Bolero

Plötsligt befinner jag mig mitt i ett fältslag. Män till fots och till häst kämpar på ett öppet fält.Många kanoners åska mullrar. Jag är rädd, så rädd att jag inte kan röra mig, trots att jag är en iaakttagare, en åskådare från framtiden. I timmar står jag mitt i ett krig, i en annan tid. Ser mig omkring, stridens larm har tystnat. Män lämnar allt de kan undvara och springer sin väg. Flyr undan sina besegrare, som är för trötta för att förfölja dem.
Mörkret har lagt sig som ett täcke, så att man slipper se en skrämmande bild av krigs vansinne, de döda, och de sårade man inte hittat eller som varit skadade bortom all räddning. Mörkret tar bort synintrycken, men de sårades jämmer och några fruktansvärd skrik jag först inte kan förklara, blir mer tydliga i mörkret. Litet senare förstår jag att skriken kommer ifrån sårade hästar. Deras skrik skär som glödgade knivar i mig. Jag håller för öronen, men det är som om det förstärker ljudet. Jag pressar händerna så hårt mot öronen att det gör ont. Det hjälper inte.
Hästarnas skrik, det ultimata urskriket, tänker jag. Skriken är sm en naturens, jordens protest mot det mänskliga vansinnet.
Några eldar lyser som irrbloss i mörkret, män tränger ihop sig omkring dem. De syns som silhuetter i skenet i eldarnas omedelbara närhet. En silhuett rör sig bort från elden och slukas genast av det kompakta mörkret.
I gryningen samlas de segrande och trötta männen för hemmarsch. Ett led, ett mycket kort led drar bort i den ännu morgondimmiga och begynnande dagen. En seger, en mycket dyr seger. En seger, som i sin bägare rymmer mer sorg än glädje. För många därhemma blir budet om segern ett sorgebud, och hos de övriga får segerns glädje mycket svårt att infinna sig. Männens huvud rör sig i rytm med deras steg och försvinner över ett backkrön. Deras kroppar är dolda av morgondimman.
Åter är jag i mitt favorithörn av vardagsrumssoffan, min blick fastnar på klockan. Det har gått några minuter, Bolero har tystnat, och min värld är trygg igen. När jag ska ta cognacsglaset på bordet känner jag den stickande krutlukten, ser min blodiga skjorta och blodet som rinner från min axel,ned, och sugs upp av soffan.
L.Byqvist

Skriven av: Lars Byqvist