Blod är tjockare än vatten

Mina föräldrar var alltid så stolta över mig. De grät nästan av lycka första gången jag hade haft ett förhör och hade haft alla rätt. De gav mig fria händer till vad som helst, och alltid i bakgrunden fanns deras gyllene regel. Hjälp alltid till, det lönar sig alltid.

Visst följde jag regeln. I trean matvägrade jag när vår lärare skällde på min bästa vän eftersom hon hade råkat välta ner blomkrukan. Jag visste att min läarare blev orolig, så det var effektivt. I fyran åt jag ingenting på en vecka eftersom jag hade läst i tidningen om flickan som inte fick opereras för att hon inte var svensk. Då hamnade jag i tidningen. De tog mig till psykolog, satte på mig dropp (som jag tog ut) och gjorde allt. Jag slutade först åtta dagar senare när det var kalrt att hon skulle få opereras. Fyra månader senare övertygade jag hela min årskurs att strejka i skolan för att bli mer rättvist behandlade. Det fungerade.

När jag började åttan klippte jag håret kort och piercade mig i näsan. Jag hade redan tre hål i öronen, men piercingen i näsan blev för mycket för mamma. Hon ansåg att mina kompisar hade dåligt inflytande på mig. Vi flyttade, trots allt tjat, min matvägran och mina hotelser. Samma dag som jag kom till min nya skola fick ajg anledning att tro på det mamma hade sagt. Hjälp andra, det lönar sig i längden.
Första lektionen berättade jag hastigt och enkelt om att jag hette Rebecha med ch och inte något annat, att jag älskade att lyssna på musik och gärna dansade eller skrev. Jag mottogs inte direkt med applåder och jubel, men dom lyssnade i alla fall och jag gick ner till min plats med hedern i behåll.

Men eftersom jag bodde lite långt från skolan åkte jag buss. Bussar är inte direkt kända för att gå när man behöver dem, eller hur? Jag stod där på stationen i min jeansjacka, med min NIKE-bag (jag hade dansat) och väntade på halv elva-bussen. En bit bort fick jag syn på tre gestalter som stod lutade över något.
Jag gick bort dit och kände igen två av dem från min egen klass. I mitten av ringen stod ytterligare en av mina nya klasskompisar, en tjej. Hon hade lett mot mig flera gånger, och jag visste att hon hette Emma.

Emma är inte det minsta ful. Hon har mörkt lockigt hår, ganska så långt, och mörka stora ögon. Hon är kort och en sån man gärna skulle beskydda och har världens vackraste leende. Jag är ganska lång, 1.75, och har kanske lite för mycket fett. Men jag är väldigt stark, eftersom jag har tränat både karate, dans och gymnastik. Jag har blont hår och blå ögon och ser enligt vissa svensk ut. Det är ganska kul att berätta att jag faktiskt råkar vara adopterad från Italien. Men jag är inte vacker direkt, det skulle ajg inte säga.

Nu stod hon i mitten av cirkeln. hennes ansikte var blekt, och jag insåg att hon var rädd. jag tror inte att hon hade gråtit, men rädd var hon. Borta var den sträckta stolta hållningen, istället kröp hon ihop som ett djur där hon låg på asfalten.
Nu var jag så nära att ajg kunde höra vad de sa.
- ...men så mottaglig som du var i lördags har du aldrig varit tidigare, och nu ser du inte det minsta glad ut.
- Jävla horunge. Du ligger med varenda kille i din väg.
- Luder som du borde itne få leva. Om det inte vore så att de var bra på att suga, eller hur?
En av dem gick närmare, två av dem drog upp henne till knäsittande och höll fast hennes armar. Han började knäppa upp jeansen.
- Och vad fan tror ni att ni håller på med här?
Alla vände sig om exakt samtidigt och stirrade på mig.
- Som om du skulle lägga dig i. Sköt ditt istället.
- i helvete heller. Jag ser väl att ni håller fast henne. Släpp henne.
De två som höll fast Emma släppte henne, och hon drog sig undan. En av killarna stod nu framför mig med ansiktet bara några centimeter från mitt eget.
- Tror du att du har något att säga till om?
Jag lutade mig fram och kysste honom ordentligt. Jag kunde höra alla dra efter andan, men jag väntade tills killen hade fått in tungan i min mun innan jag bet till. Han ryckte bort sitt ansikte och spottade blod på asfalten. Han vände sig om igen och slog mig med knytnäven, sedan stack han.
Det dröjde inte många sekunder innan någon slog mig. Hårt, riktigt hårt. Jag tvekade inte en sekund innan jag svarade med samma mynt. Sedan var alla borta.
Det ömmade runt ena ögat och när jag kände på läppen insåg jag att jag förmodligen hade brutit av en tand eller fått en fläskläpp.

Emma satt kvar, lutad mot väggen.
- Tack, viskade hon. Det är inte första gången det händer...men aldrig har någon försökt stoppa dem. Tack.
- Helt okej. Vi ses imorgon.
- men vänta! Ska du inte till sjukhuset?
Jag vände mig om och log.
- Det fixar sig. Hejdå.

Mina föräldrar var ganska förvånade när de hörde vad som hade hänt. Men de höll med mig. Emma och jag är fortfarande bästa vänner.

Skriven av: Katja