Bort från livet.

Vattnet har börjat kallna, tanken på smärtan har börjat gå bort, blodet har börjat krackelera med det kalla vattnet.
Livet kan nog inte bli sämre än såhär tänker jag när jag slänger det blodiga rakbladet, det rakbladet jag använt mig av i flera år för att få bort alla mina känslor.
När jag sitter i badkaret är det någon som knackar på toalett dörren, en hård och bestämd knackning. Efter knackningen är det någon röst som säger:

-Selma gumman, vad gör du där inne så länge?

Det var mamma som hade börjat oroa sig över vad jag höll på där inne, hon vet att jag har ett svårt självskadebeteende.
Jag svarar inte mamma, jag sitter kvar i det blodiga och kalla badkaret.
Mamma blev mer och mer orolig och började dra i handtaget. Tillslut öppnade hon dörr låset med hjälp av hennes vassa och långa naglar.
Hon öppnade dörren och sen såg hon mig ligga där med rakblad på golvet, blod på händerna och tårar fyllda med sorg i ansiktet.
Hon blev rasande och började skrika på mig:

-Vad håller du på med? Vi har pratat om detta och du lovade både mig och din syster att du skulle sluta. Varför håller du på såhär Selma? Är det något jag gör mot dig? Är du mobbad i skolan?

Mamma ställde så många frågor, för många frågor att besvara. Jag besvarade ingen av dom, jag ville bara bort från allt. Bort från mamma, bort från alla frågor och bort från livet.
Mamma tog alla rakblad och slängde i papperskorgen inne på toa och sa att jag skulle gå upp ur badkaret och klä på mig.
Jag gjorde faktiskt denna gången som mamma sa, jag gick ur badkaret och tog på mig mina kläder sen gick jag till köket och där står mamma och pratar i telefonen med någon.
Hon tittade väldigt strängt på mig och sedan sa hon:

-Ja, hon heter Selma Fors och född 1997 och har ett väldigt svårt självskadebeteende.

När jag hörde att mamma sa det ville jag inte veta vem hon pratade med i telefon eller varför hon sa det hon sa. Så jag gick till mitt rum igen och satte mig i min säng och tänkte på vad som skulle hända nu när mamma är arg och allt bara är ett helvete.
Just då slog tanken mig att mamma ringde till en speciellt boende säkert för självskadebeteende. Bara tanken på det gjorde mig må dåligt, jag ville bara dö.
Jag gick till toan tyst så mamma inte skulle höra mig. Jag tog upp rakbladet ur papperskorgen och skar ett jätte djupt sår i handleden, så hårt att jag kom åt en ven i handleden. Det började blöda väldigt mycket, mycket mer än vanligt. Denna gången fick jag inte stopp på blödningen.
Jag blev alldeles yr och la mig ner, blodet pulsade ur på toalett golvet och sen slutade jag bara tänka.

När mamma sen började letade efter mig var jag inte Selma längre, jag var en ängel. En ängel som lämnade jorden alldeles för snabbt enligt vissa men för mig var det nog den perfektaste tiden. Jag ville inte lida mer, jag ville träffa pappa uppe i himlen.

Skriven av: Ellen