Publicerat
Kategori: Novell

Brist på värme

Brist på värme

Han hatade att gå upp på morgonen. Att vara tvungen att lämna den varma sängen och slås av golvets stickande kyla mot fötterna. Hade inte mamman tjatat på honom varje morgon skulle han ligga kvar hela dagen.
Han tålde inte sin mammas röst som gick upp i falsett efter ett par försök att få upp honom. Det var alltid på samma sätt. Hon ropade från köket, han svarade ja, ja och slumrade in. Ännu en gång ropade hon, lite mer irriterat.
- Bara fem minuter, svarade han.
- Upp nu! skrek hon, annars kommer du för sent till skolan.
- JA, för helvete! röt han tillbaka genom sovrummets stängda dörr
Han tålde inte att mamman skrek åt honom.
Efter en stunds tystnad började hon bulta på dörren.
- Upp, upp, upp!
- Ja, ja, ja, svarade han. Han visste att det var lönlöst. Hon skulle aldrig
ge sig. Han önskade att hon någon gång kom in och smekte honom över kinden på morgonen. Men han blev alltid väckt genom en stängd dörr.
Till slut satt han vid frukostbordet iklädd gårdagens använda kläder. Han hade på sig samma kläder fyra-fem dagar i sträck. Sedan var det alltid någon i skolan som öppet klagade på lukten. Då rafsade han ihop alla kläderna som låg på golvet och tog nyckeln till tvättstugan. Det brukade finnas lite tvättmedel kvar i någon förpackning i tvättstugans sopor som han kunde ta. Det hände också att han tvättade utan tvättmedel. Då färgade kläderna åtminstone inte av sig.
Det enda som stod på bordet var en askkopp med tre, fyra fimpar i och en mugg med svart kaffe. Han gick till skafferiet och tog ut flingorna. Det var det han alltid åt på morgonen. Flingor, mjölk ( om det fanns ) och strösocker.
Mamman tände en ny cigarrett och stirrade ut genom fönstret. Tyst. Det var konstigt, tänkte han. Antingen skrek hon eller var helt tyst.
Två tallrikar med flingor hann han med innan han tog cykeln till skolan. Han ville inte komma för sent. Det var påfrestande att komma in i klassrummet när alla satt tysta i sina bänkar. Då skulle han plötsligt hamna i fokus.
Cykeln hade tjugoen växlar men bara två fungerade. Den ena bromsvajern var av så han brukade få bromsa med fötterna i asfalten i den sista nedförsbacken vid skolan. Slutet av backen korsades av en bilväg. Det var meningen att han skulle stanna där och leda cykeln över övergångsstället. Oftast lät han cykeln glida över med hjälp av nedförsbackens fart. Han var inte rädd för bilarna. Det fanns inget han var rädd för egentligen. Han kunde klättra högst upp i gympasalens rep och i de höga träden på skolgården. Klasskompisarna var väldigt imponerade när han dök från sjuans trampolin förra veckan. Det tyckte han om. Men om han var tvungen att säga eller förklara något blev han rädd. Som den gången när han kom för sent. Han stod i klassrummet när alla andra satt ner och fröken frågade varför han var sen. Då låste det sig för honom. Han bara stod där, tyst, och kände rodnaden bränna i kinderna.
Han hoppade upp på cykeln och satte iväg. Det slirade ibland när däcken miste sitt grepp i snömodden. När han kom ner vid backens slut tittade han snabbt åt vänster och höger. En vit bil kom körande från höger men den var åtminstone femtio meter från övergångsstället. Han uppskattade att han skulle hinna och började trampa på. Bilen hade tydligen bra fart för när han hade korsat halva vägen med cykeln var den väldigt nära. Det var ingen idé att försöka stanna i snöslasket. Han ökade takten på trampandet ännu mer.
Ljudet av tutan och skriket av däcken vid inbromsningen ekade. Men han var över och skulle kanske hinna i tid. På avstånd hörde han bilistens upprörda röst som skrek efter honom. Han stannade cykeln och vände sig om.
- Håll käften gubbjävel, skrek han tillbaka. Nöjd fortsatte han den sista biten. Ingen jävel skulle få skrika åt honom. Då jävlar.
Skolklockan ringde. Han hoppade av cykeln i farten och lät den falla vid cykelstället. Några var före honom i trappan men han trängde sig förbi.
- Fan!
Dörren var stängd till klassrummet. Han hade kommit för sent. Det började snurra i skallen och han stirrade in i dörren. Han försökte repetera in en mening som förklaring. Han snubblade på orden, fick inte till det.
” Jag sov för mycket…., en bil som var vit körde på mig…mamma, min mamma tjatade…skulle äta flingor….” Det gick inte att få ihop det till en klar och tydlig mening som kunde förstås.
Livrädd tryckte han ned handtaget till klassrummets dörr. Dörren gick inte upp. Han knackade och väntade. Inget hände. Han knackade igen. Han lade örat mot dörren. Inget ljud hördes där inifrån.
Steg hördes i korridoren och kom närmare. Han vände sig om och såg vaktmästaren komma gående. En lång och muskulös man. Han glömmer aldrig den gången i höstas när han höll på att klättra upp för brandstegen på skolan. Två meter upp hade han hunnit då han plötsligt kände någon ta tag i hans ben. När någon tog tag i honom utan förvarning fick han panik. Han försökte sparka sig loss men tappade fotfästet och hängde enbart i armarna. Greppet om hans ben hårdnade och han kände hur han drogs ner. Plötsligt tappade han taget och föll handlöst ner på marken. Han landade på magen, tappade luften och slog i knäna ordentligt. Det gjorde förbannat ont, men han grät inte. Det gjorde han aldrig.
” Vad i helvete gör du på brandstegen! ”, hörde han vaktmästarens röst när han låg med ansiktet nedåt i gräset. Ingen annan var där och han hade aldrig nämnt händelsen för någon. Sedan dess försökte han ta omvägar när han såg vaktmästaren komma gående på skolan.

- Vad gör du här? sa vaktmästaren. Inte som en uppriktig undran utan mer retorisk.
- Vet du inte att alla på mellanstadiet har friluftsdag idag, va? Så jag tycker att du pallrar dig härifrån!
Han lommade iväg med blicken riktad i korridorgolvet. Vaktmästaren tittade efter honom och sa högt;
- Du får lära dig att komma i tid, pojk!
- Å du får lära dig att inte misshandla barn, sa han mot golvet.
Rädd och förvånad över sina ord började han gå fortare mot trappan som ledde till utgången. Det var inte menat att vaktmästaren skulle höra men tydligen hade han gjort det för han hörde vaktmästarens röst och klapprande steg komma efter honom. Han sprang nerför trappan. Vid det sista trappsteget snubblade han och gled på den hårda marmorn.
- Vad var det du sa, va? hörde han vaktmästarens röst uppifrån trappan.
Knäna brände av smärta efter fallet. Det var nästan skönt och instinktivt flydde han ut genom utgången. Att vara jagad var inget problem för honom. Tvärtom. Han hoppades nästan att vaktmästaren skulle fortsätta jakten men visste innerst inne att han redan avslutat den.

Jakten definierade honom. Han blev någon i det ögonblicket, ”Den jagade”. Han blev fokuserad och tydlig och hans osäkerhet försvann. Det var hans språk. Genom tal hade han svårt att uttrycka sig. Då fungerade inte hjärnan. Men vid fysisk aktivitet och speciellt i samband med spänning och fara blev han lugn. En slags självmedicinering av sitt oroliga inre.
Som när han snattade i affären. Det var en härlig känsla att glida förbi kassan med jackan fylld av godis, snus och cigaretter. Att inte veta om man skulle klara sig.
Han hade prövat att röka ett par gånger men han tyckte inte om det. Cigaretterna och snuset brukade han ge till några på högstadiet. De beställde av honom ibland och på det viset fick han vara med de större killarna. Annars var han mest ensam. Några gånger hade han lekt med den yngre grannpojken, Erik. Han tycke i och för sig om att leka men tröttnade fort när Erik inte fattade. Dessutom hade han skvallrat på honom när han hade snott pengar ur en spargris hemma hos Erik. Jävlar vad stryk Erik fick då.
Sedan Eriks föräldrar var hemma och pratade med mamman hade de inte lekt med varandra.
Mamman brukade ge honom utegångsförbud vid sådana tillfällen men han visste att hon varken orkade eller kunde hålla honom hemma.

Det hade han glömt. De hade ju friluftsdag idag. De skulle till ishallen hela dagen. Men vad hade han där att göra? De gamla skridskorna var för små och pappan hade glömt att köpa nya som han lovat.
Vart skulle han ta vägen? Han kunde ju inte cykla hem. Mamman var antagligen fortfarande kvar. Hon började inte sitt jobb på städfirman förrän vid elva och han orkade inte med hennes tjat och frågor om han skulle komma hem nu. Kanske skulle han cykla iväg till pappan på andra sidan stan. Han tog upp cykeln och trampade iväg i snöslasket.
Sist han åkte dit fick han inte komma in. Pappan var trött och hade ont i huvudet, hade han sagt genom dörren. Antagligen hade han varit ute och festat natten innan. Det gjorde han rätt ofta nuförtiden. Det var lite nervöst att åka till pappa. Man visste aldrig vilket humör han var på eller om han var bakis eller full. Men det var kallt nu och han behövde värme.
Han ställde cykeln mot hyreshusets gula tegelvägg och knappade in koden till porten. Siffror var han bra på. Han kunde en massa telefonnummer utantill. Socialsekreterarens och det till försäkringskassan de gånger han sjukanmälde mamman, numret till skolans automatiska telefonsvarare vid sjukanmälan och morfars. Pappans telefonnummer kunde han förstås även om han sällan använde det.
Han tryckte på klockan till pappans lägenhet. Men inget hände. Han höll in knappen och hörde hur signalen skar genom dörren. Så stod han ganska länge tills dörren öppnades. En kvinna i morgonrock öppnade.
- Vem är du? frågade hon.
- Är pappa hemma? frågade han
- Vilken pappa, här finns ingen pappa!
- Lars Carlsson. Bor inte han här?
- Jo, men han har inga barn. Du har nog blandat ihop saker och ting. Kan du akta foten så jag kan stänga dörren!
Dörren slogs igen med en kraftig duns och han stirrade på namnskylten bredvid; ”Lars Carlsson”.
Han vände om och gick nerför trappan. Exakt nitton trappsteg var det till porten. Han räknade dem högt för sig själv. När han kom ut började han frysa. Han frös så in i helvete.

Slut av Per Widbom







Skriven av: Per Widbom

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren