Publicerat
Kategori: Novell

Bredvid Giraffen

Vi är tysta, som döda djur på naturhistoriska museet och du gråter för de siamesiska tvillingfostren. ”dom ser så olyckliga ut”, säger du men jag vet att du egentligen inte gråter för fostret utan för något helt annat.
Men du vill inte berätta vad och jag kan inte få ur dig det, jag har aldrig lyckats få ur dig något känsligt.

Jag tycker bättre om val rummet. Helt enkelt för att om djuren skulle börja leva där skulle dom inte kunna fånga mig och äta upp mig. Dom rör sig ju i vatten och det finns inget vatten i val rummet. Fånigt men sant.
Men ormarna är värst. Du säger att du älskar ormar men när vi kommer dit vänder du dig om och springer därifrån. Jag gör samma sak, för det finns inget värre, verkligen inte.
”om dom frågade dig när du var på väg att dö om dom fick stoppa upp dig och ställa dig bredvid giraffen där uppe, skulle du låta dom göra det då?”, undrade du och försökte hålla dig för skratt.
”vilka dom?”, undrade jag och såg irriterat på dig, men du visste inte.
”nej, antagligen inte”, sa jag och log. Du skrattade och ställde dig i en ”död pose”.
Vi lovar varandra att vi aldrig ska låta någon stoppa upp oss, hur mycket dom än betalade.

Det är alldeles tyst och lamporna släcks för vi är de enda som är där. Det står på en skylt att lamporna inte är sönder och om man rör sig i rummet tänds lamporna igen.
Vi rör oss som i slow motion in i ett mörkt rum men misslyckas och lamporna tänds.
Vi gör det igen och igen och igen men vi misslyckas varenda gång och sedan ger vi upp.

Jag får några dagar senare reda på varför du var ledsen, det var din mamma som berättat för dig att ni skulle flytta långt, långt bort. Du berättade det för mig i telefonen, dina saker var nedpackade och du satt på kartongen med alla dina böcker. Jag visste inte vad jag skulle säga.

När vi når det fjärde trappsteget på väg upp till den uppstoppade giraffen stannar du och ser upp.
Där ovanför hänger tiotals horn och längst ner hänger ett hjorthuvud. ”tänk om dom ramlar ner på oss”, säger du och får mig att rysa.
”dör vi då?”, undrar du och tittar retsamt på mig. Jag skakar på huvudet. ”antagligen inte”, men du ger inte upp. ”men om hornen borrar igenom oss?” undrar du ännu mer retsamt. ”då dör vi”, säger jag.
Sakta började vi gå igenom rummet med giraffen och jag ber dig att vi ska gå igenom rummet snabbt. Jag gillar inte lukten av dött uppstoppat djur. Så du gör som jag vill och vi nästan flyger igenom rummet. Ut till trappan där lejonet finns. Vi sätter oss ner med din freestyle och lyssnar på låten vars musikvideo utspelar sig i samma museum som vi nu sitter i.
Som förhäxade av sångarens göteborgska röst sitter vi stilla i 4 minuter och 41 sekunder.
Men vi tröttnar och du undrar vad som rimmar på ”valen”. ”balen, salen”, säger jag och sedan kommer jag inte på något mer. ”valen går på balen i salen som spiralen”, säger du och sedan skriver du upp det på ett papper och lämnar det när vi går därifrån.

Du vill gå till ormarna igen och vi står helt stumma framför montern med tiger ormen. Jag tänker att om vi rörde oss nu skulle den anfalla igenom glaset, men inget händer när du går till nästa glasmonter och tittar in i den.
När vi sedan står vid mask avdelningen och du äcklat räknar alla olika masksorter gäspar jag och vi bestämmer oss för att våran dag på naturhistoriska måste få sitt slut.

Utanför drar vi på oss våra mössor och skiljs åt för att ses igen imorgon.

Skriven av: annika

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren