Bloody Ban the Butcher

Bloody Ban the Butcher
Av Johanna Holmgren, 2001

Till min familj och mina vänner

1776
Det var en solig dag. Joan Martin strövade omkring på bomullsfälten på sin fars plantage.
Hennes bruna hår fladdrade i vinden. Hon hade en vit klänning och en svart trekantig hatt. Hon älskade sådana hattar. Det var egentligen män som bar dem men det brydde sig Joan inte om. Hon var 15 år gammal och bodde med sin far Benjamin och hennes 7 syskon. De hete Gabriel, Thomas, Nathan, Samuel, William, Susan och Margaret. Deras mor var död sedan 3 år tillbaka.
Nathan och Samuel lekte på fältet och Gabriel och Thomas hade just varit ute och jagat. Benjamin höll på att göra en gungstol. Han hade många gånger försökt att göra en men han misslyckades alltid. Joan gick för att titta hur det gick för honom. Han hade jobbat intensivt på den här stolen, den fick bara inte falla ihop. Lilla Susan satt och tittade på. Sen deras mors död hade Susan inte sagt ett ord. Hon var lika tyst som en sten. Det var sorgligt.
Joan tittade spänt på meddans hennes far satte sig ner i stolen. Han gungade lite och ett stort leende kom på hans läppar. Den var perfekt trodde dom, men efter några sekunder låg Benjamin som vanligt på golven. Han hade misslyckats igen. Han kom snabbt upp på fötter och slängde iväg gungstolen. Den hamnade i en hög där alla hans andra gungstols projekt låg. Susan skakade på huvudet och Joan kunde inte låta bli att fnissa. När hon gick där ifrån såg hon postryttaren komma. Han red fram till huset och lämnade över posten till Abigail. Abigail var en svart kvinna som skötte hushållet och tog hand om barnen. Hon var en av dom snällaste människor Joan kände. På kvällen satt Gabriel och läste en bok och Thomas log på golvet och pysslade med sina tennsoldater. De väntade på att far skulle säga att de kunde öppna posten. De blickade otåligt mot posten meddans Benjamin vankade av och an i rummet. Tillsist sa han: ´´ Vad var det i posten?´´
Pojkarna rusade fram och öppnade breven. Joan gick fram till dom. Plötsligt sa far: ´´Imorgon ska vi till Charles Town, jag har blivit kallad till ett möte. Vi ska hälsa på moster Charlotte också.´´ Joan blev glad. Hon gillade att åka till Charles Town, det var så mycket spännande saker att titta på.
Nästa morgon for de iväg. När dom kom till moster Charlotte fick dom presenter. Susan fick en vacker docka som hade tillhört deras mor.
Charlotte hade inga egna barn, hon var inte ens gift. Joan ville gifta sig snart. Hon ville komma bort från plantaget. Hon visste hur hon ville ha det. Hon skulle gifta sig med en spännande man. Han skulle vara stilig och rik. De skulle bo i ett stort hus och ha tjänstefolk. Hon skulle få ha fina kläder och smycken och de skulle ha två barn. En pojke och en flicka. De skulle få massor av leksaker. Hon skulle läsa för dem varje kväll och stoppa om dom. Men hur vilken adelsman skulle bli förälskad i henne? Hon var dotter till en vanlig plantageägare och ingen hade någonsin påpekat att hon var söt. Bara den där John Sullivan men han var en idiot.
Joan vaknade upp från sina dagdrömmar när Benjamin ropade att de skulle gå till rådshuset. Inne i rådshuset satt det massor med män. På en sida satt dom var på britternas sida på den andra sidan satt dom som ville att de amerikanska kolonierna skulle styra sig själva utan att behöva betala skatter till kung Georg av England. Joan var på dom sist nämndas sida. Diskussionen fortsatte en lång stund tills Benjamin plötsligt gav en spydigt kommentar. Han sa att han tyckte att Amerika skulle vara självständigt men att gå i strid mot rödrockar var rena självmordet. Han fick hård kritik för dom orden, men tillsist sa han något som fick Joan att rysa. ´´ Det här kriget kommer inte utspelas på ett fjärran slagfält, det kommer utspelas mitt ibland oss. Våra barn kommer se grymheterna med egna ögon. Och de oskyldiga kommer att dö med alla andra.´´ Sedan satte han sig. När de lämnade rådshuset fick Benjamin hårda blickar mot sig. Han hade tydligt visat att han var emot ett krig mot England. Plötsligt så såg Joan sin äldste bror Gabriel skriva in sig i kolonialarmen. Joan tittade på sin far, han var arg. De återvände hem.
1778
Efter 2 år fick de ett brev från Gabriel. Han skrev att deras förluster var stora och hans vän Peter Cupin hade stupat vid Elisabeth Town. Han uppmanade också Thomas att den dag han var gammal nog skulle han också värva sig. Joan blev arg över detta. Hur kunde Gabriel göra så, ville han sända Thomas till döden? Joan började gråta, hon mindes så väl vad hennes far hade sagt i Charles Town. Han hade rätt, det här kriget kommer utspelas mitt ibland oss. Hon torkade tårarna och gick in för att hjälpa Abigail med maten.
En kväll hördes kanonskott, Benjamin lugnade barnen och sa att dom troligtvis var ganska långt borta men för säkerhetens skull skulle de sova i samma rum i natt. När alla satt och åt hördes ett ljud från hallen. Det var någon i huset. Far hämtade en musköt och smög sig bakom inkräktaren. ´´ Vänd dig långsamt om.´´ sa han med bestämd röst.
Det var ingen inkräktare, det var Gabriel och han var sårad. Far la honom på slags fåtölj och la om hans sår. Gabriel berättade att han var på väg med ett brev och måste fortsätta. Benjamin tvingade honom att stanna. Joan tittade ut genom fönstret, då såg hon soldater. Kriget var här.
Efter den nattliga striden tog dom hand om de sårade. Rödrockar också. Joan tvättade såren och la sedan om ett förband. Det var så hemsk, det hemskaste var att far berättade att det här var en liten strid. Under dom stora slagen kunde man få se dom mest groteska skador som tex. ben som slitits av en kanonkulla. Joan sköt undan tankarna och fortsatte linda den sårade rödrockens ben.
När hon var klar tog han tag i hennes arm. ´´ Det där gjorde du bra. Om vi hade så skickliga och söta läkare som du skulle fler soldater överleva.´´
Hon log sitt finaste leende till svar. Efter en stund hördes klapprandet av hovar.
Joan slutade tvätta en mans sår och vände sig om. Där kom en grupp ridande män i uniform. De bar hattar med päls högst upp. Uniformerna var röda med inslag av grönt. Rödrockar.
Mannen som red framför alla andra kallade till sig en man som just hade tackat Benjamin för hjälpen. Han var nog löjtnant, tänkte Joan. Mannen på hästen sa till löjtnanten att de sårade skulle föras till ett fältsjukhus. Soldaterna från kolonialarmen skulle dödas. Mannen på hästen log. En soldat kom fram till honom med ett brev. Det var det brev som Gabriel hade haft med sig. Joan blev skräckslagen, tänk om de tillfånga tog Gabriel. Mannen på hästen läste brevet sedan sa han med bestämd röst: ´´Vem kom med det här brevet? Svara mig! Vem kom med det här brevet?!´´ Plötsligt steg Gabriel fram. ´´ Jag gjorde det. De här människorna gav mig vård, de har inget med brevet att göra.´´ Gabriel pekade på sin far och sina syskon. Mannen på hästen gjorde ett tecken och två soldater tog tag i Gabriel. ´´ För honom till Camden, han är en spion och ska hängas.´´ Bejamin rusade fram. ´´ Han är en ordonnans med en märkt väska och kan inte fängslas.´´
´´ Vi ska inte fängsla honom, vi ska hänga honom.´´
´´ Det är emot krigets regler Sir.´´
Mannen på hästen drog pistol och riktade den mot Benjamin.
´´ Krigets regler. HA. Vill du ha en lektion i krigets regler? eller din familj kanske vill ha en?´´ Han riktade pistolen mot Joan och hennes syskon.
Benjamin rusade fram och ställde sig framför barnen. ´´ Ingen lektion är nödvändig.´´ Mannen på hästen höjde blicken och tittade på Joan som tryckte sina yngre syskon mot sig. ´´ Du där kom hit.´´ Han pekade på Joan.
Joan tittade på sin far, han nickade mot henne. Hon gick ner från verandan där alla sårade låg. Joan neg för mannen. ´´ Vad heter du flicka?´´
Joan tog ett djupt andetag. ´´ Joan Martin Sir.´´ svarade hon med modig röst.
´´ Ålder?´´
´´ 17.´´
´´ Snurra runt.´´
Joan ville inte förarga honom så hon snurrade ett varv.
´´ Kom närmare, mycket närmare.´´ sa mannen med ett leende
Joan gick fram till honom.
Plötsligt tog han tag i henne och drog upp henne i sadeln. Hon sprattlade och sparkade men han höll henne stenhårt fast. Benjamin sprang fram för att hjälpa sin dotter men soldaterna drog honom tillbaka. Plötsligt sprang Thomas bort till den fasthållne Gabriel. Han knuffade undan soldaterna och skrek: ´´ Spring Gabriel!!´´ Mannen som höll fast Joan tog upp sin pistol igen. Han siktade och sköt. Kulan träffade Thomas i ryggen. Joan skrek. ´´ Dumma pojke. Bränn husen och ladorna. Låt det bli känt att den som hyser soldater från kolonial armen blir av med sina hem.´´ sa mannen.
De red iväg. Joan kunde inte varken skrika eller gråta, hon var skräckslagen.
Hon försökte inte ens lösgöra sig hur hans hårda grep. Han tryckte henne hårt intill sig. Mannen på hästen hete överste William Tavington och var ledare för gröna dragonerna. Han var slug, grym och mycket stilig. När Tavington satt där på hästen med flickan tät intill sig visste han inte riktigt säkert varför han hade kidnappat henne. Vad skulle han med henne till? Hon var bara 17 år och var dotter till en simpel plantage ägare. Men när hon stod där, med sina syskon tät intill sig, ett förskräckt ansiktes urtyck och en mycket speciell skönhet visste han bar en sak. Han ville ha henne. Nu när han satt där med flickan i sina armar så visste han att det skulle nästan vara omöjligt för honom att förföra henne. Han hade dödat hennes bror. Hon skulle säkert hellre dö en ge sig åt honom.
De red i rikting mot Fort Charles, en engelsk befästning. När de kom fram så öppnades portarna genast så de kunde rida in. Tavington hoppade ner från hästen och drog sedan ner flickan. Han ropade på Bordon och gav honom order att ge flickan ett rum och allt annat hon kunde tänkas behöva. Joan gick lydigt med som om hon vore en viljelös zombie. Hon visades in i ett förtjusande rum.
´´ Det här är ert rum nu fröken. Hoppas att det är tillbelåtenhet.´´
´´ Ja, det är det. Tack.´´ svarade hon.
Fönstrena var stora med rosa gardiner och möblerna var vackra och matchande.
Sängen var underbar, det var en himmel säng. Men inget av detta brydde Joan sig om, hon tänkte bara på Thomas. Var han död? Hon började gråta.
´´ Å Thomas, min älskade lillebror, du får inte var död.´´ beklagade Joan.
´´ Jag skulle kunna göra vad som helst för att få ha dig liggande på golvet, vid brasan och se dig pyssla med dina tennsoldater.´´
Det knackade på dörren och en ung kvinna kom in. Joan gissade att hon var ungefär fem år äldre än henne själv.
´´ God dag fröken. Jag heter Denise och är er kammarjungfru. Sir Bordon har gett mig uppgiften att ta hand om dig. Han nämnde inte ert namn.´´
´´ Jag heter Joan.´´
´´ Då så, fröken Joan. Vill ni ha något att äta?´´
´´ Jag vill veta varför jag är här?´´
´´ Det vet faktiskt inte jag heller. Hur kom ni hit?´´ frågade Denise med försiktig ton.
´´ Jag blev bort rövad.´´
´´ Bort rövad! Av vem?´´
´´ Jag vet inte vem han är. Men jag vet en sak, han ska få igen för att han dödade min lillebror.´´
Denise sänkte blicken.
´´ Jag beklagar. Jag tror jag vet vem mannen är, hans smeknamn är Bloody Ban the Butcher. Han hade nog ett syfte i att röva bort er så han besöker er nog snart. Nå jag ska ta lite mått på dig nu.´´
Joan stirrade på Denise. ´´ Vadå för mått?´´
´´ Skräddaren måste veta era mått innan han kan sy nya kläder åt er.´´
Joan nickade och ställde sig upp.
Denise tog mått på Joan som tålmodigt stod stilla.
´´ Hur gammal är du Denise?´´
´´ 24. Hur gammal är fröken?´´
´´ 17.´´
´´ Är ni gift eller förlovad?´´
´´ Nej.´´
´´ Jag är förlovad med en soldat. Jag ber varje kväll att han ska överleva kriget. Vi har en dröm om ett eget litet plantage och några små barn. När kriget är slut ska vi gifta oss och uppfylla den drömmen.´´ Denise suckade längande.
´´ Jag ska hjälpa dig att be för honom.´´
Denise log tacksamt. Hon antecknade inte måtten.
´´ Varför skriver du inte upp måtten.´´
´´ Jag har bra minne fröken. Jag ska gå och lämna det här nu, jag är strax tillbaka.´´
Denise lämnade rummet och Joan gick fram till fönstret. Där var han..
Den där mannen som rövade bort henne och dödade hennes bror. Om han skulle ståt framför henne så visste Joan att hon inte skulle tveka att döda honom.
Hon hatade honom. Plötsligt stannade han och tittade upp. Joan ryggade tillbaka.
De ögonen, så underliga. Helt gråa.
Han stod och tittade upp en lång stund för att få se en skymt av flickan men hon gömde sig för honom. William förstod det mycket väl. Han skulle få tid att prata med henne på kvällen. Hon skulle få äta middag med honom i hans rum.
Bäst att vara försiktig, tänkte han. Hon kommer göra allt för att förgöra mig. Hon kommer inte lyckas, tänkte han glatt. Han gick vidare till stallarna. Efter en stund red dragonerna iväg till ett militär läger. Bordon förde in Tavington i ett av dom vita tälten. Därinne låg en skadad man på en säng. Denna man var den enda överlevande från en bakhåll på en skogsväg. Soldaterna som blev attackerade hade varit på det där plantaget där Tavington hade kidnappat Joan. Tavington gick fram till mannen. Han frågade om det hade varit milis eller reguljära soldater och hur många det var. Tillsvar fick han. ´´ Jag vet inte hur många det var, kanske en.´´
´´ En?´´
´´ Ja, han attackerade oss från alla sidor. Ena sekunden var han på andra sidan vägen.´´
´´ Det låter mer som ett spöke.´´
´´ Ja, ett spöke. Han var som ett spöke.´´
´´ Det räcker.´´ sa Tavington.
En ung man i gröna dragonernas uniform kom in i tältet precis när Tavington skulle gå ut. Tavington kände inte igen honom, det var en ny dragon.
´´ Vem är det här?´´ frågade han Bordon.
´´ Kapten Wilkins Sir.´´ sa Bordon.
´´ En till kolonist. Säg mig Wilkins, mot vem står er lojalitet?´´
´´ Mot kung och fosterland.´´ svarade Wilkins.
´´ Varför skulle jag lita på en man som förråder sina grannar?´´
´´ Dom grannarna borde dö en förrädares död om dom slåss mot England.´´
´´ Vi får väl se.´´
Joan gick runt i sitt nya rum. Hennes ögon glödde av hat.
Hon öppnade en liten väska som hängde i ett skärp hon bar. Där i låg lite småsaker som betydde mycket för Joan, och en kniv som hennes far hade gett henne. Hon tog upp den och granskade den. Hon kände på eggen, den var sylvass. Perfekt. Ju mer hon granskade kniven desto mer ville hon döda den där ´´Bloody ban the butcher´´.
´´ Fröken.´´ Denise var tillbaka. Hon bar på en klänning som Joan mer än väl kände igen.
´´ En av dragonerna bad mig ge den till dig. Han sa att dom hade räddad den och några andra kläder.´´
Klänningen var en av Joans finklänningar. Den var blå med spetsar.
´´ De räddade lite andra saker också, som hattar och skor. Jag vet att jag inte bör vara så nyfiken, men var det så att dom brände ner ert hem?´´
´´ Ja.´´ Joans ögon började tåras.
Denise gick fram till henne och gav henne en näsduk. Joan torkade tårarna.
´´Ni ska äta middag med den där mannen ikväll fröken. Vilken av era klänningar vill ni ha på er?´´
´´ Den här.´´
´´ Vilka skor vill ni ha?´´
´´ Det spelar ingen roll. Inget spelar någon roll. Jag vill till min familj, inte sitta och dinera med den man som rövade bort mig och dödade min bror.
´´ Jag förstår. Jag väljer ut ett passande par.´´
Denise hämtade ett par svarta skor med rosetter. Joan borstade sitt hår och sminkade sig lite. Inget puder, bara lite svart på kanten av ögonlocket och läppstift. Inga moucher. När Joan var klar såg hon riktig söt ut. Men ansiktes uttrycket var sorgset. Hon såg nästan ut som en docka. Om hon inte hade haft så solbränd hy skulle hon uppfylla alla aristokratins krav. Hon brydde sig inte, hon ville solbränd hy. Då såg man mycket friskare ut.
Denise satte sig bredvid Joan och började göra i ordning hennes naglar. Joan bara tittade på sin egen spegelbild. Hon ansträngde sig för att inte gråta.
´´Sådär. Nu är fröken klar för middagen. Ställ er upp så jag får se på er.´´
Joan ställde sig upp och gick fram till en stor spegel.
´´ Fröken ser ljuvlig ut. Det skulle inte förvåna mig om självaste lord Cornwallis skulle vilja supera med er.´´
Joan nickade.
´´ Kom nu, maten är serverad nu. Ni ska äta i hans rum.´´
Joan följde lydigt med Denise. Dörren till rummet stod på glänt. Joan gick in och Denise stängde dörren bakom henne. Det var ett stort rum. På det lilla bordet stod det massor med god mat och en flaska vin. Tavington satt och läste och hade inte märkt att Joan hade kommit. Plötsligt upptäckte han henne och reste sig upp. Han la ifrån sig boken. ´´ Så nu är du här. Du ser ljuvlig ut. Ska vi börja äta så att maten inte blir kall?´´ Han drog ut stolen så Joan kunde sätta sig ner. Sedan satte han sig mittemot. ´´ Nå vad var det nu du hete?´´
´´ Det har ni redan frågat mig Sir.´´
´´ Förlåt, jag har glömt.´´
´´ Joan.´´
´´ Det passar er. Jag har inte presenterat mig. Mitt namn är överste William Tavington. Ledare för gröna dragonerna. Hur gammal är du Joan?´´
´´ Jag har precis fyllt 17.´´
Tavington nickade.
´´ Vill du ha lite vin?´´
´´ Ja tack, Sir Tavington.´´
Han hällde upp till Joan och sedan till sig själv. Joan åt nästan ingenting av maten.
´´ Gillade du inte maten?´´ frågade Tavington.
´´ Jo, men jag har ingen aptit.´´
Efter en stund kom tjänarna in med efteräten. Det var äppel bitar med chokladsås.
Tavington hade noga valt ut efteräten. Flickor brukade gilla choklad och äpplen.
Han tittade på Joan som petade i sig äppelbitarna. Hennes ansiktes utryck var sorgset. Han försökte komma på vad som var så vackert med henne. Hon hade fint hår, vackra ögon, kurvig kropp, en liten rund näsa och fylliga läppar.
Men vad var vackrast. Han övergav dom tankarna. Hon rörde sina fingrar på ett älv likt sätt när hon sträckte sig efter vinglaset. Han var blev hänförd av varje rörelse hon gjorde. När dom hade ätit klart reste hon sig och gick runt lite i rummet. Han reste sig och gick fram till en byrå. Han drog ut en låda och tog fram en ask med chokladpraliner. ´´Vill du ha lite choklad?´´ frågade Tavington.
´´ Ja tack.´´ Joan gick fram till honom och tog en chokladbit.
´´ Smakade den bra?´´
Joan nickade till svar.
Tavington pekade på en luta som låg i en soffa. ´´ Kan ni spela luta?´´
´´ Ja, min mor lärde mig lite.´´
´´ Skulle ni vilja spela ett stycke för mig?´´
Joan gick fram till soffan, tog lutan och satte sig.
Hon spelade ett sorgset stycke. Hennes ansikte var lika sorgset som låten.
Tavington satte sig i en fåtölj och tittade på henne. Hon var inte mänsklig, tänkte han. När hon spelat klart började Tavington applådera för att visa sin entusiasms. Joan gick bort till fönstret och tittade ut. Det var mörkt.
´´ Hur har ni mage att bjuda mig på middag, ge mig praliner och be mig spela luta för er efter det ni har gjort mig?´´ frågade Joan med bestämd röst.
´´ Jag vet inte. Det var faktiskt inte meningen att er bror skulle dö. Jag är evigt ledsen för vad jag gjorde. Jag vet att ni inte kommer att förlåta mig men låt mig ändå få njuta av ert sällskap.´´
´´ Vad ska du ha mig till? Du behöver inte mig, jag vill till min familj.´´
´´ Jag vet inte var din familj är. Och du kommer antagligen inte hitta dem ifall du rymmer härifrån. Om du stannar här ska jag se till att du har det bra.´´
´´ Har jag något annat val?´´ sa Joan med spydig röst.
Tavington gick fram till henne. Hon gav honom inte en blick.
Vad skulle han säga. Han försökte komma på något bra men kom inte på något.
´´ Om ni ursäktar mig Sir Tavington , jag är mycket trött. Jag skulle vilja gå till sängs.´´
´´ Självklart, vi ses imorgon. Då äter vi frukost med Lord Cornwallis.´´
Hon gick tillbaka till sitt rum. När hon gick och la sig tänkte hon på hur han egentligen var. Han hade faktiskt varit mycket god mot henne. Han hade förklarat att det inte var hans menig att döda Thomas. Skulle hon bli mer god mot honom? Hon kunde vinna på det. Joan somnade snart.
På morgonen väcktes hon av Denise.
´´ God morgon fröken. Jag har gjort i ordning ert bad.´´ sa Denise glatt.
´´Åh ett bad, precis vad jag behövde.´´ sa Joan.
Joan baddade och gjorde sig i ordning. Hon valde sin ljus gröna klänning.
Hon hade bestämt sig för att vara lite snällare mot Tavington.
Denise förde henne till Tavington och Cornwallis.
När hon kom in reste Tavington och drog ut Joans stol.
´´ God morgon. Du måste vara Joan.´´ sa Cornwallis med vänlig röst.
´´ Ja, det är jag Sir.´´
De sades ingenting om hur Joan hade hamnat på Fort Charles, Cornwallis frågade istället henne om hennes intressen och vad hon tyckte om sitt rum.
Tavington sa inte mycket. Efter frukosten gick Joan tillbaka till sitt rum.
Efter en stund knackade det på dörren. ´´ Kom in.´´
Det var Tavington.
´´ Hej, jag undrade bara om du vill följa med mig på en promenad?´´
´´ Ja, visst.´´ sa Joan, glad att slipa sitta instängd.
´´ Vill du gå nu?´´
Joan nickade.
De gick bort från Fort Charles. När de kom fram till en skogsglänta satte sig Joan på en sten vid en bäck. Tavington såg en vacker blomma, han böjde sig ner och plockade den. Den var mörk rosa med stora blad.
Han gick fram till Joan som tittade ner i det porlande vattnet. Han satte den i hennes hår. Hon tittade häpet på honom och tog ur blomman ur håret. Hon tittade på den och log. Sedan satte hon tillbaka blomman i håret. ´´ Tack, hur visste du att rosa är min favorit färg?´´
´´ Jag gissade, den färgen passar er verkligen.´´
Hon rodnade. Han satte sig bredvid henne på stenen.
´´ Varför är ni så snäll emot mig idag?´´
´´ Jag bestämde mig för att försöka förlåta er.´´
´´ Tack. Du kan inte ana hur glad jag blir. ´´
´´ Jag gav mig själv en liten tankeställare igår, ni har varit mycket god mot mig.´´
´´ Jo, det är så att jag ofta är med i strider och får göra andra uppdrag, jag måste alltså lämna er ensam ibland. Skulle du vilja ha några böcker som du kan läsa när du är ensam?´´
´´ Gärna.´´
´´ Du kan välja vilka du vill ur min hylla. Jag hoppas du gillar dom jag har.´´
´´ Det gör jag säkert Sir Tavington.´´
´´Snälla, säg William.´´
Hon nickade.
´´ Jag har en bror som heter William.´´
´´ Hur många syskon har du?´´
´´ 6. Jag är näst äldst, äldst är Gabriel.´´
De satt och pratade hela dagen vid bäcken. På kvällen år de middag med Cornwallis. Sedan gick de till Joans rum.
Joan satte sig vid pianot och började spela en glad melodi. Efter en stund började hon sjunga. Hon sjöng underbart. William som satt i en fåtölj och drack konjak blev hänförd. Vilken flicka, hon har allt. När hon hade spelat färdigt gick hon satte sig bredvid William och tog lite konjak.
Han ställde ifrån sig konjak glaset och tog handen på hennes kind. Hon tittade på honom med sina ljuvliga ögon. ´´ Du är den vackraste flickan jag någonsin mött. Du har allt jag begär och mycket mer. Jag ville bara att du ville veta det. God natt.´´ Sedan gick han.
Joan satt kvar i soffan. När drog handen genom håret ramlade blomman ner i hennes knä. Hon tog upp den och la den på byrån. Hon var chokad över hans ord. Ingen hade sagt så till henne förut. Hon tittade sig i spegeln, hon var faktiskt ganska vacker. Plötsligt försvann nästan all hemlängtan. När Joan nästa morgon frågade efter William fick hon veta att gröna dragonerna var utskickade för att leta efter en person de kallade spöket. Spöket hade dödat 20 soldater själv.
Hon gick tillbaka till sitt rum och satte sig att läsa. William var borta i över en vecka, undertiden umgicks Joan med Lord Cornwallis. Hon fick också nya klänningar och två halsband. William betalade. De flesta klänningarna var rosa och gula. Det var dom färger Joan passade bäst i och tyckte bäst om. Det viste William. William satt i sitt tält och tänkte. Inte på hur de skulle fånga spöket utan på Joan. Vad gjorde hon nu? Han fick dåligt samvete över att ha lämnat henne ensam. Han hoppades att hon inte hade träffat någon tjusig officer. Han skulle återvända till Fort Charles nästa dag. Då skulle han ta med henne på en rid tur, bara hon och han. Det kunde inte gå fel. Nästa dag kom de tillbaka till Fort Charles. Han letade efter Joan men kunde inte hitta henne. När han gick förbi stallarna såg han henne. Hon klappade en natt svart hingst. Han smög sig upp bakom henne.
´´ Gillar du den hästen?´´ frågade han.
Joan ryckte till, när hon såg vem det var log hon.
´´ Den är magnifik.´´
´´ Ska vi ta en rid tur? Du kan ta den hästen.´´
´´ Oh tack, du kan inte ana hur mycket jag har längtat efter att få rida på den.´´
Stalldrängarna gjorde i ordning den svarta hingsten och Williams häst.
När de red iväg från fortet var det vackert väder, soligt med friska vindar.
De red förbi Charles Town och i riktning mot Charlottes plantage.
Joan hoppades att ingen som hon kände skulle se henne. Hennes förhoppningar var förgäves, Joans lillebror Nathan såg henne och William. Han kände igen William från den där hemska dagen. Han följde dom en bit. Varje kliv han tog var väl genomtänkt, han fick inte bli upptäckt. När Joan och William vände hästarna sprang han så fort han kunde tillbaka till moster Charlotte. Alla Joans syskon bodde där nu. Joan hade hittat en buske full av bär och åt av hjärtans lust.
William plockade upp ett smycke ur en av sadelväskorna. Han hade köpt det när han hade varit borta. Det föreställde en nejlika. Han skulle ge det till henne efter middagen. Han stoppade tillbaka smycket i sadelväskan. När de satt vid middags bordet kunde han knappt bärga sig.
När middagen äntligen var slut gick de in till hans rum.
Joan satte sig i soffan och tog en pralin. William satte sig bredvid henne.
´´ Joan kom du ihåg det jag sa till dig för ett tag sedan?´´ Joan nickade. ´´ Jag vill visa dig att jag verkligen menar det.´´ Han tog fram halsbandet och satte på henne det. ´´ Den är underbar, den måste kostat en mindre förmögenhet.´´ sa hon när hon granskade halsbandet.
´´ Så du tycker om det?´´
´´ Jag älskar det.´´
´´ Oh Joan, låt mig få älska dig. Du är det ända som betyder något för mig. Förlåt mig för vad jag har gjort, snälla.´´
Hon tog hans hand. ´´ Jag förlåter dig.´´
Han tog tag i henne och tryckte henne hårt intill sig. När deras läpar mötes visste de båda en sak. De skulle aldrig kunna älska någon annan. Det knackade på dörren. William öppnade dörren. ´´ Vad vill ni?´´ frågade han med irriterad röst. Det var Bordon som stod där. ´´ ´´Ursäkta men Lord Cornwallis undrar om Joan skulle vilja göra honom sällskap under hans kvälls promenad?´´ framförde Bordon försiktigt.
´´ Du kan hälsa Cornwallis att Joan för tillfället är upptagen. God natt!´´ sa William spydigt, sedan smällde han igen dörren.*
Joan gick fram till honom. ´´ Bli inte så arg på honom, han kunde inte veta.´´ sa hon. Han tittade på henne sedan kysste han henne igen. ´´ Du har rätt men du kan inte ana hur irriterande det var att bli avbruten, just när jag fått dig dit jag ville.´´
´´ Åh William, jag vill leva med dig för alltid.´´
´´ Stanna hos mig då, för jag älskar dig över allting annat. Jag lovar dig, att det en dag ska bli du och jag i evighet.´´
´´ Jag stannar för alltid.´´
´´ Bra. Jag måste snart lämna dig ensam igen. Klarar du dig?´´
Joan nickade.
´´ Det finns en person som man kallar spöket, han dödade 20 soldater på egen hand. Jag måste hitta honom. Vet du något som kan vara till hjälp?´´
´´ Vad hade han för vapen?´´
´´ En pistol, ett gevär och en tomahawk.´´
Joan flämtade till, hennes far hade en tomahawk. Den hade han tagit från en chereoke indian.
´´ Det kan vara min far som är spöket.´´ sa hon tyst.
William stirrade på henne.
´´ Är du säker?´´ frågade han.
´´ Nej, men det är mycket möjligt att det är han.´´
´´ Jag vill att du återvänder till din familj igen för att ta reda på om det är din far som är spöket.´´
´´ Men hur ska jag kunna återvända till dig sen och vad ska jag säga till dem?´´
´´ Du ska säga att du rymde, säg också att du är efterlyst. Efter några månader återvänder du hit. Under dom månaderna ska du umgås med dina syskon så mycket så möjligt. Eftersom det kanske är sista gången du ser dem. Förstått?´´
´´ Förstått. Hur många månader?´´ sa Joan med sänkt huvud.
´´ 3 månader.´´
´´ Jag vill inte var utan dig i 3 månader!´´
´´ Du klarar dig.´´
´´ När ska jag återvända till dem?´´
´´ Imorgon natt .´´
´´ Då är det bäst att jag är utvilad, kyss mig god natt.
Han kysste henne länge.
´´ Vi ses imorgon natt. Då hämtar jag dig.´´ sa han kärleksfullt.
Under nästa dag möttes de inte alls, men på natten kom William.
´´ Skynda dig att klä dig. Ta på dig kläderna som du hade på dig när du kom hit.´´ sa han.
Hon gjorde som hon blev tillsagd. Hon hämtade kläderna och gick bakom en skärm och bytte om.
När hon var klar att gå gick William fram till henne, drog sin dolk och skar sönder kläderna. ´´ Kom nu.´´ sa han tyst.
De smög sig ut ur Fort Charles. William räckte Joan en väska med mat.
´´ Jag väntar på dig i gläntan om exakt 6 månader, var där då.´´ sa han allvarligt.
´´ Jag kommer vara där.´´
´´ Jag älskar dig Joan.´´
´´ Och jag älskar dig.´´
Med dom orden skildes dom åt.
Joan gick hela natten och hela dagen tills hon kom fram till moster Charlottes plantage. Innan hon gick in i huset rev hon sig själv med den lilla kniven. Blodet förstörde hennes kläder ännu mer och fick henne att se mycket svag ut.
Hon gick in i huset. Hon haltade upp för trappan och föll där ihop. Moster Charlotte hade hört ljudet av fotsteg och gick och tittade efter.
När hon fann den blodiga Joan blev hon förskräckt. Hon ropade på tjänarna. De la henne i en säng och pysslade om hennes sår.
´´ Moster Charlotte…´´ sa Joan med sin fejkade svaga röst.
´´ Såja Joan, allt kommer bli bra.´´ sa Charlotte. ´´ Var har du varit?´´
´´ Dom tog mig till en befästning, där fick jag bli sällskapsdam åt löjtnanter, generaler och officerare.´´
´´ Stackars dig. Hur kom du undan?´´
´´ En vänlig kammarjungfru hjälpte mig att fly. Hon gav mig lite mat också. Var är mina syskon?´´
´´ Jag ska hämta dem.´´
Charlotte lämnade rummet och efter en stund kom alla Joans 6 små syskon inrusande till Joan.
De kramade henne och frågade henne massor av frågor. Nathan ville som vanligt verka tuff inför sina yngre bröder. ´´ Vad för hemska saker gjorde de med dig?´´ frågade han.
Joan skrattade och rufsade till hans hår.
´´ Dom tråkade ut mig.´´
Nathan tittade på henne med besvikna ögon. ´´ Inget mer?´´ frågade han.
´´ Inget mer.´´ svarade hon.
Dom kommande månaderna förflöt fort. Joan hoppades att hon skulle få träffa sin far innan hon återvände till William men det fick hon inte. Hon saknade William av hela sitt hjärta och slets mellan valen att välja sin familj eller mannen som hon älskade . Hon bestämde sig för att inte stanna, hon skulle återförenas med William. Varje kväll stod hon på balkongen och tittade bort mot den riktning där Fort Charles låg. När hon tänkte på William brukade hon alltid hålla hårt i halsbandet som hon hade fått av honom. Det var hans kärleksgåva till henne och hon skulle alltid bära den med sig. Den var en symbol för dom två, och dom var de ända personer som visste vad den betydde.
Hon hade inte fått reda på något, det var synd. William skulle blivit så nöjd om hon hade med sig lite information till honom.
Tillsist hade 3 månader gått. Joan klev upp mitt i natten och klädde sig snabbt.
Hon gick försiktigt ner för trappan och ut genom dörren. Hon tog en häst ur stallet och red i väg in i nattens mörker. Nästa dag nåde hon gläntan, där väntade William på henne. Hon hoppade snabbt av hästen och sprang rakt in i hans öppna famn. Han kramade henne ömt. ´´ Min älskade Joan, du kan inte ana hur mycket jag har saknat dig!´´
Hon kysste honom. ´´ Det känns som om vi varit ifrån varandra i ett helt sekel.´´ sa hon. ´´ Hur förklarade du att jag var borta för Lord Cornwallis?´´
´´ Jag sa att jag hade sänt dig till en vän i en närliggande stad.´´
´´ Har du någon vän i en närliggande stad?´´ frågade hon på skoj.
´´ Nej. Kom nu, ikväll är vi bjudna på en bal av Cornwallis . Jag har låtit sy upp en underbar klänning till dig.´´
´´ Är det sant? Du och jag inbjudna till en riktig bal?!´´ frågade hon ivrigt.
´´ Ja, det är sant. Och du ska vara mitt förtjusande sällskap. Alla andra karlar kommer bli avundsjuka.´´
De red till det gods där balen anordnades. Nu var det så att Cornwallis, som hade låtit anordna balen, inte var på något speciellt bra humör. Hans saker höll på att lastas av en båt så han hade inget bra att ta på sig. Hans tjänare hade ordnat med ett plagg som såg ganska bra ut men fick ändå ta emot Cornwallis skäll.
Joan och William hade visats in i varsitt rum där de kunde göra sig i ordning.
När Joan kom in i rummet fick hon till sin stora glädje se Denise.
´´ Denise, vad gör du här?´´
´´ Jag sändes hit på order av överste Tavington. Jag ska hjälpa er att klä upp er inför balen.´´
´´ Jag är glad att se dig. Nå var är min klänning?´´
Denise gick och hämtade den. Det var den vackraste klänning Joan någonsin sett. Den var rosa med vita spetsar i kragen och vid slutet på ärmarna. Små svarta nejlikor var broderade på. Klänningen var gjord av det vackraste siden man kan tänka sig. Denise plockade fram en trekantig hatt, ett par svarta skor, några ringar, ett par örhängen och en konstgjord nejlika att stoppa bakom örat.
När hon var klar var hon den sötaste flicka som någonsin hade satt sin fot på godset. Som vanligt hade Joan protesterat mot att bära vit smink och fick som vanligt sin vilja igenom.
´´ Tänk om min familj kunde se mig nu, då skulle dom bli häpna.´´ sa Joan belåtet. Ikväll skulle hon få vara överste William Tavingtons sällskap.
Hon skulle göra honom stolt.
William stod och väntade på Joan, han hade just fått ta emot några ilskna ord från Cornwallis för att han inte hade fångat det där spöket. Han trodde att ingenting kunde få honom att känna sig bättre, men han hade fel.
Där i dörröppningen stod Joan, vackrare än en gudinna. Den rosa och svarta färgen passade henne perfekt. Allting hos henne var vackrare än vanligt denna kväll. Till hans belåtenhet såg han de andra männens blickar falla på Joan.
Era idioter, tänkte han. Hon är med mig och hon älskar mig så åt helvetet med er alla. Han gav dom mest nyfikna en elak och självbelåten min. Joan kom fram till honom och log. ´´ Är jag vacker.´´ frågade hon.
´´ Obeskrivbar. Du är den vackraste kvinnan på den här festen.´´
´´ Tack. Det är din förtjänst, det är du som har köpt allting åt mig.´´
´´ Allt för att glädja dig min sköna.´´
Efter en stund hördes en stor smäll. Det var båten som låg några hundra meter ifrån dom uti vattnet som exploderade. En dam, som var grovt korkad, klappade händerna av förtjusning. ´´ Åh, fyrverkerier. Underbart.´´ utropade den korkade damen. Joan kastade en blick på William som hastigt drog i sig ett glas whisky.
Hon gick fram till honom. ´´ Är det du som får skulden för det där?´´ frågade hon lugnt. ´´ Kanske.´´ svarade han. ´´Vi återvänder till Fort Charles ikväll. Jag tänkte att du kanske saknade ditt rum.´´
Joan nickade. Nästa kväll satt Joan och målade när William kom in rummet.
´´ God kväll.´´ sa han.
Hon log åt honom och pekade att han skulle sätta sig i stolen framför henne.
´´ Varför ska jag sitta här?´´ frågade han.
´´ Jag ska måla av dig.´´
Hon skissade först. Det blev mycket bra. Hon visade honom.
´´ Vad tycker du?´´
´´ Den är jättebra.´´ svarade han med äkta beundran och entusiasm.
Nu är det din tur, sätt dig i soffan.´´ Hon gjorde det. ´´ Kan du måla?´´ frågade hon.
´´ Nej, blunda nu. Och föresten vad heter du i efternamn? ´´ sa han. Hon blundade.
Han drog fram en vacker ring ur fickan.
´´ Martin. Joan Elisabeth Martin.´´
´´ Du kan titta nu.´´ sa han.
Hon när hon öppnade ögonen gick William ner på knä.
´´ Vill du Joan Elisabeth Martin bli min hustru? Du är allt för mig. Du är den vackraste, sötaste och mest godhjärtade kvinna jag någonsin mött. Jag skulle kunna dö för dig. Du har stulit mitt hjärta och min smärta är oändlig. Vill du min hustru? Vill du bli fru Tavington?´´
Joan såg chokad på honom, en tår föll ifrån hennes kind. ´´ Ja, jag vill bli fru Tavington.´´ sa hon lyckligt. Han satte på henne ringen. De var förlovade.
Han lyfte upp henne och bar henne till sängen, han släppte ner henne.
´´ Jag tror inte jag kan vänta tills bröllopsnatten.´´ sa han med ett stort leende meddans han tog av sig skjortan. På morgonen när Denise som vanligt gick in i Joans rum blev hon chokad då hon fann överste Tavington där. Hon sa ingenting utan smög istället mycket tyst ut. Hon skulle inte skvallra. När Joan öppnade ögonen blev hon nästan lite chokad när hon såg William bredvid sig, men så kom hon ihåg. Hon tittade på ringen. Hon skulle få bli fru Tavington. Skulle hon skriva till sin far? Hon tänkte en stund och beslutade att det skulle vara mycket oklokt. Hon drog fingrarna genom Williams långa utsläppta hår, det var rufsig.
Han lutade sig. emot henne som om hon vore en kudde, hans huvudet villade på hennes mage. Hon mådde så bra. Hennes liv var precis som hon hade önskat. Tänk om min far visste? Han skulle få en hjärtattack. Plötsligt vaknade han. Han öppnade ögonen och lyfte lite på sig
´´ God morgon min blivande hustru.´´ sa han trött.
Hon fnissade. ´´ God morgon min blivande man.´´
Han makade sig ner från sängen och började klä sig. ´´ Hoppas att ingen misstänker att jag tillbringade natten med dig.´´ sa han lite oroligt.
´´ Om någon gjorde det, skulle det väl inte anses passande?´´
Han nickade. ´´ Jag måste gå nu, men jag kommer tillbaka sedan.´´
Han kysste henne och gick sedan ut.
Denise hade gömt sig i rummet bredvid och hörde att överste Tavington gick.
Efter några minuter gick hon in till Joan.
´´ God morgon fröken.´´ sa hon och försökte hålla masken.
´´God morgon Denise.´´
´´ Varför har fröken inget nattlinne på sig?´´
Joan rodnade och gick och hämtade en tunn linne morgonrock.
´´ Det var väldigt varmt här inne inatt så jag valde att sova utan.´´ svarade hon.
´´ Varmt? Jag tyckte att det kändes väldigt kallt i hela huset.´´
Denise gick fram till sängen och drog av täcket. På lakanet fanns det en stor röd blodfläck. Joan bara glodde på fläcken. Denise tittade anklagande på Joan.
Joan hittade snabbt på något att säga. ´´ Det är bara min månadsblödning som har kommit.´´ harklade hon ur sig.
´´ Ljug inte för mig fröken, er blödning slutade förra veckan. Det är ju jag som har hand om er tvätt eller hur?´´
Joan visste inte vad hon skulle säga och hon skämdes.
´´ Detta är inte första gången jag är här inne idag.´´ sa Denise.
´´ Va?´´
´´ Jag var inne här för ungefär en halvtimma sedan och då låg överste Tavington i er säng.´´
Joan bara stirrade på Denise, hon var avslöjad. Hon började gråta. Vad hade hon gjort. Alla skulle tycka att hon var en slampa. Men ändå kändes det så rätt det hon hade gjort.
Denise såg hur ledsen Joan blev. ´´ Snälla du, sluta gråta. Jag ska inte säga något. Det har varit självklart att överste Tavington är förälskad i dig. Du som är så vacker och ung. Det har jag set på honom. Du tror säkert att jag tycker att du är en hora men det gör jag inte. Du har inget att skämmas över. Torka tårarna nu och svara på min en liten fråga, älskar du honom?´´
´´ Ja det gör jag. Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Titta här!´´ Joan visade Denise ringen. ´´ Han friade till mig igår.´´ sa hon lyckligt.
´´ Gratulerar fröken. Tänk att du ska bli fru Tavington. När ska ni gifta er?´´
´´ Jag vet inte, snart hoppas jag.´´
´´ Ska din familj vara med?´´
´´ Nej.´´
´´ Varför inte?´´
´´ Det går inte, om dom visste om det skulle far förbjuda mig att gifta mig med William.´´
Samma kväll åt Joan och William middag med Lord Cornwallis. Under måltiden så frågade Cornwallis Joan om hon hade planer att gifta sig med någon ur den engelska militären.
Joan tittade då på William som log.
´´ Det är faktiskt så att fröken Joan här, ska bli fru Tavington.´´ sa William stolt.
Cornwallis stirrade häpet på dem båda, alla andra som satt vid bordet gjorde samma sak.
´´ Det var en glad nyhet. När blir bröllopet av?´´ frågade Cornwallis.
´´ Det är inte bestämt. Jag friade och fick ett ja igår. Men jag hoppas att det skall kunna ordnas så snart som möjligt.´´
Det gjorde det också. Efter en månad så var bröllopsplanerna klara. William och Joan vigdes i den största kyrkan som man kunde få tag i. Joan bar en ljus klänning och massor med blommor i hatten. Håret var uppsatt så att några lockar hängde vid öronen. William hade sin bästa uniform på sig. När de båda makarna lämnade kyrkan föll det massor med rosor från kyrktornet.
De satte sig i en öppen vagn som drogs av vita hästar. Efter dom red gröna dragonerna. Nu skulle det bli bröllopsfest på ett av dom engelska godsen.
När det praktfulla ekipaget åkte fram hoppades Joan att ingen hon kände skulle se henne. Än en gång hade hon otur. En av milis männen som kände henne far sen länge såg henne. Han kände igen Benjamins dotter direkt, där satt hon i bröllops skrud bredvid en engelsk överste. Efter dom red de farliga dragonerna.
Soldaten visste att Joan hade blivit kidnappad och nu hade hon gift sig med en rödrock. Detta skulle ta knäcken på Benjamin. Han valde att inte säga något.
Joan och William spenderade några lyckliga dagar på godset innan de for tillbaka till Fort Charles. En dag såg Joan en ryttare närma sig fortet. Han bar en flagga som visade att han var där för att förhandla.
Han släpptes in. Joan kikade på mannen genom en dörr springa. Han hade två hundar med sig och visade stort intresse för gungstollen som stod i ett av hörnen. När han vände sig om såg Joan vem det var. Det var hennes far.
Skulle han förhandla med Cornwallis? Han skulle säkert försöka få de 18 fångade männen frisläppta . Efter ett tag kom Cornwallis. Förhandlingarna började. De diskuterade om diverse saker till Bejamin tog upp fångutväxling.
Cornwallis spelade dum och sa att han inte hade några krigsfångar. Benjamin plockade upp en kikare. Han gick fram till fönstret och pekade. Cornwallis tog kikaren och tittade sedan sa han: ´´ Deras grad och namn?´´
´´ De vägrar uppge sina namn men graderna är löjtnanter, kaptener, officerare och en väldigt fet överste som kallade mig en fräck gynnare.´´
´´ Så här uppför sig inte gentlemän.´´ sa Cornwallis ilsket.
´´´Om era män är gentlemän så tar jag det som en komplimang. Hämta mina mannar.´´
Joan sprang fram till ett av fönsterna och tittade ut. Just när fångarna släpptes kom William och gröna dragonerna.
Han lämnade snabbt ifrån sig hästen och rusade fram till Benjamin.
Generalen som ordnade fångutväxlingen skrek åt honom att stanna.
´´ Han har 18 av våra officerare. Om vi rör honom dör dom!´´
´´ Med all respekt Sir, han har dödat lika många officerare under den senaste månaden.´´ sa William ilsket.
´´ Han har inte visat några fientliga tecken här och får därför inte röras!´´
´´ Jaså?´´
William fortsatte gå mot Benjamin. ´´ Du är spöket eller hur? Jag minns dig från den där gården och din dumma lilla pojke!´´ Benjamin vände sig om.
´´ Dog han?´´ sa William med ett leende. ´´ Det är ett otäckt värv att göra sin plikt men ibland är det ett riktigt nöje.´´
´´ Innan det här kriget är över ska jag döda dig.
´´ Varför vänta?´´
´´ Snart.´´ Benjamin satte sig på hästen och red iväg. William var rasande.
Han hade inte menat ett enda ord, men dom hade sårat Benjamin djupt.
Det hade varit ett misstag att döda pojken men det visste ju inte den där förbaskade rebellen om, tänkte William.
Joan rusade ut till sin man.
´´ Det var min far!!´´
´´ Jag vet.´´
´´ Han kommer att döda dig, det vet jag.´´
´´ Han kommer inte att lyckas.´´
´´ Var försiktig, lova mig det.´´
´´ Jag lovar.´´
En stund senare satt Joan inne hos Cornwallis som diskuterade strategier med sina generaler mfl. Plötsligt kom en av dom högst uppsatta generalerna in med en stor halmdocka. Dockan hade officers kläder och vit peruk på sig.
Cornwallis tittade ilsket på generalen. Generalen tog ett djupt andetag. ´´ En av våra tillfångatagna officerare My Lord.´´ Cornwallis blev rasande. Joan höll på att skratta ihjäl sig.
Efter några månader sändes William ut igen. När han kom tillbaka var han skjuten i armen. När Joan fick veta vem som hade gjort det blev hon rasande. Det var hennes bror Gabriel. När hon fick veta att William hade dödat Gabriel i självförsvar blev hon inte det minsta ledsen. Det var hans eget fel.
Joan satt varje dag vid den sårade William tills han blev bra. Hon skötte hans sår och läste för honom.
En dag sändes William på nytt ut i krig. Joan var mycket orolig och William kunde inte göra mycket för att lugna henne. Tillsist kom han på en ide.
´´ Du kan vara med mig i slaget.´´
´´ Ska jag vara med och strida?´´
´´ Nej, du kommer att stå i säkerhet en bit bort. ´´
´´ Det kommer inte Lord Cornwallis gå med på!´´
´´ Om DU frågar honom så går det.´´
Joan suckade, det var en bra ide. Och om hon frågade Cornwallis själv så skulle han gå med på det.
Redan samma dag gick hon till Cornwallis.
Efter det att hon berättat om iden satte sig Cornwallis i en stol och tänkte.
´´ Hur skulle det se ut om en kvinna var med i slaget? Det är omöjligt.´´
´´ Nejdå Sir. Jag klär mig precis likadant som dragonerna. Och jag är inte med och strider utan tittar på slaget från säkert avstånd.´´ sa hon och log ett förföriskt leende. Precis som William hade sagt åt henne att göra. Båda visste att Cornwallis var mycket svag för Joan.
Cornwallis suckade. ´´ Låt gå då.´´
När det väl var dags för slaget fick Joan låna en av Williams uniformer.
Det var lite för stort men det gjorde inget.
Dom stod på en kulle med bra utsikt över slagfältet. När slaget hade pågått en stund gjorde William något som han inte skulle, han gav order om att gröna dragonerna skulle anfalla. Han hade inte fått Cornwallis order om det och Joan såg tydligt hur arg Cornwallis blev. Hon stod där på kullen med sin häst och försökte se William i vimlet. Hon viste att hennes far var där någonstans. Om dom mötes där skulle de döda varandra. Hon tog upp en kikare och tittade. Där i mitten slogs Benjamin och William.
Tillslut kunde Joan inte hejda sig. Hon måste rädda William. Hon red rakt in bland de kämpande soldaterna och tittade sig hjälplöst omkring för att hitta William. Plötsligt såg hon dom. Benjamin hade stuckit William i magen med en bajonett. Joan hoppade av hästen och sprang så fort hon kunde. Måtte hon hinna fram i tid. Om William dog skulle hon inte klara av att leva en enda dag till. Han fick inte dö. Inte hennes älskade överste. Benjamin höll fast William meddans han letade efter något att döda honom med.
Han hittade en avslagen bit av en bajonett och tog upp den. Han riktade spetsen mot Williams strupe, precis när han skulle köra in den slängde sig Joan framför dem. Hon fick bajonetten i höften. Hon sjönk ned på marken. William tog upp henne i sin famn. Benjamin bara stirrade. Det var hans dotter som hade blivit sårad. William drog ur bajonetten. Joan skrek till. Smärtan var olidlig i höftpartierna. Benjamin gick fram till dem.
´´ Håll dig borta från henne!´´ skrek William. Bejamin ryggade tillbaka. ´´Klarar du dig?´´ frågade William oroat meddans han strök handen längs hennes kind.
´´ Jag klarar mig.´´ sa hon tyst. Hon var blek.
William såg till att hon fick den bästa vård hon kunde få. Han var själv allvarligt sårad. De vårdades på det bästa fältsjukhuset. Benjamin letade efter Joan och fann henne.
Han frågade en av läkarna på fältsjukhuset om de hade någon flicka som hete Joan Martin där.
´´ Vi har ingen Joan Martin, men vi har en flicka som heter Joan.´´ sa läkaren.
´´ Kan jag få träffa henne?´´
Läkaren visade in Benjamin i ett av dom finaste rummen. Dom rummen brukade högt uppsatta militärer få ha. Joan låg tillsängs och hade svåra smärtor i höften. Men hon var glad, hon hade fått veta att både hon och William skulle klara sig.
Benjamin gick fram till henne. ´´ Joan…´´ sa han tyst.
Joan tittade upp på honom. ´´ Far, vad gör du här?´´
´´ Jag ville se hur det är med dig. Klarar du dig?´´
Hon nickade glatt.
´´ Följer du med mig när du är frisk?´´
´´ Nej.´´
Benjamin blev chokad.
´´ Varför inte?´´
´´ Jag lämnar inte William.´´
´´ Vem är William?´´
´´ Mannen som jag är gift med.´´
Benjamin bara glodde på henne.
´´ Du är gift?´´
´´ Ja.´´
Hon höll fram ringen.
´´ Vad har han för grad?´´
´´ Han är överste.´´
´´ Vad heter han?´´
´´ William Tavington. Du har träffat honom.´´
´´ Jag vet inte vem det är.´´
´´ Han som jag räddade livet på. Det var väl inte så svårt att räkna ut?´´
Benjamin reste sig från stolen där han satt och började ilsket vanka av och an i rummet.
´´ Hur kunde du gifta dig med honom?!´´
´´ Jag älskar honom.´´
´´ Han dödade Thomas!´´
´´ Och Gabriel.´´
´´ Var det han som gjorde det?´´
Joan nickade.
´´ Det var inte hans mening att döda Thomas och han dödade Gabriel i självförsvar.´´
´´ Hur kan du lita på honom?´´ frågade Benjamin med dyster ton.
Joan ryckte på axlarna, ´´ Jag vet inte, han har då aldrig ljugit eller svikit mig.´´
´´ Hur länge har ni varit gifta?´´
´´ Några månader.´´
´´ Jag gissar att det var ett fint bröllop, var det? ´´
´´ Det finaste bröllop som någonsin har arrangerats.´´
Benjamin suckade. Hur kunde det ha blivit så här? Hans två äldsta söner var döda och han äldsta dotter hade gift sig med deras mördare.
´´ Far, varför kom du hit?´´
´´ Jag ville se hur du har det.´´
´´ Nu vet du det, om du inte har något mer att säga kan du gå nu. Jag har ett bra liv, jag är gift med den man som jag älskar och han älskar mig. Jag har massor med fina kläder, en egen kammarjungfru, smycken och en massa annat. Livet på plantaget var så otroligt tråkigt. Jag är tacksam över att William rövade bort mig!´´
Benjamin kände att han nästan började gråta. Hon talade sanning.
´´ Jag sårade dig eller hur?´´ frågade hon med elak ton.
Benjamin tittade på henne.
´´ Nej.´´
´´ Du ljuger.´´
´´ Förlåt mig Joan, jag bestämmer inte längre hur du ska leva ditt liv. Men du måste förstå att ditt giftermål med den där Tavington är svårt att acceptera.´´
Joan fingrade lite på sitt halsband. ´´ Jag följde mitt hjärta.´´
´´ Har du fått det där halsbandet av honom?´´
´´ Ja. ´´
´´ Det måste ha kostat en förmögenhet. Han måste verkligen älska dig.´´
´´ Ja, det gör han. ´´
´´ Vart bor ni?´´
´´ På Fort Charles.´´
Benjamin tittade på sin sårade dotter. Hon hade inte förändrats ett dug. Kanske såg hon lite lyckligare ut.
´´ Jag såg dig den där dan då du lurade Cornwallis med halmdockorna. Jag kikade genom en dörrspringa.´´
´´ Så du var där. Varför gömde du dig för mig?´´
´´ Om du hade sett mig där hade du säkert gjort allt för att få mig därifrån. Jag kunde inte riskera det.´´
Benjamin tog hennes hand, det var sant det hon sa. Den där William måste betyda mycket för henne.
´´ Jag måste gå nu.´´ sa han sorgset.
Hon nickade. Han klappade henne på kinden sedan gick han sin väg.
Några månader senare var kriget slut. Kolonialarmen hade vunnit.
I Yorktown kapitulerade Cornwallis. William och Joan stannade dock kvar i Amerika. William ägnade sig åt hästuppfödning och var plantage ägare. Han tjänade mycket pengar på det. Deras gods var magnifikt och mycket stort. Båda två var helt återställda efter dom svåra skadorna. Joan hade dock ett ärr. Vid huset låg en vacker sjö och vackra gamla träd växte i trädgården. Bärbuskar fanns det många. Det var ett litet paradis. Joan hade bet Denise att fortsätta vara hennes kammarjungfru. Denises fästman hade stupat. Hon svarade ja.
En dag när Joan satt och läste kom Denise. ´´ Det är en herre som söker frun.´´
´´ Säg åt honom att vänta en stund, jag kommer strax. Be honom att vänta i trädgården´´ Denise nickade och gick raskt iväg.
Joan gick ut i trädgården. Där i en stol satt hennes far.
´´ Far.´´ Joan rusade fram till honom.
Han reste sig upp och kramade henne.
´´ Förlåt för att jag inte besökte dig någon mer gång på fältsjukhuset.´´
´´ Varför kom du hit?´´
´´ Jag vill se hur du har det och berätta att jag har gift mig med moster Charlotte.´´
Joan fnös. ´´ Jaså.´´
´´ Ja, hon har nyss fått en välskapt liten pojke.´´
Joan rörde inte en min. Hon brydde sig inte.
´´ Du verkar inte tycka om det.´´
´´ Jag bryr mig inte. Efter det att du fått veta att jag var gift med William Tavington så struntade du totalt i mig. Tror du verkligen att jag bryr mig om du gifter om dig? Eller om jag får ytligare ett syskon?´´
Benjamin sänkte blicken.
´´ Jag har lämnat er bakom mig.´´ sa hon med en viss antydning av ilska i rösten.
´´ Förlåt Joan.´´
´´ Förlåt för vad? Är det för att du inte gjorde det minsta från att rädda mig den där gången jag blev bortrövad eller att du struntade i att besöka mig? Vilket av dom är det du ber förlåt för?´´
´´ Jag ber dig om förlåtelse för allt.´´
Joan tittade på sin far.
´´ Kom vi går in.´´ sa hon.
De gick in i biblioteket.
De satte sig båda ner i soffan.
´´ Var din man?´´
´´ Ute och rider antar jag. Föresten, hur hittade du mig?´´
´´ Tavington är den mest berömde hästuppfödaren i North och South Carolina. När jag var på häst marknad för ett tag sedan så frågade jag en av säljarna var han bodde.´´
´´ Smart gjort.´´
Benjamin tittade sig om i rummet. På vägarna hängde tavlor, en av dom förställde Joan. Hon bar en vit klänning och sin favorit sort av hattar. Möblerna i rummet var vackert snidade och på bordet låg en marmor skiva. Tavington var rik, mycket rik. Joan hade vackra kläder och dyrbara smycken på sig. Hon var lycklig, det kunde man se lång väg. Inte bara av den materiella överdådet utan också av kärlek.
´´ Är du lycklig här Joan?´´
Hon tittade häpet på honom, sedan började hon skratta.
´´ Lycklig? Jag är den lyckligaste kvinnan i Amerika. Jag har allt jag kan önska mig och mer därtill. Vackra kläder, smycken, ett stort hus och en underbar man som älskar mig. Kan det bli bättre?´´
´´ Nej, det kan väl inte det.´´
´´ Hur mår mina syskon?´´
´´ Alla mår bra. Susan har börjat prata.´´
´´ Åh, det är ju underbart. Jag som var orolig att hon skulle förbli stum förresten av sitt liv.´´
Dörren öppnades och Tavington kom in i rummet. När han och Benjamin såg varandra glödde deras ögon av förakt.
Joan gick fram till Tavington och kysste honom på kinden.
´´ Min far har kommit på besök käraste.´´
Tavington nickade åt Benjamin.
´´ God dag. Som ni vet är jag er dotters make, William Tavington. Vi har ju träffats för, men då var angelägenheterna inte lika lyckade. ´´
´´ Det kommer aldrig att bli lyckade heller.´´
´´ Det har ni fullständigt rätt i. Men jag hoppas att ni har accepterat att er dotter är min lagvigda hustru.´´
´´ Det kommer jag aldrig kunna göra.´´ svarade Benjamin. ´´ Jag förstår inte vad hon ser i en kallblodig mördare som ni.´´
´´ Fråga henne själv.´´ sa Tavington och tittade på Joan. ´´ Min älskade unga hustru, berätta för honom.´´
´´ William är ingen kallblodig mördare. Du har gjort fler fruktansvärda saker än vad han har gjort. Ett bra exempel är Fort Wilderess.´´ sa Joan.
Det blev tyst. Ingen yttrade ett ord. Benjam in tittade skamset ner i golvet. Tavington kunde inte låta bli att le. Joan bara stod där och blängde på sin far.
´´ Det är bäst att jag går nu, jag kommer tillbaka snart.´´ med dom orden lämnade Benjamin huset.
´´ Varför måste han plåga mig William?´´ utryckte Joan sig.
´´ Plågar han dig?´´
´´ Varför måste han komma hit? Han vet att jag har det bra. Det ända han tjatar om är om jag verkligen är lycklig med dig.´´
´´ Har han inte rätt att ha sina tvivel när det gäller mig?´´
´´ Jo, kanske. Men ändå.´´
Tavington nickade.
´´ Hur var ridturen?´´
´´ Bra, fast om du hade följt med hade det varit bättre. Nå, vad pratade du och din far om?´´
´´ Inget särskilt. Han berättade att han hade gift sig med min moster. Hon fick en son för ett tag sedan.´´
´´ Är du glad för deras skull?´´
´´ Nej.´´
´´ Är du inte glad över att ha fått en bror?´´ sa William med antydan till förvåning i rösten.
´´ Inte särskilt.´´
´´ Du måste förakta din far mycket.´´
´´ Ja, jag gör väl det.´´
´´ Om du vill så kan du få åka och besöka dina syskon. Jag vill att du får träffa dem igen.´´
´´ Menar du verkligen det?´´ utropade Joan glatt.
´´ Javisst. Och när du kommer tillbaka ska vi fara till England.´´
´´ Till England?´´
´´ Jag har en del oavslutade affär att ta hand om. Dessutom är det en fantastisk chans för mig att få visa upp dig för Englands rikaste människor. Kanske till och med vid hovet. ´´
´´ Du tröttnar aldrig på att visa upp mig.´´
´´ Nej, för du är min vackra, intelligenta och unga hustru. Och när jag har dig bredvid mig känner jag mig stolt och lycklig.´´
´´ Samma här.´´
William och Joan gick ut i trädgården. De satte sig under ett träd.
Vår blommor fanns överallt och var underbart vackra. Solen sken klart.
Dom satte sig tät intill varandra och William la armen om Joan.
´´ För att visa din far och dina syskon det överflöd du lever i så vill jag att vår hälsning ska bli mer än en hälsning.´´ sa William.
´´ Hur menar du?´´
´´ När du skriver ditt brev till din far så ska vi sända med en gåva.´´
´´ Vadå för gåva?´´
´´ En tavla, förställande dig.´´
´´ Vilken utmärkt ide men jag vill att du också ska vara med på tavlan.´´
William skrattade. ´´ Som du vill.´´
Redan samma dag skickade de bud till en konstnär som bodde i en närliggande stad. Efter en vecka kom han till godset.
Joan bar en ljusblå klänning med broderade fåglar och spetsar på. Runt halsen knöt hon en sjal. Håret var uppsatt i en vild spretig tofs nästan mitt uppe på huvudet. En mycket konstig frisyr tyckte många, men Joan älskade den.
William och Joan blev avmålade i ett av de mest vackra rummen på godset.
Joan satt på en mycket dyr stol och William stod bakom henne och hade ena handen på hennes axel. I Joans knä låg hennes rasrena katt som bar ett halsband med halvädelstenar. På Joans fingrar trängdes diverse guldringar och i öron hände guld örhängen med pärlor. När tavlan tillsist var klar så var den perfekt.
Den packades varsamt och sändes iväg med det brev som Joan hade skrivit.
Benjamin satt på trappan framför deras nybyggda hus. Det var fint väder.
Plötsligt såg han en ett ekipage som bestod av två ryttare och en vagn som drogs av två hästar. En av ryttarna red fram till honom.
´´ Vi är här för överlämna en gåva från lord och lady Tavington. Ett brev från lady Tavington finns också med.´´ sa ryttaren. Han räckte fram brevet till Benjamin. Männen lastade av tavlan från vagnen och bar in den i vardags rummet. ´´ Hoppas att ni uppskattar gåvan Sir.´´ Männen väntade utanför på ett brev till Joan. Hela familjen samlades i vardagsrummet. ´´ Vad är det för något kära du?´´ frågade Charlotte.
´´ Jag vet inte men om vi öppnar lådan får vi veta. Nathan kom och hjälp mig att öppna den.´´ sa Benjamin.
De fick upp lådan och Benjamin lyfta försiktigt upp tavlan.
Alla blev häpna av den vackra tavlan. Benjamin tyckte att tavlan skulle varit perfekt om Tavington inte hade varit med. Joan såg ut som en den adelsfröken hon var och Tavington såg mycket stolt ut, både över henne och sina rikedomar.
Alla barnen var helt fixerade vid tavlan, deras ögon riktades bara mot den.
´´ Ser Joan så bra ut på riktig? Äger hon dom smyckena och klänningen på riktigt? frågade Margaret.
´´ Ja, Meg. Det gör hon. Joan är väldigt rik nu. Hon har gift sig med en rik engelsk överste.´´ svarade Charlotte. ´´ Benjamin, läs upp brevet.´´
Benjamin öppnade brevet och läste.
Kära far och syskon. Hoppas att ni uppskattar gåvan. Jag sänder er den för att visa er hur bra jag har det. Jag hoppas att jag ska kunna få bo hos er några veckor. Det var ju länge sedan vi sågs. Jag ber dig far att inte neka mig rätten att få träffa mina kära syskon. Om du gör det så är du inte en bättre man en den värsta mördare. Du har sårat mig tillräckligt, gör mig glad en sista gång jag ber. Om jag får vara med er en sista gång så lovar jag dig att jag ska försvinna ur ditt liv för altid. Det verkar som om du vill det men jag kan ju ha fel. Då du har tydligt visat mig ditt missnöje med mig. Jag vet inte varför du hatar mig, men jag hoppas att varken Nathan, Samuel, Margaret, William och Susan känner likadant som du. Du kan aldrig förlåta mig för att jag gifte mig med Sir Tavington och jag kan aldrig förlåta dig för det du gjorde. Men jag älskar dig ändå far och jag hoppas så innerligt att du gör det samma.
Med varma hälsningar från lady Tavington.
När hade läst klart brevet så tittade han på sin familj. Charlotte satt med deras lille son i famnen och de andra barnen satt helt tystade och väntade på att deras far skulle säga något. Han la brevet på bordet och gick ut. Charlotte följde efter.
´´ Benjamin vänta!´´ ropade hon. Han stannade.
´´ Vad är du arg för?´´ frågade hon.
´´ Vad jag är arg över? Jag är arg på mig själv.´´
´´ Varför?´´
´´ För att jag har struntat i henne. Jag föraktade henne för att hennes man är en engelsk lord vid namn Tavington. Jag försköt henne. Mitt hat mot honom riktades mot min egen dotter.´´
´´ Ska hon få komma?´´
´´ Ja.´´
Charlotte tittade ner i marken.
´´ Vad är det?´´ frågade han.
´´ Vad tror du Joan tycker om mig?´´
´´ Hon tycker väl bra om dig. Hon var nog den som blev gladast dom gånger jag sa att vi skulle besöka dig.´´
´´ Men nu är allt så förändrat. Du och jag är gifta. Hon är din äldsta dotter, ditt äldsta barn. Hon minns sin mor bättre än alla dom andra barnen.´´
´´ Du menar att hon skulle tycka illa om dig för att du gifte dig med mig?´´
Charlotte nickade.
´´ Du kan inte klandra henne för att tycka illa om vårt äktenskap. Jag tyckte detsamma om hennes. Hon tycker inte illa om dig som person.´´
´´ Tror du verkligen det?´´
´´ Jag är säker.´´
´´ Gå in nu, skriv ett brev till henne. Männen väntar på brevet. Undertiden ska jag se var vi kan hänga tavlan.´´
Benjamin gick in och började skriva brevet.
Till min kära dotter lady Tavington.
Mina ödmjukaste tack för den underbara tavlan. Du får gärna komma hit ty dina ord rörde mig så djupt. Jag saknar dig så och det gör även din kära syskon och din moster Charlotte, min nya hustru. Hälsa din man att jag lägger ner stridsyxan men mitt förakt kommer alltid finnas kvar.
Kom så snart du kan, hälsningar från din alltid lika tillgivne far Benjamin Martin.
Benjamin stoppade brevet i ett kuvert och hällde lite stearin på för att försegla det. Han gick och lämnade brevet till de väntande männen. De tog brevet och red iväg.
Två veckor senare såg Samuel ett ekipage komma i riktning mot plantaget.
Han rusade fram till vagnen. Dörren öppnades och där satt Joan. Hon var så vacker att Samuel bara stod där och stirrade. Var det där verkligen hans storasyster? Joan log och räckte honom handen.
´´Hoppa upp i vagnen Samuel.´´
Samuel gick på vagnen. Joan kramade honom. ´´ Är det verkligen du Joan?´´
´´ Ja, nog är det jag alltid.´´ sa hon och skrattade.
Efter några minuter var de framme vid plantaget. Hela familjen stod på verandan för att ta emot Joan.
Kusken hoppade ner från kuskbocken och öppnade dörren åt Joan. Samuel hoppade glatt ut ur vagnen och Joan tog sig ner från vagnen som en riktig dam.
Alla förutom Benjamin blev hänförda av hennes skönhet. Hennes kläder var vackra, smyckena var dyrbara och ansiktet lyste av lycka. Charlotte blev avundsjuk.
Joan kramade dom alla. Joan stannade i tre veckor sedan reste hon hem till William. En tid efter det att hon hade kommit hem reste de till England.
Där stannade dom i halvår.
Joan och Williams lycka varade för evigt och när Joan var 20 år födde hon deras första barn, sonen James.
Ett år efter James föddes deras andra barn, dottern Mary-Ann. Efter Mary-Anns födelse kunde Joan inte få fler barn. Det tyckte varken Joan eller William spelade någon roll. Dom hade ju två underbara barn.
Barnen växte upp i ett hem med kärlek och rikedom. James blev hästuppfödare och godsägare och Mary-Ann gifte sig med en engelsk adelsman som var bosatt i Amerika. William och Joan pratade aldrig någonsin om dom fruktansvärda saker han hade gjort under kriget. Det var ett ämne som båda höll sig ifrån. William förde faktiskt dagbok och denna lämnades över till hans son James vid hans död. Det var garanterat ingen vacker läsning. Men trots alla sina grymma dåd så blev Tavington älskad av den mest underbara flickan i hela Amerika…….

SLUT

Skriven av: johanna holmgren