Publicerat
Kategori: Novell

Bussresan

Jag skulle ta bussen in till stan en vanlig fredagsmorgon.
Alla som skulle med såg sådär yrvaket morgontrötta ut efter en lång arbetsvecka men ändå med lite småiver att komma in i bussen när den anlände, i hopp om att denna dag snabbt skulle ta slut.

När alla var på plats, svängde bussen ut mot storvägen, som den alltid gör. Lämnade oss passagerare till våra egna tankar och dagdrömmar i de småskumpande rörelser som man fick på köpet av resan. Jag tycker och har alltid tyckt att det är rätt tråkigt att åka buss och bara vara. Tänka på livets vardagliga stress, allt som man måste hinna med och som ändå vet att man inte gör. så jag brukar gå in i mina tankar istället och fantisera och småskratta lite åt mig själv åt vad sjuka saker man kan komma på ibland, men det stannar alltid upp när damen mitt i mot stirrar irretersamt då hon i lugn och ro vill läsa sin 'hänt extra' i fred. Jag kommer generat ihåg den gången jag just tittat på 'Speed' med Keanu Reeves för första gången, och gått lite väl djupt in i fantasierna och de andra i bussen märkte det då jag i skräck skrek: 'It´s a bomb on the bus!!!' efter halva den 6 mila långa bussresan...
Sedan dess har jag hittat på egna, lite mindre scener, då jag blev riktigt utskämd den gången... Tror jag inte åkte buss på några månader efter det, men nu när man äntligen är påväg till första dagen på det nya jobbet och utan körkort är man så illa tvungen, och då har det börjats igen.

Jag tänkte mig stora rullande bumlingar av sten precis missa oss när vi åker längs berget, som med lätthet skulle kunna krossa bussen.
Kände det vibbrerade till när det slog ned i marken. Tittar mig omkring, ingen märkte något. Jag ser suckade bakåt, med ihågkommandet att det bara var fantasi, när de trilla ner i skön brevid. Det lilla jag föreställde mig var harmlöst, okej då fortsätter jag!
Jag leker med tanken att ändra ljuset som tråkigt och svagt lyser i saffransgult. Lamporna flimmrar nu i blått längs fönstren, gnistrar likt elektrisitetens blixrar, låter kraftigt mot inställningsknapparna över oss... med spänning låter jag chaufören försvinna! bussen glider nu ostadigt fort fram på vägen. Vi har hunnit åkt 2 mil av de 6 och befinner oss fortfarande med skog runt om... Det är tidigt men med mycke trafik omkring med folk som är försenade till jobbet och allt vad det kan vara. I en röd Posche som kör om bussen, sneglar en man upp, en sån där riktig snobbig en... han stirrade överlägset på mig och jag blir så arg inombords åt sånna typer. Han låter jag puffas till av bussen lite... Med sån kraft fullkommligt flyger bilen ner för diket på sidan om, jag känner det bränner till i händerna på mig 'Aj!' vad i helvete var det där?! jag tittar på dem med misstänksam blick och ser med chockad förvåning att de slutat existera, bara poff sådär!!
Med armklumparna omkringflängandes när bussen åker alldeles för okoncentrerat fram med trafiken, känner jag kontollen brista allt mer...
Med en sekunds frånvaro, sugs tankarna bort, svävande i tyngdlöshetens tidlöshet. Ja löst var ordet för denna uppknäppta känsla!

Tillbaka flämtandes av upplevelsen skakar nu allt kraftigt. Väggarna flög som spjut ut och in, i nån annan slags dimension. Människorna som för några minuter sen satt stilla och gäspade, skrek och for omkting i sinneslös panik. Från ingenstanns hostades något upp som liknade fradga. Min kropp var sluten i knivskarpa rysningar när jag såg genom fönstret.

Vi föll, hjälplöst såg jag vägen försvinna ovanför när vi rasat, i ljudets hastighet, ner för diket som annars bara var några få meter djupt...
neråt var bara oändlighetens tysta mörker.
Genom golv och tak for det upp, respektive ner, våt köttstinkande saliv. Fallande neråt slog det mig att detta var en annan sfär, om äns det, mer ett helevetsgap. Jag kunde inte röra mig, tankarna som jag annars kontrollerade så fint med min fantasivilja var fastnaglande nån stanns där uppe på vägen, kanske nere i diket hos den där snobbiga mannen, där uppe där jag förlorade mina lemmar.

Det tuggar igenom något, hugger i, biter av metallen som smör. Om något i denna historia kan kallas vansinnigt, är det när jag ser in i vitögat på dess ögon, dess blodstängta frätande mask. Grymtar ekande omkring i oljudet. Öronen sprängs, hjärtat slutar bulta och kroppen smälter sakta ihop. Människorna som för länge sedan förstenats av tidens rand, ruttnat, flygit själsligt hem om vi nu funnits kvar i någon av verklighetens alla världar.

Med en sista känsla, en smärtande sådan, bad jag ärligt om förlåtelse till alltet, som nu förstorats obeskrivbart i sinnet, om det fanns något kvar av det vill säga. Jag ville vara god, och ändå så bad jag den snobbige mannen bokstavligen talat dra åt skogen, det var där allt började... Och nu accepterar jag mitt straff, blundar och försvinner i skräcken jag med...

Allt tystnade, det skräckfulla scenariet var som bortblåst till tomhet, hjärtat dunkade åter igen...
Bussen stannade, och alla klev av oberört. I vanlig ordning...
Förutom jag, som upplevt min första riktiga skräck...

Inte långt därifrån ser jag en röd Posche parkerad en bit bort när jag kommer gående mot kontorsbyggnaden.

Receptionisten hänvisar mig till tredje dörren på andra våningen. Jag försöker samla mig från bussresan och knackar på den nya chefens dörr...

Kan ni möjligtvis gissa vem det var?

Nästa gång så vinkar jag nog tillbaka och behåller mina 'onskefulla' fantasier för mig själv...

Skriven av: Caroline Paulsson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren