Brunöga

Brunöga var en glad flicka med ovanligt vackra stora bruna ögon. På ryggen dansade en lång ljusbrun fläta när hon skuttade till sitt dagis.

Brunöga hade snart till skratt och bus. Hon älskade böcker och sagor, hon tyckte om musik – särskilt Mendelssohns fjärde symfoni. Hon tyckte väldigt mycket om att rita och att leka fantasilekar och de kunde pågå i det oändliga. Hon hade två syskon och en katt och bodde i en fin villa med sin mamma och pappa.

Men ett fel hade hon och det var att hon var ovanligt blyg, och den här historien utspelar sig i en tid då blyghet var en av de stora dödssynderna.

På dagiset fanns en fröken, som tyckte att Brunöga var alldeles för blyg. Så blyg får man inte vara, tänkte hon. Det beror nog på att hennes mamma och pappa är stränga och väldigt upptagna och inte hinner ta hand om Brunöga. Dessutom ville Brunöga inte leka rörelselekar och det tyckte fröken var Mycket Oroväckande.

På dagiset bestämde man att Brunöga led av för lite vuxenkontakt och anställde en extra lärare som skulle hjälpa henne.

Brunögas mamma och pappa visste att hon inte led av för lite vuxenkontakt, för hemma var hon trygg och glad och hon hade blivit ammad och mammad och sagoläst och ompysslad på alla de sätt, precis som sina syskon. Men eftersom dagiset tyckte att det var föräldrarnas fel att Brunöga var blyg ville man inte tillmäta deras åsikter något värde.

Nu fanns det mer tid att dona med Brunöga på dagiset. Då upptäckte man att hon var långsam när hon skulle klä på sig, alltför långsam för att vara fem år. Även det måste åtgärdas, tänkte fröknarna och bestämde att Brunöga inte skulle få följa med på utflykterna om hon inte lärde sig att klä på sig i tid.

Därför fick Brunöga stanna hemma med småbarnen när storbarnen åkte på utflykt. Fast Brunöga förstod förstås inte att det var för att hon klädde på sig så långsamt, utan trodde att hon hade varit dum och skulle straffas.

Nu var Brunöga inte så glad längre. Hon blev tystare och ännu blygare. Och långsammare, för det var inte mycket mening att skynda på när man ändå inte fick följa med.

Mamman och pappan blev också ledsna, och hoppades att det skulle bli bättre när hon började i skolan.

I skolan var det också mycket som var bättre. Det visade sig att Brunöga blev allra duktigast i hela klassen på att läsa och skriva och stava. Hon ritade sina underfundiga teckningar och skrev långa historier. Det var roligt att gå i skolan, särskilt tyckte Brunöga om de spännande historierna ur Bibeln som fröken läste om. Brunöga kunde snart sin bibliska historia bättre än både mamma och pappa.

Fröknarna i skolan tyckte därför att Brunöga var Begåvad. Men hon var fortfarande ovanligt blyg, och nu dök det också upp ett nytt problem: siffrorna vände sig ut och in och upp och ner när Brunöga skulle räkna. Var det någon skillnad på 6 och 9, tänkte Brunöga. Hur ska man komma ihåg om det är 14 eller 41? Ska man börja från höger eller vänster när man räknar?

Brunögas mamma bad därför skolan att låta hennes dotter få extra hjälp med räknandet. Nej, det behövs inte, svarade skolan. Brunöga är så Begåvad, hon behöver bara mogna lite till.

Efter några år hade inte mycket hänt med siffrorna. Det uppförde sig lite hur som helst när Brunöga skulle räkna. Hennes mamma tänkte att det är som om hon hade dyslexi, fast för siffror och inte för bokstäver. Men hon hade förstås aldrig hört talas om detta.

Mamman gick på nytt till skolan och bad om hjälp med räknandet, för det gick åt mycket tid hemma och det borde vara bättre att skolan gjorde insatsen. Därför fick Brunöga komma till Specialläraren, som kavlade upp ärmarna och satte igång. Då började Brunöga att gråta, för det var så hemskt att inte kunna och inte förstå. Och då gick Specialläraren till fröken och sa att den här flickan har inte problem med räknandet, hon har psykiska problem och dem kan inte jag göra något åt. Vilken tur för Specialläraren!

Oj, oj, oj, tänkte Brunögas föräldrar bekymrat. Psykiska problem kanske man får av att inte ha fått rätt hjälp. Men oavsett det så måste ju skolan hjälpa henne att räkna!

När Brunöga hade blivit 10 år förstod hennes mamma att hon hade d-y-s-k-a-l-k-y-l-i, som är just dyslexi, fast för siffror. Dyskalkyli innebär också att man kan ha svårt att koordinera rörelser och det var ju därför hon inte ville leka rörelselekar på dagis. Och det var därför det tog längre tid för henne att knäppa knappar och få på kläderna.

Mamman skyndade sig genast till skolan och berättade om sina fynd. Då sa rektorn: V-a-d-d-å?? Här finns en artikel, sa mamman till rektorn, här finns en bok som ni kan läsa, här finns länkar på Internet som ni kan studera. Och så behöver vi en remiss till en utredning!

Tyvärr hade de så mycket att göra i skolan att fröknarna aldrig hann läsa de artiklar och böcker som Brunögas mamma kom med.

Under tiden hade den nu ganska ledsna och ännu blygare Brunöga fortsatt sin ensamma trav på skolgården. Det fanns två flickor i skolan som kom på en rolig lek: man tryckte in Brunöga i ett hörn bakom skolhuset och sa saker till henne. Om man sa: Du är ful, du är dum, du luktar illa, dig vill ingen vara med, så började Brunöga snart att gråta. Det var rätt festligt, tyckte flickorna, det blev likadant varje gång! När det kom vuxna i närheten så slutade man förstås. Mamma fick höra att det var så roligt att de två flickorna tog sig an Brunöga. Flickorna var så snälla mot henne, sa fröken. Mamma sa till Brunöga att hon skulle se till att leka riktigt mycket med de snälla flickorna. Men Brunöga blev bara tystare och ledsnare.

Eftersom specialläraren inte ville räkna med Brunöga men det var tydligt att hon behövde hjälp anställde man en assistent, för säkerhets skull utan att informera föräldrarna, eftersom de inte ansågs riktigt pålitliga.

Brunöga avskydde att ha en assistent. Själva assisten var snäll och rar, men det var hemskt att stå under bevakning hela tiden. Brunöga blev om möjligt ännu tystare. Hon slog ner blicken och ville inte se barnen och lärarna i ögonen. Hon ville inte se dem och hon ville inte att de skulle se henne.

Två år senare hade skolan hunnit skriva en remiss om en dyslexiutredning (det blev lite fel där, men det kanske inte var så stor skillnad på dyslexi och dyskalkyli – eller?). Brunögas mamma fick höra att kön dit var lång, bortåt två år. Hon var nu väldigt arg på skolan för att de låtit så många år gå och tänkte att nu kan jag inte längre lita på dem. När hon satt på ett möte i skolan med skolpsykologen såg hon att remissen låg framför skolpsykologens plats vid bordet. Brunögas mamma kisade med ögonen och läste namnet upp och ner på den logoped som vilket år som helst skulle ta sig an hennes dotter. Därefter åkte mamman hem, låste in sig i sitt arbetsrum och satte sig att ringa till alla logopedmottagningar i länet och frågade oskuldsfullt efter den aktuella logopeden.

Brunöga fick därför sin utredning alldeles bums utan någon väntetid alls och logopeden kom fram till att hon hade – dyskalkyli! Precis det som mamman hade sagt, men som Specialläraren inte hade velat tro på.

Vid det här laget var föräldrarna ganska luttrade, men hoppades ändå att den gedigna utredningen skulle resultera i att hon skulle få hjälp med räkningen.

Brunöga hade nu hunnit bli 12 år, och det var dags att börja i Den Stora Skolan, som låg lite längre bort. Om räknehjälp först hade varit onödig och sedan irrelevant var det nu dags att möta den tredje linjen: vi har ingen personal. Jo förstås, vi har ett tillfälligt vik på gravledigheten, men det går ut om två månader och sen kommer nog ingen förrän tidigast nästa termin och dessutom är det ju så många barn som behöver hjälp med läsning och skrivning.

Brunöga orkade ofta inte längre gå in på lektionerna. Hon satt på en bänk i korridoren och väntade på att dagen skulle ta slut. Hon var Blyg, hon var Fel, hon var Dum. Biträdande rektorn sa att det nog var dags att planera för Anpassad Studiegång.

Anpassad Studiegång betyder att man inte läser alla ämnen. Då får man ett ofullständigt betyg och kan inte söka till gymnasiet. Då får man ingen yrkesutbildning och kan inte söka jobb.

Den biträdande rektorn var en trevlig, kultiverad kvinna som ville Brunöga väl. Det ville alla andra trevliga och kultiverade lärare också. Ingen ville Brunöga något ont.

Men det räcker inte med att vara snäll och vilja väl, tänkte Brunögas mamma. Man måste också vara klok och vidta åtgärder som angriper problemet. Bättre med begränsade, högspecialiserade insatser än stora luddiga. Bättre med speciallärarhjälp i matte än outbildade assistenter som larvar efter.

Det var dags att byta skola igen, men nu var det bara Brunöga som skulle byta. Anpassad Studiegång lät inte som ett acceptabelt alternativ.

Vi måste hitta en skola som inte är så fyrkantig och självtillräcklig, tänkte Brunögas föräldrar. Någon som ser människan. En skola som vågar se vad som är problem, men också vad som inte är problem. Av ett litet sandkorn har det blivit ett jättekomplex som inte går att angripa längre. Vi måste börja om från början någonstans där man inte tar emot de gamla skolornas problemformuleringar.

Valet föll på en alldeles nystartad f-r-i-s-k-o-l-a, som hade Individualisering som kungsord. Den låg långt bort ifrån de lummiga villakvarteren där Brunöga bodde, långt borta i invandrartäta kvarter, där de flesta villaägarna från Brunögas stadsdel aldrig satt sin fot.

I Friskolan var allting nytt och ganska rörigt. Brunöga vågade inte svara på uppropet. Men hon fick en Magister med kloka ljusbruna ögon som vågade vänta på henne.

Det är mycket som är annorlunda här, tänkte mamman. Det finns varken lektioner eller klassrum, men man kan faktiskt prata med lärarna här. I de andra skolorna blev man utsatt för Delgivning. Här finns en lyssnande attityd, allt är inte stelnat och färdigt. De begriper visserligen inte dyskalkyli, men de skuldbelägger inte barnen och föräldrarna.

Brunöga och hennes mamma for till ett annat land och gick på kurs för att lära sig räkna och hantera dyskalkylin på nya sätt. Brunöga fick knåda matematikens begrepp i lera, hon fick lära sig att styra sitt inre öga och fästa uppmärksamheten på rätt mål. Efter en vecka kunde hon jonglera med bollar, hon som knappt fångat dem tidigare. Något hade hänt.

Men när hon kom hem kändes allting åter som förut. Det var som om det var för sent. Brunöga sjönk djupare och djupare ner. Hon satt varje dag alldeles stilla på en stol. Hon gjorde ingenting, tittade inte upp, pratade inte med någon utom med Magistern, som pratade länge och ofta med henne. Så länge han finns här kommer jag i alla fall hit, tänkte Brunöga.

Brunögas mamma förstod att hennes dotter hade utvecklat S-o-c-i-a-l f-o-b-i. Hon började leta efter hjälp, men det fanns egentligen ingenting att få för barn och ungdomar.

Brunöga orkade inte längre sitta ute i det stora ljusa rummet utan hade letat reda på en garderob. Där kunde hon sitta och vara alldeles säker på att ingen såg henne och dömde henne. Nu ville hon dö. Hon hade kommit till vägs ände. Vad som än gjordes blev allting bara värre, tyckte Brunöga.

Men just när mörkret var som tätast tändes ett litet, litet ljus. Det glimmade hastigt till och Brunöga såg det inte ens. Men hennes mamma, som inte satt i garderoben, såg det fara förbi – snabbt men tydligt. Jo, alldeles bestämt tändes ett flämtande fyrsken någonstans därute.

Det var ett forskningsprojekt som passerade. Brunögas mamma kände igen det och rusade ut på gatan och frågade om de inte kunde ta med sig Brunöga på resan. Jovisst, det skulle gå bra, sa forskarna när de hade tittat på Brunöga framifrån och bakifrån, utifrån och inifrån. Det här exemplaret passar nog alldeles utmärkt.

När de hade undersökt Brunöga var hon tvungen att ligga ner i flera dagar för hon var så utmattad. Sedan åt hon en glass och sa: okej, vi gör ett försök.

Så Brunöga fick vara med i forskningsprojektet och fick lära sig att människor inte är farliga, att man inte svimmar om man säger något. Så småningom började Brunöga tänka att det kanske var meningen att hon också skulle få vara med om det roliga som finns i världen.

Det var en lång och mödosam resa. Magistern med de kloka ljusbruna ögonen satt kvar och väntade på henne och fortsatte att prata och prata med henne. Läxorna får vi hinna med sen, sa han, nu har vi viktigare saker att göra.

Så småningom blev det dags att ta itu med all försummad undervisning. Brunöga hade missat så mycket att hon fick stanna kvar ett år extra i skolan. Men hela tiden blev hon gladare och öppnare. Hon fick kamrater, hon började säga vad hon tyckte. Hon blev vald till elevrådet. Hon var så duktig i engelska att hon fick bli hjälplärare åt sin lärare och rätta de andra barnens skrivningar.

I tidningarna kunde man läsa om friskolorna som plockade russinen ur kakan. Det tyckte Brunögas mamma var sorgligt och orättvist, för när hon besökte Friskolan såg hon många barn som hade flytt den kommunala skolans repression och funnit en fristad en plats där de kunde andas och växa.

Brunöga arbetade flitigt och utvecklades i rasande takt på alla områden. Och hela tiden satt den kloke Magistern med de ljusbruna ögonen en liten bit ifrån och följde med på avstånd, utan att en enda gång anklaga henne för att vara fel eller ful, blyg eller dum.

Brunöga hade mycket att ta igen, men nu gick det undan. Det var kamrater och språkresa, partyn och pojkar. Och Brunöga strålade från hästsvansen till gympaskorna och hon fick ett långt fint betyg med många fina omdömen. Det var ett betyg som skulle räcka långt, ja, hela vägen ända fram till framtiden.

Nu var hon precis lika glad som hon hade varit från början. Det hade ju aldrig varit något fel, inte på riktigt. Hon var bara blyg när hon var liten, och så behövde hon lära sig räkna på ett annat sätt. Det var alltihop.

Skriven av: Sophie Wessberg