Publicerat
Kategori: Novell

Brustna Hjärtan

Brustna Hjärtan

Jag stod i en av korridorerna i skolan. jag visste att han snart skulle komma förbi. Hoppas att han såg mig. Fem minuter tills svensklektionen började. Nu måste han komma snart, annars blir jag försenad. Mitt hjärta bultade, så det kändes som om det skulle hoppa ut ur bröstet på mig.
- Kommer du snart Tea? Vi blir sena annars. Sa Sofia, och tittade på klockan.
- Ja. Vänta lite, här är så varmt. Äem, vi börjar ju inte förrän om några minuter.
- Vad är det? Väntar du på någon? Du som alltid är så mån om att komma i tid!
- Ja, ja kommer.
Sofia var min allra bästa kompis. Vi hade alltid varit bästisar, i alla fall så länge jag mindes. Jag var van vid att alltid berätta om allting för henne, men varför jag inte hade berättat för henne om det här visste jag inte. Han kom aldrig. Om han var sjuk, eller om dem hade gått bort till idrottslektionen visste jag inte. Eller så hade han sett mig, och velat ta en annan väg. Tänk om han ångrade allting. Eller ännu värre. Tänk om han var full…
Jag ska berätta vad som hände, så kanske ni förstår. Det här blir en väldigt konstig berättelse annars…

Jag heter Tea, och jag gick i sjuan på en liten högstadieskola i ett litet samhälle utanför Stockholm. Ända sedan jag för första gången jag såg en viss person på skolan, blev jag störtkär i honom och allt vad det innebär… han gick i nian, och jag i sjuan. Men, jag ska inte berätta så mycket om mig, för jag är en ganska ointressant person, men vad som hände den kvällen.
Det var fest hos en kille i nian, och jag om Sofia gick dit, precis som alla andra. Eftersom han som hade festen, var ganska bra kompis med Coffe, var han också dä såklart. Jag älskade honom, och rykten sa att han även gillade mig. Även om jag inte trodde dem så mycket. På sista tiden hade jag och Coffe börjat skicka medelanden med varandra på mobilerna, men vi hade aldrig riktigt pratat med varandra i skolan. typ bara hejat lite. Det var en ganska kul fest, även om jag höll mig nykter. Det gjorde dem flesta, vad jag trodde i alla fall. Men ändå blev jag trött och ville gå hem. Sofia blev lite småsur och ville stanna, och jag förbjöd henne inte, eftersom vi hade bestämt att vi skulle stanna till ett, och klockan var bara halv elva. Coffe såg när jag sa hejdå till alla mina kompisar, och när jag gick ut följde han efter.
- Tea! Ska du gå nu? Sa han, och jag kände hur det började bränna i ansiktet. Tur att det var mörkt ute!
- Ja. Jag är så trött och så…
- Äem, jag hade också tänkt sticka, jag kan skjutsa dig hem om du vill? Så sliper du gå. Det är ju ganska kallt.
Jag trodde inte mina öron, men utan att tänka riktigt klart tackade jag ja till hans erbjudande, och hoppade upp bakom honom på hans moped. Det kändes som en dröm att åka. Tänk att jag satt bakom skolans snyggaste kille på hans moppe, och att han hade erbjudit mig att få skjutsa mig hem!
- här är det va? Sa han och stannade moppen utanför mitt hus.
- Ja! Tack för skjutsen! Der var snällt av dig att skjutsa mig hem! Det blev tyst ett tag. En pinsam tystnad. Men jag bröt den igen.
- Vill du följa med in och värma dig? En kopp te kanske? Usch nä vad det lät dåligt… han skulle ju börja skratta åt mig…
Men det gjorde han inte. Han ville jätte gärna följa med in, och jag satte på tevattnet på spisen. Som tur var, var inte mamma och pappa hemma. Egentligen fick jag inte gå på den festen, men eftersom ingen var hemma, och alla andra fick gå så… vi tog vars en kopp te, och satte oss ned mitt emot varandra vid bordet. Jag hade aldrig haft så roligt med en kille förut, och nu var jag ännu mer kär i honom. Vi passade perfekt ihop, och skrattade åt samma saker. När han sa att han nog var tvungen att gå, hade klockan nästan blivit ett.
- oj gud vad tiden har gått snabbt! Du har redan varit här i nästan två och en halv timme.
- Tiden går snabbt när man har roligt.
För att inte vara oartig, följde jag med honom ut till moppen. Han satte sig på den, och startade den. Jag hoppades på att han i alla fall skulle krama mig innan han åkte, och säga något mer. Det hade varit tysta ganska länge nu… det var som om han hade läst mina tankar. I samma sekund reste han armarna mot mig och drog mig till sig. Vi kramades länge. Detta var bättre än ord. Jag kände att han luktade på mitt hår, och sen på min kind, och rätt som det var, var hans läppar mot mina. Han kysste mig ömt, och försiktigt, som om jag vore av glas. Jag besvarade hans kyss, och öppnade min mun för honom. Vi stod där ute på gatan och strulade ett tag. Ett ganska långt tag faktiskt.
Jag såg när han körde iväg inne ifrån mitt fönster. Jag var så lycklig, och kunde inte tänka klart. När han skjutsade mig hem, tänkte jag att det inte kunde bli bättre än så, men det blev det verkligen! Det kändes som om jag svävade på moln, och att ingen någonsin kunde plocka ner mig. Jag var den lyckligaste människan på denna jord. Jag ville ringa Sofia, men ångrade mig. Hon var ju trots allt lite sur på mig för att jag ville hem.

Nu satt jag inne på svensklektionen. Ingen lektion hade någonsin varit så seg som denna. Jag hade inte pratat med Coffe nåt mer sen dess, och jag visste inte hur han hade tagit det när vi strulade i två dagar tidigare. Jag ville så gärna träffa honom, men var rädd för det. Tänk om han bara hade tagit det som ett sådant engångs-strul som han hade gjort med så många tjejer innan. Jag hade hoppats på att träffa honom ute i korridoren, men inte en enda från hans klass var där. Jag kunde hela hans klass utantill, eftersom jag varje kväll innan jag somnade kollade på honom i skolkatalogen. När lektionen äntligen var slut, ville Sofia prata med mig. Det hade nog tänts ett ljus för henne nu.
- hur gick det med Coffe i lördags Tea? Sa hon så fort vi hade kommit ut från det hemska klassrummet. Jag sa inget utan log bara.
- Tea? Hur gick det?! Jag njöt av det. Hon var så ivrig att hon hade kunnat spricka. Jag väntade lite innan jag svarade. Jag visste ju inte vad jag skulle säga. Var vi tillsammans eller inte??
- Jag vet inte riktigt… sa jag med ett leende.
- Vad gjorde ni när han skjutsade dig hem? Vad sa han?
- Ingenting då. Men sen följde han med mig in, också drack vi te tillsammans.
Sofias ögon slocknade.
- drack te?
- Ja… sade jag och log. Och sen…
Sofia log mot mig igen, jag började skratta innan jag svarade.
- när han gick, så fick jag en liten kram, och en liten puss och… resten kan du nog lista ut själv!
- Strulade ni? Skrek Sofia och började skratta. Jag log, men det försvann ganska snabbt när jag märkte att nästan alla i korridoren stod och stirrade på oss.
Vi gick där ifrån ganska snabbt, och bort till våra skåp.
- vad då? E ni tillsammans nu? Frågade Sofia
- jag vet inte… det är det som är problemet… men hur var det på festen sen då? Vi gick och
satte oss vid ett ledigt bord, och Sofia berättade om alla snygga killar, och det ena med det andra. Men jag kunde inte lyssna på henne, jag var fullt upptagen med att spana runt om jag kunde se Coffe någonstans, men han var borta. Totalt försvunnen. Han kanske var hemma, och ångrade vad han hade gjort. För första gången ångrade jag vad jag hade gjort.
- titta där är han! Sa Sofia, och pekade bort längst korridoren.
Jag vände mig hastigt om, och mycket riktigt gick Coffe där med sin kompis.
- Tea, gud, han kommer hitåt!!
Jag vände mig om igen, och låtsades som om jag inte såg honom. Undra om han hade sett mig? Jag satt spänd, och väntade på att få höra Coffes mörka röst bakom mig. Men var tog han vägen? Varför kom han aldrig? Jag kände hur modet sjönk inuti mig, och vände mig om för att kolla vart han var. Men jag såg inte honom någon stans. Konstigt tänkte jag. Men han kanske inte kände igen mig. Jag träffade honom inte den rasten heller, och plågades inne på en till urtråkig lektion med matte… jag kunde inte tänka. Han måste ha sett mig, men varför kom han inte? Det kändes som om mitt hjärta sprack. Varje rast den dagen stod jag bara och väntade på att Coffe skulle komma, men nix… jag var ledsen när jag kom hem. Jag som trodde att jag och Coffe var tillsammans, men tydligen inte. Jag sa till mamma att jag inte mådde bra, och gick upp på mitt rum. Jag la mig ner på sängen och grät. Den dagen som hade varit den bästa i mitt liv… nu ville jag bara sudda ut den ur minnet, och glömma Coffe… jag hatade honom, och jag hatade kärleken… varför just jag? Telefonen ringde, men jag brydde mig inte som jag alltid annars gjorde. Jag hörde att mamma svarade. Spänt låg jag där uppe, och försökte lista ut vem det var. ”hon mår inte så bra just nu, men du kan ju alltid prata med henne”. Det var till mig. Undra vem det var. Säkert Sofia… mamma kom upp med telefonen och sa att det var till mig.
- hej det är Tea? Sa jag med en släpig röst.
- Hej Tea. Det är Coffe.
Jag blev tyst. Vad ville han mig?
- hej! Sa jag, och försökte låta lite gladare.
- Hur är det? Jag hörde att du inte mådde så bra? Och du va väll inte i skolan idag heller? Jag såg inte dig i alla fall…
- Det är bra. Jag var i skolan också.
- Jaha… ja jag undrade bara vad du har för dig idag, men om du inte mår bra, så är det kanske inte så bra att jag kommer förbi en sväng?
- Jo! det går jättebra! Jag är bara lite trött.
- Kan jag komma nu då?
- Javisst!! Det blir super.
- Bra! Då kommer jag nu då? Puss hej!
- Puss… jag blev liggande på min säng med telefonen i handen. Vad hade han för sig
egentligen? Först älskade han mig, sen undvek han mig, och nu ville han träffa mig… konstigt, men mitt hjärta var i alla fall helt. Vi hade kul tillsammans denna dagen också, och han var hos mig ganska länge. vi låg ner bredvid varandra i sängen, och hans hand gled upp under min tröja. Jag kände mig älskad igen, och förstod att han kanske bara inte hade sett mig i skolan.
men så kom nästa dag, och skolan var precis som igår. Jag såg Coffe flera gånger i korridorerna, men aldrig kom han fram till mig, och sa det minsta som ett litet hej. Ännu var jag för feg för att gå fram till honom. Jag gick hem tidigare från skolan. jag orkade inte vara där. Jag orkade inte se Coffe bara gå förbi mig och inte ens ge mig det minsta som en blick. Jag la mig ner på sängen och grät. Han som jag hade älskat så mycket, hatade jag nu så mycket att jag inte ens själv kunde begripa det. Ingen var hemma, men det gjorde inte mig något, jag ville vara ensam.
Klockan var ungefär tre när jag hörde att en moped stannade utanför huset. jag kollade ut genom fönstret för att se vem det var. Coffe. Vad ville han nu? Ja gick ner, och öppnade ytterdörren innan han ens hade hunnit knacka. Jag sa ingenting, men kollade bara på honom med en av mina konstiga blickar.
- varför gick du hem idag Tea?
- Mådde inte så bra…
- Jaha..
Jag njöt när han inte hade någonting att säga. Det blev tyst ett tag. Jag sa ingenting. Jag ville låta honom skämmas för att han kom hit.
- och sen var jag lite sur också.
- På vem?
- Spelar det dig någon roll eller?
- Men Tea? Vad är det? Är det mig du är sur på?
- Inte den fjäskgrisen som står framför mig just nu, men den idioten han är i skolan, för att han skäms över mig.
Jag stängde dörren framför honom, och gick upp på mitt rum igen. Jag visste inte om jag var nöjd, eller om jag skämdes över vad jag hade sagt. Det stämde ju… jag hörde hur han startade moppen och körde iväg.
Det dröjde inte länge förrän telefonen ringde. Jag kände på mig att det var Coffe som ringde, och svarade inte. Det ringde igen, och igen, och till slut orkade jag inte höra på det och gick ner för att svara. Det var precis som jag hade trott, Coffe.
- hej det är Tea.
- Hej Tea… förlåt..
- För vad?
- Allt. Det blev tyst ett tag. Jag sa ingenting, utan lät han prata..
- Det är för jävligt. Jag vet. Jag vet att jag har varit taskig mot dig. Utnyttjat di, och skitit i dig… jag visste inte hur du hade tagit kyssen som jag gav dig. Som ett tecken på att vi blev tillsammans, eller som bara en engångshändelse… jag skämdes för att jag inte hade varigt tydligare… jag skämdes för att jag inte visste. Snälla förlåt mig!? Ge mig en andra chans. Låt mig få älska dig… snälla…
- Nej.. jag har gett dig din chans. Förstod du inte ens efter i måndags att vi var tillsammans, så är du ju helt korkad. Och jag bara kunde gå in i din äckliga fälla…. Fan för dig, och fan för det som kallas kärlek…
jag slog på luren och satt bara och tittade rakt ut i luften. Var det verkligen jag som hade sagt det? Mitt hjärta var brustet, och ingen kunde laga det. Inte ens han. Han hade bara utnyttjat mig, och sen skitit i mig. Han sa att han älskade mig, den värsta lögn jag någonsin hört.
Jag gick till skolan dagen efter. Nöjd och glad över att ha kunnat trycka ner en nia på sina bara knän. Jag undvek han hela dagen, och gick bara förbi honom i korridorerna, precis som han hade gjort med mig.
Han kom till mig på rasten och bad om förlåtelse än en gång. Jag visste inte vad jag ville tro. Jag sa ingenting, men tog den till mig. Den läkte mitt hjärta lite grann i alla fall. Mitt hjärta var krossat, och jag visste att det skulle ta tid att läka. Kanske kunde det bli något mellan mig och Coffe igen. Men inte nu, mitt hjärta var tvungen att läka ihop lite till först…

Skriven av: Elin sandberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren