Blodsprängda ögon

Tuva stod i trappen utanför sin dörr på åttonde våningen i ett gammalt hyreshus. Hon var blöt, håret klibbade mot hennes kinder och benen värkte från att ha gått långt. Hon stod där i mörkret och stirrade på dörren. Hörde regnet smattra mot gatorna utanför och åskan dundra dovt på avstånd. Medveten av vad som väntade på andra sidan tvekade Tuva att gå in. Hon kände hon ett behov av att först samla sig. Det syntes att mamma var hemma, ytterdörrens kanter lyste gula från ljuset av lampan i hallen. Tuva slöt ögonen, tog ett djupt andetag och blåste ut. Sedan sträckte hon fram armen och greppade handtaget, tryckte det neråt försiktigt, öppnade dörren och gick in. Hon stängde varsamt dörren bakom sig.
Genast möttes hon av hemmadoften, rök, alkohol och sedan länge förbrukad luft. Hon såg sig om efter modern, men fick inte syn på henne. Vardagsrummet, dunkelt, endast upplyst av TV:n såg på håll tomt ut. Tuva vände sig mot köket. Persiennerna var nerdragna, blommorna i fönstret hade vissnat.
Händer, griper plötsligt hårt tag om Tuvas armar. Det är modern.
”Vart har du varit?!” frågar hon upprört. Tuva känner att hennes andedräkt stinker sprit och ryggar tillbaka. ”Varför kom du inte hem igår?”
Ja, jag… stammar Tuva förskräckt. Hon känner sina händer kallna.
”Du vad?!” skriker modern och skakar om Tuva våldsamt. ”Sjung ut för fan!”
Jag… Jag sov hos en kompis! lyckas Tuva till sist få fram.
Modern upphör skakandet. ”Kompis?” säger hon. ”Vaddå för kompis?!”
Min bästa kompis, säger Tuva.
”Skitsnack!” snäser modern och börjar skaka Tuva igen. ”Du ljuger för mig!”
Hon stannar upp och ger Tuva en rungade örfil. Varefter hon skjuter henne ifrån sig, bakåt i hallen med en knuff. Tuva faller omkull.
”Alltid är du i fart med något djävulskap, din skitunge!” säger modern och går in i köket för att hälla upp ett glas sprit.
Tuva reser sig gråtande upp från golvet, tar ett fast tag om dörrhandtaget och skriker med sina fulla lungors kraft: I så fall, mamma, ska du väl vara glad när jag är borta!!!
Hon försvinner ut genom dörren. Slänger igen den bakom sig och springer igen ut i regnet, bort därifrån.
Tuva har var enda natt, så långt tillbaks hon kan minnas, gråtit sig till sömns på kvällen och vaknat med blodsprängda ögon på morgonen, utom igår.

Dagen innan hade varit skoldag. Tuva vantrivdes i skolan, men föredrog den ändå mot att stanna hemma med mamma. För att dölja sina ögon hade Tuva alltid solglasögon på sig i skolan. Under inga som helst omständigheter tog hon dem av sig. Hon var känd bland lärarna som den besvärliga, trotsiga flickan vars föräldrar aldrig kommer till möten.
De andra barnen i skolan uteslöt henne. De uppfattade Tuva som konstig och invecklad och förstod sig inte på henne. Alla utom en.
Maja.
Maja tyckte mycket om Tuva, i hemlighet. Ända sedan hon en dag sett Tuva sitta i det höga gräset under trädet ute på gården efter skolan, utan sina solglasögon. Sedan dess tyckte Maja att Tuva alltid var vacker och unik med sina mystiska rödsvarta ögon, sitt kolsvarta hår och sin evigt bekymrade panna. Hon vill tala med henne, men rätt tillfälle hade ännu inte infunnit sig.
Det var lektionen efter lunch, klockan hade ringt in och barnen tagit plats.
”Uppgiften idag”, sa fröken, ”är att berätta om ert bästa barndomsminne! Vi börjar här framme”. Omedelbart började alla de andra barnen tala i mun på varandra. Ingen av dem verkade ha problem att finna glada minnen. Tuva kände hur hennes mage blev som en sten, hon kände sig otroligt pressad. Vad skulle hon säga?
I tur och ordning rabblade barnen i bänkarna före Tuva upp sina minnen. Hur de lärt sig cykla, lärt sig simma, fått presenter, gått på bio, flugit flygplan… På ingen tid alls var det hennes tur.
”Nu ska vi se, vart var vi…” sa fröken. Hon räknade eleverna som talat, tyst för sig själv och sa sedan, ”Tuva, vilket är ditt bästa barndomsminne?”
Tuva hade febrilt suttit och försökt minnas något glatt, någonting trevligt i stil med de andras minnen men inte kommit på något. Hon skruvade sig i stolen.
Jag kommer inte på något, sa Tuva.
Hon skrapade nervöst med en nagel på bänken som för att avlägsna något. Alla de andra barnen och Fröken såg på varandra undrande, som om de hört fel. Sen såg de på Tuva.
”Men, någonting roligt!” säger fröken, som om Tuva hade missförstått.
Det var stilla ett slag, vinden blåste genom klassrummets öppna fönster. Det hördes en smäll då en pojkes pennvässare blåste i golvet. Tuva klöste loss det som fastnat på bänken, såg upp på fröken och sa med ovilligt tonfall: Jag minns inget av min barndom, okej?! Fortsätt nu med de andra.
Fröken såg bekymrat på henne, men valde att göra som hon sa. Samtidigt såg Tuva henne glasklart göra en mental anteckning av händelsen, men Tuva brydde sig inte. Hon var glad att slippa berätta något och pressen hade släppt.
Resten av barnen svarade som förväntat, och efter det var lektionen slut, alltså rast.
På rasten gick Tuva sedvanligt och satte sig i ett hörn av skolgården, långt ifrån de andra infantilt fnittrande flickorna. Just idag satte hon sig ner vid basketplanen, på asfalten som solen värmt. Hon placerade jackan och väskan bredvid sig och lutade huvudet bakåt mot väggen. Ansiktet mot solskenet.
Skolans pojkar spelade alltid basket på rasterna. Tuva tyckte det verkade vara det enda de gjorde. Som en vana, som att äta när man blir hungrig. Likaså idag. Hon betraktade dem med ett överlägset lugn. Medveten om att ingen av dem längre vågade närma sig henne.
Maja hade länge fascinerats av Tuvas förmåga att hanterar pojkarna. Varje gång de försökt lura eller göra bort henne hade de misslyckats och, tack vare Tuva, i slutändan själva framstått som idioter. De andra flickorna hoppade hopprep närmre byggnaden. De hade försökt truga Maja att vara med genom att dra henne i armen, men hon hade inte velat. Maja satt på nedersta trappsteget av betongtrappan till skolans ingång, och hörde på håll hoprepet snärta mot asfalten. Hennes tankar var på annat håll. Hennes blick hade inte lämnat Tuva för en sekund sen de kommit ut.
Klockan ringde och alla barnen rusade in. Men Tuva satt kvar. Därför satt också Maja kvar. Tuva fick syn på Maja, sittande på trappen. De iakttog varandra för ett ögonblick. Sedan reste sig Maja upp och gick över basketplanen mot Tuva. Tuva följde henne med blicken ända tills hon stod framför henne. Hej, sa Tuva.
”Hej”, sa Maja.
Så du känner dig inte heller särskilt motiverad idag? frågade Tuva.
”Nej”, svarade Maja.
Slå dig ner, sa Tuva, och klappade med handen på asfalten. Det är varmt och skönt här i solen.
Maja satte sig. Tuva tog upp ett paket cigaretter och en tändare ur sin väska. Hon satte rutinmässigt en cigarett i mungipan och frågade ifall Maja vill ha en. Det ville hon. Tuva tände cigaretterna in en handvändning och flickorna började samtala. Maja berättade att hon sett Tuva utan sina solglasögon på gården häromdan.
Jaså, du såg mig? Jag trodde ingen annan var kvar här så sent på dagen, sa Tuva.
Hon drog ett bloss ur cigaretten, vände huvudet mot Maja och frågade med allvarligt djup i rösten, tyckte du mina ögon såg hemska ut…?
”Nej, inte alls, svarade Maja. Jag tyckte de var jättefina!”
Tuva såg på Maja ännu en stund, som för att ser efter om hon ljög. Sedan log hon, vände huvudet framåt igen och sa, tack. De är egentligen svarta. Hon blåste ut röken.
”Hur kommer det sig att de lyser rött om dem?” frågade Maja.
Det är komplicerat. Kanske berättar jag någon annan gång, svarade Tuva.
Maja kände sig hedrad av att Tuva ville dela en sådan hemlighet med henne. För var sekund som passerade ville hon bara komma Tuva närmare.
”Varför ville du inte berätta något minne på lektionen?” frågade Maja.
Solen gick i moln, och skolgården blev mörk.
Jag vet inte riktigt… sa Tuva. Jag tror, eftersom att jag inte har några glada minnen, jag har bara onda jag vill glömma.
En stark vind drog förbi och gav flickorna svalka. Maja fick gåshud. Molnen passerade långsamt förbi solen. Ännu en vindpust blåste, den var mild och doftade siren. Solen värmde åter.
Tuva bröt den tillfälliga tystnaden. Vill du leka en lek? frågade hon.
”Okej”, svarade Maja. ”Vad går den ut på?”
Man måste berätta två sanningar, sa Tuva. En om sig själv och en om någon annan. Du får börja!
”Okej”, svarade Maja, villig till nästan vad som helst.
Flickorna slängde sina cigaretter mot sandlådan en bit bort och la sig sedan ner sida vid sida på asfalten. Maja började ärligt berätta. Om hur hennes föräldrar snart skulle skiljas eftersom hennes pappa hade varit otrogen. Inte nog med det, han hade varit otrogen med deras fröken.
Tuva satte sig tvärt upp och såg på Maja. Är det sant?! frågade hon. Hur vet du det?
”Mor fann ett kärleksbrev på pappas rum undertecknat av fröken, så hon konfronterade honom. Far erkände direkt. Han klarade visst inte av att förneka det längre”, sa Maja.
Tuva var väldigt förvånad, men la sig ner igen.
Gud, vilka kräk vuxna människor är, sa hon i sympati med Maja. Jag tror inte vi kan lita till dem för att uppfostra oss mycket länge till.
”Nä, det känns lite som om dom snabbspolat den biten”, svarade Maja tungt.
Nåja, vi två klarar väl oss utan dem, sa Tuva. Okej, vad är din andra sanning?
”Min andra sanning är…, sa Maja tvekande. Hon kunde inte välja hur hon skulle uttrycka sig.
”Ända sen den dagen jag såg dig under trädet där borta har jag varit kär i dig.”
Hon vände huvudet mot såg på Tuva. Tuva svarade ingenting, stirrade upp mot himlen och höll henne på halster. Men Maja såg att hon log.
Maja vänder tillbaka huvudet och säger, nu är din tur att berätta!
Tuva berättar också två sanningar. Att hon sedan länge lagt märke till att Maja också, som hon själv, var annorlunda. Och hur hon en gång har fantiserat om att kyssa henne.
I Majas bröstkorg skedde ett känslosamt vulkanutbrott.
Med sin andra sanning, den om någon annan, anförtror hon till Maja hur hennes mor varje kväll slår henne och får henne att gråta sig till sömns. Att hennes ögon därför ser ut att lysa röda. Hon berättar hur rädd hon är för att gå hem.
De vänder båda ansiktena mot varandra och blir liggande tysta.
Om du vill, säger Maja, får du sova över hos mig i natt.

Skriven av: David