Brevet

BREVET.


För Preben Stenberg hade storstaden varit hans enda tänkbara tillvaro under snart fyrtio år. Genom arbete och ett par vänner i stan hade han nästan organiskt växt ihop med den urbana miljön. Av någon anledning hade han sällan funnit det nödvändigt att vistas utanför tullarna. Varje gång han tvingats ha ärende till platser som han ansåg ligga halvvägs ut på landet kände han en påtaglig osäkerhet för att inte säga främlingskap. Bara tanken på att vara tvungen att resa genom stora skogar och över öppna slätter fick honom att känna obehag. Nu på äldre dagar hade han även spontant begränsat sitt revir till den stadsdel som var hans. Inom några minuters räckhåll fanns allt han behövde för sitt uppehälle. Snabbköp, där nu även posten låg, apotek, bibliotek, systembolag och pressbyråkiosk. Han hade haft turen att få vara rätt så frisk. Om hälsan skulle börja svikta så kunde problem uppstå. De hade lagt ned vårdcentralen som låg vägg i vägg med apoteket. Hans nya vårdcentral låg i ett förstadsområde. Detta kunde för Preben bli ett problem då han måste ta 103-ans buss för att komma dit och på så sätt hamna utanför trygghetsdomänen.

Preben bodde i en tvåa på 4:e våningen på Parkgårdsgatan. Huset ägdes av stans största fastighetsbolag och var byggt någon gång på 20-talet. Våningen hade renoverats några gånger men senast för över 15 år sedan. Den ansågs vara omodern. Detta var inget som bekom Preben. Han hade bott där i 40 år. Preben kom från en småbrukarsläkt uppåt landet och flyttade som tonåring till storstaden. Han var enda barnet i sin familj och efter det att föräldrarna avlidit hade hans enda släktkontakt varit en farbror som bodde i Jämtland. Farbrodern hade dock avlidit för knappt ett år sedan. Tills förra sommaren hade Preben jobbat på stans skatteförvaltning och där hade även hans två vänner funnits. Förutom dessa två hade Preben inte några andra bekanta och kontakten med den ena av dessa var numera sporadisk. Med andra ord levde Preben ett mycket isolerat liv. Efter pensioneringen var hans liv mycket väl inrutat . Det fanns inte mycket utrymme för improvisationer. Detta ingick på ett påtagligt sätt i hans trygghet. Vad Preben satte stort värde på var närheten till ett bibliotek. Då TV-n enligt hans mening inte hade så mycket att bjuda på så fyllde han stor del av sin tid med att läsa reseskildringar. Detta kan verka en aning paradoxalt men av någon anledning gick det bra att göra resorna genom stora skogar och över öppna landskap i läsfåtöljen istället för i verkligheten.
En av dagens hållpunkter var när posten damp ned genom brevlådeinkastet i halldörren. Det var mest reklam men även kravbrev och räkningar och tidningen för Riksskatteverkets pensionärsförening. Dagstidningen kom mycket tidigt på morgonen.

När Preben en höstdag plockade upp det som föll på golvet från brevlådeinkastet fick ha se ett brev som inte hörde till de vanliga räkningsbreven. Då detta var sällsynt tog han med viss undran upp brevet som av utseendet att döma kunde komma från någon myndighet eller liknande. Uppe i vänstra hörnet kunde han se en logotype som innehöll texten Cederstams Juristbyrå. Detta måste vara avsett för någon annan. Han läste namn och adress på nytt och det fanns inte någon tvekan. Brevet var adresserat till honom. Det måste röra sig om någon brottslig handling han begått eftersom juridik handlade om lag och ordning, rätt och fel. Han började få samma känsla som när han började närma sig någon av stans utkanter, otrygghet! Tänk om jag gjort något som jag inte varit medveten om att det var fel. Han stod flera minuter med det underliga brevet i handen och funderade. Plötsligt tog nyfikenheten överhand och han tog med sig brevet in till sekretärbordet där brevkniven låg. Han sprättade upp kuvertet och drog försiktigt upp dess innehåll. Han tände den gamla golvlampan och satte sig i läsfåtöljen. Han läste texten långsamt. När han hunnit genom en del texten kände att den där otrygghetskänslan började tona bort. Först konstaterade han att han inte var anklagad för någon brottslig handling. Nej, brevets innehåll var något helt annat. För säkerhets skull läste han genom texten ännu en gång och förstod att Cederstams Juristbyrå även sysslade med arvsärenden och bouppteckningar. Då textens formuleringar hade starka drag av byråkratisvenska gjorde han nu en egen sammanfattning av dess innehåll. För säkerhets skull mumlade han halvhögt för sig själv. Hans farbror som hade avlidit för 10 månader sedan hade tidigare skrivit ett testamente. Då farbrodern ägde en mindre gård i mellersta Norrland och inte hade någon tanke på att avyttra denna och själv var barnlös så testamenterade han denna till en av sina släktingar. Denna släkting var alltså Preben Stenberg. Detta innebar alltså att Preben i och med denna juridiska handling hade blivit ägare till en gård. Första tanken blev för Preben en underlig känsla av att plötslig ha blivit rik. Då han under största delen av sitt liv levt under små omständigheter kändes detta både overkligt och spännande.
Då det gått några minuter och han hunnit smälta denna märkliga nyhet undrade han hur han rent praktiskt skulle hantera den uppkomna situationen. Som ägare skulle han ju kunna sälja gården. Det kunde ju röra sig om en hel del pengar men vad skulle han med en massa pengar till. Han hade ju allt han behövde. Många skulle säkert vilja göra resor till både när och fjärran. Bara tanken på detta gjorde Preben frustrerad. Förresten var det kanske inte så lätt att avyttra en gammal gård i obygden. Den kunde dessutom vara i sådant skick att den knappast var beboelig. Den där känslan av att ha blivit rik krympte och tycktes försvinna ner i papperskorgen. Nej, han lade brevet i en av lådorna i sekretären och gick ut i köket för att laga till sin lunch.

När han ätit lunch och diskat var det tid att ta sin eftermiddagslur. Denna vana var han mycket trogen och han brukade somna så snart han lagt sig. Nu kunde han inte somna. Han kände sig klarvaken. Han började istället fantisera om sin nya gård. Den låg säkert i en backe vid skogsbrynet med utsikt över en sjö. Den låg förmodligen lite ensligt och vad han minns av farbrodern så var han något av en enstöring. Han var plötsligt medveten om att fantasin inte räckte till för att får reda på hur det förhöll sig. Han måste själv ta sig dit och se det med egna ögon. Hur detta skulle bli verkligt hade han inget svar på just nu. Då eftermiddagsluren var ett misslyckande bestämde han sig för att helt sluta att tänka på gården och istället ge sig ut på sin sedvanliga promenad.

Prebens promenader kunde inte heller karaktäriseras av några större variationer. Favoritturen gick längs Parkgårdsgatan ned mot hamnområdet och tillbaka över höjden med nybyggda bostadsrätter med utsikt över fjärden, över södra kyrkogården och åter via Kyrkogatan ned mot gallerian vid korsningen Kyrkogatan och Parkgårdsgatan. Han passerade nästan alltid genom gallerian fast han mycket sällan inhandlade något där. Gallerian tillkom för bara några år sedan och innehöll butiker med namn som vad han hört fanns i snart varenda stad i landet och vad han gissade även fanns i andra länder. Det fanns något modernt och strömlinjeformat över det hela och det tillhörde inte Prebens värld. Det fanns en liten matvarubutik längre ned på Parkgårdsgatan som hade det mesta han behövde och det fick räcka. Preben promenerade i lugn takt och promenaden tog nästan en hel timma.
När han kom tillbaka hem i sin lägenhet hade han knappast hunnit stänga halldörren förrän telefonen ringde. Hans telefon stod ute i tamburen och var mestadels tyst och lugn. Det var flera dar sedan den hört av sig. Preben nästan hoppade till. Han funderade ett tag om han skulle svara eller inte så telefonen hann med flera ringsignaler. Nåja, det är nog bäst att svara tänkte han och lyfte luren. Det hördes då bara ett klick vilket betydde att någon just lade på sin lur. Preben stod kvar ett tag med luren i handen. Han tyckte det var konstigt att man inte hade mer tålamod än att vänta ut bara tre, fyra signaler. Vem kunde det vara som ringde just nu? Han greps av en misstanke om att det var någon som ville kontrollera om han var hemma. Vem skulle vilja honom något ont? Det var ju inte många som över huvudtaget kände till hans existens. Om han nu skulle vara sin vana trogen så skulle han tända golvlampan, sätta sig i läsfåtöljen och fortsätta med kapitel 19 i ”Resor utan mål”. Han satte sig i fåtöljen men glömde att tända lampan eller hämta boken som låg ovanpå sekretären. Han blev bara sittande. Först det där brevet och sedan den mystiska telefonpåringningen. Utan tvekan kände han att hans cirklar höll på rubbas. Så länge han slapp vistas på platser där han inte trivdes så fanns det inte mycket som fick honom ur balans. Nu kände han en sakta smygande oro som hindrade honom att återgå till sina trygga rutiner.

Efter ett par dagar återgick allt till det normala igen. Han hade kommit till 21:a kapitlet i ”Resor utan mål” och hade även inhandlat en bit delikatessost i gallerians ostbutik. Han hade inte rört brevet som låg i sekretärlådan. Tankarna på gården borta i fjärran motade han ut så snart de dök upp. Det var som om hans tillvaro återgått till vad den varit i 40 år. Han konstaterade detta för sig själv och skulle just trycka på ON-knappen på TV-n för att se kvällsnyheterna när telefonen ringde. Han stod paralyserad i några sekunder men fattade sedan beslutet att nu skulle han svara. När han lyfte på luren talade en lågmäld kvinnoröst och presenterade sig som fröken Sjögren. Hon representerade Cederstams Juristbyrå och hade vid flera tillfällen sökt honom på telefon utan att få svar. Märkligt, tänkte Preben, att jag inte hört alla dessa påringningar eller så hade det skett under hans promenader. Damen hälsade artigt och undrade om han hade fått brevet från byrån. Det hade nu gått ett par veckor sedan de skickade det och de ville gärna förvissa sig om att det nått sin adressat. Jo då, svarade Preben, han hade fått brevet men urskuldade sig med att inte hunnit höra av sig på grund av tidsbrist. Tidsbrist, tänkte han, jo han kunde ju inte bryta sina rutiner bara för den där gårdens skull, så visst var det delvis sant. Fröken Sjögren ville gärna höra hur han ställde sig till den information de gett i brevet. Om han önskade skulle de skicka en beskrivning över den testamenterade gården, över omgivningar, närmaste tätort och även de kartor som fanns med. Jo tack, svarade Preben, men för min del behöver ni inte ha så bråttom .Om det inte orsakar för mycket besvär så kan ni kanske skicka det om ett par veckor. Jag är tyvärr lite upptagen med andra göromål just nu. Jag ska anteckna det, svarade fröken Sjögren. Har ni några frågor om detta får ni gärna ringa, ni kan notera vårt telefonnummer. Tack för vänligheten, svarar Preben och samtalet avslutades. Mycket upptagen, jo visst kan man säga det. Jag får ju inte missa mina promenader och dessutom har jag 15 kapitel kvar i ”Resor utan mål”. Boken måste vara tillbaka på biblioteket inom en vecka.

När Preben på kvällen efter sena Aktuellt tände golvlampan, tog ned boken från sekretären och satte sig för att fortsätta 21:a kapitlet så var det som om orden inte ville fortplanta sig till hans hjärna. Han kände att han måste läsa om ett stycke. Det blev inte bättre. Istället för palmerna och lianerna i Borneos djungel såg han en lite röd stuga. Utanför stugan fanns en grusgång, en flaggstång, ett staket med vitmålade spjälor. Bakom huset låg ett litet uthus. Där fanns en vedbod, en liten dörr vid sidan om med ett hjärta på dörren. Nej det här går inte an! Han lade ifrån sig boken och reste sig upp, tog av glasögonen och gnuggade sig i ögonen. Det där huset kunde ju vara så gammalt att det skulle kunna rasa ihop när som helst. Det är säkert livsfarligt att bo där. Det bästa vore ju om inte det där brevet hade kommit eller om farbrodern hade haft någon annan att ge bort det till. Nåja, nu var det som det var. Rucklet var hans. Varför ska jag göra så stor sak av det här. Jag borde kunna be någon granne däruppe se till det ibland så slapp jag själv vara där och sköta det. En skrämmande tanke dök upp i hans huvud. Juristbyrån har inte sagt allt. Det kanske finns krav på att jag ska bosätta med däruppe.
Preben Stenberg fick en känsla av att hans trygga liv höll på att börja krackelera. Den ombonade, anonymt skyddande staden höll på av svika honom. Något höll på att driva ut honom i ödemarken med blodtörstiga vilda djur, varulvar, där kompakt mörker härskade.
Preben släkte golvlampan, lade tillbaka boken ovanpå sekretären, gick ut i köket och tog en kvällsmacka och en öl. Nu får det vara nog med det här, tänkte han. Han gick och lade sig och underligt nog somnade han efter en liten stund.

När Preben vaknade nästa morgon var det som om gårdagens upplevelser inte hade varit verkliga. Det var som han omedvetet hade förstått att hans liv skulle bli annorlunda. Så snart han gjort sina morgonsysslor hämtade han papperet där juristbyråns telefonnummer stod och ringde upp numret. Nu var det en annan person som svarade. Han nämnde kort sitt ärende och bad dem skicka det som hörde till ärendet angående testamentet från farbrodern. Han sade sig ha fått mera tid att ta itu med detta så han bad dem skicka handlingarna omgående.

Nästa dag när tidpunkten närmade sig då posten damp ned från brevinkastet satt Preben i god tid ute på stolen i hallen och väntade. Han tittade på klockan vars visare tycktes gå långsammare än vanligt. När han hörde dunsen reste han sig hastigt och rev med ivriga fingrar bland det som låg på golvet. Besviken konstaterade han att det var reklam alltihop. Brev brukade inte ta mer än en dag att befordra. Han var på väg till telefonen för att slå numret till juristbyrån för att fråga om de glömt skicka brevet men hejdade sig. Vad är det här för dumheter? Vad har det tagit åt mej? Varför var det plötsligt så bråttom? Nu får jag skärpa mej, tänkte Preben. Han försökte med stor möda pressa sig tillbaka i rutinvärlden igen. Tog sin promenad, fast genade förbi södra kyrkogården och de nya hyreshusen på höjden och var tillbaka efter drygt en halvtimma. Efter lunchen återgick han till boken men den ostindiska övärldens intensiva gröna färger hade bleknat. Läsningen gick mycket segt. Plötsligt bestämde han sig för att avsluta vid 23:e kapitlet och på eftermiddagen lämna tillbaka boken till biblioteket.

Nästa dag kom brevet. Av någon anledning hade han förlagt brevkniven så han rev upp kuvertet med långfingret och hade så när rivit sönder en bit i ett av papperen. Stopp, tänkte Preben, ta det lugnt nu. Tänd golvlampan, sätt dej i lugn och ro och läs.
Det första han fick upp ur kuvertet var ett bleknat foto. Det föreställde ett ganska stort tvåvåningshus. Vitmålat, rött brutet tegeltak, gröna fönsterbrädor, stentrappa till en veranda med vindskivor med snickarglädje. Ruckel, hade han tidigare tänkt i sin fantasi. Knappast, det såg ut att vara i ett mycket gott skick. Hur gammalt kunde fotot vara? Det kanske var taget för många år sedan. Nåja, han kunde inte förneka att huset såg tilltalande ut.
Nästa papper var något som liknade en planritning över huset. Han kunde räkna till kök och tre rum i bottenvåningen och två rum med hall i övervåningen. Jämfört med hans lilla tvåa var det nästan som ett stort slott. Det fanns även en kopia av en generalstabskarta där han snabbt kunde konstatera att huset låg i utkanten av ett samhälle. Det var alltså inget hus ute i ödemarken. Nu kom han ihåg att han i sina fantasier hade skapat en lite sjö som man kunde se från huset. Han kände en viss besvikelse över att sjön inte låg där. En sjö fanns på andra sidan samhället. Det fanns även med en beskrivning över hur man skulle resa. Tågresan skulle ta ungefär 5 timmar och sedan gick det buss resten av vägen. Då bussarna inte gick så ofta kunde man även åka taxi.
När Preben hade lagt undan allt som fanns i brevet blev han sittande i fåtöljen en lång stund. Han upplevde en underlig känsla av ambivalens. Skulle han verkligen klara av att lämna storstaden och flytta upp till denna avlägsna plats? Många hade ju skaffat sommartorp och sommarstugor där de bara behövde vistas en liten tid på sommaren. Skulle det kunna vara ett alternativ för Preben. Ett sådant stort och fint hus som sommartorp för en ensam person? Nej så kunde det inte få vara. När allt kom omkring så fanns det egentligen bara ett alternativ, att flytta! Plötsligt kände han sig trött, mycket trött. Det här hade nästan tagit musten ur honom. Han märkte att det började mörkna ute och plötsligt ryckte han till. Han tittade på klockan. Den var över nio på kvällen. Han hade alltså slumrat till i fåtöljen och sovit så länge att han missat sena Aktuellt.

En månad senare befann sig Preben i bekväm fåtölj på ett X2000-tåg på väg norrut. Hur han nu kunde sitta här och vad som hade gjort att han kommit iväg, var inte helt klart för hans medvetande. Han kunde bara konstatera för sig själv att när han väl kom ombord på tåget fanns det ingen återvändo. Han hade svårt att komma ihåg alla samtal han fört med sina båda jag. Trygghetsjaget med storstaden som garanti och det fördolda upptäckarjaget som han mer eller mindre omedvetet hade påverkat under längre tid genom alla reseskildringar han läst. Sedan denna ofrivilligt pådyvlade egenskap att bli ägare till en fastighet i obygden. Om ingen av dessa jag direkt hade avgått med segern så fanns det ett faktum som fick vågskålen att väga över och det var den känsla av respekt och ansvar han kände för sin hädangångde farbror. Detta krävde under alla omständigheter att huset och platsen måste inspekteras. På så sätt kunde han skjuta upp frågan om själva flyttningen tills vidare.

Efter drygt tre timmar anlände tåget till en station där han måste byta till ett lokaltåg för att komma vidare. Efter någon timmes väntan och ytterligare en halvtimmes resa kom han fram till det i juristbyråns papper beskrivna samhället. Då han inte fann någon bussturlista beställde han resolut en taxi för att hinna fram medan det fortfarande var ljusan dag. Hemma i storstan var det inte vanligt att taxiförare inledde samtal men här uppe var man mera talför. Han hade inte mer än slagit igen dörren till taxin förrän föraren började fråga ut honom. Helst hade han velat slippa något som nästan liknade att arta sig till ett korsförhör. Han insåg direkt att han inte hade mycket att välja på utan berättade sitt ärende. Det visade sig att taxiföraren bodde just i samhället där Prebens nya hus låg. Efter fem minuter visste Preben mer om folket, bygden, samhället, politiken, nedlagda industrier, högavlönade direktörer, arbetslösa jobbare än det skulle ta tagit månader att skaffa fram på egen hand. På sätt och vis kände han en tacksamhet till den alltför pratsamme föraren. Farbrodern hade han tyvärr inte mycket att säga om, denne hade varit en ensling. Preben kände en tilltagande sympati för sin farbroder. Det kanske var ett släktdrag det där! Han fick även veta att det fanns ett litet hotell kvar i samhället eller som det hette förr: rum för resande. De passerade genom samhället och tog av på en mindre väg men efter bara ett par hundra meter uppenbarade sig något som han direkt kunde identifiera från det urblekta fotografiet i juristfirmans dokumentation. Då det var lite långt att gå med bagaget bad han taxiföraren att först köra honom tillbaka till hotellet för att ordna med övernattning och lämna väskan där.

Med konvolutet med nycklar och planbeskrivning promenerade han sedan tillbaka till huset.
Då han kände både förväntan och oro inför konfrontationen med huset gick han mycket långsamt. Då han kom allt närmare erfor han en känsla av overklighet. Det kändes som om han var i ett tillstånd mellan vakenhet och dröm. Kunde det där huset där framme verkligen vara hans. När han slutligen stod vid grinden och betraktade huset tyckte han att det inte var lika stort som det hade sett ut på fotografiet. Nej, det såg ganska nätt ut. Han hade glömt att fråga om det fanns någon inredning men genom fönstret kunde han se både gardiner och det skymtade något som liknade en bokhylla.
Han gick först fram till trappan, stannade en stund och gick sedan runt vänstra gaveln och fick se det så kallade uthuset. Det var däremot större än han hade föreställt sig. Faktum var att det såg ut som en mindre ladugårdsbyggnad. Minns han inte att farbrodern tidigare hade haft både grisar och höns. Denna byggnad var tydligen i mycket fint skick. Han återvände till trappan upp till verandan på framsidan av huset. Gick fram och provade en nyckel i dörren. Nej, den passade inte. Det måste finnas flera nycklar. Mycket riktigt, den andra nyckeln han provade passade och låset reagerade med ett tydligt klick. Han öppnade försiktigt dörren och stod plötsligt inne i en liten hall. Det kom en dunst av dammig instängdhet emot honom. Helt naturligt då det hade stått obebott i över ett år. Han öppnade en dörr till höger och stod nu inne i ett kök. Det första som frapperade honom var att det var så väl möblerat och man nästan kunde tro att farbrodern fortfarande levde men bara hade gått ut ett tag. I de övriga rummen var det likadant. Bord, stolar, soffor, bokhylla, serveringsskåp. Hans första uppgift var ju att inspektera själva huset men nu kände han det nästan som om att huset stod och väntade på att han skulle flytta in.

Drygt ett år efter det vi senast träffade Preben, då han första gången besökte sin gård, hittar vi honom verksam med reparationsarbeten i uthuset. Han har nu definitivt flyttat från storstaden till det som han tidigare kallade för obygden. Efter bara ett par månader hade han gjort upptäckter i sin nya tillvaro och hos sig själv som först hade förvånat honom men som så småningom föll sig helt naturliga. Tystnaden och mörkret som från början verkade skrämmande hade antagit en skepnad av en vänskap och sinnesro. Den isolering han känt i storstaden och som hade ingett honom anonymitetens trygghet hade förbytts till ett naturligt nätverk av människor som han spontant sökt upp och som på samma villkor sökt upp honom. Dessa människor som inte av personlig nyfikenhet trängde sig på andra utan visade empati och hjälpsamhet. Han hade fått erbjudande om att låna verktyg för sina reparationsarbeten, till och med ville någon ställa upp och hjälpa till.
Preben satt ofta och funderade över hur hans liv hade varit och hur det hade förändrats. Ibland fick han en dyster känsla av att de 40 åren i storstaden hade varit en förlorad tid. Det var först nu han upptäckte kvaliteter i tillvaron som var i samklang med hans verkliga natur.
I farbroderns bokhyllor fanns bland en del gammal litteratur även dagböcker och andra personliga anteckningar. I Prebens hem hade det inte pratats mycket om släktförhållanden och han visste inte mycket om sina tidigare generationer. Farbrodern har däremot utfört något som liknade släktforskning. Preben hade ibland undrat över sitt namn. Det lät ju lite udda för en svensk. Det visade sig genom farbroderns anteckningar att hans farfar hade flyttat från Danmark till Norrland under depressionsåren i början av 1900-talet då det var ont om arbete i Danmark. Han hade just ”Preben” som andranamn och detta hade sedan levt vidare på detta sätt.

Någon tid senare fick Preben ett brev från en av sina forna arbetskamrater på skatteverket där han berättade att deras andra kamrat hade avlidit. Preben bestämde sig för att hedra sin gamle vän med närvaro vid begravningen. Han reste därför ned till storstaden. Efter att ha närvarit vid ceremonin i kapellet på Skogskyrkogården och gravsättningen därefter bestämde sig Preben för att åter besöka kvarteren runt Parkgårdsgatan. Han gick runt några kvarter i området, tittade upp mot några fönster i 4:e våningen. Det såg bebott ut. Naturligtvis hade någon flyttat in efter honom. Han hade befarat att mötet med den gamla stadsmiljön skulle få honom att känna en stor saknad. Han kände sig förvånad över sin egentliga reaktion. Han var här som en främling. Hade han överhuvud taget bott här? Den där lilla våningen, hade den inte varit att likna med en fängelsecell. Bullret från gatutrafiken verkade öronbedövande och utrymmet mellan de mastodonta huskropparna var fyllt med avgasångor. Med ens insåg han att hade gått igenom en process som radikalt förändrat hans personlighet. Analogin om att ha frisknat till efter en lång sjukdomsperiod låg någonstans i hans undermedvetna. Tankarna gick till det där underliga brevet som damp ned i brevlådeinkastet för länge sedan. Brevet som då hade skapat så mycket oro kände han nu stor tacksamhet för.

När tåget lämnade centralstationen på sin resa norrut kände han en stark längtan hem till sitt nya liv. Nu lämnade han storstaden för gott.

Skriven av: Kurt Anneborg