Bud


Vi står ett gäng väderbitna individer under en passage alldeles invid vägen och väntar på våra tidningar. Jag är alltid den siste att bli färdig med att skära av plastremmarna och få upp dom ur sina plasthöljen och lasta upp dom på kärran.
Jag går genom den sena natten och in i den tidiga morgonen på gator jag aldrig gått på förut, trots att dom bara ligger en rask promenad från mina egna kvarter. Hela tiden undrar jag hur jag hamnade här.
Handskarna jag har på mej för att förhindra att jag blir alltför smutsig av trycksvärtan, eller skär sönder mina händer på dom vassa, nyskurna sidorna, har redan spruckit i sömmarna. Detta är mitt tredje par under min andra vecka, och jag orkar inte be om ett nytt.
Jobbets enda förmån är att jag får arbeta ensam, i min egen takt. Något som också innebär en av riskerna. Det är inte överfallen jag oroar mej för, utan takten. Jag tar en enorm tid på mej att göra ens dom enklaste saker.
Som att hitta rätt nyckel i den ofantliga nyckelknippan. Jag blir stående utanför mitt andra hus, och jag vet redan att jag ligger efter i schemat, i den här takten lär jag inte bli färdig förrän tidigast i förmiddag. Men jag kan inte för mitt liv hitta rätt nyckel.
Till sist bara ställer jag mej där, med armarna hängande utefter sidorna och stirrar ner på mina smutsiga skor. Blundar. Tänker att jag ligger i min säng. Detta är bara en dröm. En dålig, dålig dröm. Snart vaknar jag. Kaffe. Smörgås. En stund framför tv:n.
Tangenternas trygga nedslag.
Då klickar det till i trappuppgången. Det ser ut som om det rann ett ljus från den översta våningen, förbi varje trappfönster, och hela vägen ner till bottenplanet.
Snart uppenbarar sej en gammal dam med en liten hund. Hon stannar till på första våningen, och gullar lite grand med jycken. Hon tvekar först när hon ser mej, sedan fortsätter hon nerför dom sista trappstegen.
- Kommer ni med tidningen? Hon är krokig i ryggen, och måste anstränga sej för att se mej i ögonen. Hunden verkar mer sömnig, än kissnödig.
- Tack ska du ha, säger jag och håller upp nyckelknippan, det är så många nycklar.
- Då får vi nyheterna till morgonkaffet, säger hon och håller kvar blicken en liten till stund, som om hon ville ha något från mej. Idag också.
Ännu ett jävla trapphus utan hiss. Jag har på mej selen, som precis får plats med tillräckligt många tidningar, för att slippa behöva ränna ut i kylan efter fler. Dom flesta är blöta vid det här laget. Somliga förstår jag inte varifrån dom fått smutsen.
Brevinkasten är bedrövliga. Ibland blir jag stående nästan en minut vid dörren, med en halvt sönderriven tidning på hallgolvet som resultat. Jag ser framför mej besvikelsen vid frukostbordet, och hur någon reser sej upp efter telefonen.
Nästa hus har hiss. Med dörrar i bägge ändar.
Följaktligen hittar jag rätt i nästan hälften av fallen.
Just som jag ska gå av hissen på tredje våningen, trycks den ner till bottenplanet, och en ung kvinna kliver in. Hon är uppklädd, och ler suddigt mot mej. Det slår mej att vi mycket väl kunde ha träffats ikväll, och att jag skulle ha haft precis lika många ord till hands åt henne.
Aldrig förr har det varit så viktigt för mej att hålla reda på namnen och numren på listan som jag hela tiden borde ha med mej. Men som jag oftast glömmer kvar i kärran.
- Ingen lycka ikväll, säger jag så till sist, nästan abrupt.
Hon ser ut att sätta leendet i halsen.
Hissdörren går igen på den femte våningen, men långsamt nog för mej att få se henne låsa upp dörren till den mörklagda lägenheten, och försvinna in.
Resten av min runda leker jag med tanken.
På min väg hem med den tomma, skramlande kärran och selen lös och lätt över bröstet, ser jag på håll en mötande människa, som också, vad det ser ut, rullar ett liknande föremål framför sej. Trots att avståndet hela tiden krymper, så ser det ut att vara en mycket liten människa.
Dom måste ju också jobba.
Jag förbereder ansiktet på att se, om inte inbjudande, så åtminstone inte bortstötande ut, som det brukar.
Det är en kvinna, och hon har rosa mysbyxor på sej. Det slår mej att jag sett henne vid ett flertal tillfällen förr. Men alltid på håll.
Jag lyfter min högra hand till en hälsning, på ett sätt som alltid känns forcerat, nästan reflexartat, och då ser jag att det inte är en kvinna.
Hon bär på samma sele som jag, och rullar på samma sorts kärra som jag. Hon säjer ingenting, och hon svarar inte på min höjda hand.
Nej, tänker jag, när jag väl ligger nyduschad i sängen, med benen mörbultade över dom manglade lakanen, det kan det inte ha varit.
Du måste ha sett fel.

Författare:

Publicerat

Dela: