Publicerat
Kategori: Novell

Brevet från Sofie

Brevet från Sofie
Marie smög genom den tysta korridoren. Hon hade varit uppe alldeles för länge och om mormor kom på henne skulle hon minsann få sina fiskar varma. Hon gillade inte alls att gå igenom där men det var det enda sättet att komma till hennes sovrum. Hon gillade det inte på grund av alla porträtt som prydde väggarna. Tavlorna gick tillbaka i tiden ända till 1700-talet och föreställde alla husets förra ägare. Det var allvarliga herrar med mustasch och monokel och fina damer i stora kjolar och korsett. Alla bilder var ungefär likadana, alla utom en.
Det var den bilden hon gillade allra minst. Hon fick kalla kårar av att titta på den.
Tavlan föreställde en ung kvinna, ungefär sjutton år gammal. Det var inget fel med porträttet, den var målad av någon som verkligen visste vad han gjorde, det var flickan på bilden. Det var så hennes syster skulle ha sett ut om hon fortfarande varit vid liv.
Sofie, Maries syster, hade alltid varit lik sin mamma. Och enligt bilder på hennes mor såg hon precis ut så när hon var ung.
Men det var varken Maries mamma eller syster som log mor henne med ett sorgset men samtidigt intelligent uttryck i de blå ögonen. Tavlan var från 1800-talet och kvinnan på bilden var hennes gammelmorfars kusins fru. Det var i alla fall det den lilla guldskylten under bilden berättade.

Sofie levde inte längre. En kylig vårdag, jag tror det var i mars, försvann hon. Hon var ute i trädgården och lekte, men när hennes mamma ropade på henne att hon skulle in och äta kom inte den söta lilla nioåringen. Ingen såg henne någonsin igen, varken död eller levande.

Marie blev plötsligt arg på tavlan. Hon fick lust att ha sönder den, ta bort alla minnen av sin mor och syster som båda var döda. Hennes mor hade dött bara veckor efter försvinnandet. Hennes man, Maries far, hade dött bara månader innan i en bilkrasch och smärtan hade varit för mycket för henne att bära och en natt hade hon tagit en överdos huvudvärkstabletter. Därför bodde Marie nu ensam med sin mormor i den gamla släktgården.
Hon slet ner tavlan från väggen och drämde ner den i golvet.
– Jag hatar dig mamma! viskade hon, Jag hatar dig för att du lämnade mig ensam kvar. Jag hatar dig… tårarna började rinna ner för hennes kinder.
När hon kom på sig själv med att tänka så skämdes hon över sig själv. Hon kunde inte förmå sig att hata sin mamma, hon visste ju hur det var att mista dem man höll kär, hur frestande det var att ta det där extra steget ut när tåget kom. Men Marie var starkare än så, för hon älskade verkligen sin mormor och sina kompisar.
– Åh nej! Vad ska mormor säga? Hon kommer att bli galen! tänkte hon när hon upptäckte röran hon ställt till med. Men oron för röran byttes i ren skräck när hon lyfte tavlan…
Marie Nilsson
Västra sovrummet 2 tr.
Mormors hus på Landet
Sverige


Det var ju hon! Det gulnade kuvertet som var fastsatt på baksidan av tavlan var adresserad till henne, och den som skrivit det visste precis var hon hade sitt sovrum. Två trappor upp i det västra sovrummet… Hon pillade försiktigt loss brevet och tog det med sig in i rummet.


Kära Marie.
Jag skriver till díg för att försöka förklara.
Förklara något som inte går att förklara. Jag antar att du vet vem jag är.
Åh, vad jag har saknat er, dig, mamma och mormor.
Det har inte gått en dag då jag inte undrat
hur ni har det, om ni fortfarande lever. Du vet den dagen i mars,
när jag försvann. Jag lekte indian och sprang
bland de höga ormbunkarna du vet, bakom lillstugan.
Men så plötsligt ramlade jag ner i en grop.
Jag föll och föll. Det kändes som timmar och jag var så rädd.
Resten minns jag inte. Jag blev funnen av Fru Bergström
senare på kvällen och Herr och Fru Bergström bestämde sig
för att ta hand om mig då ingen visste varifrån jag kom.
I början var jag där som piga, jag fick sysslor att utföra varje dag.
Men de blev så fästa vid mig, och jag vid dem. Snart var jag som en del av deras familj.
Och tio år efter skulle jag bli det på riktigt också.
John bad mig att gifta mig med honom.
John var Herr Bergströms kusin, mormors morfars kusin alltså.
Jag svarade ja. Jag är så kär, John är mitt allt.
Vi ska flytta till England, och sedan går vår resa till Afrika.
John är upptäcktsresande och konstnär. Det är
han som målat det porträtt som jag fäst ditt brev på.
Jag är vid god hälsa nu och är så lycklig.
Allt jag kan önska är att se dig, mor och mormor igen.
Men detta är tyvärr omöjligt, så allt jag kan göra är att
önska dig all lycka och kärlek, som jag nu får.
Med all min kärlek, din tillgivna storasyster
Sofie

Marie visste inte vad hon skulle göra eller tro. Vad handlade det här om? Hon slängde ifrån sig brevet som om det var glödande kol. Hon drog täcket över sig och slöt ögonen men kunde inte sova. Hela tiden tänkte hon på det som brevskrivaren berättat. Det kan inte vara sant. Nej, om det vore det så skulle ju Sofie ha åkt tillbaka i tiden, och sådant kan inte hända!
John, en avlägsen släkting som var konstnär och upptäcktsresande? Nej, någon sådan hade hon aldrig hört om. Den natten grät hon sig till sömns, helt ovetande om att en annan flicka gjorde precis samma sak, men i en annan tid, ett annat århundrade. Och inte visste någon av dem heller att de grät över samma brev. Marie, som grät för att hon var förvirrad för att hon just läst det, och Sofie, som just skrivit det.

När Marie kom in i köket på morgonen såg mormodern direkt att något var fel. Hon hade hört ljuden förra natten men hade inte orkat gå upp för att se vad som hänt.
– Lilla vännen, vad är det med dig? frågade hon bekymrat.
– Mormor, har vi någon gammal släkting som var upptäckare och konstnär? frågade Marie. Jag tror han ska heta John.
– John Anderson. Tänk, honom hade jag nästan glömt. Gamle John, den rackaren. Åkte till Afrika tillsammans med sin fru, och därifrån till Amerika. Vi har visst ett gammalt porträtt av honom som föreställer hans fru. Du har sett det, det som är så likt…
– Mormor… Det finns något du måste se…

– Oj, oj… Då var det alltså sant. Ja… Det var sant. Allt hon sa stämde, mormor Lisa såg drömmande ut.
– Vad menar du? Vem sa vad? Marie tittade på sin mormor.
Jo, min lilla flicka, det finns en berättelse om en flicka. En gång i tidernas begynnelse läste en ond kvinna en förbannelse över den flickan. Denna skulle göra så att flickan aldrig skulle få leva ett lyckligt liv. Var gång hon slagit sig till ro och fått någon att älska rycktes hon ifrån denne. Förbannelsen skulle inte upphävas förrän hon älskat på alla sätt man kan älska en människa. Kanske var Sofie den flickan, som älskade sin familj på ett sätt som bara ett barn kan, och därför blev hon tagen ifrån oss…
Marie tittade på sin mormor. Hon förstod inte riktigt. Varför trodde hon att Sofies försvinnande var kopplat till en gammal godnattsaga? Hon tänkte precis fråga, men så såg hon uttrycket i hennes ansikte. Det var mer som inte kunde eller fick förklaras.
Och för ett ögonblick kunde Marie se sin syster se på henne genom den gamla kvinnans ansikte.


Marie släppte ner rosorna på graven. Hon strök med fingrarna över namnet på stenen.

Lisa Sofie Bergström
* 1910 03 14
+ 2002 05 23
Älskad mor, mormor och syster
*
Nu var bara hon kvar. Tårarna föll ner för hennes kinder. Fortfarande var vissa frågor obesvarade men att veta att Sofie äntligen fått sin ro efter alla år var nog för henne att veta.

Familjen Anderson, John Andersons släktingar i Amerika, tog emot henne med öppna armar. I början hade hon lite problem med språket, hon hade ju aldrig behövt prata engelska hela tiden förut. Men huset i den lilla amerikanska staden var fint och hemtrevligt. Där bodde hon och gick ut high school. Och precis som Sofie önskat henne träffade hon kärleken. Mark tog henne världen runt och visade henne jordens alla hörn, precis som John skulle ha gjort för Sofie om han inte dött när tåget de färdats i en dag spårade ut. Och när jag ibland stod vid ett dånande vattenfall, eller gick bland ruinerna i en indianby, så kunde jag faktiskt känna hennes närhet, och jag visste att hon genom mig också fick sina drömmar uppfyllda.

Slut

Skriven av: Johanna Kankaanpää

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren