brev till fröken linnea regn

'Näst efter julafton och födelsedagar är midsommar den ensamaste dagen på året. Att den dessutom är den längsta gör inte saken bättre.'
Skriver han i sitt brev. Tuggar lite på pennan. Funderar en stund. Och fortsätter.
'Min stuga är pricis brevid vägen. Från mitt köksfönster kan jag då betrakta alla människor som är på väg till majstången. Slår jag sedan upp fönstret kan jag höra glada rop och skratt. Barn som sjunger grod sången. Fast det där vet du ju redan... Men det är nästan så att jag känner doften av blommor i krans som flickorna har sitt hår. De påminner om dig. Och det gör lika ont i hjärtat varje gång. Att du inte är här..'
Han lägger ifrån sig pennan och tittar ut genom fönstret. Än är det tidigt på morgonen. De flesta ligger fortfarande och sover i sina sängar. Men han är vaken. En dröm om henne gjorde att han inte kunde somna om. Sätter pennan till pappret.
'Du kom till mig inatt. Du gömde dina vita vingar under blusen och gick omkring som vem som helst. Bara jag som vet, såg att du var en ängel. Ditt ansikte ramades in av ditt regn blöta hår som brann, så vackert rött. Du var vackrare än jag minns dig.'
Han tittar ut mot grusgången. På blommorna på båda sidor om den. Små blåa, som nu spritt sig över hela gräsmattan. Det var hon som planterat dom. Det första hon gjorde när de flyttade in i huset. Han ler och tänker tillbaka för en stund.
'Livet lyste i dina ögon inatt, Linnea. Som första gången du kom hit till huset, minns du? Du sa alltid att jag tramsade, att liv inte kan speglas i vanliga grå blå ögon. Jag sa detsamma, men det var innan jag mött dig.'
Han reser sig upp. Går ut i trädgården.
Minnena värmer, samtidigt som det gör så ont att han när som helst skulle kunna gå sönder, ramla i tusen bitar.
Faller ner på knä framför de blå blommorna. De påminner så mycker om henne. Han gråter lätt. Salt smak när tårarna når munnen. De som bränner på hans kind. Men tårarna blandas snart upp med regn droppar. Och han kan inte gråta mer. Ett stilla regn som gråter på honom när han går in och sätter sig vid köksbordet. Börjar skriva igen.
'Minns du hur du älskade regn..När andra gick runt och klagade, gömde sig under paraplyer, sprang du alltid ut och ställde dig under regnet. Log och skrattade, dansade runt runt. Och du lockade med mig ut, för att dansa med dig. Rufsade om mitt hår. Sa att regn blött hår är bland det vackraste... Men du var vackrast'
Han kan se framför sig hur hon springer runt på gräsmattan. Händerna i vädret, och hur regnet smeker hennes ansikte. Han springer ut. Vill vara där hon var, vill dansa med henne. Han tar av sig strumporna så att han blir barfota. 'Man måste känna marken man går på' tänker han och ler. Hon sa många kloka saker. Nickar och skrattar till. Han kommer på sig själv med att springa runt på gräset. Höjer ansiktet mot himlen. Den är grå, himlen gråter. Han tjuter och skrattar, mellan tårarna.
-Jag älskar dig alltid Linnea!
ropar han upp mot himle. För en kort stund ser han henne däruppe. Hur hon ler till svar.
Och han ramlar omkull på gräset. Gräset som är blött. Hjärtat dunkar så hårt, och han tänker att 'snart hoppar det väl ut ur mitt bröst'. Tar djupa andetag och försöker samla tankarna. Kläderna är dyngsura, och han är blöt in på bara kroppen. Men det ljumma sommar regnet värmer. Och tankarna på henne värmer. Efter en stund med regn blött hår går han in. Lämnar blöta spår efter sig på golvet där han går.
Slår sig ner på kökssoffan, och läser igenom det han skrivit. Vatten droppar från hans hår och det röda bläcket flyter ut. Fast inte så mycket att det inte syns.
Tar pennan och börjar skriva.
'De blöta fläckarna, där bläcket suddats ut, är regn från mitt hår. Men det kunde lika gärna vara tårar. Jag saknar dig så Linnea! Du kom till mig i natt och det fick mig att minnas. Och inse. Jag kan inte fly från sorgen. Inte alltid. Inte längre. Inte nu. Livet slutar inte här, så sa du. Du har rätt'
Han tittar upp. Människor har börjat komma nu. Börjat gå mot majstången och midsommar firandet. Går hukade under sina paraplyer. Regnkappor och flickor med krans i håret. Men ingen lika vacker som hon.
'Mitt liv började när du kom in i det. Och du är kvar i mig fortfarande. Jag lever alltså, för du är i mig och livet är inte slut.'
Solen tittar fram mellan molnen. Hoppfulla leenden på människor som gått och ojat sig, som ser det som den största katastrofen-regn på midsommar. Men nu ser det ut att bli lite sol i alla fall. Men hopfällda paraplyer går de vidare. Och han ser på solen och på gräset som är blött.
'Du blev förresten lika glad för solsken som för regn. Det behövs båda delarna för att livet ska fungera, som du sa. Och minnena av dig behövs för att jag ska fungera. Men nu ska jag ut och leva. Kärlek till den bästa..'
Såslutar hans brev. Viker ihop det, och stoppar det i ett kuvert. På det skriver han hennes namn: Fröken Linnea Regn-Min ängel
Kliver i träskorna och småspringer ner till vägen. Möts av finklädda människor med kaffekorgar under armen. Några viskar och pekar på honom. Om hans tragiska liv. Men inte bryr han sig om deras ord. Vadå tragiskt? Han delade ju kärlek med den underbaraste...Så han ler åt alla människor han möter, vill dela med sig av livet han har i sig.
Och snart är han framme vid brevlådorna. En blå och en gul. Lägger pannan i djupa väck, funderar över i vilken han ska lägga brevet. Stoppar en kvinna i 40-års åldern.
-Ursäckta, vilken brevlåda tar man om brevet ska till himlen?
Hon ser undrande på honom och rycker på axlarna. Så går hon därifrån.
-Tack då..
Mumlar han och lägger brevet i den blå lådan.
Blå som himlen och hennes ögon, tänker han och ler.
Följer strömmen till majstången.

Skriven av: ragnhild