanns vid axlar och ärm. Det var ett lyckat inköp, det nya strykjärnet. Ove strök sig över håret och kände doften av kamomill. Måste han bara inte lukta svett. I ett ögonblick av tvivel inför sin egen person, rusade han in i badrummet och öste på med mer Jockey. Kinderna klappades blöta av rakvattnet och doften gjorde honom lugn och sansad.
Dessa fruntimmer, tänkte han. Lika svårfångade som de silverfiskar som huserade under badkaret. Att följa Berts råd om att svara på en kontaktannons på Internet var nog inte så dumt ändå. Men aldrig att han skulle erkänna det för bäste vännen. Så långt hade han inte sjunkit, så desperat fick han absolut inte framstå.
Gatan han gick på var hal. Snön låg som plogade strängar framför honom och hela tiden fick han byta fält. De få bilar som trotsade de farliga vägförhållandena åkte sakta och ljudlöst fram. Ove Rickardsson fäste blicken mot slutet av gatan och fick syn på neonskylten som blinkande lockade honom till sig. Men denna kväll skulle han inte till puben, i kväll skulle han på blindträff med Linda Petri som hon kallade sig på nätet. Hon hade valt ställe och först hade han tyckt att förslaget var alldeles galet, men svarade via e-post att det gick bra. Ove funderade där han gick och undrade slött hur många gånger han besökt biblioteket egentligen. Och varför Linda Petri valde det som deras första möte. Nå, fruntimmer var honom en gåta, man både ville och inte ville leva med dem.
I sin fantasi såg han en blond kvinna med hög barm, generöst leende och höga klackar. Ove smålog för sig själv, det skulle göra Bert rasande om Ove och inte han fick tag på en sådan kalaspingla. En cyklist vinglade till och höll sånär på att åka omkull framför honom i snödrivorna. Ove blev väck ur sin dagdröm och blängde till mot tanten som klumpigt for vidare genom den halvmörka kvällen. Hennes vida kappa slängde om den breda baken som helt dolde cykelsadeln. De ryckiga tramptagen hackade sig fram och stötte ideligen på motstånd. Med ens låg damen i snödrivan, blockerade Oves framfart och tog sig inte upp i sin digra kroppsbyggnad.
Ove avvägde att helt nonchalera henne, låtsas som om att han inte sett det inträffade. Han hade ju trots allt en tid att passa och ville inte komma för sent första träffen. Men när han hörde hennes stånkande och pustande, hur hon kämpade för att ta sig ur snögropen som bildats under henne, insåg han att valmöjligheterna inte var många. Snabbt var han framme hos henne.
”Hur gick det här då?” frågade han vänligt och gav henne sin hand för att på något vis få kolossen ur diket.
Tanten pustade och såg tacksamt upp mot Ove. Med gemensamma krafter stod snart damen upp och röd och grann i ansiktet av ansträngning borstade hon bort snö som låg som stora kakor på den vida kappa hon bar.
”Tack snälla du, det var snällt,” sa hon andfådd. ”Det var allt tur du kom, annars hade jag missat mitt möte”.
Ove nickade till svar och tog några steg bakåt så damen skulle förstå att också han hade ett viktigt möte att passa. Han hörde bakom sig hur hon baxade sig upp på den ålderdomliga Crescent cykeln. Färgen var en hiskelig grön variant och han undrade hur människan överhuvudtaget kunde cykla, så stor som hon var.
Till sin mindre fasa hörde han att hon gick upp bredvid honom, inte alls sittande på den lilla sadeln som nyss dolts, utan ledande den gröna cykeln med blå vantar på händerna. Giv mig styrka, tänkte Ove och dolde en växande irritation.
”Jag tror jag går, det är inte väder för att cykla idag,” sa hon och log ett snett leende. ”Det kan vara skönt med en promenad, att få stilla nervositeten lite”.
Frågande såg han på henne och leendet blev bredare.
”Jag har nyss köpt dator och ordnat träff genom Internet,” fortsatte hon och nu skrattade eländet och visade en blixtrande vit tandrad.
Ove stannade och damen fortsatte sin färd.
”Önska mig lycka till!” gapade hon i snömodden och baken gungade som sjöslag.
Ove såg den enorma kroppshyddan försvinna runt hörnet mot biblioteket. Lugnt lät han hjärnan komma ifatt och beslöt sig sedan för att gå vidare. Om inte annat så för att låna en bok. Det var flera år sedan han läste en lånebok. Nervositeten var som bortblåst och kanske gjorde han sig tillkänna när han kom fram, men bara kanske.

©Bente

Skriven av: Bente