Busshållplatsen

Dagen börjar precis som den brukar göra. Det är frukost klockan nio. Sedan tvättar man av sig, sätter på sig nya kläder, borstar tänderna och tar tabletterna. Klockan tio följer jag med min syster ner till busshållplatsen som ligger tio minuter ifrån huset där vi bor. Min syster och jag bor ensamma i huset. Våra föräldrar försvann en dag. Så nu tar vi hand om allting. Folket runtomkring oss funderar en massa. Frågar om vart våra föräldrar tagit vägen. På semester svarar vi. Men det är ju inte sant. Jag har ingen aning om varför vi inte berättar att de är borta. Vi kanske är i chock eller något. Jag har ingen aning.
Min syster tar alltid tiobussen. Hon säger att hon åker till skolan. Men om hon gör det så måste hon ju ta lån från csn. Det gör hon inte. Hon måste göra något annat. För annars skulle vi inte ha råd med huset. Ibland kommer hon hem sent. Ibland har jag hunnit somna när hon kommer hem. Vissa nätter kommer hon inte ens hem. Men jag frågar ingenting. Vi ljuger för allmänheten om våra föräldrar, min syster om vad hon gör om dagarna. Jag ljuger också om vad jag gör under dagarna. Brukar mest säga att jag varit med någon kompis, tagit det lugnt och gått på en promenad. Det stämmer självklart inte. Jag lämnar aldrig ens huset förutom när jag följer min syster till busshållplatsen.
Jag vinkar hej då till henne, och hon vinkar som vanligt tillbaka. Fast idag ler hon inte som hon brukar. Hon försöker. Men allt man ser är trötta skuggor i hennes ansikte. Jag låtsas som ingenting utan ler åt henne. Bara för att hon inte orkar göra som vanligt behöver jag inte ändra mina rutiner.
Sedan vänder jag mig om för att gå hem igen. Det är hemskt att gå själv. Om promenaden till bussen med min syster tar tio minuter tar den endast fem när jag går hem själv. För nu är jag inte skyddad längre. En man kör förbi mig. Han försöker inte ens dölja att han glor på mig, han till och med kör i endast tjugo kilometer i timmen fast man får köra femtio. Fast jag vet inte hur jag kan veta att han kör i den hastigheten. Jag vet inte heller hur jag kan veta att man bara får köra femtio som högst, jag har ju aldrig sett någon hastighetsskylt här. Han stannar då bilen intill mig. Jag går ännu fortare. Han säger något. Vill ha in mig i bilen. Han börjar köra bilen igen, kör den bredvid mig. När jag börjar springa hemåt hör jag hur han fortsätter prata.
På något sätt lyckas jag komma undan. Jag springer in i garaget, tar husnyckeln som ligger därinne och tänker gå till huset för att stänga in mig. Jag ser då att han kör förbi. Fort gömmer jag mig, men för sent. Han har redan hunnit se mig. Han pekar på mig och plötsligt kommer flera män mot garaget. De är klädda i kostym och bär solglasögon. De flesta saknar hår. Eller nej, de saknar alla hår. Och det är många män. De bara kom från ingenstans, kom i hundratal mot garaget där jag står. Jag kikar på grannen som precis då sätter sig i sin bil. Men han märker inget, inte ens när jag skriker.
Männen tar mig.
I en annan del staden, av världen kanske, hamnar jag till sist. Jag förs in i ett rum med en stor säng. En dörr leder in till ett badrum. Jag är ensam. Ända tills en man, som är kines, kommer in i rummet tillsammans med en ung pojke. Pojken kan vara mannens son. Men jag frågade inte. De sa ingenting de heller. Och om de skulle ha sagt något skulle jag säkert inte ha förstått något heller. De lägger sig i sängen med mig. Mannen lägger sig i mitten. Plötsligt klämmer han mig på magen. Så hårt att det gör jätteont.
Jag känner mig tom. Jag har ingen aning om varför jag är där. Männen som tog mig dit skrämmer mig. Jag vet att de står utanför dörren, lyssnar och ser. Allihopa, hundratals. På något sätt vet jag att de ska sälja mig till kinesen. Jag är rädd. Om kinesen köper mig, väntar mig då samma öde som drabbat min syster?
Jag går till ett litet rum bakom badrummet. Jag ser ett fönster. Det enda jag vill när jag ser det är att klättra ut, bli fri. Jag försöker komma ut, men fönstret är inte stort nog för att huvudet ska kunna komma ut. Men då märker jag att det finns till och med tre stycken fönster i badrummet. Det rum som jag tidigare gått förbi för att komma till det lilla rummet. Dessa fönster är stora nog åt att få plats med två personer, om inte fler. Jag hoppar ut ur ett av fönstren och springer iväg. Så ser jag ett par skor på marken. Och eftersom jag är barfota sätter jag på mig skorna. Annars kommer det ju göra ont att springa. Speciellt om jag får rusa om männen skulle börja jaga mig. Om de nu märker att jag försvunnit.
Jag är nu en främling på en främmande plats. Jag vet inte om jag ska springa åt höger eller vänster. Männen tänker fängsla mig, göra mig till slav. En gång i tiden hade jag ett bra liv, ett normalt liv. Sedan hände något. Plötsligt fanns det bara en busshållplats, och bussen gick bara till en destination. Jag tänker vägra detta. Jag är fri, jag bestämmer.
Så jag fortsätter springa.

Skriven av: Madeleine Hansson