Publicerat
Kategori: Novell

Café Rendez-vous



Det var i mellandagarna något år i slutet av 1990-talet. Hårda snökorn yrde fram längs gatorna i iskalla pustar och stack som synålar i ansiktet. Julen var över och det var jag tacksam för. Ett nytt år var på väg men det var mig ganska likgiltigt. Jag räknade inte med att det skulle bli vare sig sämre eller särskilt mycket bättre än det som snart var slut. Det hade varit en ändlös räcka av ingenting.
Jag satt på ett kvällsöppet café och slog ihjäl tiden, som man säger. I och för sig har jag aldrig förstått varför man använder en så aktiv och brutal metafor för att uttrycka att man inte gör någonting alls. Alltså satt jag på ett café och gjorde ingenting alls, vid ett bord i ett hörn. Det var ett café med rättigheter, så antagligen drack jag någonting starkt, möjligen rökte jag också, men annars ingenting. Jag såg henne komma emot mig med ett lite försiktigt leende, och jag blev genast på min vakt. Kalla mig arrogant, eller fåfäng, eller egocentrerad, men min situation var vid den tiden sådan att jag tog för givet att hon kom för att be om min autograf, eller säga hur mycket hon älskade min musik, eller till och med för att hon hoppades på att senare få tillfälle att berätta för sina vänner om hur hon tillbringat en het natt med en känd artist.
Hon ville inget av allt det. Vad hon sade till mig var:
– Ursäkta, får jag sitta här? Det är fullt vid alla bord och jag avskyr att sitta vid
bardisken.
Hon betraktade mig oblygt, men med den distans man gärna håller till en främling. Ingenting tydde på att hon kände igen mig, ingenting hos henne påminde om en som pratar med en kändis och låtsas vara omedveten om det. Långsamt började jag ta in möjligheten att hon kanske faktiskt inte visste vem jag var.
(Ni måste förstå, på den tiden var det verkligen så att nästan varenda människa jag träffade visste mitt namn. Den här kvällen hade jag redan skrivit autograf åt en medelålders man som jag mötte i dörren, och svarat undvikande på servitrisens ivriga frågor om när mitt nästa album skulle komma. Det senare eftersom jag för varje dag blev mer och mer osäker på om det skulle bli något nästa album.)
Kvinnan höll en bricka i händerna, där hon hade ett glas rött vin och en tallrik med någon maträtt som såg mexikansk ut, kanske enchiladas. Jag sade att hon gärna fick slå sig ner. När hon tog plats mitt emot mig kände jag mig oförklarligt nervös. Jag undrade om jag skulle prata eller lämna henne ifred, och om hon hade för avsikt att prata eller lämna mig ifred. Jag visste inte heller om jag ville prata med henne eller inte, men jag hade ju hur som helst ingen bok eller något annat som jag kunde verka upptagen med, så jag frågade henne om maten smakade bra.
– Ja, sade hon, de har bra mat här.
Jag passade också på att fråga vad hon åt. Det var enchiladas. Hennes kommentar att de hade bra mat där fick mig att undra om hon brukade gå dit ofta, men den frågan ställde jag inte, för i så fall hade hon kanske bytt bord och det kände jag plötsligt att jag verkligen inte ville. Det retar mig att det ska vara så svårt att prata med främlingar, särskilt kvinnor, utan att bli klyschig eller också alldeles för pretentiös. Lyckligtvis var jag inte ensam om problemet; hon frågade mig vad jag jobbade med. Frågan gjorde mig inte irriterad, men ställd. Jag önskade plötsligt att jag hade kunnat svara att jag var lärare, jobbade på bank, hade ett eget litet dataföretag … vad som helst av allt det där som jag i min ungdom hade avfärdat som själlösa, dödligt tråkiga karriärer som inte ens existerade som alternativ för mig.
Jag svalde en klunk ur mitt glas och sade:
– Jag jobbar med musik. Skriver låtar, spelar och sjunger och så.
– Jaså, sade hon och såg intresserad ut – uppriktigt intresserad, inte på det där berömmelse- och penningkåta viset som en del gör.
– Vad för slags musik? frågade hon sedan.
– Tja, sade jag, man kan väl kalla det rock. Det är ju ett ganska vitt begrepp som kan innefatta en massa som är väldigt olikt det jag gör, men … Ja, rock, antar jag.
Jag brukar vara väldigt noga med att klargöra precis vilket slags musik det är jag håller på med, men nu kände jag att det absolut inte spelade någon roll.
– Jag lyssnar mest på gammal jazz, sade hon. De nyaste skivorna i min samling är nog från sextiotalet, sjuttiotalet i bästa fall. Så jag har nog inte hört något av dig, skulle jag tro. Vad heter du?
Jag sade mitt namn. Hon såg ut att tänka intensivt en liten stund, sedan skakade hon uppgivet på huvudet.
– Jag är ledsen, sade hon och log ursäktande. Det ringer ingen klocka. Borde jag veta vem du är?
Jag kunde inte låta bli att skratta till.
– Intressant fråga. Hmm … nej, jag tycker faktiskt inte att du borde veta vem jag är.
Många andra vet det, men det är ingen anledning. Uppriktigt sagt tycker jag det är ganska skönt att du inte vet det.
– Varför det? undrade hon.
– Då har du inga särskilda förväntningar på mig, svarade jag. Du har ingen färdig bild av
hurdan jag är, du har inte hört en massa usla låtar som har fått dig att tro att du känner mig.
– Är dina låtar usla?
– Ibland känns det som om de är det. Vissa av dem i alla fall, helt klart. Men jag tror att
om de hade varit mindre usla så hade färre gillat dem, det är det som är det konstiga.
– Nu är jag ganska glad att jag inte har hört dem. För annars hade jag känt mig tvungen
att säga att de inte alls är usla, även om jag tyckte det.
– Fast om jag visste att du kände till mig och min musik så skulle jag nog inte ha sagt så där. Jag hade nog inte velat förstöra bilden av den egotrippade rockstjärnan som tror att han är ett geni och guds gåva till kvinnorna.
– Är det så du ser dig själv?
– Egentligen inte, men det är nog vad jag brukar ge sken av. Det är lättast så. Dessutom är det vad många förväntar sig.
– Trodde du att jag var ett fan när jag kom fram till dig?
Det var längesedan jag hade känt mig så generad, men jag visste att jag skulle framstå som ännu mer pinsam om jag försökte ljuga, så jag sade som det var, att det var precis vad jag hade trott.
– Jag förstår det, sade hon. Om jag hade vetat vem du var och känt igen dig så hade jag nog valt ett annat bord. Jag skulle inte ha velat riskera att verka som en groupie eller något sådant.
– Du ser inte alls ut som en groupie, försäkrade jag hastigt, med lite för starkt eftertryck insåg jag strax.
– Jaså inte, sade hon med en liten grimas. Hur ser de ut då?
– Åh … Jag menade inte … Det var inte så jag menade.
Jag visste inte vad jag skulle säga.
– Det är okej, sade hon med ett lite snett men vänligt leende. Ta det lugnt.
Just då kom servitrisen och erbjöd sig att fylla på mitt glas. Min bordsdam hade druckit ur sitt vin och jag frågade henne om jag fick bjuda på ett nytt glas.
– På ett villkor, svarade hon. Att vi tar en omgång till efter det, som jag får bjuda på.
Jag blev förvånad, mest över att hon kunde tänka sig att sitta kvar tillsammans med mig så pass länge, men jag hade inget att invända. Vi fick våra glas och skålade. Det var min tredje omgång, och jag började känna att tungan frigjorde sig allt mer.
– När du kom fram till mig, började jag, så trodde jag att du hade känt igen mig, att det var därför du kom fram, och ärligt talat så undrade jag vad du ville ha: en autograf, en pratstund eller – ja, mig. Du pratade om groupies, men groupies är inte bara lättklädda tjejer som står längst fram på konserter och kastar upp trosorna på scenen och sådant, det är vem som helst som tänder på kändisskap, som vill ha sex med en person bara för att han eller hon är känd. Många människor är sådana, många fler än man kan tro. Det är ingenting jag skryter med – inte nu längre i alla fall – men det händer inte så sällan att kvinnor närmar sig mig därför att de dras till mitt kändisjag, till den de tror att jag är och kanske mest av allt till den företeelse som är jag. Det är mannen på skivomslagen de vill ha, och varelsen som de har sett däruppe på scenen, i strålkastarljuset som kan få vem som helst att se magisk ut. Vem jag är bakom allt det där bländverket är oviktigt. Jag försöker inte framställa mig själv som ett oskyldigt offer, inte alls. Många, många gånger har jag utnyttjat situationen, tagit tillfället i akt och fått vara med om saker som jag inte tror att jag skulle ha fått uppleva om jag hade varit någon annan, eller något annat, snarare. I varje fall skulle jag säkert inte ha fått uppleva så mycket av det … Jag var tillsammans med en kvinna i ett halvår och med en annan i två år, men utöver det har mina förhållanden varat en natt eller på sin höjd en helg. Tvärtemot vad de flesta tror så har det inte alltid varit jag som har bestämt att det skulle vara så. Visst har jag lirkat mig loss ur sovande kvinnors armar och smugit mig iväg i gryningen utan att lämna några spår, men lika ofta har jag vaknat ensam i en hotellsäng och knappt vetat om gårdagskvällen var verklighet eller bara en dröm. En del av de kvinnor som sökt upp mig i min loge har varit gifta och inte stuckit under stol med det. Riktigt varför de velat glömma sina äktenskapslöften för en natt tillsammans med mig har jag aldrig förstått. Kanske borde jag ha sagt nej, men som jag ser det så var de vuxna kvinnor, och det var deras äktenskap och deras ansvar. Och på tal om vuxna kvinnor så har jag aldrig legat med någon som var yngre än arton år. Och jag har alltid använt kondom. Alltid. Men det har väl också varit mina enda regler.
Äntligen, äntligen tystnade jag, troligtvis för att jag behövde hämta andan. Kvinnan mitt emot mig betraktade mig tyst. Hon såg inte förargad ut, konstigt nog inte ens uttråkad. Snarast förvånad, och det kanske är förståeligt.
– Men, sade hon, varför berättar du allt det här för mig?
En ytterst berättigad fråga, måste jag nog säga. Tyvärr kunde jag inte besvara den.
– Förlåt mig, sade jag istället. Jag vet inte vad som flög i mig. Det fanns inga lediga bord och du vill inte sitta vid bardisken, du satte dig här för att äta din mat och dricka ett glas vin i lugn och ro, inte för att höra mig bikta mina synder. Jag ber så mycket om ursäkt.
– Det behövs inte, sade hon. Det var intressant. Jag menar det.
Jag trodde henne. Jag hade en stark känsla av att hon var sådan att hon inte sade saker om hon inte menade dem.
– Du får gärna berätta mer, om du vill.
– Nej, nu räcker det. En gång i världen trodde jag att jag var otroligt intressant, men den illusionen har bleknat mer och mer med åren. Kan inte du berätta något om dig istället? Jag vet ju inte ens vad du heter …
– Marianne.
– Vad jobbar du med?
– Jag är journalist, sade hon med ett litet blänk i ögonen, och jag kunde inte hindra mig själv från att rycka till och ställa ner glaset. Innan jag hann säga något började hon skratta.
– Förlåt, sade hon och lade handen på min arm, förlåt, jag kunde inte låta bli. Jag är inte journalist. Fast jag tänkte bli det en gång i världen. Jag är korrekturläsare på ett förlag. Jag känner inte ens några journalister.
Jag kände mig bortgjord, men jag kunde inte bli arg på henne. Förresten, tänkte jag, det spelade ingen roll om hon hade varit journalist. Det jag hade babblat om var ändå bara vad alla redan visste, eller också trodde om mig. Det var egentligen ingenting chockerande, bara den gamla vanliga visan. Sex, droger och rock ’n’ roll, för tusan! Förresten hade jag inte sagt någonting om några droger.
Våra glas var tomma igen, och utan att fråga kallade Marianne på servitrisen och bad att få dem påfyllda. Vi satt tysta tills vi fick vad hon hade beställt. Då började hon tala.
– Jag äter middag här i kväll eftersom min man tror att jag jobbar över. I själva verket väntar jag på en man som är min älskare sedan drygt tre år tillbaka. Hans fru tror nog att han jobbar övertid också. Vi ska gå till ett hotell som ligger runt hörnet här, dit vi alltid går. Personalen vet antagligen hur det ligger till vid det här laget, men vi brukar ge bra med dricks och varför skulle de bry sig? De känner varken oss eller dem vi bedrar. Vi stannar ett par timmar och tillfredsställer begäret, sedan duschar vi och klär på oss och när vi kommer ut på gatan går vi åt var sitt håll så att ingen ska se oss tillsammans. Jag åker hem och kysser min man på kinden och säger godnatt till våra barn.
– Tänker du lämna honom? Din man menar jag.
– Nej.
Hon sade det utan att tveka.
– Vi har tre barn tillsammans, och två av dem har inte ens börjat skolan. Vi äger vårt hem och allting i det tillsammans, och bilen, och sommarstugan. Vi är så …insyltade. Och vad skulle våra föräldrar säga? Hela tillvaron skulle rasa ihop om vi skildes. Det skulle bli för jobbigt, alldeles för jobbigt. Och jag är inte olycklig med honom, det är bara det att …
– Du är inte lycklig heller.
– Nej. Just det. Hon tittade förvånat på mig, som om hon just då hade insett att det var så det låg till.
– Och den andre mannen, din älskare som du sade, älskar du honom?
Hon svarade inte först. Hon såg ut att fundera. Sedan sade hon att nej, det gjorde hon inte.
– Jag vill ha honom. Jag är beroende av honom på något sätt. Men älskar … nej.
Jag visste inte vad jag skulle säga om det, så för att komma bort från den sidan av saken frågade jag istället hur hon hade träffat honom.
– På en personalfest. Det var under en period när det inte var så bra mellan mig och min man. Jag var olycklig och drack mer än jag borde ha gjort. Jag tror att det var ungefär samma sak för honom. Vi började prata, vi dansade, drack mer, skrattade … Vi glömde allt annat och begick ett misstag. Sedan fortsatte vi att begå samma misstag om och om igen. Vi kunde inte sluta. Nu har det gått så lång tid att vi knappt ens tänker på att det är ett misstag längre.
– Är du inte rädd att din man ska få veta?
– Inte rädd precis. Jag menar, jag är inte rädd för vad han skulle göra om han fick veta det, eller något sådant. Men jag vill naturligtvis inte att han ska få veta något. Jag vill inte utsätta honom för det. Det förtjänar han inte.
För mitt inre såg jag plötsligt Marika, kvinnan som jag var tillsammans med i drygt två år, och som jag till och med hade funderat på att fria till. Jag såg henne framför mig sådan hon såg ut den där eftermiddagen när hon kom hem och hittade mig naken i sängen med en annan kvinna. Jag glömmer aldrig det ansiktet, den blicken. Det var sista gången jag såg Marika, för hon vägrade att någonsin träffa mig igen efter det. Hon svor på att ringa både polisen och pressen om jag inte lämnade henne ifred, så till slut gav jag upp. Än idag vet jag inte varför jag bedrog henne; jag skulle inte kunna förklara det om man så hotade mig till livet.
Jag tvekade lite, men så berättade jag för Marianne om Marika. För säkerhets skull sade jag att jag inte hade menat att ge henne varnande exempel utan bara ville visa att hon inte var ensam, eller något åt det hållet. Hon kunde i alla fall vara säker på att jag inte skulle döma henne.
– Jag vet, sade hon. Det var därför jag berättade för dig. Jag har aldrig berättat för någon annan att jag har ett förhållande vid sidan av. Ingen annan vet om det. Inte en själ.
– Jag känner mig hedrad.
– Är du ironisk?
– Jag vet faktiskt inte.
Det blev tyst och jag tog fram mitt cigarettpaket och höll fram det mot henne. Hon skakade på huvudet.
– Jag har nog med laster, sade hon och svepte det sista ur sitt glas. Men rök du, det stör mig inte.
Jag tände cigaretten.
– Jag borde kanske gå? sade jag. Eftersom du väntar på din kille menar jag. Jag vill inte vara i vägen …
– Han kommer inte hit, jag ska gå till hotellet och möta honom där.
Hon kastade en blick på klockan.
– Det börjar bli dags, faktiskt.
Hon höjde blicken och tittade uppmärksamt på mig. Jag tittade tillbaka med en känsla av tomhet.
– Tack, sade hon. För att jag fick sitta här. Och för pratstunden. Den var givande. Mer givande än du tror, kanske.
– Samma här, sade jag och menade det.
– Lycka till, sade hon. Med … tja, allt. Jag ska köpa någon av dina skivor.
– Nej, gör inte det. Allvarligt talat.
Hon såg förvånad ut, men nickade.
– Om du säger det så.
Hon reste sig och tog på sig kappan. Jag reste mig också och sträckte lite tafatt ut handen mot henne. Hon tog den, och vi skakade hand med en lång, stadig blick.
– Hej då Marianne, sade jag.
– Hej då X, sade hon.
Hon gick och försvann ut genom dörren utan att vända sig om. Jag satte mig ner igen och rökte min cigarett och drack ur mitt glas. Sedan gick jag hemåt. Det hade slutat blåsa, och nu föll snön sakta och rakt ner, med den där sortens stora, mjuka flingor som är som definitionen av tystnad.
Nästa dag ringde jag kvällstidningarna och sade att jag ville göra det officiellt att jag tänkte dra mig tillbaka.

Skriven av: La_Vagabunda

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren