Brev från en ängel

3 april 2003:
Varför? Varför just jag? För att jag var tystlåten och blyg! Vad hade jag gjort? Men det var kanske det. Jag hade inte gjort något. Hade det förändrat något? Fast nu var det försent. Det är försent för allting nu.

- Din jävla hora!
Sofias ord ekade genom den långa korridoren. Jag brydde mig inte, inte längre. Jag var van vid det nu. Van vid orden, utfrysningen och dom inre slagen. Det syntes inte men det fanns där, rädslan, hatet, skammen. Jag fortsatte att gå bort mot matsalen. Stegen in i matsalen kändes lika tunga som vanligt. En stinkande lunkt av falukorv kom emot mig. Den badade i en såslik blandning av fett och vatten. Jag tog upp tre skivor med stekspaden och placerade dom på min tallrik. Folk glodde på mig som om dom tänkte, 'Hur fan kan hon äta sådär mycket? Hon behöver ju banta'. Jag undvek deras blickar, deras svarta ögon. Jag fyllde glaset med mjölk och gick bort till ett ensamt bord och satte mig. Jag skar falukorven i små bitar och åt dom samtidigt som jag stirrade ner i den orangefärgade brickan. Mitt röda hår var uppsatt i en perfekt tofs och jag ville bara att någon skulle påpeka det. Men allting var som vanligt, ingen såg mig och jag såg inte heller dem. I mina ögon satt jag helt ensam i matsalen. Och i deras ögon fanns jag inte. Men plötsligt ändrades allt detta. Sofia och Johanna kom fram och satte sig vid mitt bord. Varför? Varför ville dom plötsligt göra mig synlig?
- Hej Nina, sa Johanna och satte sig mitt emot mig.
- Hej, svarade jag tyst.
- Vi undrade om du hade lust att följa med till Crille på fest nästa fredag, sa Sofia och drog fingrarna genom sitt långa ljusa hår.
Jag tittade förvånat på dom.
- Okej, sa jag.
- Trodde du vi menade allvar? sa Sofia.
Jag tittade ner i brickan och kände hur tårarna brände innanför mina ljusa ögon.
- Oj då! Det gjorde du, sa Sofia sockersött. So sweet.
Johanna och Sofia reste sig upp.
- Kanske nästa gång, sa Johanna och hällde ut sin mjölk på mina mörkblå byxor. Du ska nog torka bort det där. Sur mjölk luktar så äckligt.
Sen gick hon och Sofia skrattande bort till ett annat bord och satte sig. Jag tog en servett och försökte torka bort det värsta från byxorna. Men mjölken lämnade ändå en stor blöt fläck efter sig. Jag kände hur den kalla mjölken trängde sig in mot huden. Jag reste mig upp och tog brickan. Jag gick snabbt bort mot disken för att lämna den. Mina ögon var fästa på golvet. Plötsligt kom något framför min fot och jag snubblade. Jag föll ner på knäna och brickan for i golvet. Ljudet av glas och porslin som krossades mot det hårda stengolvet ekade mellan matsalens väggar. Allas blickar vändes mot mig.
- Nämen titta! sa Sofia högt. Lilla Nina har spillt på sig. Vill du att jag ska torka bort det?
Hennes ord och ironin i hennes röst ekade genom matsalen. Och alla började skratta, alla utom jag. Jag tittade upp på Sofia. Hennes isblå ögon stirrade på mig. Tårarna rann nu ner för mina kinder. Jag reste mig upp och sprang ut från matsalen. Efter mig hörde jag Sofias iskalla röst:
-Spring du! Spring hem till mamma!
Jag brydde mig inte om henne. Men jag kände fortfarande allas blickar på mig. Alla hade sett vad som hänt. Det var Sofias utsträckta fot jag hade snubblat på. Alla hade sett det, alla hade sett Sofia förnedra mig. Men ingen hade gjort nåt, inte ens lärarna. Dom hade bara skrattat. Skratten ekade i mitt huvud. jag sprang in på toaletten och tog fram kniven som jag hade haft i fickan i flera veckor nu. Jag visste att detta skulle hända. Att dom en dag skulle gå för långt. Förnedra mig så mycket att jag inte längre ville leva. Blickarna, skratten, allt spelades upp i mitt huvud igen. Och det faktum att ingen, INTE EN ENDA, hade gjort något. Ingen hade ställt sig upp och sagt åt dom att lämna mig ifred. Inte ens lärarna, inte ens dom. Jag litade inte på någon längre. Alla hade sagt att det skulle bli bra. Men det blev det aldrig. Och det kommer de aldrig att bli. Nu tar jag farväl av mitt kassa liv. Ett liv som jag inte vill att någon ska behöva leva. Det var inte bara Sofias och Johannas fel. Det som hände var allas fel. alla som inte sa eller gjorde något.
Farväl// eran ängel.
Nina Jonsson 880619 - 020403

Skriven av: Louize