Blodspår

Louisiana, USA, 1989.

Några minuter efter midnatt stannade bussen på den öde motorvägen, och en tonårig pojke som bar endast en ryggsäck klev av. De övriga passagerarna såg på honom oroligt, men tittade snabbt bort då pojken upptäckte deras nyfikna blickar. Hela åkturen hade han suttit tyst och stirrat ut genom fönstret, och borstat bort det svarta håret som kom i vägen för hans ögon. Han hade bara tittat upp en gång då en av passagerarna kommenterat hur blek han var, men bara för en sekund innan han vände blicken mot fönstret igen.

Efter att han klivit av bussen så kastade chauffören en sista blick på pojken, innan han stängde dörren och körde i väg. Corey, som pojken hette, slängde ryggsäcken över ena axeln och gick med bestämda steg in på en liten grusväg, och förbi skylten som sade ” Welcome to Little Town”.

Det var kolsvart ute och grusvägen var omgiven av en tät skog, med höga träd som sträckte sig mot himlen. Men trots det var Corey inte rädd. Han var van vid mörkret, och visste mycket väl att det inte var någon annan ute så sent på natten, förutom han själv. Speciellt inte i Little Town. För det var inte första gången som Corey gick på den långa grusvägen, och igenom den tysta skogen. Han visste att människorna som bodde i Little Town höll strikta tider när det gällde allt, och att han kunde gå fritt där på natten.

Det var kyligt ute, men Corey gick fortfarande klädd i bara jeans och en svart T-shirt. Årstiderna passerande honom obemärkt eftersom de inte påverkade honom så värst mycket. Prasslandet av löv under hans fötter avslöjade att det var höst, men det var allt han behövde veta. Grusvägen fortsatte sin klaustrofobiska väg genom skogen, men blev sedan öppen då fälten ersatte träden. Han andades djupt och gick lugnt i nästan en timme, tills de avlägsna husen blev tydligare.

Corey stannade för en stund och tog in utsikten, och kände hur minnen började göra sig påminda. Det hade gått många år sedan han först lämnat Little Town, och anledningen till att han kom tillbaka visste han knappt själv. Det var nämligen inga trevliga minnen Corey hade av staden, men han kände sig ofta ansvarig för att åka tillbaka för att se hur människorna hade det. Han hade lyckats komma där ifrån, även om priset hade varit högt, medan hans familj och vänner blev kvar. Men det var så länge sedan nu, och Corey visste att inga av de han hade känt fanns kvar i den lilla staden. Han hade kvar sitt ungdomliga utseende, medan hans familj låg i graven. Han ångrade han dock inget i det förflutna, eftersom han visste att det inte skulle ändra något. Han var bara här för att se om saker och ting var desamma, om människorna fortfarande var lika fega och maktlösa som de hade varit då. Och var det så, så tyckte Corey synd om dem.

Han tog ännu en djupt andetag, även om han inte behövde det, och fortsatte sedan att gå. De mörka husen blev större ju närmare han kom, och Corey upptäckte snabbt att de såg likadana ut än. När han väl kom till gränsen mellan den långa grusvägen och staden själv, så stannade han och frågade tyst sig själv om han verkligen ville göra detta, innan han trevande fortsatte in mot det lilla torget. Det gjorde nästan ont att se hur likt saker och ting fortfarande var. Det kändes plötsligt som han aldrig hade lämnat sin hemstad, och att han fortfarande var lika rädd och passiv. Han kunde i sitt minne höra sina vänners rösterna från den tiden, ekandes mellan husen, för att sedan försvinna hastigt när Pastor Mitchell gick förbi. Corey fick en obehaglig känsla i kroppen av minnena, särskilt när han tänkte på Pastorn. Och hans instinkt sade honom att Mitchell fortfarande var kvar i staden. Han kunde nästan känna lukten av rädsla och förträngda känslor i luften. Pastorn Mitchell var säkert gammal nu, men styrde fortfarande Little Town med en järnhand.

För att de obehagliga minnena inte skulle överta honom, sköt Corey snabbt bort dem och tittade runt efter ett ställe att gömma sig. Det var visserligen flera timmar kvar tills solen steg på himlen, men Corey ville vara säker på att ingen skulle se honom än. Han fortsatte in på torget, förbi den gamla fontänen och ner för en smalare gata. Husen låg nära varandra här, och Corey visste att han behövde ett avlägset ställe där han kunde vara i fred. Så han gick vidare ner för gatan, som fick ett plötsligt slut efter bara några meter, för att sedan flyta samman med en liten jordväg.

Framför sig såg Corey de utspridda husen, men inte det han själv hade bott i. Askan var borta, och Corey skakade snabbt bort det minnet, men möttes bara av ett annat då han såg kyrkan. Det stod fortfarande lika ståtligt på den lilla kullen, och lyste nästan av makt. Den kyrkan hade varit i mötesplatsen i Little Town ända från början, och Corey kom ihåg de långa och plågsamma söndags mässorna som Pastor Mitchell hade hållit. Ingen hade som han lyckats skrämma en befolkning med sin predikan om synd, straff och lydnad. Det var hans sätt att behålla sitt grepp om dem och göra dem maktlösa. Det, eller att skada dem.

Motvilligt gick Corey i riktning mot kyrkan, men höll sitt avstånd då han gick runt den. På baksidan låg kyrkogården, som bara hade fått några fler gravstenar sedan Corey sist var där. Han gick försiktigt, och svor tyst för sig själv för att han fortfarande var rädd. Pastorn hade alltid bott i kyrkan, och Corey tittade över axeln hela vägen tills han nådde sitt mål. Det var en gammal trädbod som fortfarande stod öde bland de sista gravstenarna, gömt bakom ett stort träd. Med en lätt suck öppnade Corey den knakande dörren, och gled in så snabbt och tyst som möjligt. Boden var liten och mest fylld med onödigt skräp, men den skyddade honom från att bli upptäckt och ifrån dagsljuset. Alla minnen och känslor som svepet över honom sen han kom in i Little Town hade tagit all hans energi, och Corey lade sig ner på det hårda golvet för att få lite sömn. Ryggsäcken fick duga som kudde, och Corey visste att han sovit på värre ställen. Än en gång kom frågan upp varför han valt att komma tillbaka, och varför just nu, men Corey kunde fortfarande inte svara på det. Han hade alltid velat ge pastorn ett straff, men det verkade vara något mer som dragit honom tillbaka till Little Town. Men vad det än var kunde det vänta tills dagen där på, för Corey hade nog med tankar som det var. Och efter vad som kändes som flera timmar, lyckades han äntligen somna, men fortsattes att hemsökas av minnena i drömmen…




* * *


Det var med tunga steg som Sam följde höstlöven på marken, med det korta blonda håret spretande åt alla håll, och med blicken riktad neråt för att undvika eventuella passerande på grusvägen. Men i en sådan liten stad som Little Town med dess lilla befolkning, var det sällsynt att man såg mer än tre personer på samma ställe. Och nu när hösten hade kommit och vinden blåste kallt så höll sig de flesta inne med sina familjer, och gick bara ut när det var nödvändigt. Sam däremot, ville vistas hemma så lite som möjligt och trotsade därför det kalla vädret. Han hade haft en lång skoldag och var väldigt trött, men fortsatte ändå att gå. Tystnaden lugnade honom och gav Sam tid att tänka, i motsats till den ansträngda tystnaden hemma som fick hans skinn att krypa. Men så var det i alla hem i Little Town, även om ingen ville erkänna det. Här vågade man nämligen inte trotsa auktoriteten, som i detta fall var stadens pastor, och man vågade aldrig konfrontera någon med sina känslor. I stället höll man dem in och lät dem gnaga på ens ben, medan man gick till kyrkan varje söndag och visade upp sitt ansträngda leende. Så hade alltid varit i Little Town, och Sam fruktade att det alltid skulle vara så. De äldre verkade inte bry sig längre om vad som pågick bakom kulisserna, och trodde nog själva på den fasad som dom levde i. Och de yngre varken kunde eller vågade säga nått, för ingen skulle lyssna på dem ändå. Så i stället följde de med strömmen och lydde sina föräldrar, lärare och pastor Mitchell, och trodde på så sätt att allt egentligen var bra. Men Sam ville inte följa strömmen.

Under sitt 16-åriga liv hade Sam redan upptäckt hur falska människorna i Little Town var, och hur vissa personer överskred gränserna hur ofta de ville utan att bli straffade. Han hade sett pastor Mitchell göra saker en pastor inte borde göra, men trots det så kunde han inte säga det högt. Sam kunde inte ens förmå sig att viska det för sig själv. Och gick han rakt på sak skulle han mötas av döva örat, men upptäcktes han i smyg skulle han bli straffad. Därför höll han det för sig själv, tills den dag han kunde lämna Little Town för gott. Men när den dagen skulle komma visste han inte, och till dess fick Sam dölja sina känslor och le lika falskt som alla andra gjorde i Little Town.

Grusvägen han gick på verkade oändlig, och Sam visste mycket väl att det var vägen som ledde ut ur staden, och till närmaste motorväg. Men det tog nästan en timme att gå, och Sam hade aldrig kommit ända fram, i rädsla av att någon skulle se honom. Hans 10-åriga syster Elisa skvallrade mer än gärna till deras föräldrar, och det sista Sam ville var att få ännu en lektion i att uppföra sig. För av nått skäl så var den där grusvägen ett tabu, och användes nästan bara av utomstående.

Sam stannade, och lyfte blicken upp från marken och såg hur vägen slingrade sig fram i all oändlighet, och till slut försvann i den avlägsna skogen. Han suckade utan att riktigt veta varför, och vände sig sedan om för att gå tillbaka. Det började bli sent och solen höll på att gå ner, och kom han inte hem innan dess så skulle han missa middagen. Och även om det var frestande att bara strunta i det och fortsätta hela vägen ner, så visste Sam att han inte kunde undvika sin familj för alltid. Den outhärdliga tystnaden, och hans föräldrars uttryckslösa ansikten var vad som väntade honom, och stegen blev ännu tyngre när han tänkte på det.

När Sam väl kom hem möttes han av den vanliga middags rutinen: bordsbön, tystnad och väntan. Ingen fick lämna bordet förrän alla var färdiga, och Sams föräldrar verkade alltid att äta så sakta som möjligt. För inte så länge sedan tänkte han hoppfullt att det var för att de ville spendera mer tid som en familj, men Sam trodde inte länge på den tanken. Hans föräldrar var lika mycket främlingar, som han och Elisa var för dem, och kvalitetstid med barnen var inget de tänkte på. I stället hade Sam börjat undra om hans föräldrar skaffat honom och Elisa bara för att passa in i staden, eftersom som alla hade minst två barn per familj i Little Town. Allt verkade på utsidan så idylliskt, när det i verkligheten bara var hyckleri.

När alla äntligen hade ätit färdigt hade solen gått ner helt, och det var svart som natten ute. Sam gick upp på sitt rum och stirrade ut ur fönstret, vilket han ofta gjorde, i hopp att se något nytt. Vanligtvis satt han bara där en stund, innan han gav upp och gick ner och tittade på TV med sina föräldrar. Men i kväll var på något sätt annorlunda. Sam kände sig både bedövad och upprörd över hur saker var, och visste inte riktigt hur han skulle hantera det. Ingen i Little Town vågade prata om det, men han visste att alla kände likadant, men i olika grad. Frågan var hur länge det skulle ta innan saker och ting skulle förändras.

När han satt där vid fönstret, blev Sam så förlorad i sina tankar att han inte märkte hur sent det började bli. Hans mamma knackade försiktigt på dörren och sa god natt, och förväntade sig att hennes familj skulle gå och lägga sig som vanligt, och sedan börja om rutinen dagen där på. Men i kväll kände Sam att han var tvungen att göra något, det minsta lilla bara för att tänja på gränserna. Så när hans mamma hade gått väntade han ännu en timme, tills han var säker på att de alla sov. Därefter smög han ner för trappan väldigt försiktigt, med hans hjärta i halsgropen och pulsen i rasande fart. Golvet knakade under hans fötter, och Sam sade en tyst bön efter att han lyckats komma ut ur huset oupptäckt. Han stod med ryggen tryckt mot ytterdörren, och blundade ett tag för att få kontroll över sin nervösa kropp. När han väl öppnade ögonen stirrade han ut i mörkret och kunde bara se konturerna av staketet som omgav huset. Med ett djupt andetag gick han ut på trädgården och genom grinden, och upptäckte att hans hjärta fortfarande slog hårt. Sam undrade hur tonåringar i storstäderna skulle tycka om hans beteende för att smyga ut om kvällen, och kände sig nästan larvig. Klockan var knappt tio, och det hade alltid varit gränsen för befolkningen i hans stad. Men för Sam var det den ända gränsen han kunde tänja, utan att riskera att bli allt för bestraffad om någon kom på honom.

Det var ännu kyligare ute nu, och Sam höll värmen så gott han kunde i sin tunna jacka. Han stod en stund utanför grinden, och försökte avgöra just vart han skulle gå. Huset han bodde i låg mellan kyrkan och de tät bebodda husen kring torget och butikerna. Visserligen hade han inte mycket till val, men tanken att ge sig ut på grusvägen dök upp i hans tankar. Sam bestämde sig dock för att inte bege sig ut dit igen, och gick i stället i riktning mot kyrkan. Han höll sig dock till sidan av lervägen, och tog i stället stora steg i det höga gräsen som sällan klippets. Han gick i bara några minuter innan känslan av en viss seger och frihet infann sig, och Sam kände sig för första gången i sitt liv någorlunda modig. Det var säkert ingen stor prestation i andras ögon utanför Little Town, men här var det i alla fall ansett som ett litet kliv. Ingen var ute sent på nätterna och gick på fester, eller sov över hos varandra som Sam hade sett på TV. För honom var det en lyx att ens ha det valet, och han dagdrömde om ett liv som där han kunde vara en ”normal” tonåring. För Sam visste mycket väl att det inte var normalt för en 16-åring att leva som han gjorde.

Ju närmare Sam kom kyrkan börja dock modet att svikta. Alla fönster var svarta och byggnaden såg mer ut som ett skräckslott i mörkret än en katolsk kyrka. Pastor Mitchell låg med all sannolikhet och sov, men att gå så långt som att passera hans kyrka fick Sams hjärta att bulta ännu hårdare. Pastorn predika jämt och ständigt att regler var till för att följas, och bröt man dem fick man ta konsekvenserna. Och att smyga runt kyrkan efter tio på kvällen skulle nog till och med anses som en förolämpning mot Pastorn. Men när han stod där och stirrade på den höga byggnaden, insåg Sam att det var just därför som han skulle smyga förbi kyrkan – För att det var en förolämpning mot pastorn. Det var det perfekta sättet för Sam att rebellera mot det han hatade mest, och kanske vinna lite självförtroende.

Så med ett slugt, men ändå lite nervöst leende på läpparna gick Sam uppför kullen och rakt mot kyrkan. Han smög längs den grova väggen, och tittade då och då upp mot de stora fönstren för att se att ingen lampa lyste. När han väl nådde baksidan etsade hans blick fast på gravstenarna som spretade upp från marken. Han hade bara varit där om dagen, och hade då aldrig tyckt något speciellt om kyrkogården, men nu när de var mörkt, kunde Sam nästan känna de själar som låg begravna där. Stenarna var utspridda och sneda, och det fanns inga familjegravar. Det såg otäckt ut, men framförallt ensamt.

Sam bestämde sig för att korsa kyrkogården en gång, och sedan gå tillbaka. Även om han ville göra uppror, så kunde han inte förneka att han faktiskt var rädd. Det var inte bara pastor Mitchell som bara sov några meter bort, men också mörkret som omringade honom. Men att få någon sorts tröst så tittade Sam upp mot månen, och började sedan korsa mellan gravstenarna. Grästet var högt där också till Sams förvåning, eftersom pastorn alltid talade om att hedra de döda. Men att vara begraven bland en massa ogräs var knappast en heder, tänkte Sam krasst medan han studerade marken. Det fanns inga blommor, och man kunde knappt se inristningarna på stenarna bakom gräset. Men det fanns en grav som skilde sig från de andra. Längst ner i mitten av kyrkogården fann Sam pastor Mitchells mors grav. Stor och ståtlig, med en gråtande ängel uthuggen i stenen och ett fång av blommor liggandes på marken stod den som en staty och såg överlägsen ut. Allt ogräs var borta och inristningen syntes klart. Sam suckade djupt av synen, och spände omedvetet sina knytnävar i frustration. Han var trött på allt hyckleri i Little Town, och han var speciellt trött på pastorn.

Sam stod och stirrade på graven en lång stund, innan han bestämde att han var snart dags att gå tillbaka. Men bara ett ögonblick innan han tänkte ta det första steget, hörde Sam ett ljud bakom sig och han svängde runt i panik. Framför sig var dock bara de andra gravarna och kyrkan som reste sig över dem, och Sam andades ut. Men sedan hörde han ännu ett ljud, ljudet av någon som försökte smyga. Sam svängde runt igen och igen, tittade mot alla håll för att försöka lokalisera vart ljudet kom från. Paniken kom smygandes igen, och Sam trodde på allvar att pastorn upptäckt honom och ville skrämma honom som straff. Men när Sam tittade tillbaka mot kyrkan hoppade hans hjärta till av rädsla, när han upptäckte att en blek, svart hårig pojke, Corey, stod och stirrade på honom. Sam backade och snubblade in mot den stora gravstenen, vilket han tryckte sig mot, som om det skulle skydda honom. Pojken fortsatte att stirra på honom från några meters avstånd, och Sam kunde varken skrika på hjälp eller forma några ord överhuvudtaget. Hans blick låstest med den bleke pojkens ögon, som var fixerade på honom, och Sam kände som om han höll på att kvävas av rädsla. Han hade ingen aning om vem pojken var, och bad i sina tankar att han inte hade något med pastorn att göra. Men som sekunderna gick märkte Sam att pojken verkade lika nervös som han, och rörde sig inte heller ur fläcken. Sam studerade honom från topp till tå, och upptäckte att han var ovanligt klädd för en tonåring i Little Town; slitna jeans, en svart T-shirt och trasiga gympa skor. Hans hår var svart och rufsigt, och hans ansikte blekt, med skarpa kindben och nästan otäckt gröna ögon. Det var knappast sannolikt att pojken var en tjallare för pastor Mitchell, än en boende i Little Town överhuvudtaget. Med detta resonemang lyckades Sam lunga ner sig, och återfå kontrollen över sin röst. Främlingen verkade också att slappna av, men visade inget tecken att ta det första steget, så Sam visste att det var upp till honom att komma ur situationen.

”V-vem är du?” stammade han, och hoppades att hans instinkt om pojken var rätt. Corey tittade misstänksamt åt båda hållen, innan han harklade sig och svarade.

”Ingen,” sa han snabbt och andlöst. ”Jag bara letade efter något att äta.”

Sam höjde ögonbrynen i förvåning, och Corey insåg då att han gjort en tabbe.

”På kyrkogården?” frågade Sam undrande, och Corey skakade snabbt på huvudet för att bortförklara.

”Eh, glöm det, det spelar ingen roll.”

”Men vem är du? Jag har aldrig sett dig förut,” fortsatte Sam att fråga, utan att märka att han inte var lika rädd längre. Corey låtsades dock att inte höra honom, och tog några steg i riktning mot ”sin” träbod för att fly undan. Hans mage kurrade och han var trött av hunger, och Sams frågor gjorde honom nervös. Trots det stannade han i sitt spår för att se på Sam igen, och upptäckte då något som han kände igen. Sam stod kvar vid den stora gravstenen och väntade på Coreys svar, men höll fortfarande sitt avstånd från honom. Corey kunde se på hans kroppsspråk att han var nyfiken, men avvaktande samtidigt; precis som han själv varit för tio år sedan. Numera var han mest bara misstänksam.

”Det är nog bäst att du inte vet vem jag är,” viskade Corey till slut och slängde en blick mot kyrkan. ”Jag vill inte att du ska råka illa ut.”

”Vad menar du med det?” slängde Sam snabbt ur sig, för att förhindra Corey från att gå. Corey stannade igen och suckade lite.

”Du vet nog mycket väl vad jag menar. Stick hem nu innan pastorn upptäcker oss.”

Sams uppmärksamhet skärptes nu ännu mer, och han gick närmare och närmare Corey.

”Hur känner du till pastorn om du inte bor här?”

”Vem har sagt att jag inte gör det?”

”Jag har aldrig sett dig förr. Och man kan inte gömma sig i Little Town.”

”Inte för länge i alla fall,” sa Corey lite torrt, men ångrade sig snabbt. Om pojken framför honom gick igenom samma sak som han hade gjort, så hade de nog mer gemensamt än han först trodde. Sam var nu bara någon meter ifrån honom, och det var först på detta avstånd som Corey lade märke till hans utseende. Han såg ut att vara i 15- 16 års åldern, mörkt men ändå fint klädd, ljust kort hår, och stora blåa ögon som lyste av nyfikenhet. Corey förstod att han inte hade något val än att svara på hans frågor.

”Jag bodde här för några år sen, okej? Det därför jag känner till Mitchell.”

”Vad heter du då?”

”Corey,” svarade han lite motvilligt, eftersom han inte tyckte om att ge ut sitt namn. ”Och du?”

”Sam. Jag bor i det gråa huset nedanför kullen, bredvid vägen.”

”Mmm, där nere ja,” mumlade Corey och tänkte för en stund, innan han riktade sin koncentration på Sam igen. ”Så vad gör du här ute så här dags? Pastorn har väl knappast ändrat reglerna, eller?”

Sam skakade på huvudet och verkade få dåligt samvete av frågan.

”Jag stod inte ut längre,” sa han och andades ut. ”Jag var tvungen att göra nått, bara jag inte blir upptäckt.”

”Och att gå till kyrkan där pastorn är verkade vara ett smart val då?” frågade Corey, mest för att reta honom. Sam verkade dock inte ta det personligt.

”Det är det enda sättet jag kan komma på att förolämpa Mitchell på, utan att han vet om det.”

Corey log lite, då han kände igen Sams tankesätt. Det var som om han stod och pratade med sig själv tio år sen, innan allt det hemska hände. Han undrade dock om Sam visste hur hårt straffet verkligen kunde bli om han jävlades med pastorn.

”Jag vet hur du känner dig,” sa Corey och drog en hand genom sitt hår. ”Jag gjorde likadant när jag bodde här…fast jag gick nog för långt.”

”Hur då?” frågade Sam, och Corey tittade på honom allvarligt.

”Det kan bli tuffare än du tror, Sam. Gör inget dumt, för Mitchell är mer hämndlysten än vad du kan föreställa dig.”

”Men-” började Sam, men blev tyst direkt när portlampan på kyrkan tändes. Både han och Corey stirrade förskräckt på ljuset, och förstod att pastorn måste ha hört dem och var på väg ut.

”Vad ska vi göra?” viskade Sam förskräckt och sprang till Coreys sida.

”Spring hem, annars hittar han dig!”

”Men du då?”

”Jag klarar mig. Stick nu!”

”Kan vi ses igen?” frågade Sam hoppfullt, medan Corey försökte få i väg honom.

”Du kommer bara hamna i trubbel då.”

”Men du är den enda jag kan prata med om det här! Snälla Corey?”

Corey tittade på Sam, och sedan mot kyrkan. Han kunde höra stegen från insidan komma närmre, och han visste att det snart skulle vara för sent.

”Okej, okej!” sa Corey till slut. ”I morgon kväll, jag möter dig utanför ditt hus. Men stick hem nu!”
Sam log nöjt åt svaret, och gjorde sedan som Corey sa och sprang hem. Han hann precis bakom kyrkan då pastorn öppnade port dörren och tittade ut över kyrkogården. Corey hade gömt sig bakom ett buskage, men kunde ändå se att pastorn leta efter dem. Han såg gammal och ännu girigare ut, och Corey tackade sig lyckliga stjärna att vare sig han eller Sam hade blivit upptäckta av honom.

Pastor Mitchell gick snart in tillbaka i kyrkan, medan Corey smög in i boden och Sam smög upp för trappan till sitt rum. Han kände sig för första gången riktigt upprymd, och att en tyngd hade lyfts från hans axlar efter att pratat med Corey. Mycket sömn fick han dock inte den natten, men för Sam så gjorde det inget.

Han hade äntligen hittat någon att prata med.


* * *

Dagen efter Sams första möte med Corey gick ovanligt sakta, och Sam kunde inte koncentrera sig i skolan. I ställen satt han försjunken i tankar om vad som hade hänt, och fantiserade om att göra uppror mot hela staden och förkasta pastor Mitchell. Runt omkring honom flöt dock vardagen på som vanligt, och varken hans lärare, klasskamrater eller föräldrar hade något nytt att säga. Men för Sam hade livet plötsligt tagit en ny vändning, och hans förväntningar inför kvällen blev större och större. Efter skolan gick han raka vägen hem, gick igenom rutinerna med familjen, middagen och läxorna. Sedan satt han uppe på sitt rum och väntade att mörkret skulle komma, och att Corey skulle dyka upp. Men tiden gick, och vad som bara var några minuter blev snart flera timmar, och till slut fick Sam inse att Corey inte komma. Besviken gick han till sängs, och befarade att inget skulle förändras i Little Town.

Under de tre kommande dagarna byggde Sam upp sina förväntningar igen, och satt och väntade vid sitt fönster om kvällarna, bara för att bli besviken igen. Han övervägde att smyga upp till kyrkogården igen, men hittade ingen motivation. Ville Corey träffa honom, så visste han var han fanns. Men på den fjärde natten, strax efter midnatt, hörde Sam små ljud från sitt fönster. Han gick ur sängen och fick se Corey slänga småstenar upp mot huset för att få hans uppmärksamhet. Sam klädde på sig och smög försiktigt ner för den knakande trappan, utför dörren och sedan bakom huset där Corey väntade. Han stod gömd i skuggan av ett träd, och var likadant klädd som han hade varit på kyrkogården. Sam sprang över till trädet, och blev indragen i skuggan. Hans ögon behövde tid för att vänja sig vid mörkret, men Corey hade inga problem med att se.

”Var var du?” frågade Sam snabbt, med lite ilska i rösten. ”Jag väntade i flera timmar!”

”Shhh! Jag vet det, förlåt!” viskade Corey tillbaka. ”Jag kunde inte komma förbi kyrkan.”

”Varför då?”

”Pastorn bestämde sig visst för att hålla vakt efter att han hört oss, och jag kunde inte smyga förbi utan att han skulle ha upptäckt mig.'

”Borde anat det,” fnyste Sam argt. ”Han vill styra allt i den här staden.”

”Så har det alltid varit, och det kommer fortsätta så om ingen gör något.” Sa Corey med en allvarlig ton. Han klättrade över staket och ut på gångvägen, och Sam följde efter.

”Är det därför du kom tillbaka hit? För att förändra saker?” frågade Sam, i hopp om att få Corey att berätta om sitt förflutna.

”Kanske…jag vet inte.” var allt han sa, och Sam blev tyst för ett tag. Han ville inte pressa Corey på svar, men han ville samtidigt veta allt.

”Du behöver inte berätta, om du inte vill,” försäkrade Sam försiktigt, men Corey bara blängde på honom då.

”Det vet jag väl!” fräste han, men ångrade sitt utbrott efter en stund. ”Förlåt,” mumlade han sen, och tittade ner på marken. ”Det är ett känsligt ämne bara.”

”Han måste verkligen gjort nått fruktansvärt mot dig,” viskade Sam, och Corey nickade sakta.

”Inte bara mot mig, men hela min familj.”

”Men var är dom då?” frågade Sam automatiskt, innan han hann tänka på att Corey kanske inte ville svara. Det verkade dock som om han hade ångrat sig om det.

”Dom lever inte längre,” mumlade Corey, och sparkade till gruset på marken. ”Han dödade dem.”

”Va?” flämtade Sam, chockad över vad han just sagt. Corey nickade igen och undvek att se Sam i ögonen.

”Jag kom på honom en kväll i kyrkan…han slog en liten flicka blodig bara för att hon inte gjort som han sagt. Vanligtvis hade jag inte vågat göra nått, men den gången blev jag så arg…” Corey röst blev bara mindre och mindre, och Sam hörde att han försökte hindra tårarna från att komma. Han tog ett djupt andetag innan han fortsatte att berätta, och stannade för att luta sig mot ett träd. ”Jag försökte skydda flickan, men då flög han på mig i stället. Jag lyckades ta mig fri, och hotade att jag skulle avslöja honom för resten av staden. Men han bara skrattade och sa att jag aldrig skulle få chansen. Efter det sprang jag hem, och väntade på att han skulle straffa mig…”

Corey blev tyst igen, och Sam visste inte riktigt vad han skulle göra eller säga. Han hade ju aldrig sett någon visa riktiga känslor förut. Men samtidigt gjorde det ont att se Corey upprörd, så Sam rörde försiktigt vid hans axel för stöd. Corey tittade upp och log svagt av gesten. Hans ansikte var ännu blekare än vanligt, och hans ögon var röda och fuktiga.

”Vad hände sen?” frågade Sam tyst.

”Straffet kom. Jag vaknade mitt i natten av en fruktansvärd smärta, och upptäckte att det var blod över hela mitt golv. Min vänstra handled var helt uppriven och jag var helt knäsvag av blodförlusten…” Sams tittade förskräckt på Coreys handled, och såg de bleka ärren. Han ryste av obehag och Corey tittade upp på Sam. ”Jag har aldrig berättat det här för någon,” viskade han med en allvarlig röst.

”Jag tänker inte säga nått, jag lovar,” sa Sam. Corey studerade honom för en stund, och bet nervöst på sin underläpp, innan han bestämde sig för att lita på honom.

”Jag hörde någon skrika – min mamma. Jag försökte skynda mig ner för trappan, men jag var så trött…och hon var död när jag kom fram. Pappa också, jag hittade honom i hallen. Det var blod överallt…”

”Pastorn?” viskade Sam, men Sam skakade på huvudet.

”Nej, men han låg bakom det. Han ville inte ha blod på sina händer, men spåren ledde tillbaka till honom, det gjorde de alltid vad det än gällde.”

”Men varför lät han dig leva?” frågade Sam, och till hans förvåning så skrattade Corey.

”Leva? Det här är knappast att leva,” sa han bittert och torkade bort tårarna från kinderna. ”Mitchell sa att han skulle straffa mig och det gjorde han. Han pekade ut mig som den skyldige till morden samma natt, och jag var tvungen att fly för att komma undan. Mina grannar, lärare – ja, alla i staden jagade mig. Jag lyckades gömma mig i skogen, och kunde därifrån se dem bränna mitt hus…och mina föräldrar. Pastorn tog bort deras rätt till en riktig begravning och gjorde dem till syndare.”

”Och du?”

”Jag flydde, sprang så långt jag kunde, vilket inte var lätt med min skada. Sen kommer jag inte ihåg så mycket. Jag vaknade på morgonen av att solen brände mitt skinn…”

Corey blev knäpptyst, och såg ut att ångra vad han sagt. Sam studerade honom och försökte sätta ihop pusslet. Det var saker som han fortfarande inte förstod.

”Men hur gammal var du?” frågade han och studerade Coreys ansikte. ”Du är ju i min ålder och jag har bott här hela mitt liv -”

”Jag vill inte prata mer om det,” sa Corey hastigt för att avbryta Sams fråga. ”Jag är trött nu, och du borde gå hem.”

”Men vem -”

”Men vadå?” fräste Corey irriterat, men lyckades ändå inte att skrämma Sam.

”Vem var det som…dödade dem?”

”Någonsin hört talas om Nosferatu?”

”Nej –”

”Bra, ju mindre du vet desto bättre. Gå hem nu.”

Coreys ton var kort och skarp, och Sam förstod att han inte kunde pressa honom mer. Hans svar hade dock bara gjort honom ännu mer förvirrad, men Sam fick ingen chans att fråga något mer den kvällen. Corey försvann plötsligt i mörkret, och lämnade Sam kvar med inget annat val än att gå hem, ovetandes om den figur som hade gömt sig i skuggorna hela tiden…

* * *

Sam hade inte förväntat sig att se Corey på ett tag efter vad som hänt, men redan kvällen efter stod Corey utanför huset och väntade. De pratade länge, men undvek Coreys förflutna. Sam hade fortfarande frågor som han ville ha svar på, men vågade inte dra upp ämnet igen. I stället pratade de om mer lättsamma saker, och Sam fick äntligen veta hur saker och ting var utanför Little Town. Corey hade rest över hela USA, och hade historier från nästan alla delstater och storstäder. De höll denna lätta nivå på konversationen de följande kvällarna också, och nämnde inte ens pastor Mitchell. Men när Sam frågade om de inte kunde ses på dagen i stället, efter skolan, fick han ett blankt nej från Corey, utan någon förklaring. . Efter att han berättat om sina föräldrars död hade Corey slutit sig, och var väldigt avvisande över vad som för Sam, verkade vara helt oskyldiga frågor. I stället bestämde de nästa möte på söndags kvällen, då Sam kommit hem från gudstjänsten. I ett ögonblick hade Sam tänkt att föreslå att Corey skulle följa med honom till kyrkan, men bet snabbt sin tunga.

När söndagen väl kom, kände sig Sam mer nervös än vanligt för att gå till kyrkan. Efter allt som Corey berättat om pastorn, var Sam rädd att han inte skulle kunna se honom i ögonen utan att avslöja vad han visste. Tankar om att hans föräldrar och lillasyster skulle bli mördade dök upp i hans huvud hela vägen till kyrkan, och när de var framme tvekade Sam att gå in. Det enda som tröstade honom var att Corey bara var några meter ifrån honom i boden, och att de skulle ses igen om några timmar.

Gudstjänsten var lång och utdragen, som den alltid var, och Sam hade svårt att sitta still emellan åt. Han ville ut ur kyrkan, för att inte säga ut ur Little Town helt och hållet. Hela staden var samlad i den stora kyrkan, och deras monotona röster ekade under psalmerna, och var sedan knäpptysta när pastorn talade. I över två timmar predikande han om synd, syndare, helvetet och deras straff, och Sam märkte hur vissa ryste av pastorns detaljrika förklaringar. Syndarna skulle brännas, flåddas och torteras i all evighet i helvetet, medan de som följde bibeln, och framför allt pastorn, kom till himmelriket. För första gången lade dock inte Sam mycket uppmärksamhet på predikan, och rullade till och med ögonen under ett avsnitt. Det var dock något han snabbt önskade att han inte hade gjort, då han kände pastor Mitchells stränga blick stirra på honom. Han föräldrar tittade nervöst på deras son i ögonvrån, rädda att bli utpekade av pastorn. Men Mitchell bara stirrade på Sam, höjde ett varnade finger och fortsatte sedan gudstjänsten. Sam andades av lättnad, men han kände hur stel och nervös hans mamma var, och hoppades att han inte besviket henne.

Men det som Sam verkligen hade att frukta, var tiden efter gudstjänsten. Pastor Mitchell stod som vanligt vid portdörren och sa adjö till alla, och gav dem diverse uppmaningar. Men när det var Sam och hans familjs tur, försvann pastorns stela leende och han lade en kall hand på Sams axel.

”Jag skulle vilja tala med er son,” sa han strängt, och Sams mamma bara nickade med böjt huvud, innan hon snabbt gick ifrån med sin man och dotter. De resterade familjerna fick nöja sig med några korta ”adjö” från pastorn, tills han och Sam var ensamma i kyrkan. Portdörren var fortfarande öppen, och Sam tittade nervöst ut på solnedgången. Alla andra var nu i sina hem och åt kvällsmat, förutom han själv, pastorn och…Corey.

Pastor Mitchell gick med raka steg uppför mellan gången i byggnaden, och förväntade sig att Sam skulle följa. Han stannade vid altaret, och vände sig mot tonårspojken som höll sitt avstånd. Pastorns blick var än en gång hård och skrämmande, och Sams instinkt sa åt honom att springa där ifrån. Men samtidigt var han paralyserad av rädsla, och kunde knapp förmå sig att gå när Mitchell sa åt honom.

”Kom hit, sa jag!” röt han igen, och Sam stapplade några steg tills han var vid altaret. Pastorn tittade ner på honom med en besviken blick och suckade djupt.

”Jag hade verkligen hoppats att jag inte skulle behöva göra detta,” sa han och höjde en knytnäve. ”Och att det skulle vara du Sam, hade jag aldrig trott.”

Slaget var hårt, och kom precis under Sams vänster öga, och gjorde att han föll ner på sina knän på det kalla golvet. Han skyddade sig med armarna och väntade på nästa slag, men inget kom. Tvekande tittade han upp på pastorn, som fortfarande höll honom under en isande blick.

”Förlåt mig,” snyftade han. ”Det ska aldrig hända igen, jag lovar.”

Pastorn skrattade då rått och sparkade till Sam i ena benet.

”Jaså? Och just vad tror du detta handlar om?” frågade han högt, så att det ekade i kyrkan. Sam snyftade av smärtan i hans ansikte och ben, men försökte att kontrollera sig.

”G- gudstjänsten,” stammade han. ”När jag inte lyssnade.”

Mitchell fnyste och skrattade sen igen.

”Nej, du lille Sam,” sa han och hukade sig ner vid den lilla figuren. ”Jag pratar om det faktum att du efter läggdags smyger ut för att träffa en viss pojke. Corey heter han, eller hur?”

Pastorns röst väste i Sams öra, och Sam kände hur paniken spred i kroppen när Coreys namn nämndes. Han visste.

”J- jag är ledsen,” försökte Sam, men Mitchell blev då bara arg och knuffade honom hårt, så att han låg på golvet.

”Försök inte,” varnade han. ”Jag vet lika mycket som du, vilket är alldeles för mycket. Den där lilla pissmyran kostade mig nästan allt, och det var särskilt lätt att bli av med honom. Och nu är han tillbaka…”

Sam vågade inte titta upp, då pastorns röst blev mer ilsken och högre. Han stampade sina fötter och var förbittrad av hat mot Corey. Sam gömde sitt tårfyllda ansikte med händerna, och kunde inte göra något annat än att vänta. Några sekunder senare kom nästa slag, och Sam skrek av smärta när pastorn sparkade honom i magen.

”Jävla ungar!” skrek han och sparkade igen. ”Varför måste ni förstöra allt?”

Sams röst blandades med pastorns mellan väggarnas eko, och Sam blev bara mer förtvivlad när han undrade om detta var de sista han någonsin skulle få höra. Sparkarna och skriken fortsatte som för Sam var en evighet, tills allt plötsligt blev tyst och stilla. Sam öppnade förskräckt ögonen, då han hörde pastorn gå ner för mellangången mot porten med tunga steg. Ute var det nu mörkt, och Sam önskade att han var där ute, gömd någonstans där han kunde prata med Corey.

Kyrkan var nu tyst, och pastorn syntes inte till. Med knappt någon kraft kvar i kroppen reste sig Sam upp från golvet, och stödde sig på bänkarna då han stapplade mot portdörren. Han stannade dock helt, då han hörde pastorn ryta utanför. Ännu en röst dök upp, och Sam insåg att det var Corey. Han fortsatte ut så fort han kunde, och fick syn på Mitchell och Corey några meter ifrån kyrkan.

”Hur vågar du komma hit igen, va?” spottade pastorn argt. ”Räckte det inte med det straffet du fick, eller vill du ha mer?”

Corey öppnade munnen för att svara, men blev stum då han fick syn på Sam som lutade sig mot portdörren. Hans ansikte var svettigt och blodigt, och Corey kunde se att han hade ont. Pastorn vände sig om, och skrattade belåtet åt synen av Sam, och det var då något förändrades i Corey. Hans ögon blev mörkare av ilska, och hans ansikte blev ännu blekare. Mitchells skratt ekade i hans öron, och synen av Sam och minnena av det förflutna blandades till en enda röra. Till slut klarade han inte av det längre, och flög på pastorn så att de båda hamnade på marken. Sam såg på förskräckt då de brottades, och blundade då pastorns fruktansvärda skrik skar hans öron. Coreys tänder rev sönder hans hals, och blodet sprutade. Pastorns röst dog ut, och likaså hans kropp. Corey ställde sig upp på skakiga ben, och möttes av Sams ögon som stirrade på honom. Coreys T-shirt var täckt av pastorns blod, och när Sam såg hans ögon och blodiga mun, så förstod han till slut vad ”nosferatu” betydde. Mötena på natten, hans bleka hud, hans ungdomliga utseende…alltid föll på plats. Corey hade dött, men inte på samma sätt som hans föräldrar hade. Det var pastorns sätt att straffa honom för alltid för det han hade gjort. Men nu var det han som var död.

Coreys blick flackade mellan Sam och pastor Mitchells döda kropp. Tårar föll från hans ögon, och han torkade bort blodet från munnen med händerna.

”Jag har aldrig dödat en människa förut,” viskade han och stirrade på blodet. ”Jag svor att jag aldrig skulle göra det…”

Sam snubblade ner för stentrappan, och stannade några centimeter från Corey och pastorn. Corey tittade upp på honom med rödsprängda ögon.

”Är du rädd för mig nu?” viskade han.

”Nej,” sa Sam och skakade på huvudet. ”Du räddade mig.”

”Men jag är inte mänsklig,” snyftade han. ”Jag är ett monster.”

”Dom enda monster jag känner till är människorna som bor i den här staden. Jag vill bort härifrån Corey, nu.”

”Vi har väl inget annat val,” sa Corey med sin skakiga röst, och tittade ner på den döda kroppen. ”I alla fall inte jag. Det var jag som dödade honom Sam, inte du.”

”Det spelar ingen roll, inte för dem. De kommer jaga oss om vi inte flyr.”

”Precis som förra gången,” viskade Corey. Han tittade upp på Sams ansikte igen och torkade försiktigt bort blodet på hans kind. ”Fast nu är jag inte ensam längre.”

”Så kan vi sticka härifrån?” frågade Sam hoppfullt. ”Nu?”

”Det passerar en buss på motorvägen vid midnatt,” sa Corey och försökte samla sina tankar igen.” Skyndar vi oss så hinner vi kanske, men vi måste byta om först.”

De tittade båda ner på sina blodfläckade tröjor, och insåg att de aldrig kunde gå på bussen om de såg ut så.

”Kom,” sa Corey och tog Sams hand. ”Jag har lite kläder i min väska. Vi kan byta om vid motorvägen.”

De sprang till boden i slutet av kyrkogården, tog väskan och röjde undan alla bevis att Corey någonsin varit där. Sedan fortsatte de ner för kullen, och förbi husen. Klockan var efter elva och alla fönster var svarta, förutom ett. När de dom till Sams hus, upptäckte han ett svagt ljus i köket, och skuggan av hans mamma som väntade på honom. Han tvekade för en stund, men lät sedan Corey dra i väg honom förbi resten av husen, och över det lilla torget. När de väl kom till den långa grusvägen kunde Sam knappt stå på benen längre, och fick stödja sig på Corey som gott som det gick. Vägen var lång och tiden gick snabbt, och båda pojkarna var rädda att de skulle missa bussen. När de kom närmre skogen upptäckte Sam att han aldrig gått så långt förut, och blev automatiskt rädd för att bli straffad av pastorn. Men med Corey blev han snabbt påmind att pastorn inte kunde skada honom, eller någon annan längre. Corey släpade med sig Sam så fort han kunde genom skogen, och när de till slut kunde se motorvägen stannade han och öppnade väskan.

”Här,” sa han, och räckte Sam en tjock tröja. Han tog på sig den, medan Corey slängde sin blodiga T-shirt bland träden och tog på sig en ny. Sedan fortsatte de mot motorvägen, och Sam höll andan nästan hela vägen av nervositet. Vad skulle de göra om de missat bussen? De skulle bli jagade, och även om de kom undan så skulle inte Corey kunna undvika solen. Ingen av dem hade en klocka på sig, och kunde bara hoppas att de hann i tid. Väl framme vid vägen kunde Sam andas igen, och tittade fascinerat på den nya omgivningen. Han hade aldrig trott att han skulle nå så här långt bortom grusvägen, men nu hade han det.

Corey tittade stressat åt båda håll av vägen, och höll Sams hand så hårt att det gjorde ont. Men innan han kunde protestera så dök bussen upp, och Corey jublade och vinkade åt den att stanna. Hand i hand sprang de till bussen, och klev snabbt på och satte sig på de första lediga platserna. Det var bara ett fåtal andra passagerare som åkte med, och nästan alla sov medan Corey grävde djupt i sina fickor för pengar. Han fick upp några mynt och gav dem till chauffören. Sam satt och väntade i sitt säte, och när bussen började rulla och Corey satt bredvid honom, så kände han sig för första gången fri. Han vände sig och såg hur skylten med ”Welcome to Little Town” blev mindre och mindre, och vände sig sen tillbaka till Corey.

”Så vad gör vi nu då?” frågade han.

”Vem vet,” svarade Corey och ryckte på axlarna. ”Vad vi vill antar jag.”

Och Sam visste att det var sant.

Inga fler lögner, ingen mer rädsla.

SLUT!








Författare:

Publicerat

Dela: